Jag vill också hitta en utmaningsbok!

Tredje boken av succéförfattarduon.

Titel: Dash & Lilys Utmaningsbok
Författare: Rachel Cohn & David Levithan
Sidantal: 252
Utgivningsår: 2011 (original 2010)

Handling:
Dash är den snäsiga killen som tycker att julen är en jobbig högtid och alla som firar den är dumma. Lily är den naiva flickan som älskar julen och låter sig övertalas av sin bror att söka kärleken med hjälp av ett utmaningsbok. Ödet leder till att Dash hittar utmaningsboken och svarar på utmaningarna, och sedan utmanar han Lily själv. Fram och tillbaka skickar de boken mellan varandra och trots att de aldrig har träffar varandra så lär de känna varandra genom boken. Men den stora frågan är om de kommer att tycka om varandra om de träffas i verkligheten?

 

Omdöme:
Eftersom jag tyckte om Naomi och Elys kyssförbudslista så trodde jag verkligen att jag skulle gilla den här, men nja… den levde inte riktigt upp till förväntningarna.

Vi kan börja med vad jag gillar med boken. Själva konceptet med två udda tonåringar som lär känna varandra via en anteckningsbok och alla utmaningarna som de ordnar åt varandra. Humorn gillar jag också, vissa konversationer och tankar är bara så konstiga att de blir hysteriskt roliga.

Och nu till de delar som jag tyckte mindre om. Både Dash och Lily tänker alldeles för mycket. Deras tankar bara svävar runt som kometer och ibland så tappar jag bort var i berättelsen jag (eller de) befinner sig för de tänker så mycket. Tycker att takten blev lidande på grund av detta.

Något roligt är att man återigen hamnar i klubbtoaletten och fick läsa meddelanden från både Norah och Bruce från författarduons tidigare böcker. Tycker att det är så himla skoj att man få se spår av gamla karaktärer.

För mig så tycker jag att boken är bra men jag hade hoppats på mer. Den här är bättre än Nick och Norah men sämre än Naomi och Ely.

Handling: +0,5
Humor: +0,5

Mest intressanta karaktär: Dash
Bästa scen eller del: Spoiler [När Dash blev beskylld för att vara barnmisshandlare]
Minnesvärd citat:
Hon sträckte sig efter anteckningsboken, men Boris hann före. ”Stygg flicka!” tillrättsvisade hon honom.
”Jag är ganska säker på att Boris är en pojke”, sa jag.
”Ja, jag vet”, försäkrade fru Basil E. ”Jag gillar bara att hålla honom förvirrad.”

Betyg: 6/10

Läsa även Fia Filurs recension av boken. 

 

Gästinlägg: Antar du utmaningen?

Och följer mystiska ledtrådar som någon har lämnat i en anteckningsbok?

 

Titel: Dash och Lilys utmaningsbok (eng. Dash & Lily´s book of dares)
Författare: Rachel Cohn & David Levithan
Sidantal: 305
Utgivningsår: 2011 (2010)

Handling:
Inne i sin favoritbokhandel hittar Dash en röd anteckningsbok med instruktioner skrivna av en tjej som heter Lily. Han antar genast utmaningen och följer ledtrådarna. När han är klar lämnar han egen ledtråd till Lily och så fortsätter det.

 

 

Omdöme:
Eftersom David Levithan är inblandad och på grund av bokens annorlunda och roliga koncept hade jag rätt höga förväntningar. Inte för att jag blev besviken, men jag blev heller inte särskilt imponerad. Idén om att två okända tonåringar lär känna varandra via en anteckningsbok tycker jag är kul, men det blir aldrig så bra som jag önskar.

Händelseutvecklingen känns överdriven och alltför orealistisk. Utmaningarna är roliga, men väldigt avancerade och det känns föga troligt att någon skulle orka genomföra dem, samt att allt skulle klaffa. Okej, det är fiktion, men det blir ändå lite för overkligt för mig.

Jag brukar gilla språket i Levithans och Cohns böcker, men den här gången tycker jag att det blir för högtravande och babbligt istället för den vanliga humorn. Men det kanske ska vara så för Dash verkar vara en pretentiös ordsnobb medan Lily är ovanligt barnslig, så egentligen kanske det är karaktärerna som stör mig.

Största plusset är att konceptet är annorlunda och tilltalande och att boken i sina stunder har en härlig julstämning. Ett tips är att läsa den när den utspelar sig, nämligen runt jul och nyår.

Koncept: +1

Mest intressanta karaktär: Boomer
Bästa scen eller del: Nyårsafton
Minnesvärda citat:
”Den enda ljusglimten i denna dunkla tid var att skolan var igenbommad (förmodligen för att alla skulle kunna shoppa tills det stod dem upp i halsen och upptäcka att släkt, precis som arsenik, är bäst i små doser … om man inte längtar efter att dö).”

”Om det på något sätt hade gått att köpa presentkort på sprit och kvinnor var jag säker på att han skulle ha sagt åt sin sekreterare att springa ut och köpa ett sånt till mig på sin lunchrast.”

Betyg: 6/10

Denna recension är skriven av Fia Filur.

 

Gästinlägg: Ibland bara måste man älska Levithan

Härligt språk och fin stämning, det är David Levithan när han är som bäst!

Titel: Ibland bara måste man (orig. Boy meets boy)
Författare: David Levithan
Sidantal: 245
Utgivningsår: 2003

Handling:
Pauls liv är en enda röra. Bästa tjejkompisen Joni ignorerar honom och gänget för en kille och bästa killkompisen Tonys religiösa föräldrar försöker omvända honom. Inte nog med det, Paul råkar dessutom kyssa sitt ex Kyle vilket gör att snyggingen Noah, som kanske kan vara den rätte, nu inte längre vill träffa honom.

 

 

Omdöme:
Det här är den första boken jag läser som är skriven enbart av David Levithan, och det är en härlig upplevelse! Hans språk är bara så underbart! Det flyter på, helt naturligt och okonstlat och jag imponeras av hans fantasi och av de roliga detaljerna. Som att Pauls mamma gör pannkakor som ser ut som länder eller stater, som att paret Steven och Kate kallas Seven och Eight, som att filmerna i videobutiken står sorterade efter ägarens tycke och smak istället för i deras rätta genre osv.

Levithan är väldigt skicklig på att bygga upp en naturlig high school-atmosfär trots att skolan Paul går på knappast låter som en vanlig amerikansk skola. För inte brukar väl skollagets fotbollsstjärna även vara balens drottning? De flesta karaktärerna är lite extrema åt ett eller annat håll, men för mig funkar det ändå. Paul är en kille som verkar glida fram i tillvaron. Han vet vem han är, hans föräldrar är helt okej och han verkar inte ha några problem med att hitta killar att dejta. Kanske är det därför som jag inte riktigt grips tag av hans kärleksbekymmer. Känner att jag varken bryr mig om exet Kyle eller nya killen Noah, och inte om Paul får någon av dem eller inte. Betydligt mer intressant är vänskapen som skildras, både mellan honom och Tony och mellan honom och Joni. Stundtals påminns jag om ”Den andre Will Grayson”, för det är lika mysigt, fint och ibland sockersött, men jag gillar det!

Språk: +1
Stämning: +1
Karaktärer: +1

Mest intressanta karaktär: Infinite Darlene (kvartsback och balens drottning)
Bästa scen eller del: Vänskapen mellan Paul och Tony
Minnesvärt citat: ”Jag hade aldrig fattat att äktenskap hade något med kärlek att göra. Jag antog att det här man-kvinna-arrangemanget bara var ytterligare ett vuxenpåhitt, ungefär som tandborstning.”

Betyg: 8/10

Denna recension är skriven av Fia Filur.

 

Vad gör man när man som tjej är kär i sin bästa bögkompis?

Ska man låta (den ensidiga) kärleken förstöra vänskapen?

Titel: Naomi & Elys Kyssförbudslista
Författare: Rachel Cohn & David Levithan
Sidantal: 252
Utgivningsår: 2010 (original 2007)

Handling:
Naomi är den superheta tjejen som kan få alla killar hon vill ha, alla utom bästisen Ely som hon har varit hemligt kär i så länge hon kan minnas. Varför är de inte ihop? Jo, för att Ely är en kille som gillar andra killar. För att inte förstöra deras vänskap har de en gemensam kyssförbudslista där de listar alla killar ingen av dem får kyssa. Men en dag sker det otroliga, Ely kysser Naomis nuvarande pojkvän, Bruce den Andre. Naomi känner sig fruktansvärt sviken. Inte för att Bruce den Andre svek henne (hon gillade ändå inte honom på riktigt) utan att Ely gjorde det. Kommer detta att innebära slutet för Naomi och Ely?

 

Omdöme:
Det här är den andra boken jag läser av författarduon David Levithan och Rachel Cohn, den första boken jag läste (Nick och Norahs oändliga spellista), tyckte jag var okej och jag väntade mig något i samma stil. Till min glädje så är Naomi och Ely bättre än vad jag trodde.

Humorn i boken är helt underbar. Älskar replikerna, älskar de konstiga men ytterst trovärdiga tankarna, älskar alla udda och komplicerade relationer mellan karaktärerna. Man kan bara inte låta bli att skratta åt vissa saker.

Innan jag läste så trodde jag att boken skulle bara berättas från Elys och Naomis PoV (Point of View), men jag hade fel, för boken innehåller inte mindre än 8 PoV. Jag tycker att det är kul att författarna experimenterar med berättarröster, t.ex. Naomi har en massa ikoner, Gabriel tänker alltid i låtar och Robin (hane) tänker utan styckeindelningar (vilket var superjobbigt att läsa), men i längden var det jobbigt att hoppa runt bland alla huvuden. För mig så skulle det ha räckt med Elys och Naomis (och möjligtvist båda Bruce:arna) för det är dem jag gillar bäst.

Ely och Naomi är väldigt bra karaktärer. Båda har sina styrkor och sina svagheter, och eftersom man läser från bådas PoV så får man verkligen grepp om hur djup deras vänskap är.

Jag tyckte att det var superkul när en av karaktärerna såg meddelandet som Norah (från Nick och Norahs Oändliga låtlista) hade lämnat på klubbtoaletten. Älskar när författarna låter gamla karaktärer (eller spår av dem) dyker upp i andra böcker.

Det är inte mycket handling i boken utan allt kretsar runt känslor och tankar hos väldigt många personer. Jag är en person som både vill ha bra handling och bra karaktärer så här tog väl boken lite stryk.

Kort sagt så är detta en väldigt mysig bok med mycket humor och härliga karaktär. Det verkar som att Rachel Cohn & David Levithan blir bara bättre och bättre som författarduo och jag är väldigt sugen på att läsa deras senaste bok: Dash and Lilys utmaningsbok.

Humor: +1
Karaktärer: +0,5

Mest intressanta karaktär: Ely och Naomi på delad förstaplats.
Bästa scen eller del: Spoiler [Ely gömmer Bruce i garderoben]
Minnesvärd citat: Naomis tankar om Bruce den Andra: För det är faktiskt roligare att stryka hans kläder än att hångla med honom.

Betyg: 6,5/10

 

Vem har sagt att man inte kan hitta kärleken på en pub?

5 minuter kan bli en oändlighet om det är med rätt person.

Titel: Nick & Norahs oändliga låtlista (eng. Nick & Norah’s Infinite Playlist)
Författare: Rachel Cohn & David Levithan
Sidantal: 198
Utgivningsår: 2009 (original 2006)

Handling:
Nick är den enda straighta killen i sitt band och misstas ofta för att vara gay, efter en spelning ser han sitt ex (som han fortfarande inte kan släppa) med en ny kille. I panik och svartsjuka vänder han sig till den okända tjejen bredvid honom och fråga om hon kan bli hans flickvän i 5 min. Den tjejen visar sig hetta Norah, och som av en slump känner hon också Nicks ex. Norah har också ett olyckligt förhållande bakom sig.
Detta är början på deras 5-minuters förhållande som varar en hel kväll och kanske längre än så.

Omdöme:
Håll i hatten, här rusar tankarna åt alla håll samtidigt. Kapitlen växlas mellan Nicks och Norahs PoV och bådas röster är så virriga, roliga och tokiga att det känns som att jag missar något bara jag blinkar. De tänker dessutom på allt möjligt och glider ofta in på saker som inte ens rör den pågående scenen, och det är så kul för det är precis så jag gör också. Dock är det svårt att följa med och ibland är det bara för mycket. Man hinner knappt hämta andan innan man dyker ner i nästa tanke.

Många av dialogerna är klockrena och har absolut hög igenkänningsfaktor. De säger det som dyker upp i deras huvud och det är en sån grej jag ibland gör med mina kompisar. För någon utomstående lär det bli ett helt förvirrat och knäppt samtal men för de deltagande är det hysteriskt roligt. Och jag känner mig som en deltagare i Nich och Norahs samtal fast jag inte säger något.

Tyvärr tycker jag varken att Nick eller Norah är minnesvärda karaktärer. Det är en snäll kille och en hård (men egentligen ganska snäll) tjej som möter varandra och blir kära på ett klick. Båda bär på inre sår och boken handlar egentligen om att våga chansa. Jag är glad att boken är så kort som den är, vissa partier tyckte jag var sega och jag tror knappast att jag skulle ha tyckt bättre om boken om den hade varit längre.

Jag är glad att författarna inte drog sig för att beskriva hångelscener, både straighta och gay(iga). Jag fick aldrig något grepp på hur gamla Nich och Norah är men jag gissar att de är mellan 17-19. De är ju lite äldre än genomsnittet i ungdomsböcker så jag antar det är därför det är okej att det finns massor av svärord och intimare scener i boken.

En mer inbiten musikälskare skulle säkert ha uppskattat alla referenser till kända låter genom boken (och det fanns många av dem!). Själv hade jag inte ens hört talats om 1/3 av dem och fattade inte alls vad de menade. De påhittade bandnamn tyckte jag var superroliga också. Kom igen liksom, vilka döper sitt band till ”Hunter does Hunter”, där sångaren heter Hunter, eller ”Are you Randy, där sångaren heter Randy. Hihi, det var superkul när Nick också blandade ihop namnen.

På sin höjd tycker jag att boken är okej och läsvärd. Den stod inte ut tillräckligt mycket och berättarrösterna var en aning för stirriga för min smak. Den har sina ljusa stunder men dessa var för få. Boken finns även som film.

Dialoger: +0,5

Betyg: 5,5/10

Andra versioner av omslaget

 

Gästinlägg: Två helt olika killar – ett namn

Vad händer när Will Grayson träffar Will Grayson i en porraffär en kylig Chicagonatt?

 

Titel: Den andre Will Grayson (eng. Will Grayson, Will Grayson)
Författare: John Green och David Levithan
Sidantal: 314
Utgivningsår: 2011

Handling:
Will Grayson är sexton och lever efter två enkla regler, att hålla käften och att inte bry sig. Hans bäste vän är Tiny Cooper. Tiny är en jättestor kille som är jättebögig och jätteengagerad i ett musikalprojekt som handlar om honom själv. Den andre Will Grayson är sexton år, deprimerad och försöker uthärda livet. Av en rad olika slumpar träffas de båda Will Grayson-arna.

 

Omdöme:
Jag har aldrig läst något av John Greene, men David Levithans stil vet jag att jag gillar, så jag är riktigt nyfiken när jag börjar läsa. Till en början är det trögt att läsa, jag blir varken fängslad eller bländad, istället härdar jag ut, tänker att det nog blir bättre snart. Stilarna är väldigt olika och det känns som att växla mellan två helt olika böcker. Vartannat kapitel glider lätt och ledigt, refererar till band och låtar och känns väldigt amerikanskt. Nästan lite sötsliskigt emellanåt. Medan vartannat kapitel är renare och rakare och andas mörker. Nästan så hopplöst dystert att det blir irriterande. Men så möts de båda killarna och i övergången känns det som att språket och kapitlen glider samman, blir en helhet, blir en bok. Och då är jag fast. Det blir spännande och det handlar om vänskap, kärlek och känslor på ett djupare plan.

Handlingen spinner hela tiden kring Tiny Cooper och hans musikal. Jag tycker att idén med musikalen fungerar och att det är en rolig idé, men jag kan ändå inte låta bli att undra varför. Varför just en musikal? Det blir liksom lite väl mycket där i slutet och jag tycker att boken hade vunnit på att tona ner lite av det där kletet. Det känns som att de djupa budskapen försvinner i och med att det blir Hollywood happy ending istället. Men jag skulle nog gärna se den här boken filmad, för den där musikalen skulle vara spännande att se.

Det som störde min läsning allra mest var kapitlen som inte använde några stora bokstäver. Så här: vartannat kapitel använde bara gemener. även efter punkt. fruktansvärt irriterande. och svårt att läsa. all text flöt ihop. gillade inte det. alls.

Budskap: +1
Egenhet: +1

Betyg: 7/10

Denna recension är skriven av Fia Filur.