När man dödar den man rör vid…

… kan det vara svårt att få ett fungerande förhållande.

Titel: Rädda mig inte! (original Unravel me)
Författare: Tahereh Mafi
Serie: Shatter Me #2
Sidantal: 399
Utgivningsår: 2013

Obs, spoilers för tidigare böcker kan förekomma.

Handling:
Juliette är nu fri från Warner och Återetablissemanget. Hon och Adam har fått fristad i rebellgruppen Omega Point och allt borde vara bra, men det är det inte. För det första är folket på basen rädda för Juliette vilket gör att hon skyggar undan och håller för sig själv. För det andra så får hon knappt träffa Adam och de få gångerna de möts så märker hon att Adam plågas av något som han inte vill berätta. Snart ställs Juliette inför ett ultimatum, hon måste lära sig att samarbeta och lita på andra. Men hur ska hon göra det när hon inte ens kan lita på sig själv? Samtidigt så har hon fortfarande känslor för Warner, den vackra och iskalla men otroligt fascinerande ledaren för sektorn där Juliette en gång hölls fången.

Tycke:
När jag läste Rör mig inte! förra året blev jag glatt överraskad av språket och av antagonisten Warner som snabbt blev en av mina favoritkaraktärer. Nu har jag läst andra boken i serien och Tahereh Mafi och fortsätter att imponera!

Jag blev faktiskt lite förvånad i början över hur deppig och ensam Juliette var igen. För i slutet av förra boken så kändes hon så stark och hade vunnit tillbaka mycket av sitt självförtroende. Detta förklarades dock väldigt snabbt och jag köpte förklaringen med att glädjen har lagt sig och Juliette känner sig nästan lika främmande hos rebellerna som hon gjorde hos Återetablissemanget. I vanliga fall så tycker jag att deprimerade karaktärer är irriterande men Juliettes berättarröst är så himla bra att jag såg allt från hennes ögon och istället störde mig på de andra personerna som inte förstod henne.

När det kommer till karaktärer så har Kenji växt enormt mycket i mina ögon. Hans sarkasm och ledarförmåga är riktigt härligt. Det fanns ett par tillfällen då hans skämtande blev lite för mycket men i överlag så fick scenerna med honom alltid mig att le. Favoritkaraktären fortsätter att vara Warner och efter att ha läst den här boken så gillar jag honom ännu mer! Gahhh, hade jag varit Juliette skulle jag inte ha tvekat en enda sekund med att välja Warner framför Adam. Jag tycker verkligen om relationen mellan Warner och Juliette, det är ju hundra gånger mer kemi mellan dem än vad det är mellan Juliette och Adam.

Språket, eller egentligen Juliettes berättarröst är lika fantastisk som förra boken. Som läsare så känner man verkligen att man är i Juliettes tankar. Boken slutade även väldigt spännande och nu är det en riktigt plågande väntan på att sista boken ska komma ut på svenska.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• What? Warner och Adam är halvbrödrar? Meh, kom igen, hur krystat är inte det? Och hur fick farsan tid med att ha en älskarinna? Han är ju banne mig en av de mäktigaste ledarna, känns helt omöjligt att han ska ha tid att leda landet, träna upp Warner och dessutom besöka Adams mamma med jämna mellanrum.  

 

Warner: +1
Berättarröst: +1
Handling: +0,5
Spänning: +0,5

Mest intressanta karaktär: Warner
Bästa scen eller del: Alla scener med Warner.

Rekommenderar för:
Om du letar efter en bok med intressant berättarröst samt en riktigt bra antagonist så har du hittat rätt!

Rekommenderar inte för:
Gillar du inte kärlekstriangel samt deppiga huvudroller så bör du helst kolla efter en annan bok.  

Betyg: 8/10

Andra böcker i serien:
1. Rör mig inte! (original Shatter Me)
2. Rädda mig inte! (original Unravel me)
3. Titel ej bestämd

Extraböcker:
1.5. Falla sönder (original Destroy me)
2.5. Titel ej bestämd

Andra versioner av omslaget

 

Slutet för Dödens stad

Sista delen för Morwhayle är nu här!

Titel: Dödens stad
Författare: Peter Bergting
Serie: Legenden om Morwhayle #3
Sidantal: 272
Utgivningsår: 2013

Obs! Spoilers från tidigare böcker kan förekomma i handlingen.

Handling:
Morwhayles framtid är mörkare än någon. Den onda magikern Scurvely Briskit har frammanat malströmmen som nu delar staden i två delar och världen är ur balans. Överallt dyker de odöda upp och sprider skräck och död. Staden är förvrängd och magin är vild och otämjd. För att återställa landet till det en gång var tvingas demonprinssessan Malda, yra Arteil, bargesten Briar, varulven Aldous, bågskytten Lori och draken Gorgo att samarbeta. Men gammalt groll och avvikelser i livsvärderingar gör att det blir mer gnäll än framgång. Kommer de verkligen lyckas med att rädda världen? Eller kommer de att döda varandra innan?

Tycke:
Wohoo, sista boken i Legenden om Morwhayle och författaren har knutit ihop det snyggt. Precis som i de tidigare böckerna är karaktärerna lika knasiga, lustiga, gnälliga och roliga som alltid. Humorn är verkligen något jag uppskattar med boken. På det hela taget är det en ganska mörk och allvarlig berättelse men mitt i dysterhet så går det bara inte att låta bli att flina. Älskar att författaren inte gör skämten tydliga utan det är när läsaren själv upptäcker kontrasten och märker ironin som det först blir roligt. Ett skämt som man måste jobba lite för att förstå är mycket roligare än ett som kommer serverat.

Handlingsmässigt är den okej, de reser runt till olika ställen, spanar in läget och beger sig sedan vidare mot en annan plats. Här är det verkligen bra att Bergting har lagt in illustrationer så att man lätt kan få inblick över miljön. Flera böcker borde verkligen använda sig av illustrationer, det höjer stämningen avsevärt mycket.

När det kommer till karaktärerna så tycker jag att de är lika bra och knasiga och i de tidigare böckerna. Min favorit är fortfarande Arteil även om denna känns mer som Maldas bok. Av någon anledning har jag fortfarande jättesvårt att föreställa mig Malda som 17-åring utan ser henne som 12 år gammal. Jag skyller det på att hon ser så ung ut i omslaget hos den första boken i serien.

Ska inte säga så mycket om slutet förutom att jag tyckte att det var lite väl för många sammanträffanden, mer om detta i spoilersektionen. Kort sagt så tycker jag att Dödens stad är ett bra avslut på en underhållande serie. Rekommenderar den för såväl unga som gamla.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Tyckte att det var lite väl för många sammanträffande i slutet. T.ex. att Briskit har blivit god och kommit på en lösning till problemet. Och sen också att Rignach absorberade Maldas vrede/mörker och återställde solens bana. Kändes som ett typiskt sagoslut där en fe kommer in i bilden och vifta lite med sitt trollspö, vips så är allt lyckligt och bra igen.

• Vilka är Lin och Mey? Speciellt Lin nämndes ju bara jättekort. Är de karaktärer från Bergtings andra böcker?.

 

Humor: +0,5
Karaktärer: +0,5
Charm: +0,5

Mest intressanta karaktär: Arteil
Bästa scen eller del: När Arteil var i värdshuset
Minnesvärt citat: ”… Stoppa den där Curly Biscuit innan Dimskär faller.”

Betyg: 6,5/10

Andra böcker i serien:
1. Häxmästaren
2. Demonprinssessan
3. Dödens stad

 

Vodou i Stockholm

Ibland kan det exotiska bli lite för mycket…

Titel: Doktor Joesph
Författare: Andreas Roman
Serie: Stockholm Vodou
Sidantal: 387
Utgivningsår: 2013

Handling:
Joseph har det inte lätt. Den dagen han trodde att han skulle bli befordrade visar sig vara den dagen han blev sparkad. När han kommer hem har familjen ordnat en överraskningsfest för honom och han har inte hjärta för att förstöra kvällen för dem. Lögner är precis vad som genomsyrar Josephs liv men redan samma kväll rinner bägaren över. Hans fru Bea tar barnen och lämnar honom ensam i lägenheten. När Joseph får besök från sin bror Morgan blir han övertalad att återuppväcka sina gamla talanger för att belöna de som har visat honom godhet och straffar de som har gjort honom orätt. Men Joseph har gamla fiender, farliga människor som har förföljt honom ändå från hans hemland och nu äntligen hittat honom i Sverige…

Tycke:
Trots att jag har läst många fantasy-böcker så har jag väldigt sällan kommit kontakt med vodou. När jag fick veta att läsa Romans nya bok om en vodou-utövare i Stockholm blev jag väldigt nyfiken och intresserad av boken.

Nu för tiden läser jag nästan bara ungdomsböcker och har i år bara läst 2 ”vuxenböcker”.  Jag börjar undra om inte deppiga karaktärer och jobbiga relationer är lika vanligt förekommande i vuxenböcker som instalove och kärlekstrianglar är i ungdomsböcker. Joseph älskar sin fru, men dock inte tillräckligt mycket för att dela sina hemligheter med henne. Hon i sin tur har hemligheter för honom och kvällarna slutar som regel i gräl än i mys. Dottern skriker ”Jag hatar dig” till allt och alla och svär i varannan mening.  Deras lilla son är som Mr Hyde och Doktor Jekyll, oftast en bedårande ängel men ibland en demon.

Relationsproblemen slutar inte bara där. Vi har även den ilskna grannen och de lömska arbetskamraterna. Det är liksom problem på problem vilket gör det till en ganska tung bok att läsa, i alla fall för mig som är van vid mina fluffiga vänskaps- och kärleksmoln. Jag kände en viss tillfredsställelse när Joseph gjorde något åt sitt liv men det var alldeles för lite. Hade gärna sett hans plågoandar lida mer heh. Näh, så karaktärerna gick tyvärr inte hem hos mig.

När det gäller handlingen så gillar jag att författaren håller inne med informationen och inte släpper allt på samma gång. Nej, här gäller det att ha tålamod och pussla ihop alla berättarröster och scenerna. När man till slut förstår den stora bilden får man en stor ”Aha”-känsla och känner sig duktig. Berättelsen kan tyckas vara virrig i början, men läser man vidare så kommer man att förstå hur det hänger samman.

Den actionfyllda sista delen är min favorit, dels för att den var himla spännande och dels för att det var omöjligt att lista ut slutet. Vem skulle dö? Vem skulle leva? Det hände även en del oväntade saker som jag inte riktigt begriper mig på, men det bidrog i och för sig till bokens mystik.

Vad jag dock saknar är lite förklaringar om hur vodou eller magisystemet fungerar. Man får bara veta att Joseph är duktig men aldrig på vilket sätt han är duktig. Sen tyckte jag väl också att folk reagerade lite väl lätt på vodou. De hittar konstiga saker i sitt hem/kontor och istället för att bli chockade så tänker de snarare ”Whaaat, det måste vara X som har använt Vodou på mig! Nu ska jag hämnas!”

På det hela taget så tycker jag att det är en läsvärd bok och behandlar ett intressant ämne. Tyvärr så fastnade jag inte för karaktärerna men för er som vill stifta bekantskap med lite vodou så kan ni plocka upp den här.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Fattade aldrig riktigt hur Alex Armé kom till. Var det Josephs förbannelse på honom eller var Alex bara skum?

 

Mest intressanta karaktär: Baronen
Bästa scen eller del: Sista 50 sidorna. Gillar även den scenen när Joseph avslöjade att han använde en gammal julgran i sina ceremonier.

Rekommenderar för:
Har du inget emot mörka och stundtals ganska obehagliga scener så passar den här boken dig.

Rekommenderar inte för:
Vill ni ha något lättsamt och glatt så bör ni undvika den här boken.

Betyg: 5/10

 

En studie i magi

Nej, det är inget studie-inlägg, men däremot en recension om en väldigt bra bok. 

Titel: Magin (original Magic Study)
Författare: Maria V. Snyder
Serie: Study #2
Sidantal: 312
Utgivningsår: 2013 (original)

Obs, spoilers från tidigare böcker kan förekomma.

Handling:
Dels för att hon är landsförvisad och dels för att hon måste lära sig att tygla sin magi reser Yelena tillsammans med sin nya mentor Irys till grannlandet Sitia som också är Yelenas riktiga hemland. Där träffar hon sin familj som har saknat henne, ja, förutom hennes brorsa Leif då som istället avskyr henne. Som nykomling i magiskolan får Yelena först svårt att vänja sig vid sitt nya liv men hon gör snart stora framsteg. Samtidigt så går en seriemördare lös i området och lämnar spår av våldtagna och döda flickor efter sig. Påmind om sin egen barndom beslutar sig Yelena för att hon ska göra allt för att ta fast och stoppa mördaren.

Tycke:
Eftersom Magin är den andra boken i serien var jag först lite orolig för att den skulle vara en tråkig transportsträcka. Det visade sig att jag hade oroat mig helt i onödan för Magin är allt annat än händelselös.

Takten i boken är riktigt snabbt och det händer saker hela tiden. Spänningen gjorde att det var helt omöjligt att släppa den och jag läste ut hela boken i en enda sittning. Bara färdvägen till skolan var ju grymt spännande haha. Gillar även skolmiljön och hela mysteriet med seriemördaren, riktigt underhållande!

De älskvärda och ytterst coola karaktärerna är den största anledning till varför jag gillar den här boken så mycket. Yelena är så talangfull och löser alla problem som dyker upp i hennes väg. Jag erkänner att trovärdigheten på den fronten är ganska låg men det gör faktiskt inte så mycket, för jag älskar att läsa om hur stark och modig hon är. Och Valek, ahhhh, så himla swoonig. Yelena och Valek måste vara bland de starkaste och coolaste paren inom YA.

Jag gillar även nykomlingarna Cahil, Leif, månmannen, hästarna och inte minst Yelenas föräldrar. Så himla kul att mamman klättrar upp i ett träd så fort hon blir upprörd. Återigen så är alla överdrivna på ett eller annat sätt men det tycker jag är charmen med berättelsen.

Kort sagt, gillar du första boken i serien så lär du tycka mycket om den här också. Längtar otroligt mycket till nästa bok i serien nu!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Har lite svårt att tro att föräldrarna är så villiga på att skiljas åt från Yelena när de äntligen återser henne efter 14 år…

• Trodde först att det skulle bli en jobbig kärlekstriangel mellan Yelena, Valek och Cahil. Är så glad över att Yelena är så trogen mot Valeks och hyste inga romantiska känslor för Cahil. Lite kul är det att Yelenas romanser alltid börjar med hat haha.

 

Berättarröst: +1
Karaktärer: +1
Spänning: +0,5
Handling: +0,5

Mest intressanta karaktär: Valek för att han är så grym! Yelena kommer på en nära andraplats.
Bästa scen eller del: Gillar den delen då spoiler [Yelena bad om Valeks immunitet och han bara gav henne den direkt utan att tveka]
Minnesvärt citat:
(Yelena) ”Att leva är en risk”, avbröt jag. ”Varje beslut, varje steg, varje gång man går upp på morgonen är en risk. Att överleva är att veta att man tar den risken medan att inte stiga upp ur sängen bara är en falsk säkerhet.”
(Cahil) ”Din syn på livet är inste särskilt lugnande.”

Andra verk som jag kom att tänka på:
Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson – Alla våldsbrott och grymma handlingar mot unga flickor påminde mig faktiskt om lite om Män som hatar kvinnor.

Rekommenderar för:
Vill ni ha en stark och kvinnlig karaktär i en fantasy-miljö är den här boken perfekt för dig.

Rekommenderar inte för:
Gillade du inte första boken lär du inte gilla den här heller.

Betyg: 8/10

Andra delar i serien:
1. Giftet (eng. Poision Study)
2. Magin (eng. Magic Study)
3. Elden (eng. Fire Study)
4. Titel ej bestämd
5. Titel ej bestämd
6. Titel ej bestämd

 

Minirecensioner – En cyborg med kropp och själ i drottningens armé

Titel: Body & Soul 
Författare: Stacey Kade
Serie: The Ghost and the Goth #3
Sidantal: 316
Utgivningsår: 2012

Tycke:
Sista boken i serien och tyvärr är den inte lika bra som de föregående böckerna. Mest är det för att jag inte gillar småtjafsen mellan Alona och Will. De ska ju vara ett team! Gillar inte alls när de blir sura på varandra. Sedan så tycker jag även att det är konstigt att saker som togs upp i förra boken Queen of the Dead knappt nämns i denna. Känns nästan som en sådan där lättsam tv-serie där episoderna inte har något med varandra att göra förutom att det är samma skådespelare och miljö.

På det hela är det en okej/bra bok och det är trevligt att få ett slut på serien. Jag blev en aning överraskad av slutet vilket alltid är positivt. För mig så är The Ghost and the Goth ungefär som Matched, första boken jättebra, andra boken bra och tredje boken okej. Men har man börjat på serien och gillar den så tycker jag givetvis att man även bör avsluta den.

Betyg: 5,5/10

Andra böcker i serien:
1. The Ghost and the Goth
2. Queen of the Dead
3. Body and Soul

___________________________________________________________________________________________

Titel: Glithces
Författare: Marissa Meyer
Serie: Lunar Chronicles #0.5
Sidantal: 25
Utgivningsår: 2011

Tycke:
Prologen till Cinder handlar om när vår favoritcyborg träffar sin adoptivfamilj för första gången. Det är en kort berättelse men ändå så hinner man lära känna karaktärerna utan problem, i och för sig så har jag redan läst Cinder så för min del blir det mer som en fördjupning av karaktärerna. Tycker faktiskt rätt synd om styvmamman, hon får inte veta någonting och helt plötsligt kommer hennes virriga man hem och har med sig en extra unge som de ska ta hand om trots att de redan har det knapert. I Cinder framställs hon som väldigt elakt men egentligen är det inte så konstigt med tanke på att hon tvingas ta hand om ett barn hon aldrig velat ha.

Pearl, Iko och Cinder är härliga som alltid och jag känner hur mycket jag saknar dem. Varför måste det dröja så länge innan tredje boken i serien kommer?! Gillar ni Cinder så lär nå gilla den här novellen också. Novellen kan läsas gratis här.

Betyg: 7/10

Andra delar i serien:
1. Cinder
2. Scarlet
3. Cress
4. Winter

Extraböcker:
0.5.Glitches
1.5. The Queen’s Army

___________________________________________________________________________________________

Titel: The Queen’s Army
Författare: Marissa Meyer
Serie: Lunar Chronicles #1.5
Sidantal: 18
Utgivningsår: 2012

Tycke:
Jag är väldigt imponerad över Marissa Meyer’s förmåga att få till djupa och sympatiska karaktärer på bara ett fåtal sidor. Den här novellen handlar om Kesley som vid tidig ålder blir utvald till att vara soldat vid Lunardrottningens armé. Hans DNA modifieras med varg-gener och han är rädd för att bli ett monster. Själva berättelsen i sig har inte så mycket handling utan är mest en beskrivning om hur hårt livet som en vargsoldat i armén är. Det är slagsmål och mobbning hela tiden och minsta uppvisning på olydnad mot överhuvuden leder till straff.

Kesley är en bra karaktär och det tar inte många sidor förrän man önskar att det här var en riktig bok istället för bara en novell. Har man läst Scarlet så vet man att [Kesley är Wolfe]. Längtar som sagt otroligt mycket efter Cress nu.

Novellen kan läsas gratis här.

Betyg: 7/10

Andra delar i serien:
Se ovan.

 

 

En saga som är mörk och grym

Vem har sagt att alla sagor slutar lyckliga?

Titel: A Tale Dark & Grimm
Författare: Adam Gidwitz
Serie: A Tale Dark & Grimm #1
Sidantal: 252
Utgivningsår: 2010

Handling:
Det var en gång ett kungadöme där kungen och drottningen hade två barn vid namn Hansel och Gretel. Efter en rad (blodiga) händelser bestämmer sig syskonen för att lämna sina föräldrar och söka lyckan ute i vida världen. Följ med Hansel och Gretel på deras jakt efter bättre föräldrar, det vill säga en mamma och pappa som varken vill äta upp dem eller döda dem på ett eller annat sätt…

 

 

Tycke:
Alltså… den här boken är skriven för barn men jag som vuxen tycker att den är väldigt obehaglig. Förmodligen så beror det på att jag läser den med en alldeles för realistiskt sinne. Ta t.ex. att en gammal tant i skogen göder upp barn och sedan äter upp dem. När ett barn läser den så kanske de tänker att det är läskigt men föreställningarna sträcker sig bara till att de ser kvinnan kasta i ett barn och röra om i en gryta. Jag som vuxen föreställer mig liksom på hur mycket barnet måste ha skriket, hur mycket blod det skulle ha blivit och värst av allt, smaken av människokött. Blääh, blir nästan illamående av att bara tänka på det. Det gäller verkligen att inte ta sagorna på så stort allvar för annars är de värre än Saw-filmerna!

Berättarrösten är riktigt humoristisk. Vi har det klassiska sagosstilen med ”Det var en gång en vacker prinsessa bla bla bla” vilket gjorde att boken kändes som en äkta barnsaga. Men då och då kommer en annan ironisk berättarröst in och lyfter fram det icke-trovärdiga med sagorna.  T.ex. att alla beter sig så dumma eller varför t.ex. man säger till alla att det finns en hemlig spegel i källaren om man nu vill att spegeln ska vara hemlig. Tyckte att det var väldigt roligt och uppfriskande.

Som beskrivet på baksidan så traskar alltså Hansel och Gretel in i 8 andra klassiska Grimm-sagor och jag måste erkänna att jag faktiskt inte känner igen så många av dem. Men det gör absolut ingenting för det gjorde det hela bara mer spännande. Det är en kort bok och jag läste ut den på två sittningar. Gillar ni morbida sagor är den här boken perfekt för er.

Berättarröst: +0,5
Karaktärer: +0,5
Handling: +0,5
Koncept: +1

Mest intressanta karaktär: Faithful Johannes och korparna!
Bästa scen eller del: Spoiler [När Hansel var i helvetet]
Minnesvärt citat: “You see, to find the brightest wisdom one must pass through the darkest zones. And through the darkest zones there can be no guide.
No guide, that is, but courage.”

Rekommenderar för:
Ni som gillar sagor och har inte emot att de är grymma, blodiga och full med mörk humor.

Rekommenderar inte för:
Vill ni ha något realistiskt eller romantiskt så är den här boken inget för er. Inte heller om ni är känsliga mot blod och död.

Betyg: 7,5/10

Andra böcker i serien:
1. A Tale Dark & Grimm
2. In a Glass Grimmly
3. The Grimm Conclusion

Andra versioner av omslaget:

 

Aldrig förr har tidsresor varit så härliga

Letar du efter spänning, humor, tidsresor och kärlek har du hittat rätt!

Titel: Safirblå (original Saphirblau)
Författare: Kerstin Gier
Serie: Serie: Edelstein Trilogie #2
Sidantal: 392
Utgivningsår: 2013 (original 2009)

Obs, spoilers från tidigare delar kan förekomma i handlingsbiten.

Handling:
Ingenting är sig likt för Gwendolyn längre. För bara ett par dagar sen fick hon reda på att det var hon hon bar på familjens tidsresegen istället för sin elaka kusin och numera är hon invigd i Väktarnas hemliga sällskap… trots att hon inte alls vet vad hon håller på med. Som om tidsresor inte är nog så får hon en efterhängsen och gnällig stendemon efter sig. Dessutom finns ju mysteriet med Lucy och Paul, varför vill de hindra Väktarna från att fullborda profetian? Sist men inte minst finns Gideon, arroganta, elaka, snygga, kysser-som-en-gud Gideon som sätter Gwendolyns hjärta i brand varje gång de är tillsammans. Men vad känner han egentligen för henne?

Tycke:
Jag är så glad över att Bonnier Carlsen bestämde sig för att översätta den här serien för annars skulle jag ha missat en helt underbar läsupplevelse. Jag brukar i vanliga fall vara skeptisk mot tidsreseböcker men Rubinröd imponerade stort på mig och efterföljaren Safirblå är minst lika bra, om inte ännu bättre.

Karaktärerna är bara så underbara. Gwendolyn är så sympatisk och med hennes humoristiska berättarröst blir det aldrig tråkigt. Nykomlingen Xemerius är min nya favorit och hans kommentarer fick mig att brista ut i skratt flera gånger. Gwens bästis Leslie är också en härlig karaktär, gillar verkligen vänskapen mellan tjejerna. Som läsare känner man att de verkligen är bästa kompisar och har inga hemligheter för varandra. Så okomplicerat och starkt! Gillar det väldigt mycket! Kärleksintresset Gideon är också intressant på det sättet att man aldrig riktigt visste vart man hade honom. Han driver verkligen både mig och Gwen till vansinne. Det enda jag störde mig på var väl att Gwen lät sig köras av Gideon. I princip så lät hon ju Gideon bestämma över deras förhållande, ibland kysste han henne, ibland var han arg och tog avstånd utan att man fick veta varför. Önskar att Gwen kunde sätta ner foten och klargöra att hans beteende inte var okej!

Jag vet inte riktigt om jag kan påstå att det händer mycket i boken men det finns en underliggande spänning genom hela berättelsen som gjorde att jag inte kunde sluta läsa. Hela mysteriet med Lucy, Paul, greven och profetian är så lockande. Hade bara tänkt läsa en liten stund men innan jag visste ordet av så hade jag suttit i ett par timmar och sträckläst klart boken. Kan knappt vänta tills jag får sätta tänderna i fortsättningen. Är supertaggad inför Smaragdgrön. Ahh, kan det inte bli september nu?

PS. Tyckte att det var häftigt att Geocaching nämndes. Ralphael höjdes i mina ögon bara för att han kände till det

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Jag tänkte inte så mycket på det innan men efter lite mailväxling med min kompis Fia så börjar jag också undra om Gwen inte är Lucys och Pauls barn.  

 

Berättarröst: +1
Karaktärer: +1
Handling: +0,5
Spänning: +0,5
Språk: +0,5

Mest intressanta karaktär: Xemerius
Bästa scen eller del: Första samtalet med Gwens morfar. Höll på att skratta ihjäl mig när de kom in på p-piller.
Minnesvärt citat:
(Gwen) ”Va? Nej, vad jag vill, är att du respekterar mitt privatliv. Jag vill vara ensam på nätterna och i badrummet, och om någon skulle kyssa mig igen” – och här var jag tvungen att svälja – ”så vill jag inte ha någon åskådare, är det klart?”
(Xemerius) ”Tss”, lät gargoylen. ”Och det ska komma från någon som drar in mig på en toa!”

Rekommenderar för:
Vill ni ha humor, härliga karaktärer och ett mysterium så måste ni plocka upp den här serien!

Rekommenderar inte för:
Gillar du inte första boken så är den här inte något för dig.

Betyg: 8,5/10

Andra böcker i serien:
1. Rubinröd
2. Safirblå
3. Smaragdgrön

Andra versioner av omslaget

 

När man inte kan få nog av The Iron Fey

Tre mellanböcker i en.

 

 

Titel: The Iron Legends
Författare: Julie Kagawa
Serie: The Iron Fey #1.5, 3.5, 4.5
Sidantal: 304
Utgivningsår: 2012

 

 

 

 

Tycke:
Det här är alltså samlingsromanen för de tre mellanböckerna i The Iron Fey som har blivit utgiven. Eftersom det är tre separata berättelser så bedömer jag varje del för sig själv. Spoilers för tidigare böcker kan förekomma i dem. T.ex. så bör du ha läst första boken i serien innan du läser bedömningen för Winter’s Passage som är bok 1.5.

Winter’s Passage (bok 1.5)
Den här berättelsen utspelar sig alltså efter första boken och handlar om hur Ash tar Meghan till vinterhovet. Av någon anledning så fastnade jag inte alls för den. Förmodligen så berodde det på att det var ett tag sen jag läste böckerna så jag visste inte vart i handlingen man befann sig. I och med att jag redan har läst hela serien så blev jag förvirrad när karaktärerna inte visste saker som jag redan kände till. Skulle förmodligen ha gillat den här mycket mer ifall jag hade läst den direkt efter första boken.

Summer’s Crossing (bok 3.5)
En mellanbok från Pucks PoV! Mycket bättre än Winter’s Passage enligt mig, dels för att jag minns serien bättre och dels för att handlingen är så kul. Så himla kul att Ash ska förföra Titania hahaha. Var även mycket trevligt att få en inblick i Pucks känslor. Även om Ash är min favorit så gillar jag Puck väldigt mycket också.

Iron’s Prophecy (bok 4.5)
Min favorit av mellanböckerna! Den här utspelar sig efter serien och kan väl räknas som en epilog. Superkul att få ha Meghan som berättare igen och att man fick se hennes roll som drottning. Och Ash, gyaaa! Är ju så van vid att han alltid är så cool och allvarlig, blev ganska överraskad över hur avslappnad han har blivit. Har fortfarande lite svårt att vänja mig vid en Ash som kommer med sexuella anspelningar men jag gillar verkligen hans karaktärsutveckling! För att inte avslöja för mycket så avslutar jag med att jag nu är väldigt taggad på att läsa The Lost Prince som är uppföljaren till The Iron Fey!

Guide to the Iron Fey
Cirka 75 sidor med information om The Iron Fey och det inkluderar karaktärsregister, platsregister samt ordlista. Trodde först att det skulle bli ganska tråkigt men det var förvånansvärt intressant. Älskar ju Nevernever och nu är jag ännu mer sugen på att besöka älvlandet!

Rekommenderar för:
Ni som gillar och har läst hela The Iron Fey.

Rekommenderar inte för:
Ni som inte har läst The Iron Fey.

Medelbetyg: 7/10

Andra böcker i serien:
1. The Iron King
2. The Iron Daugther
3. The Iron Queen
4. The Iron Knight

Extraböcker:
The Iron Legends

 

Minirecensioner – Prinsen som brinner och dräper

Titel: The Prince
Författare: Kiera Cass
Serie: The Selection #1.5
Sidantal: 64
Utgivningsår: 2013

Tycke:
Prince Maxon är min favoritkaraktär i The Selection blev jag intresserad av mellanboken som är skriven från hans synvinkel. Tyvärr så gav den mig inte så många nya insikter om honom utan den bekräftade bara den bilden jag hade om honom, vilket i och för sig inte är helt dåligt. Boken är också väldigt kort, bara cirka 47 sidor, de resterande sidorna är förhandstitt på andra boken The Elite.

I The Prince får man följa Maxon från en vecka innan The Selection äger plats och fram till han träffar America och de blir ”kompisar”. Det som jag tyckte mest om var väl att man fick en liten större inblick över hur hans föräldrar var och hur relationen mellan dem och Maxon såg ut. Annars så tyckte jag som sagt inte att boken gav så mycket nytt.

Gillar ni The Selection och vill läsa mer om Maxon så kan jag rekommendera den här. Jag är nu väldigt sugen på att läsa The Elite!

Betyg: 5,5/10

Andra böcker i serien:
1. The Selection
2. The Elite
3. The One

Extraböcker:
1.5. The Prince

__________________________________________________________________________________

Titel: Eleventh Grade Burns
Författare: Heather Brewer
Serie: The Chronicles of Vladimir Tod #4
Sidantal: 309
Utgivningsår: 2010

Tycke:
Det känns som att jag är en aning för gammal för den här boken för jag ser så många saker som jag inte tycker känns trovärdiga. För det första så känns domstolen för vampyrvärlden helt löjligt. Sen förstår jag inte hur det kan ha tagit dem 2 år för att hitta Otis när de borde veta att han bor hos Tod. Vad D’Ablo pysslar med ska vi inte ens börja diskutera, den snubben måste ha flera personligheter. Joss är tillbaka och är helt hjärntvättad. Tod försätter att vara en hypokrit och jag börjar bli ganska trött på hans naiva syn på sina fiender.

Nu låter det som jag hatar boken men det gör jag inte. Jag tycker att den är läsvärd men den kunde ha blivit så mycket mer. Gillade ju första boken och trodde att den skulle bli bättre och bättre, istället gick det åt motsatt håll. För mig så är bra och sympatiska karaktärer väldigt viktigt i en bok och har byter de ståndpunkt och personligheter alldeles för ofta för att jag ska kunna gilla dem.

Det positiva med boken är att den är lättläst och jag gillade faktiskt relationen mellan Tod och Joss nära slutet. Det ska bli kul att läsa klart den här serien i alla fall.

Betyg: 5/10

Andra delar i serien:
1. Eighth Grade Bites
2. Ninth Grade Slays
3. Tenth Grade Bleeds
4. Eleventh Grade Burns
5. Twelfth Grade Kills

__________________________________________________________________________________

Titel: Twelfth Grade Kills
Författare: Heather Brewer
Serie: The Chronicles of Vladimir Tod #5
Sidantal: 325
Utgivningsår: 2010

Tycke:
Sista boken i serien. Hade hoppats på ett episkt slut men meh, det var inte så imponerande. Mitt största problem med hela den här serien är att handlingen styr karaktärerna istället för tvärtom. Det känns lite smått som att författaren har funderat ut en handling och tvingar sina karaktärer att agera utefter den. I första och andra boken var det okej, men när man väl är på bok 3-5 så börjar jag blir ganska trött på hur icke konsekventa de är. Och Vlad är en sådan mes, flera av de så kallade problemen i den här boken skulle inte ens ha varit något problem om han bara hade varit smartare och modigare. Märks så tydligt att den här serien är skriven för en yngre målgrupp för trots att skurken är superond så ska huvudrollen vara form som ett lamm och förlåta allt och alla. Näh, tyvärr inte en serie i min smak, skulle förmodligen ha gillat den mycket mer om jag hade läst den när jag var 12-13, men nu känns den bara orealistisk. För att säga något positiv så gillar jag omslagsdesignen samt att det är väldigt lättlästa böcker. Känns även väldigt skönt att ha avslutat en serie.

Betyg: 4/10

Andra delar i serien:
Se ovan.

 

 

Drottning av de döda

En spökhistoria som är allt annat än läskig. 

Titel: Queen of the Dead
Författare: Stacey Kade
Serie: The Ghost and the Goth #2
Sidantal: 266
Utgivningsår: 2011

Obs, spoilers för tidigare böcker kan förekomma i handlingen.

Handling:
Alona har nu varit Wills spirit guide i tre månader och allting är frid och fröjd tills alla problemen börjar dyka upp på samma gång. För det första möter Will en annan tjej som kan se spöken vilket gör honom till en idiot (enligt Alona). Sedan börjar Alonas föräldrar sakta men säkert glömma bort henne och gå vidare i livet vilket Alona inte gillar… alls. Släng in en liga som är ute efter att döda de odöda och spöken som vill ha hjälp av Will så förstår ni varför Alonas och Wills problem är minst sagt jobbiga.

Tycke:
Första boken i serien, The Ghost and the Goth var en sådan mysig bok att jag blev superglad när jag hittade fortsättningen på serien i biblioteket. Kan Queen of the Dead mäta sig mot sin föregångare? Nästan!

Alonas berättarröst är lika underbar som sist och man kan inte låta bli att gilla henne. Jag skulle också bli helt förstörd om jag upptäckte att min familj började rensa bort saker ur mitt rum och täckte över mina foton med andra etc. Men sen kommer Wills berättarröst in och ger en annan syn på bilden. Är det inte bättre att föräldrarna gå vidare med sorgen istället för att låta dem ältar sig i sin dotters död? Just kontrasterna mellan Wills och Alonas berättarröster tycker jag är riktigt bra, och både är väldigt distinkta vilket är ett stort plus!

Som sagt så gillar jag Alonas berättarröst men som karaktär så föll hon lite i mina ögon. Vissa saker som hon gjorde var så himla själviska och omogna, som t.ex. att hon vill att sina föräldrar ska fortsätta sörja henne. Jag förstår absolut att hon vill känna sig saknad och älskad men att påminna föräldrarna om hennes död är inte det rätta sättet. Will har jag fortfarande inte riktigt fastnat för, ville mest att hans kapitel skulle ta slut så jag kunde fortsätta på Alonas. Nykomlingen Mina är riktigt irriterande och jag delar absolut Alonas avsky för henne.

Boken slutade ganska spännande och det är tur att jag redan har den tredje och avslutande boken hemma. Kommer förmodligen att plocka upp den om någon vecka.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Åh, blev överraskad när Alona fastnade i Lilys kropp. Undrar hur det ska sluta!

 

Berättarröst: +1
Karaktärer: +0,5
Handling: 0,5

Mest intressanta karaktär: Alona
Bästa scen eller del: När Alona besökte sin familj

Rekommenderar för:
Perfekt till er som vill ha något övernaturligt, mysigt och lättläst.

Rekommenderar inte för:
Gillar du inte första boken så bör du inte plocka upp den här.

Betyg: 7/10

Andra böcker i serien:
1. The Ghost and the Goth
2. Queen of the Dead
3. Body and Soul

Andra versioner av omslaget