När avståndet mellan månen och jorden krymper…

… då är det dags att börja lagra konservburkar.

Titel: Life as we knew it
Författare: Susan Beth Pfeffer
Serie: Last Survivors #1
Sidantal: 337
Utgivningsår: 2006

Handling:
16-åriga Miranda största problem i livet består av att hennes bästisar är sura på varandra och att hennes mamma inte vill betala hennes dyra skridskorlektioner. Tillsammans med hela världen tittar hon på årtusendets astronomiska fenomen, en meteor som krockar med månen. Folk jublar åt spektaklet men hurraropen tystnar när de märker att något är väldigt fel. Krocken får månen att flytta på sig, och den kommer närmare och närmare jorden. Detta är slutet på det liv som Miranda en gång levde, nu handlar allt om överlevnad.

 

Omdöme
Den här boken har jag sett flera gånger i biblioteket men inte lånat hem den på grund av att jag har läst ett par negativa recensioner om den. Flera har tyckt att den var seg och jag var inte alls sugen på att läsa den. Men när jag skulle låna böcker till min semesterläsning så tänkte jag att jag ändå hade gott om tid till läsningen och gav därför boken en chans, och det är jag verkligen glad över.

Life as we knew it överraskade mig rejält. Det handlar om så mycket mer än överlevnad, det är vänskap, familjeband och framförallt handlar det om hur vi idag tar allting för givet. Vi tar för givet att vi kan handla mat när vi behöver, vi tar för givet att ljuset tänds när vi klickar på knappen, vi tar för givet att vatten rinner ur kranen när vi sätter på den. Vi är så beroende av att elektriciteten fungerar att vi har glömt hur man lever utan den. Och att läsa den här boken fick mig verkligen att börja tänka efter.

Från början så störde jag mig väldigt mycket på hur omogen Miranda är. Hon är så bortskämd och tror att allt kommer att bli bättre och tycker att mamma är galen som börjar lagra mat och tjocka kläder. Dessutom så var hon så himla… ja, jag vet inte vad, ignorant? För mig så verkar det som att hon tror att USA är hela världen, fast det kanske är så amerikanerna känner? 🙂  Mirandas karaktärsutveckling är dock enorm, från den bortskämda och självviska barnet växte hon till en ansvarsfull och modig tjej. Jag gillade henne väldigt mycket i slutet och hejade på henne av hela mitt hjärta.

Mamman är helt klart min favoritkaraktär. Hon är verkligen en stark kvinna som gör allt för att hålla sina barn levande. Ingen i familjen skulle ha överlevt om hon inte hade varit så klok och köpt så mycket mat och varma kläder. Samtidigt är hon mänsklig och bryter ihop ibland men tar sig alltid samman igen för sina barns skull. Verkligen beundransvärd.

Handlingen tycker jag mycket om. Den är både tankeväckande och sorglig men samtidigt värmande. Alla i Mirandas familj är så osjälviska och det är så fint att läsa om hur de tar hand om varandra och inte förlorar hopp trots mörka tider. Flera gånger tårades mina ögon och ibland gjorde det ont att läsa. Det jag absolut tycker bäst om med handlingen är att den är så trovärdig, det kan hända mig och dig, det kan hända idag eller imorgon. Visst läser jag mycket dystopier med hemska framtidsvärldar men de är belägna så långt fram i tiden. Men en meteor kan slå ner på månen när som helst och naturkatastrofer drabbar jorden. Helt ärligt talat så fick jag lite panik över hur lite mat jag hade hemma under läsningens gång.

Jag kan absolut hålla med om att boken är seg, men den är seg på ett fängslande sätt. Life as we knew it är skriven i dagboksform. Allt vi läser är egentligen Mirandas dagboksinlägg. Fastnar man inte för karaktärerna kan jag nog tänka mig att berättelsen blir oerhört tråkig, men personligen kunde jag inte sluta läsa.

Det märktes verkligen att boken påverkade mig. Jag läste ut den på morgonen och när jag skulle kliva upp ur sängen och laga frukost var jag orolig över att inget vatten skulle komma och spisen inte skulle gå igång. När jag borstade tänderna såg jag till att inte slösa på vattnet och tände bara ena lampan i badrummet.

Life as we knew it är utan tvekan den bok som har berört mig mest efter The Fault in Our Stars. Det är möjligt att jag gillar den så mycket bara för att jag hade noll förväntningar på den. Har ni inte läst den så tycker jag absolut att ni ska ge den en chans!

Karaktärer: +1
Berättarröst:+1
Handling: +1
Budskap: +1

Mest intressanta karaktär: Mamman
Bästa scen eller del: Julafton
Minnesvärt citat: Har två citat som visar hur trög Miranda var i början av boken:

Mamma: ”They don’t know how bad the damage is yet, how many countries were affected.”
Miranda: ”Countries?” I said. Somehow I’d forgotten there were other countries, that we shared the moon with other countries.

I guess I always felt even if the world came to an end, Mc Donald’s would still be open.

Betyg: 9/10

Andra delar i serien: 
1. Life as we knew it
2. The dead and the gone
3. The world we live in