Livet som en spionlärling

Det kan vara svårt att bli förrådd av en person man litar på. 

Titel: Only the Good Spy Young
Författare: Ally Carter
Serie: Gallagher Girls #4
Sidantal: 265
Utgivningsår: 2010

(obs, spoilers från tidigare delar kan förekomma i handlingen)

Handling:
Lovet slutar inte så som Cammie har tänkt sig. Efter kidnappningsförsöken så vaktas hon nu dagligen av både bekanta och främmande agenter. Hon tror inte att hennes liv kan bli mer komplicerat men så visar det sig att en person som hon litar på är dubbelagent och är på fiendens sida. Oavsett vad de vuxna säger så har Cammie svårt att smälta den nyheten och hon vägrar tror på att den personen verkligen har svikit dem. Tillsammans med sina vänner ger de sig själva uppdraget med att ta reda på sanningen.

 

Omdöme:
I tre böcker har nu Ally Carter försökt övertyga mig om att Cammie är en jätteduktig spion(student) men inte en endaste gång jag har uppfattat henne som något annat än en nervös flicka som knappt kan prata så fort hon ser den mystiska killen hon gillar. Början av den här boken gjorde mig irriterad. Cammies lärare försöker berätta något viktigt för henne och allt hon gör är att avbryta honom med ”Nej”, ”Vad gör du?” och ”Varför?”. Solomon är inte mycket bättre för han upprepar typ bara ”Cammie, du måste lyssna på mig”, ”Hör på”, ”Lyssna, det är viktigt”. Herregud alltså, kan han inte bara komma till saken och måste Cammie hålla på och avbryta honom hela tiden? Är det så här två duktiga spioner ska bete sig när de har en begränsad tid till att kommunicera med varandra?

Inte nog med det så har författaren även med det typiska ”att-bli-påkommen-med-att-tjuvlyssna-precis-innan-en-stor-hemlighet-ska-avslöjas”. Jag skulle inte ha stört mig så mycket på det om det hade varit vanliga tonåringar men nu är det skolans bästa spionstudent vi pratar om. När ska allt prat om hur duktig Cammie är äntligen sluta visa sig vara tomt skryt?

Som ni säkert förstår nu så var jag inte alls imponerad av boken i början, men som tur var så blev det mycket bättre. Spänningen höjdes med flera steg och slutet var riktigt spännande. Äntligen fick Cammie och hennes kompisar visa sina talanger och lyckades med svåra och farliga uppdrag. Cammie själv kanske inte var så fantastisk som jag hade önskat men Liz var verkligen cool i den här boken. Tycker fortfarande att det är rätt störande att Cammie förvandlas till den där flickan som inte kan tänka klart så fort hon kommer i närheten av Zach. I de förra böckerna tyckte jag att det var rätt mysigt att han alltid kallade henne för ”Gallagher Girl”. Vet inte om det var jag som var på dåligt humör eller något för i den här tyckte jag att han bara var jobbig som inte kunde kalla Cammie för hennes namn fastän Cammie sa åt honom att göra det.

På tal om Zach så tycker jag att det börjar bli lite uttjatat med hans mystik. Kom igen, han har ändå varit med i 3 böcker. Kan man inte få veta mer om honom och vilken roll han spelar? Cammie ska ju föreställa en spion, borde hon inte ha gjort ett bättre jobb ifrån sig med att hitta information om honom? Visserligen så får man veta en del i den här boken men det var inte tillräckligt tycker jag.

Haha, vilken gnällig recension det blev. Får skylla på att jag har haft en dålig dag. Grejen är ju att jag älskar spionkonceptet och Ally Carters humoristiska ton, men det är hela tiden en massa småsaker som drar ner betyget vilket jag tycker är väldigt synd. Jag kommer i vilket fall att läsa fortsättningen, ska dock vänta tills jag är i rätt sinnesstämning innan jag läser den.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Var ju rätt kul att Townsend visade sig vara snäll och på Joes Salomons sida.

 

Koncept/Handling: +0,5
Berättarröst: +0,5
Karaktärer: +0,5

Mest intressanta karaktär: Cammie
Bästa scen eller del: Spoiler [När de bröt sig in i Sublevel 2]

Betyg: 6,5/10

Andra böcker i serien:
1. I’d Tell You I Love You, But Then I’d Have to Kill You
2. Cross My Heart and Hope to Spy
3. Don’t Judge a Girl by Her Cover
4. Only the Good Spy Young
5. Out of Sight, Out of Time
6. Titel ej bestämd

 

När en spion hotas av att bli kidnappad

… så är det tur att man har en familj som vet vad man ska göra.

Titel: Don’t Judge a Girl by Her Cover
Författare: Ally Carter
Serie: Gallagher Girls #3
Sidantal: 263
Utgivningsår: 2009

(Obs, handlingen kan innehålla spoilers från föregående delar)

Handling:
När Cammie hälsar på kompisen Macey i Boston så har hon inte väntat sig att de kommer att bli indragna i ett kidnappningsförsök. Nu när Maceys pappa är nominerad till att bli USA:s vice president är det många som vill komma åt hans dotter. Som tur var så klarar sig Cammie och Macey undan kidnapparna men innan valet är över så lever Macey i konstant fara. Den nya terminen på Gallagher får besök av secret services agenter men kommer de att vara tillräckliga för att skydda Macey?

 

Omdöme:
Gallagher Girls är ett säkert kort om ni vill ha något lättsmält och snabbläst. Förstår verkligen inte varför det inte är fler i Sverige som har läst den här serien, för riktigt underhållande är den.

Det är härligt att vara tillbaka i skolan och återigen vara med när Cammie, Bex, Macey och Liz planerar in sina egna spionuppdrag för att ta reda på saker som de egentligen inte bör veta. Skolan har ju hur många hemligheter som helst! Cammies berättarröst är lika härlig som alltid men i den här boken så tröttnade jag tyvärr lite på den.

Om ni har läst mina tidigare recensioner av den här serien så vet ni om att jag tycker att det är mycket skryt men lite action i boken. Som läsare blir man hela tiden påmind om hur tjejerna är superuppmärksamma, kan döda folk på flera sätt, kan försvinna på några ögonblick osv. Men när det kommer till verkligheten så känns det som att de gör misstag hela tiden… och de har inte ens särskilt bra minne. Tycker även att det är rätt jobbigt att Cammie ska vara så kärlekskrank när det kommer till killar och beter sig som en idiot så fort hon kommer i närheten av Zach. Gahh, visa lite stake nu tjejen!

Som vanligt så blir det en liten kortare recension när det kommer till den här serien för böckerna är rätt så korta de med.  Kommer hur som helst att fortsätta på den här serien för den är som sagt underhållande. Hoppas på att kunna låna hem de resterande böckerna snart! Och jag hoppas även på att Cammie blir starkare som karaktär och spion i nästa bok.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Undrar om Cammies pappa fortfarande lever? Och nu är jag nyfiken på vem Zach egentligen är? Har han några kopplingar till motståndarna?

 

Koncept/Handling: +0,5
Berättarröst: +0,5
Karaktärer: +0,5

Mest intressanta karaktär: Cammie
Bästa scen eller del: Början
Minnesvärt citat: “Sometimes people run… to see if you’ll come after them”

Betyg: 6,5/10

Andra böcker i serien:
1. I’d Tell You I Love You, But Then I’d Have to Kill You
2. Cross My Heart and Hope to Spy
3. Don’t Judge a Girl by Her Cover
4. Only the Good Spy Young
5. Out of Sight, Out of Time
6. Titel ej bestämd

 

När en spionflicka möter en spionpojke

… så blir det explosioner istället för gnistor. 

Titel: Cross My Heart and Hope to Spy
Författare: Ally Carter
Serie: Gallagher Girls #2
Sidantal: 236
Utgivningsår: 2007

(Obs, handlingen kan innehålla spoilers från föregående delar)

Handling:
Cammies hjärta är fortfarande krossat efter händelserna med Josh. Hon vill undvika killar och allt som hör ihop med dem men det blir svårt när Gallagher som är en flickskola, plötsligt får besök av ett gäng killar. Dessutom är de inga vanliga killar utan blivande spioner precis som dem. Cammie har lovat sin mamma att inte längre bryta mot skolans regler men det löftet blir svårt att hålla när rivaliteten och misstanker ligger i luften. Och kaxiga och snygga Zach som gärna flörtar med Cammie, är hans känslor uppriktiga eller är allt bara ett spel?

Omdöme:
Var ett tag sen jag läste första boken i serien men det var inte alls några problem att komma in i andra boken. Det märks att det är en bra serie när man kommer ihåg alla karaktärerna och känner dem fast man inte har träffat dem på över ett år.

Cammies berättarröst är så underbart flummig att man inte kan låta bli att skratta. Visst, allt är superöverdrivet men det är charmen med boken. Hon drar jämt paralleller till olika (påhittade) spionlegender och sidorna bara flyger förbi för det är så kul att läsa boken.

Gillar verkligen konceptet med att det är en spionskola för unga flickor, känns väldigt fräscht trots att det är den andra boken i serien. Karaktärerna är en aning stereotypiska men fortfarande väldigt bra och älskvärda. Speciellt Macey och Bex är så himla roliga utan att de ens försöker vara det. Den enda jag har problem med är egentligen Cammie själv. Hon sägs ju vara den bästa studenten i skolan men hela tiden så upplevde jag henne som en tafatt tonårstjej som är jättenervös i närheten av killar och som ALLTID ligger steget efter. Ahh, vill så gärna se henne glänsa så jag hoppas verkligen att hon får tillfällen till det i de senare böckerna.

Har väl egentligen inte så mycket mer att säga om den här boken förutom att jag gillade den väldigt mycket och ser fram emot att läsa fortsättningen!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Tyckte att det var rätt tydligt att allt var ett test. För varför skulle annars morsan låta killarna bo hos dem?

 

Koncept/Handling: +0,5
Humor: +0,5
Berättarröst: +1
Karaktärer: +0,5

Mest intressanta karaktär: Zach
Bästa scen eller del: Balen, höll på att skratta ihjäl mig.
Minnesvärt citat:“You don’t need a search warrant to go through someone’s trash. Seriously. Once it hits the curb it is totally fair game-you can look it up.”

Rekommenderar för:
Ni som vill ha något snabbläst, lättsam och humoristisk. Den här serien är perfekt om ni har hamnat i en lässvacka.

Betyg: 7,5/10

Andra böcker i serien:
1. I’d Tell You I Love You, But Then I’d Have to Kill You
2. Cross My Heart and Hope to Spy
3. Don’t Judge a Girl by Her Cover
4. Only the Good Spy Young
5. Out of Sight, Out of Time
6. Titel ej bestämd

 

15 år och redan mästertjuv

Ocean’s Eleven i bokform?

Titel: Heist Society
Författare: Ally Carter
Serie: Heist Society 1
Sidantal: 332
Utgivningsår: 2010

Handling:
Allt Kat (Katarina) vill är att komma bort från tjuvandet och leva ett normalt liv. Men bara efter tre månader på den nya skolan blir hon reglerad för något hon inte har gjort. Någon satte dit henne, någon som visar sig vara den kompisen och ex-kollegan Hale. Kats pappa är i knipa, anklagad för att ha stulit något han inte har gjort. För att rädda sin far måste Kat hitta den riktiga tjuven, och de försvunna tavlorna, innan tiden rinner ut.

 

Omdöme:
Det är något med ohederliga karaktärer som lockar mig. De flesta av mina favoritkaraktärer, speciellt manliga, är tjuvar, svindlare och ibland mördare. Undrar om det beror på att man dras till det som är motsatsen till en själv?

Den enda boken jag har läst av Ally Carter tidigare är I’d tell you I love you, but then I’d have to kill you (snacka om lång titel) och jag kände igen samma still i Heist Society. Takten är snabb, karaktärerna är härliga, handlingen är spännande och berättarrösten skiftar mellan allvetande och 3:e persons limiterad. Om ni har följt bloggen ett tag så vet ni nog om att jag personligen inte tycker om allvetande berättarröst och speciellt inte att man blandar olika berättarformer. Jag gillar Kat och önskar att Carter kunde ha hållit sig till bara hennes berättarröst.

Det bästa med hela boken är Hale! Aw, snygg, rik, omtänksam, karismatisk och mästertjuv. Kan det bli bättre? Kemin mellan honom och Kat tyckte jag nästan var mer spännande än själva stöldkuppen. Hade jag varit Kat skulle jag ha slagit klorna i honom för längesen

Det jag gillade minst är att det är flera stora gåtor som lämnades olösta, riktigt irriterande. Ända fram till sista sidan satt jag och hoppades på att Carter skulle ge mig svaren men icke! Jaja, det blir väl en anledning att läsa nästa bok i serien.

Vill ni ha en lättsam och lagom spännande historia så är Heist Society ett mycket bra val. Boken kommer ut på svenska den 10:e maj med titen: Härligt oärligt. Håll utkik efter den!

Karaktärer: +1
Handling: +1
Spänning: +0,5
Lösa trådar: -0,5

Mest intressanta karaktär: Hale
Bästa scen eller del: Första scenen med Hale
Minnesvärd citat: ”Too bad I’m only good for my looks,” Hale said. ”And my better-than-average singing voice.”

Betyg: 7/10

 

Gallagher är ingen vanlig flickskola

En skola för unga spioner? Coolt. Jag blev såld på baksidestexten och hade höga förväntningar, kanske lite väl för höga.

Titel: I’d tell you I love you, but then I’d have to kill you
Serie: Gallagher Girls 1
Författare:  Ally Carter
Sidantal: 284
Utgivningsår: 2006

Handling:
På utsidan är Gallagher Academy en skola för snobbiga och smarta tjejer, men inne i klassrummen undervisas flickorna i smygandets konst och hur man dödar en människa på olika sätt. Gallagher Academy är en skola för spioner, och Cammie är en av stjärnorna i klassen. Under ett skoluppdrag träffar Cammie på snygga men alldeles för normala Josh. Som den 15-åriga flicka hon är blir förälskelsen stark och omöjlig att motstå. Cammie står nu inför den största utmaningen i sitt liv hittills – att bete sig som en normal flicka.

 

Omdöme:
Cammie är flickan man aldrig lägger märke till, vilket är en väldigt bra egenskap om man är en spion. Gång på gång får jag veta att hon kan 14 olika språk flytande och döda en man på sju olika sätt, men under tiden jag läste uppfattade jag bara Cammie som en nervös, tafatt flicka. Okej, jag förstår att hon är helt grön på kärleksfronten men även på uppdragen så glänser hon inte tillräckligt mycket. Hon gör ett bra jobb ifrån sig men saknar det där lilla extra som får mig att beundra henne.

Cammies vänner gillar jag väldigt mycket, jag gillar givetvis Cammie också, men hennes vänner är nästan coolare än hon själv. Speciellt tycker jag om Macey som blev en helt annan person än vad jag hade förväntat mig. Det är så kul att läsa om när de ser träffen med Josh som värsta uppdragen och planerar allting i minsta detalj.

Humorn är något jag uppskattar i boken. Alla förvirrade tankar hos Cammie har fått mig att skratta högt flera gånger. Nackdelen med den lättsamma tonen i boken är att sorgliga scener inte känns särskilt sorgliga. Man väntar sig ett skämt hela tiden och då är det svårt att ta situationen på allvar.

Något jag saknar i boken är action. Kom igen, det är en skola för spioner. Lite mer slagsmål och action kan det väl vara? Uppdragen känns ganska lama och jag vill se mera av spionarbetet.

Boken håller en väldigt jämn takt förutom i slutet så allting känns väldigt hoptryckt. Älskar konceptet och vad jag vet så består serien av fyra böcker. Känner mig sugen på att läsa bok 2, synd att de inte har fortsättningen i biblioteket där jag bor

Karaktärer: +0,5
Humor: +0,5
Koncept: +1

Betyg: 7/10

Andra böcker i serien:
1. I’d Tell You I Love You, But Then I’d Have to Kill You
2. Cross My Heart and Hope to Spy
3. Don’t Judge a Girl by Her Cover
4. Only the Good Spy Young
5. Out of Sight, Out of Time
6. Titel ej bestämd

Andra versioner av omslaget