Jag vill också hitta en utmaningsbok!

Tredje boken av succéförfattarduon.

Titel: Dash & Lilys Utmaningsbok
Författare: Rachel Cohn & David Levithan
Sidantal: 252
Utgivningsår: 2011 (original 2010)

Handling:
Dash är den snäsiga killen som tycker att julen är en jobbig högtid och alla som firar den är dumma. Lily är den naiva flickan som älskar julen och låter sig övertalas av sin bror att söka kärleken med hjälp av ett utmaningsbok. Ödet leder till att Dash hittar utmaningsboken och svarar på utmaningarna, och sedan utmanar han Lily själv. Fram och tillbaka skickar de boken mellan varandra och trots att de aldrig har träffar varandra så lär de känna varandra genom boken. Men den stora frågan är om de kommer att tycka om varandra om de träffas i verkligheten?

 

Omdöme:
Eftersom jag tyckte om Naomi och Elys kyssförbudslista så trodde jag verkligen att jag skulle gilla den här, men nja… den levde inte riktigt upp till förväntningarna.

Vi kan börja med vad jag gillar med boken. Själva konceptet med två udda tonåringar som lär känna varandra via en anteckningsbok och alla utmaningarna som de ordnar åt varandra. Humorn gillar jag också, vissa konversationer och tankar är bara så konstiga att de blir hysteriskt roliga.

Och nu till de delar som jag tyckte mindre om. Både Dash och Lily tänker alldeles för mycket. Deras tankar bara svävar runt som kometer och ibland så tappar jag bort var i berättelsen jag (eller de) befinner sig för de tänker så mycket. Tycker att takten blev lidande på grund av detta.

Något roligt är att man återigen hamnar i klubbtoaletten och fick läsa meddelanden från både Norah och Bruce från författarduons tidigare böcker. Tycker att det är så himla skoj att man få se spår av gamla karaktärer.

För mig så tycker jag att boken är bra men jag hade hoppats på mer. Den här är bättre än Nick och Norah men sämre än Naomi och Ely.

Handling: +0,5
Humor: +0,5

Mest intressanta karaktär: Dash
Bästa scen eller del: Spoiler [När Dash blev beskylld för att vara barnmisshandlare]
Minnesvärd citat:
Hon sträckte sig efter anteckningsboken, men Boris hann före. ”Stygg flicka!” tillrättsvisade hon honom.
”Jag är ganska säker på att Boris är en pojke”, sa jag.
”Ja, jag vet”, försäkrade fru Basil E. ”Jag gillar bara att hålla honom förvirrad.”

Betyg: 6/10

Läsa även Fia Filurs recension av boken. 

 

Gästinlägg: Antar du utmaningen?

Och följer mystiska ledtrådar som någon har lämnat i en anteckningsbok?

 

Titel: Dash och Lilys utmaningsbok (eng. Dash & Lily´s book of dares)
Författare: Rachel Cohn & David Levithan
Sidantal: 305
Utgivningsår: 2011 (2010)

Handling:
Inne i sin favoritbokhandel hittar Dash en röd anteckningsbok med instruktioner skrivna av en tjej som heter Lily. Han antar genast utmaningen och följer ledtrådarna. När han är klar lämnar han egen ledtråd till Lily och så fortsätter det.

 

 

Omdöme:
Eftersom David Levithan är inblandad och på grund av bokens annorlunda och roliga koncept hade jag rätt höga förväntningar. Inte för att jag blev besviken, men jag blev heller inte särskilt imponerad. Idén om att två okända tonåringar lär känna varandra via en anteckningsbok tycker jag är kul, men det blir aldrig så bra som jag önskar.

Händelseutvecklingen känns överdriven och alltför orealistisk. Utmaningarna är roliga, men väldigt avancerade och det känns föga troligt att någon skulle orka genomföra dem, samt att allt skulle klaffa. Okej, det är fiktion, men det blir ändå lite för overkligt för mig.

Jag brukar gilla språket i Levithans och Cohns böcker, men den här gången tycker jag att det blir för högtravande och babbligt istället för den vanliga humorn. Men det kanske ska vara så för Dash verkar vara en pretentiös ordsnobb medan Lily är ovanligt barnslig, så egentligen kanske det är karaktärerna som stör mig.

Största plusset är att konceptet är annorlunda och tilltalande och att boken i sina stunder har en härlig julstämning. Ett tips är att läsa den när den utspelar sig, nämligen runt jul och nyår.

Koncept: +1

Mest intressanta karaktär: Boomer
Bästa scen eller del: Nyårsafton
Minnesvärda citat:
”Den enda ljusglimten i denna dunkla tid var att skolan var igenbommad (förmodligen för att alla skulle kunna shoppa tills det stod dem upp i halsen och upptäcka att släkt, precis som arsenik, är bäst i små doser … om man inte längtar efter att dö).”

”Om det på något sätt hade gått att köpa presentkort på sprit och kvinnor var jag säker på att han skulle ha sagt åt sin sekreterare att springa ut och köpa ett sånt till mig på sin lunchrast.”

Betyg: 6/10

Denna recension är skriven av Fia Filur.

 

Vad gör man när man som tjej är kär i sin bästa bögkompis?

Ska man låta (den ensidiga) kärleken förstöra vänskapen?

Titel: Naomi & Elys Kyssförbudslista
Författare: Rachel Cohn & David Levithan
Sidantal: 252
Utgivningsår: 2010 (original 2007)

Handling:
Naomi är den superheta tjejen som kan få alla killar hon vill ha, alla utom bästisen Ely som hon har varit hemligt kär i så länge hon kan minnas. Varför är de inte ihop? Jo, för att Ely är en kille som gillar andra killar. För att inte förstöra deras vänskap har de en gemensam kyssförbudslista där de listar alla killar ingen av dem får kyssa. Men en dag sker det otroliga, Ely kysser Naomis nuvarande pojkvän, Bruce den Andre. Naomi känner sig fruktansvärt sviken. Inte för att Bruce den Andre svek henne (hon gillade ändå inte honom på riktigt) utan att Ely gjorde det. Kommer detta att innebära slutet för Naomi och Ely?

 

Omdöme:
Det här är den andra boken jag läser av författarduon David Levithan och Rachel Cohn, den första boken jag läste (Nick och Norahs oändliga spellista), tyckte jag var okej och jag väntade mig något i samma stil. Till min glädje så är Naomi och Ely bättre än vad jag trodde.

Humorn i boken är helt underbar. Älskar replikerna, älskar de konstiga men ytterst trovärdiga tankarna, älskar alla udda och komplicerade relationer mellan karaktärerna. Man kan bara inte låta bli att skratta åt vissa saker.

Innan jag läste så trodde jag att boken skulle bara berättas från Elys och Naomis PoV (Point of View), men jag hade fel, för boken innehåller inte mindre än 8 PoV. Jag tycker att det är kul att författarna experimenterar med berättarröster, t.ex. Naomi har en massa ikoner, Gabriel tänker alltid i låtar och Robin (hane) tänker utan styckeindelningar (vilket var superjobbigt att läsa), men i längden var det jobbigt att hoppa runt bland alla huvuden. För mig så skulle det ha räckt med Elys och Naomis (och möjligtvist båda Bruce:arna) för det är dem jag gillar bäst.

Ely och Naomi är väldigt bra karaktärer. Båda har sina styrkor och sina svagheter, och eftersom man läser från bådas PoV så får man verkligen grepp om hur djup deras vänskap är.

Jag tyckte att det var superkul när en av karaktärerna såg meddelandet som Norah (från Nick och Norahs Oändliga låtlista) hade lämnat på klubbtoaletten. Älskar när författarna låter gamla karaktärer (eller spår av dem) dyker upp i andra böcker.

Det är inte mycket handling i boken utan allt kretsar runt känslor och tankar hos väldigt många personer. Jag är en person som både vill ha bra handling och bra karaktärer så här tog väl boken lite stryk.

Kort sagt så är detta en väldigt mysig bok med mycket humor och härliga karaktär. Det verkar som att Rachel Cohn & David Levithan blir bara bättre och bättre som författarduo och jag är väldigt sugen på att läsa deras senaste bok: Dash and Lilys utmaningsbok.

Humor: +1
Karaktärer: +0,5

Mest intressanta karaktär: Ely och Naomi på delad förstaplats.
Bästa scen eller del: Spoiler [Ely gömmer Bruce i garderoben]
Minnesvärd citat: Naomis tankar om Bruce den Andra: För det är faktiskt roligare att stryka hans kläder än att hångla med honom.

Betyg: 6,5/10

 

Vem har sagt att man inte kan hitta kärleken på en pub?

5 minuter kan bli en oändlighet om det är med rätt person.

Titel: Nick & Norahs oändliga låtlista (eng. Nick & Norah’s Infinite Playlist)
Författare: Rachel Cohn & David Levithan
Sidantal: 198
Utgivningsår: 2009 (original 2006)

Handling:
Nick är den enda straighta killen i sitt band och misstas ofta för att vara gay, efter en spelning ser han sitt ex (som han fortfarande inte kan släppa) med en ny kille. I panik och svartsjuka vänder han sig till den okända tjejen bredvid honom och fråga om hon kan bli hans flickvän i 5 min. Den tjejen visar sig hetta Norah, och som av en slump känner hon också Nicks ex. Norah har också ett olyckligt förhållande bakom sig.
Detta är början på deras 5-minuters förhållande som varar en hel kväll och kanske längre än så.

Omdöme:
Håll i hatten, här rusar tankarna åt alla håll samtidigt. Kapitlen växlas mellan Nicks och Norahs PoV och bådas röster är så virriga, roliga och tokiga att det känns som att jag missar något bara jag blinkar. De tänker dessutom på allt möjligt och glider ofta in på saker som inte ens rör den pågående scenen, och det är så kul för det är precis så jag gör också. Dock är det svårt att följa med och ibland är det bara för mycket. Man hinner knappt hämta andan innan man dyker ner i nästa tanke.

Många av dialogerna är klockrena och har absolut hög igenkänningsfaktor. De säger det som dyker upp i deras huvud och det är en sån grej jag ibland gör med mina kompisar. För någon utomstående lär det bli ett helt förvirrat och knäppt samtal men för de deltagande är det hysteriskt roligt. Och jag känner mig som en deltagare i Nich och Norahs samtal fast jag inte säger något.

Tyvärr tycker jag varken att Nick eller Norah är minnesvärda karaktärer. Det är en snäll kille och en hård (men egentligen ganska snäll) tjej som möter varandra och blir kära på ett klick. Båda bär på inre sår och boken handlar egentligen om att våga chansa. Jag är glad att boken är så kort som den är, vissa partier tyckte jag var sega och jag tror knappast att jag skulle ha tyckt bättre om boken om den hade varit längre.

Jag är glad att författarna inte drog sig för att beskriva hångelscener, både straighta och gay(iga). Jag fick aldrig något grepp på hur gamla Nich och Norah är men jag gissar att de är mellan 17-19. De är ju lite äldre än genomsnittet i ungdomsböcker så jag antar det är därför det är okej att det finns massor av svärord och intimare scener i boken.

En mer inbiten musikälskare skulle säkert ha uppskattat alla referenser till kända låter genom boken (och det fanns många av dem!). Själv hade jag inte ens hört talats om 1/3 av dem och fattade inte alls vad de menade. De påhittade bandnamn tyckte jag var superroliga också. Kom igen liksom, vilka döper sitt band till ”Hunter does Hunter”, där sångaren heter Hunter, eller ”Are you Randy, där sångaren heter Randy. Hihi, det var superkul när Nick också blandade ihop namnen.

På sin höjd tycker jag att boken är okej och läsvärd. Den stod inte ut tillräckligt mycket och berättarrösterna var en aning för stirriga för min smak. Den har sina ljusa stunder men dessa var för få. Boken finns även som film.

Dialoger: +0,5

Betyg: 5,5/10

Andra versioner av omslaget

 

Gästinlägg: Det var en gång en tjej som blev ensam kvar

För att döva sorgen, smärtan och tomheten tar hon piller. Sedan tar hon ännu mer piller.

Titel: Du vet var jag finns (eng. You know where to find me)
Författare: Rachel Cohn
Sidantal: 178

 *Spoilers kan förekomma*

Handling:
”Det var en gång två kusiner som älskade varandra som systrar. Det var en gång en kusin som bestämde sig för att ta en tupplur som hon aldrig skulle vakna ifrån.”

Miles kusin Laura begår självmord och lämnar Miles ensam med sorgen, smärtan, saknaden och tomheten. Det går inte särskilt bra, för Miles är en smart, överviktig, snart artonåring som knaprar piller som andra äter chips. När det känns tungt, trist eller tråkigt tar hon sin tillflykt till pillren, vilket i stort sett är hela tiden.

Omdöme:
Jag är lite osäker på vad den här boken egentligen går ut på. Den känns väldigt amerikansk och kretsar ständigt kring piller och ibland kring politik. Jag känner mig inte tillräckligt engagerad i politik för att hänga med. Det får mig att undra om ungdomar orkar hänga med.

Det jag gillar med boken är att den handlar om en vilsen tjej som försöker överleva i en trasig tillvaro efter att hennes kusin har tagit livet av sig. Jag gillar att det är mörkt, sorgset och svårt för det är så det är när någon har dött. Jag gillar att det är sarkastiskt, med partier av djupt rotad vänskap och korta glimtar av sund sorgehantering. Det jag inte gillar är att bokens handling tycks flyta runt. Jag får ingen klar riktlinje på varför jag bör läsa vidare. Det känns som om det är något fel i dramaturgin för tempot är så jämnt. Det är ingen klar linje utan spelar upp små snuttar ur det förflutna här och där, hoppar hit och dit.

Det går inte att anmärka på språket, det är ett väldigt bra språk, så bra att det inte alls känns som berättarrösten tillhör en knappt artonåring, men jag köper det för det är en smart knappt artonåring. Det som är jobbigt att läsa är alla referenser som ständigt dras till artister, filmer och musik, något jag känner igen från andra böcker av Rachel Cohn. Det blir för mycket. Retar mig lite på att orden fet, fetma och övervikt förekommer på var och varannan sida, det blir så tjatigt.
Anledningen till att jag läser vidare beror på de härliga citaten som väger upp de jobbiga partierna.

Alla citat är inte lika fyndiga tagna ur sitt sammanhang, men här är tre favoriter:

”Du vet väl hur mycket jag älskar dig?”

Visst gör jag det. Men vad har kärlek med saken att göra?

Tonåringar. Så opålitliga.

Jag visste inte att jag hade det i mig. Intresset, för; studier.

1+ för språk
1+ för karaktärer
1- för dramaturgi
1- för upprepningar

Slutbetyg: 5/10

Denna recension är skriven av Fia Filur.