Allt jag säger brukar vara sant… mer eller mindre

Ett härligt språk som flyter fram!

Titel: Allt jag säger är sant
Författare: Lisa Bjärbo
Sidantal: 234
Utgivningsår: 2012

Handling:
Alicia, 16 år och med ett självförtroende större än solen är flickan som gärna går sin egen väg. Efter att ha suttit fastlåst i skolans toalett kommer hon fram till insikten att hon inte längre vill plugga. Utan vidare hoppar hon av skolan och skaffar ett jobb på ett café. Som om det inte vore nog så flyttar hon även hemifrån och bosätter sig hos sin mormor istället. Alicia trivs som fisken i vattnet och har dessutom förälskat sig i en av cafeéts stamgäster. Livet leker för Alicia, men när leken övergår till allvar så blir det inte lika kul längre.

 

Omdöme:
Jag är riktigt imponerad och avundsjuk på Lisa Bjärbos fantastiska språk! Det är så lätt att bara ryckas med i flödet och sen kan man inte slita sig loss från boken. Jag skulle nog vilja påstå att Lisa Bjärbos språk är bland det bästa jag har stött på när det gäller svenska ungdomsböcker.

Berättarrösten är också väldigt bra, vilket kanske är ganska väntat eftersom hela boken handlar om hur Alicia upplever omvärlden. Den är skriven i förstaperson vilket gör att språket är nära knytet till berättarrösten. Så det är egentligen inget konstigt att jag älskar berättarrösten lika mycket som språket.

Okej, nog talat om språket och nu kommer vi till något som både är bokens styrka och svaghet: huvudkaraktären Alicia. Hon är en person som man antagligen älskar eller stör sig förskräckligt på, och i mitt fall så gör jag båda, fast det lutar sig mer åt det negativa. Jag tycker att hon är väldigt stark och modig som vågar gå emot strömmen och inte låter andra bestämma över hennes liv. Hon är superrolig och väldigt målmedveten. Ser hon något hon vill ha så gör hon allt för att få det, även om saken/personen i fråga tillhör någon annan. Jag önskar att jag kunde få lite av hennes självförtroende.

Och nu kommer vi till det sämsta med Alicia, hon är så himla egocentrisk! I stort sett så tycker hon att hela världen kretsar runt henne och hon bryr sig inte om andras känslor. Hon ser ner på andra som inte tycker som eller håller med henne. Och visst är det fräckt av henne att hoppa av skolan och börja jobba, men skolan finns faktiskt där av någon anledning. Det är ju inte så att hon har något bättre för sig, hon tycker helt enkelt att skolan är tråkig så hon ville inte plugga mer. Jobbet skaffade hon först när föräldrarna tjatade på henne. Hade hon hoppat av skolan för att hon vill satsa på att bli artist, konstnär eller något liknande som hon brinner för så okej. Men att hoppa av skolan för att det är tråkigt, nej, jag ser inget beundransvärt i det, snarare tycker jag att det är idiotiskt.

Av alla karaktärer så gillar jag mormorn bäst. Åh, vilken härlig gumma. Relationen mellan henne och Alicia är så fin. Isak lämnade tyvärr inget bra intryck på mig. Han var intressant i början men sen… ja, ska inte avslöja något men jag slutade i alla fall tycka om honom efter sidan 160.

Så ja, en bok med ett mycket härligt språk. Det här är andra boken jag läser av Bjärbo och jag gillar den här mer än hennes debutbok Det är så logiskt alla fattar utom du. Även om jag inte kom överens med alla karaktärer så tycker jag att boken är väldigt bra och vill absolut läsa mer av Lisa!

Berättarröst: +1
Språk: +1

Mest intressanta karaktär: Alicia
Bästa scen eller del: Spoiler [När Alicia upptäcker mormorn i badrummet]

Betyg: 7/10

 

Det är så logiskt alla fattar utom jag?

Det är i alla fall logiskt varför Lisa Bjärbo är en författare. 

 

Titel: Det är så logiskt alla fattar utom du
Författare: Lisa Bjärbo
Sidantal: 251
Utgivningsår: 2010

Handling:
Ester är flickan som är kär i hårdrockaren Adam. Johan är Esters bästa kompis som har varit hemligt kär i henne sedan sexan. Ester försöker fånga Adam och tror att Johans konstiga humörskiftningar beror på att hans föräldrar ska skiljas. Johan försöker hålla god min men lyckas inget vidare. Hur mycket påfrestningar klarar deras vänskap av innan allt rasar samman?

 

Omdöme:
Efter att ha läst Fias recension av den här boken så har jag länge spanat efter den på bibliotekshyllorna. När jag väl hittade den så fick den följa med mig hem.

Det bästa med boken är språket och berättarrösterna. Allt bara flyter på fint och det är en fröjd att läsa. Oftast när en kvinnlig författare försöker skriva från en manlig persons synvinkel så brukar karaktären ändå kännas lite kvinnlig. Här upplevde jag inte alls det problemet, Johan kändes trovärdig som grabb. Speciellt gillar jag det stycket där han funderar över varför tjejer alltid tog så lång tid på sig i omklädningsrummet.

Både Ester och Johan är roliga karaktärer. Berättarrösten gör så att det blir lätt att leva sig in i deras tankar och man fattade tycke för dem med detsamma. Det är inte direkt någon spännande handling men man läste ändå vidare för man ville veta vad som skulle hände med karaktärerna.

Det enda negativa jag har att säga om boken är väl att allt är lite ytligt. Visst, jag satt och smålog åt dialogerna men när det till de tyngre och mörkare delarna så kände jag inte så mycket. För det mesta så väntade jag på skämtet som skulle komma så jag kunde le åt det hemska istället.

Det här är min första bok av Lisa Bjärbo och jag tänker definitivt läsa mer av henne. Allt jag säger är sant släpptes för inte så länge sedan och har fått väldigt bra recensioner. Ska hålla utkik efter den i hyllorna!

Berättarröst: +0,5
Karaktärer: +0,5
Språk: +0,5

Mest intressanta karaktär: Johan
Bästa scen eller del: Skattjakten

Betyg: 6,5/10

 

Gästinlägg: Språklig njutning i Lisa Bjärbos ungdomsbok

Det är så logiskt alla fattar utom du. Men jag fattar. Det gör jag verkligen. Och jag gillar. Jättemycket.

 

Titel: Det är så logiskt alla fattar utom du
Författare: Lisa Bjärbo
Sidantal: 250
Utgivningsår: 2010

Handling:
Johan och Ester är bästa kompisar. Det är bara det att de fyra senaste åren har Johan varit kär i Ester. Tokkär. Men det vet inte Ester och förresten så är hon helt såld på en pinnsmal estet i ett band. Johan håller tyst och lyssnar på hennes ständiga tjat, men snart går det inte längre. Snart måste han berätta, och vad händer då?

 

Omdöme:
Den här boken är lättläst, trovärdig, träffsäker, rolig och helt underbar på alla möjliga vis. Framför allt är det Lisas språk som lyfter boken. Blandningen av engelska och svenska funkar utan att det blir töntigt, och är istället njutning för både ögon och själ. Blicken bara glider över sidorna och jag måste liksom hejda mig så att hjärnan hinner med att verkligen ta in meningarna. Karaktärerna känns levande och även om det är rätt uppenbart åt vilket håll det leder, så gör det ingenting för Johan och Ester gör resan speciell. Rätt länge sitter jag och undrar vilken stad vi är i, men mot slutet får Växjö rejält utrymme vilket jag tycker är lite kul, och säkert alla Växjöbor också. (Alla bor ju inte i Stockholm. Det är jag helt säker på.)

Det är ett superfint språk som flyter på så att man blir glad, och min enda invändning är att det samtidigt också gör att storyn känns lite ytlig. Det är så lättsamt att jag nästan glider förbi det som faktiskt ska vara lite jobbigt eller viktigt. Intrigen är enkel, ganska rakt på, en karaktär i underläge och en i överläge, sen byter de plats och till slut har de nått en lite högre position än vad de hade när boken började. Och om det nu är så att en liten hollywood-känsla smyger sig in i vissa moment mot slutet, så gör det faktiskt ingenting för den här boken är som en god glass i solsken. Lättsmält och smarrig.

Språk +1
Karaktärer +1
Handling +1

Slutbetyg: 8 /10

Denna recension är skriven av Fia Filur