Alla vägar bär till Rom

Även om den ligger i USA. 

Titel: The Son of Neptune
Författare: Rick Riordan
Serie: The Heroes of Olympus 2
Sidantal: 513
Utgivningsår: 2011

*Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar*

Handling:
Percy Jackson har tappat sina minnen och hamnar under Junos vägledning hos ett romerskt läger för halvgudar. Percy blev upptagen i lägret och blir kompis med Frank och Hazel. Strax därpå dyker guden Mars upp och skickar dem på ett uppdrag – att åka mot norr och befria dödsguden Thanatos. Vägen dit kommer att bli farofylld, speciellt med tanke på Percys minnesförlust, och att både Frank och Hazel har egna hemligheter att dölja.

 

Omdöme:
Yay! Percy Jackson är tillbaka! Även om jag är superglad över att läsa om Percy igen så blev jag ändå lite besviken boken. Förra boken, The Lost Hero, slutade så himla spännande att jag trodde att den här skulle vara bättre än sin föregångare, men det är den inte.

Det jag tycker är tråkigt med Riordans böcker är att allt är så upprepande. Det är alltid tre personer som skickas på ett uppdrag, för det mesta två killar och en tjej. Alla ska givetvis ha hemligheter och ett dramatisk förflutet. Och en av killarna och tjejen ska bli kära i varandra. Nu var det bara två veckor sen jag läste The Lost Hero och likheterna mellan böckerna var så tydliga att det gick att ta på dem. Vem vet, kanske skulle jag ha gillat boken mer om jag hade väntat längre med att läsa den.

Jag tycker att den här är lite sämre än sin föregångare i både humor och spänning. Den är fortfarande rolig men den fick inte mig att skratta rakt ut.

Måste säga att Riorden är väldigt skicklig på att avsluta böcker. Denna bok slutade ännu mer spännande än The Lost Hero, och visst, det är en cliffhanger, men det är en BRA cliffhanger. Jag ser fram emot nästa bok i serien och jag undrar hur många PoV (Points of View) den kommer att ha. Jag är också supernyfiken på vem den sista av de sju hjältarna är.

Det här är min 9:e bok av Riordan och hittills har jag gillat alla hans böcker. Har ni inte läst något av honom så tycker jag att ni ska göra det

Karaktärer: +0,5
Berättarröst: +0,5
Handling: +0,5
Slut: +1
Humor: +0,5
Upprepning: -0,5

Mest intressanta karaktär: Nico
Bästa scen eller del: Slutstriden
Minnesvärd citat: ”Life is only precious because it ends”.

Betyg: 7,5/10

Andra delar i serien:
1. The Lost Hero
2. The Son of Neptune

Andra versioner av omslaget

 

Yay! Ännu fler grekiska halvgudar!

För er som har saknat Percys Jackson så är finns det inget bättre än en spin-off-serie.

Titel: The Lost Hero
Författare: Rick Riordan
Serie: The Heroes of Olympus 1
Sidantal: 553
Utgivningsår: 2010

Handling:
Jason vaknar upp i en buss och har inga minnen om varför han är där, eller rättare sagt, han har inga minnen alls. Piper som tydligen är hans flickvän blir orolig och bästisen Leo tror att han bara skämtar. I Grand Canyon blir de attackerade av vindmonster och deras gruppledare visar sig vara en satyr. Och inte nog med det så upptäcker Jason att han har ett mynt som kan förvandla sig till ett vapen och att han dessutom kan flyga.

Till deras räddning kommer Annabeth som tar dem tillbaka till lägret och förklarar för dem att de är halvgudar, och nu måste de samarbeta för att rädda världen från onda krafter.

Omdöme:
The Lost Hero har jag inte läst något om förutom att den utspelar i samma värld om Percy Jackson. Jag visste inte om den utspelade sig före eller efter händelserna i Percy Jackson och jag visste inte ens om det var samma huvudroller eller nya karaktärer, trots allt ovisshet var mina förhoppningar höga när jag äntligen fick boken i mina händer. Och för en gångs skull så blev jag inte besviken.

Riordans språk är väldigt utmärkande och man märker direkt att det är hans böcker man läser. Det är lätt att komma in och jag gillar hans humor.  Dessutom så är det superhärligt att vara tillbaka i Halvblodslägret och träffar de gamla karaktärerna från förra serien.

Det enda negativa jag kunde hitta med boken var Riordans så kallade berättartricks som jag börjar bli hjärtligt trött på. Jag nämnde det i recensionen av The Throne of Fire (en annan bok av honom), japp, det är det ständiga ”abryta-någon-innan-hon/han-hinner-avslöja-den stora-hemligheten”-tricket. Jag störde mig rejält på det. Alltid är det något som avbryter samtalet just när en stor hemlighet är på väg att avslöjas, att det händer en eller två gånger är helt okej, men när det händer så där 10 gånger är det inte kul alls.

De första 100 sidorna i boken tyckte jag var helt fantastiska men ytterligare 100 sidor senare tänkte jag: ”Hmm, det känns som att jag har läst detta innan.” Personligen så kan jag bara njuta av Riordans böcker när de kommer i små doser. Hans stil kan kännas lite tjatigt efter ett tag. Så därför ska jag vänta en vecka eller två innan jag sätter igång med att läsa fortsättningen i The Son of Neptune som jag också har fått tag i.

Slutet, åh, jag brukar i vanliga fall inte tycka om cliff hangers men Riordan lyckades verkligen med slutet. Mina förväntningar på nästa bok är verkligen skyhöga nu (ännu en anledning att vänta lite innan jag läser den så att jag kan lugna ner mig lite). Det ska bli så himla kul att få träffa (spoiler markera för att läsa) [karaktärerna från det romerska halvblodslägret, hoppas att man får se Percy!]

Kort sagt, Riordans böcker är alltid underhållande och lockar fram väldigt många skratt. Jag tycker att man helst bör ha läst Percy Jackson serien innan man läser den här för att ha full förståelse för alla saker som nämns.

Karaktärer: +0,5
Berättarröst: +0,5
Spänning: +0,5
Handling: +0,5
Slut: +0,5
Humor: +1
Upprepande berättartricks: -0,5

Mest intressanta karaktär: Clovis
Bästa scen eller del: Spoiler, markera texten. [Besök hos kung Midas]
Minnesvärd citat: They were sitting on the sofas now, while the king reclined on his throne. Tricky to do that in a bathrobe, and Jason kept worrying the old guy would forget and uncross his legs. 

Betyg: 8/10

Andra delar i serien:
1. The Lost Hero
2. The Son of Neptune

 

Akta dig för att väcka gamla egyptiska gudar

Trött på alla böcker med anknytningar till grekisk mytologi? Lugn, det finns de som handlar om egyptisk mytologi istället.

Titel: The Throne of Fire
Författare: Rick Riordan
Serie: The Kane Chronicles 2
Sidantal: 447
Utgivningsår: 2011

(Obs! Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar)

Handling:
Efter Sadies och Carters äventyr i The Red Pyramid så har de fått många anhängare och numera lär de ut magi till andra barn. De vet att det inte dröjer länge förrän kaosormen Apophis är fri från sitt fängelse i gränslandet och kommer att förstöra världen. Deras enda chans mot monstret är att väcka solgruden Ra, men lättare sagt än gjort, inget vet var han är eller hur man gör det. Sadie och Carter måste samla ihop de tre delarna av Ras bok, och för att göra det måste de än en gång bege sig ut på en resa för att rädda mänskligheten och gudarna.

Omdöme:
Riordans böcker är aldrig tråkiga och The Throne of Fire följer i samma spår som hans tidigare böcker, roliga, spännande och fulla med konstiga (och oftast gudomliga) varelser.

Som nämnt i recensionen av The Red Pyramid så kör Riordan med två berättarröster i denna serie, och det fungerar väldigt bra. Både Sadies och Carters röster är distinkta och fastän boken berättas i jag-form så är det inget problem att skilja på berättaren. Det är något som inte är lätt att åstadkomma och jag är imponerad att Riordan lyckas gestalta en 13-årig flickas tankar så bra.

Sadie är definitivt den vildare och roligare av syskonparet. Vilken underbar ironisk röst, det är helt omöjligt att inte skratta vid vissa scener.  Jag gillar de ombytta rollerna att det är tjejen som är den otåliga och killen är den (mer) ansvarsfulla. Hur ofta har man inte inom barnböcker hittat de stereotypiska rollerna om den snälla flickan och den modiga pojken?

Det kanske beror på att det var ett tag sen sist jag läste en Riordan-bok för jag tycker att den här är lite annorlunda från hans gamla böcker. Allt är inte lyckligt och det finns till och med ett par sorgliga scener. Allt ordnar sig inte och det tycker jag om, bara för att det är en middle-grade-bok behöver allting inte få ett perfekt slut.

Något jag störde mig genom hela boken var varför gudarna måste tala i gåtor och vara i vägen för Sadie och Carter? Hela världens och även gudarnas öde vilar i syskonparets händer! Man kan ju tycka att de borde göra allt för att hjälpa dem, men nähe, här är de lika ovilliga att hjälpa till som alltid. Och om de någonsin bestämmer sig för att hjälpa till så är de så sega. Säg att de kan träffa Sadie i fem minuter. Fyra av de fem minuterna spenderar gudarna på att prata om historia, inte förrän i sista minuten börja de ge ledtrådar om hur de ska rädda världen. Och i sista sekunden säger de alltid något i stil med ”Och glöm inte bort att …” Ja, givetvis är tiden slut och Sadie vaknar upp utan att höra den sista VIKTIGA hemligheten. Det är okej om det händer en gång, men när det är så hela tiden blir man lite trött.

Annars så tycker jag boken är väldigt bra och passar såväl för en äldre publik som för en äldre. Har du inte läst något av Rick Riordan tidigare bör du testa någon av hans böcker. Gillar du hans stil och humor så har du många godbitar framför dig

Handling: +0,5
Spänning: +0,5
Karaktärer: +0,5
Fantasivärld: +0,5
Humor: +0,5
Berättarröst: +1
Orimlighet: -0,5

Betyg: 8/10

Andra delar i serien: 
1. The Red Pyramid
2. The Throne of Fire

 

Hmm, jag känner igen det här…

Att återanvända en bra idé är inte fel, men det finns en risk att det blir tjatigt. 

 

Titel: The Red Pyramid
Serie: The Kane Chronicles 1
Författare: Rick Riordan
Sidantal: 516

Handling:
Carter och Sadie är syskon men ser ut som dag och natt och träffas dessutom bara två gånger om året. Carter reser världen runt med sin pappa som är en arkeolog medan Sadie bor med morföräldrarna i England. Under en av de årliga träffarna sker något märkligt. Deras pappa spränger en artefakt och släpper loss onda krafter. Carter och Sadie får snart lära sig att de gamla egyptiska gudarna existerar fortfarande… mycket närmare än vad de tror.

 

Omdöme:
Eftersom jag gillar Riordans äldre verk hade jag höga förväntningar på denna. Det finns ingen tvekan om att det är Riordan som har skrivit berättelsen, hans humor präglar i stort sett varje sida. Jag vet egentligen inte om jag gillar det eller inte, för en del av humorn gjorde att berättelsen kändes alldeles för likt ”Percy Jackson”.

Förutom storyn så känns även många av karaktärerna upprepande. Monstren är skräckinjagande men helt korkade i huvudet. Gudarna är inte riktigt som man förväntar sig och det finns en liten tvist vid slutet. Dessutom blir huvudpersonerna väldigt grymma väldigt snabbt.

Något jag personligen anmärkte på var att Riordan använde samma gamla ”trick” för att ge läsarna en uppfattning om vad fienden gör. Seriös, att spionera på fienden samt att få visioner från gamla händelser när man sover kändes redan lite väl krystat i Percy Jackson. Att Riordan inte lyckades hitta på ett annat sätt att visa vad fienden planerade blev jag besviken på.

Ja, det finns likheter men även en del skillnader. ”The Red Pyramid” har en annorlunda berättarstil och Riordan kör även med två olika PoV, en tjej och en kille, vilket jag gillade. Något annat som var intressant är den egyptiska mytologin, lärde mig massor genom att läsa den här boken. Alla skämten med anspelningar på de grekiska gudarna tyckte jag var hysterisk roliga, och de uppfattas antagligen bara av de som har läst Percy Jackson.

Boken fick stryk för att den var för lik författarens gamla verk. Hade jag läst den innan Percy Jackson skulle jag förmodligen ha gillat den mer.

Betyg: 7/10

Andra böcker i serien:
1. The Red Pyramid
2. The Throne of Fire

 

Ett tillfredsställande slut

Äntligen har jag tagit mig tid att läsa den sista delen om Percy Jackson. Ett värdigt slut för en underhållande serie.

Titel: The Last Olympian
Serie: Percy Jackson & The Olympians 5
Författare: Rick Riordan
Sidantal: 381

(Obs! Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar)

Handling:
Kronos monsterarmé är på intåg och det enda som hindrar dem från att störta gudarnas tron är Percy och de andra halvgudarna från Halvblodslägret. Hela världens öde står på spel och Percys handlingar kommer att avgöra striden. Men vad är det för val som han enligt profetian måste göra, och ännu viktigare, är han ens hjälten som nämns i den?

 

 

Omdöme:
För ganska exakt ett år och en månad sen plockade jag upp den första boken och fastnade för Percy Jackson. ”The Last Olympian” påminde mig om varför jag började gilla serien, humorn, dialogerna, stämningen, allt för på plats och resultatet blev en mycket tillfredsställande berättelse. Trots att klockan närmade sig midnatt och jag var tvungen att gå upp 5:45 nästa morgon så kunde jag inte låta bli att läsa ut boken (gissa om jag ångrade mig när alarmet började låta).

Det finns dessvärre två stora logiska luckor som jag inte kan låta bli att anmärka på. För det första, Percy får skumma drömmar när han sover så han säger hela tiden att han inte vill sova. Men hans drömmar är verkliga scener från gamla händelser, ibland är de fjärrsyn och han kan både se och höra vad fienden gör. Seriös, om jag kan spionera på fienden genom att sova så  skulle jag spendera all min lediga tid sovandes.

Den andra logiska luckan är gudarnas handlingar. Jag förstår inte alls hur de resonerar, okej, deras hem, där all deras magiska krafter ligger, är under anfall av deras största fiende. Vad gör de då? Jo, de lämnar försvaret åt fyrtio ungar och ger sig själva iväg för att bekämpa ett annat monster. Men hallå? Om hemmet faller så är ni döda, borde det inte liksom vara viktigare att försvara det? En annan sak är all hemlighetsmakeri, med tanke på att de vet att Percy kommer att avgöra deras öde så kan de väl hjälpa honom lite. Istället för att säga i klartext så är de tvungna att ge en massa hintar och visioner istället. Om mitt liv hängde på Percy handlade rätt skulle jag ha överröst honom med övertydliga instruktioner istället för att tala i gåtor.

Det är alltid speciellt att läsa slutet av en längre serie, antingen blir jag besviken för den slutade inte som jag ville (t.ex. Hungerspelen), eller så vill jag ha mer för den slutade så bra (t.ex. Fablehaven). Percy Jackson är ett av de sällsynta fallen där jag bara kände mig nöjd. Resan är slut och det känns bara rätt att ta farväl. Riordan har börjat på en ny serie om Halvblodslägret och den ska jag spana in när jag får chansen.

Betyg: 8,5/10

 

Att alltid följa den högra väggen…

… hjälper tydligen inte för Percy Jackson & C:O i Labyrinten. Det var nästan mer än ett år sedan jag läste den tredje boken i serien och det märks verkligen, jag har nämligen glömt bort nästan hälften av karaktärerna.

Titel: The Battle of the Labyrinth
Serie: Percy Jackson & The Olympians 4
Författare: Rick Riordan
Sidantal: 361

(Obs! Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar)

Handling:
Det har blivit dags för Percy att åka tillbaka till Halvblodslägret och återigen ta upp kampen mot ondskan. Det finns tydligen en underjordisk labyrint som växer av sig själv och en av dess otaliga ingångar ligger i lägret. De onda planerar att använda öppningen för att leda en strid mot hjältarna. För att förhindra detta måste Percy och hans kamrater bege sig in i labyrinten och hitta dess skapare innan fienden gör det.

 

Omdöme:
Första ”Percy Jackson”-boken fångade mitt hjärta med dess humoristiska dialoger och anknytningarna till grekisk mytologi. Den fjärde boken är i samma stil men ärligt talat så börjar jag bli lite trött på konceptet. Varje bok i serien börjar med att han är i en skola, gör bort sig och åker sedan till lägret. Där är det alltid någon ny fara som hotar och han skickas på uppdrag tillsammans med Annabeth och satyren. Tydligen så hjälper det ju inte att de klarar av uppdragen eftersom fienden är ju fortfarande densamme efter alla åren.

Vad som gör boken läsvärd är humorn. Riordan driver med den grekiska mytologin och gör egna tolkningar av myterna. Percys ironiska beskrivningar om cyklopen med de hundra armarna och mannen med tre de tre kropparna är hysteriskt roliga.
Något jag tycker sämre om är det bredda karaktärregistret, ibland är det svårt att hålla koll vilka gudarna är och vad för relationerna de har med varandra. Jag började i och för sig läsa serien för ett år sedan och mycket har fallit i glömska. Birollskaraktärerna var helt enkelt inte så minnesvärda.

Så slutordet är att Percy Jackson är en läsvärd serie, speciellt om du gillar humor och grekisk mytologi. Alla böcker är ungefär likadana vilket drar ner på betyget för den här boken.

Betyg: 7/10