Vissa seriealbum borde inte ha blivit gjorda…

En sämre seriealbum-omtolkning får man leta efter…

 

 

Titel: Hush, Hush
Författare: Becca Fitzpatrick
Illustratör: Jennyson Rosero
Serie: Hush, Hush: The Graphic Novel #1
Sidantal: 180
Utgivningsår: 2012

 

 

 

 

Tycke:
Åh gud, jag vet inte ens var jag ska börja. Det här seriealbumet är bara så FEL! Den har totalt förstört min bild av karaktärerna. Jag tyckte ju ändå att Hush, hush (boken alltså) var rätt bra, hur kan man misslyckas så totalt med en seriealbum-adaptation?

Det är lättare att visa vad jag menar så här kommer bilder från seriealbumet.

För det första, Noras klädstil! I boken uppfattade jag henne som en alldaglig, till och med blyg tjej. Kollar hur hon klär sig i seriealbumet.

 

Det är hur hon är klädd i skolan. Även om hon visar upp halva överkroppen så är det ändå bra att hon har behå på sig…

…  för det har hon inte nästa dag i skolan. Varför inte krydda till skollektionerna med urringat linne och en kjol som knappt täcker baken?

Och det här är hur hon klär sig (och sitter) när hon letar upp Patch på ett skumt biljardställe. Ser hon ut som en 16-åring. Tror inte det va?

Som om klädstilen i skolan inte är nog så var illustratören tvungen att slänga in lite sexiga sängbilder på Nora också. Sover hon förresten med mascara?

Och det här är alltså Vee som ska föreställa en söt och kurvig/mullig tjej. Hon ser snarare ut som en arg karl. Illustratören kompenserar dock hennes manliga utseende genom att ge henne gigantiska bröst (som iofs alla tjejkaraktärer i albumet har).

Och så har vi personen som ska föreställa vår snygga och mystiska Patch. Ehem, jag vet att han ska vara cool men här ser han ut att vara:
1. blind
2. hålla sig för gaserna i magen som vill ut
3. en zombie innan ruttningsstadiet

Ser han bättre ut i profil? Nja… kan jag inte riktigt påstå.

Marcie är faktiskt den som stämmer bäst överens med min bild av karaktärerna. Jag är dock väldigt tveksam till att skolans populäraste och rikaste tjej går runt med två tofsar på huvudet.

Detta är alltså vad Patch och Nora gör mitt i klassrummet under deras första lektion tillsammans. Kom igen alltså…

Den här bilden fick mig att börja gapflabba. Hur kan man göra ett sådant misstag? Jag vet att det finns ett biljardspel som heter Nine-ball men den går knappast ut på att man bara har nior på bordet.

Och nej, albumet täcker inte hela handlingen i boken heller utan slutar väldigt mitt i. Kommer dock inte att plocka upp fortsättningen. Ville egentligen ge den 1 i betyg från början men den fick ju faktiskt mig att skratta ett par gånger för att den var så dålig så därför får den 1,5. Jag kan dock tänka mig att man kan gilla seriealbumet om man inte har läst originalboken. Då skulle man inte ha suttit och stört sig på hur dåliga karaktärerna i seriealbumet stämmer överens med de i boken.

Betyg: 1,5/10

 

 

Livet som en tonårig demonfångare

En försvunnen pappa och en galen pojkvän är vardagen för Riley Blackthorne. 

Titel: Forbidden (alt. Soul Thief)
Författare: Jana Oliver
Serie: The Demon Trappers #2
Sidantal: 418
Utgivningsår: 2011

Obs, spoilers från tidigare delar kan förekomma i handlingen

Handling:
Efter den massiva demonattacken är Atlanta i oro. Demonfångarnas rykte har fått en törn och nu har regeringen skickat efter hjälp i form av kyrkans demonjägare. För Ridley spelar detta mindre roll, hon har viktigare saker att bry sig om. Bland annat så oroar hon sig för sin pojkvän Simon, letar efter sin pappas försvunna lik och dessutom är en stark demon efter specifikt henne. Att hon beskyddas av sexiga Ori är en sak men när det kommer till hennes förhållande med Beck så vet hon inte vad hon tycker. Livet är verkligen inte lätt för en ung och kvinnlig demonfångare.

Omdöme:
Jag älskar konceptet med en dystopisk Atlanta där demoner hör till människornas vardag. Gillar verkligen stämningen och den dystra miljön. Sen gillar jag även rivaliteten mellan demonfångarna och demonjägarna. Den här har verkligen potential att bli en av mina favoritböcker men tyvärr slutar det inte så.

Takten i den här boken är bara så seeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeg. Och nej, jag överdriver inte, det går verkligen långsamt framåt. Det har tagit mig över 3 veckor att läsa ut den här boken vilket är väldigt länge för att vara mig. Klarade bara av att läsa 50-60 sidor åt gången innan jag tröttnade och började på en ny bok däremellan. Man får följa både Ridleys, Becks och Oris PoV vilket jag inte har något emot men däremot så vill jag inte veta alla småsaker de gör. Jag behöver inte veta till vilket café Ridley går till eller vad hon beställer för frukost, jag behöver inte heller veta allt hon packar med sig i väskan. Efter att ha läst halva boken så kändes det fortfarande som att berättelsen knappat hade börjat.

Hade det inte varit för att världen är så himla häftig och att jag redan har köpt hem de resterande böckerna av serien så skulle det nog ha tagit ännu längre tid att läsa ut boken. Nu tvingade jag ändå mig själv att plocka upp boken och läsa ett par kapitel då och då för jag vill gärna avsluta den här serien. Jag tror att min stress över att ha så många olästa böcker i hyllan kan vara orsaken till varför jag var otålig när jag läste den här boken. Kollar man på dess Goodreadsbetyg så har den 4.2 i betyg vilket är superhögt. Det är mycket möjligt att jag skulle ha uppskattat boken mer om jag hade läst den vid ett lugnare tillfälle.

Karaktärsmässigt så gillar jag väl huvudrollerna, de ligger någonstans mellan okej och bra. Ori är fortfarande favoriten och det är ju rätt spännande att han blir mer mystisk ju mer man vet om honom. Becks och Ridleys relation kan ibland vara irriterande. Både säger inte vad de egentligen tycker och menar. Beck är överbeskyddande och ibland så känns det som att Ridley trotsar honom bara för sakens skull. Simon tyckte jag var okej i första boken men i den här är han verkligen ett svin.

Som sagt, superintressant koncept och värld men takten är alldeles för långsam för att falla mig i smaken. Kommer dock att läsa fortsättningen för jag har hela serien hemma

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Blev väldigt förvånad när Ori blev ihop med Riley. Trodde att han bara skulle fortsätta vara hennes kompis och mystiska räddare. Anade att han var på helvetets sida så fort de blev ihop.

 

Koncept: +1
Miljö/stämning: +0,5
Takt: -3

Mest intressanta karaktär: Ori
Bästa scen eller del: Slutet

Betyg: 3,5/10

Andra böcker i serien:
1. Forsaken
2. Forbidden
3. Forgiven
4. Foretold

 

 

You got me begging you for Mercy

Ännu en ängelbok som får mig att tänka på en poplåt.

Titel: Mercy
Författare: Rebecca Lim
Serie: Mercy #1
Sidantal: 493
Utgivningsår: 2008

Handling;
Mercy har inget minne om vem eller vad hon är. Gång på gång vaknar hon upp i en okänd människas kropp och får leva dennas liv ett tag innan hon vaknar upp i nästa. I hennes drömmar ser hon Luc, en vacker men grym ung man som säger åt henne att hitta honom. Den här gången vaknar Mercy upp i kroppen av tonåriga Grace som är mitt i en resa med sin kör. Hennes värdfamilj har en son i hennes ålder som Mercy tror är Luc. Det hela leder till en jakt på Lucs försvunna syster samtidigt som Mercy försöker ta reda på vad är hennes mål? Och vad är hon själv för något egentligen?

 

Omdöme:
Jag hade väldigt låga förväntningar på den här boken. Trodde att det skulle vara en typisk paranormal romance men till min förvåning så är det snarare en blandning mellan urban fantasy och deckare.

Hela konceptet med att Mercy vaknar upp i en annan människas kropp och vet inte varför eller hur hon har hamnat där tycker jag är bra. Hade det inte varit för att hon kändes väldigt schizo skulle jag nog ha gillat henne. Ibland kändes hon så vek och gnällig men ibland var hon riktigt bad ass. Man visste aldrig vart man hade henne och för min del var hon för instabil för att bli en favorit. Alla andra karaktärerna var en aning överdrivna. Ryan var för besatt av sin syster och Tiffany så bitchig att hon bara var patetisk.

Precis som med Mercys personlighet så fann jag även handlingen väldigt förvirrande. Det var liksom två parallella händelser samtidigt. Vi hade Mercy som försökte leta efter försvunna Lauren och sen hade vi Mercys mystiska bakgrund och snabbvisit av övernaturliga personer som sa så kryptiska saker att de gav fler frågor än svar.

Hade inte hela boken varit så förvirrande så skulle jag nog ha tyckt att den var rätt bra. För själva mysteriet med Lauren, kören och idén med att Mercy tog över en mobbad flickas liv är väldigt intressant. Jag kan tänka mig att läsa fortsättningen men lär förmodligen inte göra det på ett bra tag med tanke på att jag har så där 500 andra böcker som jag vill läsa först.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Var misstänksamt mot Paul hela tiden, var dock aldrig säker på att det var han. Men är han svensk eller? Han heter ju Stenborg i efternamn.

• Jag antar att Luc står för Lucifer.

 

Förvirring: -1
Koncept/Spänning: +0,5

Mest intressanta karaktär: Luc
Bästa scen eller del: När Carmen/Mercy sjöng för första gången.

Rekommenderar för:
Ni som gillar deckare och har inget emot ofärdiga slut och förvirrande handling.

Rekommenderar inte för:
Ni som vill förstå vad ni läser.

Betyg: 4,5/10

Andra böcker i serien
1. Mercy
2. Exile
3. Muse
4. Fury

 

Nu är det äntligen Finale!

Änglarna har fallit klart.

Titel: Finale
Författare: Becca Fitzpatrick
Serie: Hush, hush #4
Sidantal: 454
Utgivningsår: 2012

(Obs, spoilers från tidigare delar kan komma i handlingen)

Handling:
Nora är numera ledaren för truppen av nephilims och hennes ed till Hank Miller gör att hon måste acceptera sin roll trots att hon inte vill. Det finns även flera nephilims som ifrågasätter hennes lojalitet och Nora måste hålla sin relation med Patch hemligt. Samtidigt försöker hon lära känna sina nya superkrafter och upptäcker att hon gillar dem mer än vad hon trodde. Chesevan närmar sig och nephilims förväntar sig att Nora ska leda dem vinnande ut ur kriget. Kommer hon och Patch att klara sig när de står på olika sidor av ett krig ingen av dem vill ha något att göra med?

Omdöme:
Äntligen är den avslutande delen här! Jag trodde att Hush, hush–serien skulle vara en trilogi så snackar om att jag blev chockad av cliffhangern i slutet av den tredje boken. Skönt att serien nu har fått ett riktigt slut.

Jag vet inte om det är för att jag läste boken ombord på flygplanet från London till Los Angeles (11 timmar ugh) för jag hade väldigt svårt att komma in i handlingen. Jag får väl egentligen skylla mig själv för jag hade glömt en del av handlingen i de föregående böckerna och förstod inte allt som hände. Men så småningom, efter cirka 180 sidor så började jag hänga med igen.

I förra boken växte Nora i mina ögon som karaktär men i den här så sjönk hon tyvärr igen. Vissa av de valen hon gjorde var så uppenbart korkat och jag trodde verkligen att hon hade större självbehärskning än så. Patch var och förblev en främling för mig. Jag älskar idén med en cool, stark och mystisk killhuvudroll men efter fyra böcker så känner jag honom fortfarande inte. Varför gillar han Nora? Vilka är hans drömmar? Hur är han som person när han inte spelar tuff? Jag har ingen aning.

Handlingen tyckte jag om och i överlag så tycker jag att författaren knöt ihop säcken bra. Det var en del frågor som inte blev besvarade men de var inte särskilt viktiga för mig så för min del gjorde det inget. Jag tror bestämt att jag skulle ha gillat den här bättre om jag inte hade varit så vilse i början. Ett råd till er som tänker läsa den här är att se till att fräscha upp minnet om vad som har hänt i serien innan ni plockar upp boken.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Meh, hur troligt är det att Vee också är en nephilim? Och vad snabbt hon gifter sig!

• Synd att man inte riktigt fick veta hur det gick med alla andra nephilim. Alla fallna änglar utom Patch blev väl dödade men änglar kommer ju att fortsätta falla. Så egentligen är ju problemet bara löst för stunden.

 

Handling: +0,5

Mest intressanta karaktär: Hmm, får väl bli Patch ändå.
Bästa scen eller del: Slutet
Minnesvärt citat: Inside our cozy, private room. I reached up and tugged on his silk necktie, undoing the knot. “You dress to impress,” I said approvingly.
“No, Angel.” He leaned in, his teeth softly grazing my ear. “I undress to impress.”

Betyg: 5,5/10

Andra böcker i serien:
1. Hush, hush (Fallen Ängel)
2. Crescedo (Förlorad Ängel)
3. Silence (Noras Val)
4. Finale

 

En flicka som slits mellan ljus och mörker

… är något vi definitivt har sett förr. 

Titel: Embrace
Författare: Jessica Shirvington
Serie: The Violet Eden Chapters #1
Sidantal: 407
Utgivningsår: 2010

Handling:
Violet är den tystlåtna flickan som bara vill vara en i mängden. Hon är hemligt kär i hennes enda killkompis, den 4 år äldre Lincoln som även är hennes träningspartner. På sin 17-årsdag blir hon peppad av sin bästis att berätta sina känslor för Lincoln . Det hela visar sig inte alls gå som Violet har förställt sig, ingenting i hela världen har förberett henne att både hon och Lincoln är tydligen en Grigori, en människa med ängelblod, och dessutom varandras själsfränder. Violet blir förbannad på Lincoln som har hållit allt hemligt för henne och det är då som hon lär känna den snygga Phoenix som fullständigt osar sex. Givetvis är Phoenix en av de onda änglarna, och vare sig Violet vill eller inte så har hennes liv förändrats totalt.

Omdöme:
Ni vet en sån där paranormal romance där tjejhuvudrollen upptäcker att hon har magiska krafter och gnäller jämt om att hon bara vill vara normal. Där allas ögon glittrar så klara och tjejen slits mellan världens två sexigaste killar som i sin tur står på två olika sidor i ett krig. Det är Embrace i ett nötskal. Boken är så full av klichéer att det var helt omöjligt att läsa den utan att himla med ögonen. Hade jag läst den för 3-4 år sen så skulle jag säkert ha gillat den men nu är den bara ännu en bok i mängden.

Violet gick mig verkligen på nerverna med sitt eviga gnällande och omogna beteende. Nej, jag tycker inte att det är särskilt synd om dig som är halvt odödlig, har superspeciella krafter och dessutom har två heta killar efter dig. Förstår inte varför hon tycker att Lincoln har förrått henne genom att inte berätta sanningen för henne direkt. Visst kan man bli sur men Violet överdriver när hon inte ens vill träffa Lincoln för att hon ”hatar” honom så mycket… och inte höjdes hon i mina ögon när hon sedan gnäller om att Lincoln inte ringer henne längre. Gah, du kan inte både behålla kakan och äta upp den tjejen!

Handlingen är väl okej, till och med ganska bra ibland. Jag gillar de bibliska referenserna och ängelvärlden även om jag inte förstår till 100% hur rangordningen fungerade. Det gamla temat godhet mot ondska kan ju inte bli fel.

Hade det inte varit för att jag störde mig så mycket på Violet så skulle jag nog tycka att boken är rätt bra för jag gillar som sagt handlingen. Med tanke på hur många andra böcker som finns på min läslista så lär jag nog inte läsa fortsättningen på ett bra tag… om det nu ens händer.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Tycker att det är bra att Violet faktiskt har sex med Phoenix, efter hur mycket tjatande om hur mycket attraktion och hur sexig Phoenix är så skulle det kännas ologiskt om de inte låg med varandra. Tycker även att det är rätt kul att alla vet om det efteråt haha. Inte alls pinsamt :p

• Så diskret Onyx var då, han praktiskt taget skrek ut att Phoenixs var Liliths son första gången Violet träffade honom fast trög som Violet var så fattade hon ju inte det.

Handling: +0,5
Karaktärer: -1
Kärleksvelande: -1

Mest intressanta karaktär: Phoenix
Bästa scen eller del: Slutet

Betyg: 3,5/10

Andra böcker i serien:
1. Embrace
2. Entice
3. Emblaze
4. Endless
5. (Titeln obestämt)

 

En vegetarisk älva

Den mest utvecklade saken på jorden är en växt?

Titel: Wings
Författare: Aprilynne Pike
Serie: Wings #1
Sidantal: 360
Utgivningsår: 2009

Handling:
För 15-åriga adopterade Laurel som har blivit hemskolad i hela sitt liv är det en dramatisk upplevelse att börja i gymnasiet. Hon hatar de trånga korridorer, oväsendet i matsalen och framförallt hatar hon att hon tvingas vara inomhus så ofta. Det enda som gör skolan bättre är David som snällt blir hennes kompis och hjälper henne att vänja sig vid sin nya tillvaro. Snart upptäcker Laurel att hon har en bula på ryggen, en bula som växer och växer tills det en dag försvinner och ersättas av en… blomma. Laurel vågar inte berätta om det för någon förutom David och tillsammans försöker de ta reda på vem… eller vad Laurel egentligen är.

Omdöme:
Wings piggar verkligen upp min bokhylla med sin färgglada och fina bokrygg. Förstår inte riktigt om det är jag som omedvetet bara köper böcker med mörka omslag/bokrygg eller om det faktiskt är så att det ges ut fler mörka böcker än ljusa. Hursomhelst så sticker den verkligen ut bland de mörka böckerna.

Handlingsmässigt så tycker jag att den är intressant men personligen så tycker jag att den är mer middle grade än young adult. Visst, huvudpersonerna går i gymnasiet och är 15 år gamla men relationsmässigt så beter de sig som om de var 10-12. Hur ofta går en populär 15-årig kille fram till en ny tjej i klassen och fråga om han får följa med henne ut och äta lunch på gräsmattan tillsammans. Och han gör det bara för att han är snäll. Efter ett par veckor är de bästa vänner. Allting är så rosa och puttenuttigt och jag tycker att det är en aning för oskyldigt för att höra hemma i YA-världen.

Trovärdigheten hos Laurel när hon upptäcker att hon har en blomma på ryggen är i stort sett lika med noll. Hon berättar inget för sina föräldrar för att hon skäms och är rädd. Hallå? Är det inte normalt att man vänder sig till sina föräldrar som älskar en ifall man är rädd och orolig? Näh, här vänder hon sig till sin nyss funna kompis David istället. Och David tycker att det är supercoolt att Laurel har en blomma på ryggen… eh?

Bortsett från trovärdigheten i första tredjedelen av boken och att karaktärerna inte beter sig som tonåringar så tycker jag att boken är väldigt bra. Jag gillar konceptet med att älvor är växter och för en gångs skull så störde jag mig inte på kärlekstriangeln. Eller jo, jag irriterade mig lite på hur Laurel betedde sig som om båda killarna var hennes pojkvänner men annars så gillade jag Tamani och David lika mycket. I många böcker så känner man ju redan från början vem som tjejhuvudrollen kommer att sluta med, här är jag faktiskt osäker vilket är toppen.

Vill ni ha en sockersöt berättelse om älvor så kan den här vara boken för er. Själv tycker jag att den brast i trovärdighet men annars var den riktigt bra. Språket flyter på bra och det är lättläst. Det här är en bok som man läser ut på ett par timmar.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Tycker synd om Tamani som måste se tjejen han älskar glömma bort honom och bli tillsammans med en människa. Awww.

Handling: +0,5
Koncept: +0,5
Karaktärer: +0,5
Språk: +0,5
Logiska luckor: -0,5

Mest intressanta karaktär: Tamani
Bästa scen eller del: När Laurel träffade Tamani

Betyg: 6,5/10

Andra böcker i serien:
1. Wings
2. Spells
3. Illusions
4. Destined

 

Om rök och ben skaffar barn ihop?

Eh… går det ens?

Titel: Daughter of Smoke and Bone
Författare: Laini Taylor
Serie: Daughter of Smoke and Bone #1
Sidantal: 417
Utgivningsår: 2011

Handling:
Karou lever i Prag, har blått hår och är en begåvad konstnär. Hennes vänner tror att de vackra målningarna på djurliknande människor kommer från Karous fantasi, men i verkligheten så är bilder på Karous familjemedlemmar. Nej, Karou är ingen vanlig tonåring. Hon är uppväxt och lever hos ett gäng monster. Trots sin udda familj så har Karou bara vanliga tonårsbekymmer såsom en efterhängsen ex-pojkvän. Men när ängeln Akiva anländer till staden och har som mål att utrota alla monster förändras livet väldigt drastiskt för Karou… och även för Akiva själv.

 

Omdöme:
Av de recensioner som jag har läst så har jag uppfattat den här som en annorlunda bok, och annorlunda är den verkligen.

Det jag absolut älskar med boken är den fantasifulla världen. Beskrivningarna på hur de olika chimeras (hälften människa, hälften djur) ser ut är väldigt bra och jag kan lätt föreställa mig dem. Gillar hur allting hålls lite mystiskt och att man hela tiden ville veta mer om världen, t.ex. varför samlar de på tänder? Hur kan de uppfylla önskningar? Påminner mig lite om mangan Petshop of Horrors :) Tycker även om att den utspelar sig i Prag och inte i USA eller England som många andra YA-böcker gör.

Karou är en kick-ass hjältinna och det är hur fräckt som helst att hon har blått hår. Gillar verkligen att hon är stark och aldrig hjälplös. Akiva förstod jag mig inte alls på i början och jag måste säga att vissa av hans repliker är riktigt cheesy. Brimstone och gänget i affären verkar hur coola som helst, speciellt Issa med alla sina ormar. På det hela taget så fanns det många färgstarka karaktärer att tycka om.

Och nu det som störde mig något så rejält: den allvetande berättarrösten! Jag gillar INTE allvetande berättarröster. Det är helt och hållet min personliga preferens. Jag tycker att den funkar om den berättas i en humoristisk ton men i en mer ”seriös” bok så är jag allergisk mot den allvetande formen. Jag skulle förmodligen älska den här boken om det inte var för att man for runt i allas tankar som en vilsen komet. Jag kom av mig jämt i handlingen för jag störde mig på berättarrösten hela tiden. Jag vet att det är jag själv som är känslig och andra bryr sig förmodligen inte om det, men allvetande berättarröst är som selleri för mig, ett stort nejtack!

En annan sak som gjorde mig förvirrad var alla tidshopp. Okej, det kan vara mitt fel eftersom jag aldrig riktigt kom in i berättelsen men ibland så hängde jag inte alls med i flashback-scenerna. Händer det här nu eller är det här ett minne? Den frågan ställde jag ett flertals gånger.

Jag tror att den här boken skulle bli perfekt som manga. Beskrivningarna är väldigt grafiska och i manga används oftast en allvetande berättarröst. Håller tummarna hårt för att det ska bli en graphic novell av den här.

Daughter of Smoke and Bone överraskade mig med sin härliga värld och karaktärer. Tyvärr är jag inte någon fan av allvetande berättarröst. Det i sin tur gjorde att jag inte kom in i berättelsen och kunde inte uppskatta den lika mycket som jag skulle ha gjort annars. Har ni inget problem med att studsar runt bland allas tankar så lär ni nog gilla den här, för den är verkligen annorlunda från många andra YA-böcker som finns ute just nu.

Karaktärer: +0,5
Berättarröst:-1
Fantasivärld: +1
Handling: +0,5
Förvirrande tidshopp:-0,5

Mest intressanta karaktär: Karou
Bästa scen eller del: Spoiler [När Akiva berättade att han hade dödat Brimstone]

Betyg: 5,5/10

Andra böcker i serien:
1. Daughter of Smoke and Bone
2. Days of Blood and Starlight

 

Den bästa paranormal romance jag har läst på länge

Är du sugen på att läsa om förälskade änglar så är den här serien som gjord för dig. 

Titel: Unearthly
Författare: Cynthia Hand
Serie: Unearthly #1
Sidantal: 433
Utgivningsår: 2011

Handling:
Fram till 14-års ålder så trodde Clara att hon var en normal tjej, nu 2 år senare vet hon med säkerhet att hon har ängelblod i sig. En kväll kom visionen om att hon räddar en okänd pojke från en skogsbrand. Medveten om att visionen är Claras uppdrag, själva anledningen till hennes existens, så flyttar hela familjen till vinterlandskapet Wyoming där visionen utspelar sig. Nästan direkt träffar Clara på Christian, pojken från hennes drömmar. Men är Christan verkligen hennes öde? Och vad händer om hon vill bestämma över sitt eget liv?

 

Omdöme:
Efter att ha läst Hush, hush, Fallen, Halo och A Need so Beautiful så var jag väl egentligen inte så sugen på fler kärleksböcker med änglar som tema. Men Unearthly har legat och samlat damm i bokhyllan i snart ett år nu så jag bestämde mig för att läsa den för cirka en vecka sen. Och wow, hade ingen aning om att den skulle vara så bra.

Claras berättarröst var riktigt, riktigt bra. Hon var oskuldsfull fast inte på ett svagt och barnsligt sätt, utan mer på ett drömmande och hoppfullt sätt. Jag tyckte att hennes berättarröst både var gulligt och starkt på samma gång. Jag tycker att författarinnan Hand gjorde ett bra val när hon bestämde sig för att låta Clara vara en sextonåring som har fått leva med information om att hon är en ängel i två år. Hon kan tillräckligt mycket om ängelvärlden för att framstå som intressant för läsaren, samtidigt som hon är tillräckligt ”normal” för att man ska kunna sympatisera med henne. Många gånger betedde hon sig som vilken ny tjej som börjar i en ny skola skulle ha gjort och det var så lätt att leva sig in i hennes situation och tankar. Som sagt, en mycket bra blandning mellan mystik och vardag (eller vad man nu ska kalla det).

Handlingen kanske inte var jättespännande men den var definitivt intressant, mest för att karaktärerna var så genomtänkta och sympatiska. Förutom Clara så gillar jag Christian och Tucker. Angela vet jag inte riktigt vad jag tycker om än men det fanns absolut ingen som jag störde mig på (vilket alltid brukar finnas i en bok!).

De sista sidorna var riktigt wow också. Kunde inte alls slita mig bort från boken och fick äta kvällsmat väldigt sent. Beställde hem den andra boken i serien så fort jag hade läst klart den här. Hade egentligen tänkt vänta med en bokbeställning men kände att jag verkligen ville ha fortsättningen så snabbt som möjligt.

Kort sagt så är Unearthly den bästa, mer renodlade, paranormal romance jag har läst på länge. Till alla er som tycker att marknaden svämmar alldeles av för många dåliga paranormal romance efter Twilight-hypen så kan jag säga att Unearthly är ett bevis på att det faktiskt finns riktiga guldkorn bland grusen.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Först störde jag mig på att hon inte berättade något om Black Wings för brorsan när hon hade chansen. Tänkte direkt att brorsan kommer att råka på en Black Wing och dör eller något och Clara kommer att skylla på sig själv att hon inte varnade honom i tid. Tur att det inte blev så
• Hade inte alls någon aning om att Christian också skulle vara en ängel. OMG, vilken tvist.
• Är det bara jag som tycker att Tucker var mer intressant i början innan han blev tillsammans med Clara? Gillade den uppkäftiga kemin mellan dem.
• Varför i hela världen berättade hon inte för mamman att brorsan hade svarta vingar i slutet? Även om morsan är svimfärdig efter striden så är det väl ändå viktigt att hon får veta att hennes son håller på att bli ond?
• Tycker även att morsan verkade bry sig mer om Clara än vad hon brydde sig om Jeremy. Är det därför som Jeremy får svarta vingar tro?

 

Karaktärer: +1
Berättaröst: +1
Språk: +0,5
Handling: +0,5

Mest intressanta karaktär: Svårt val mellan Tucker och Christian men i slutändan så är tycker jag nog att Christian är mest intressant.
Bästa scen eller del: Spoiler [Träffen med Tucker innan de blev tillsammans. Aww, så söta.]

Betyg: 8/10

Andra versioner av omslaget

 

 

Ett vackert behov

Är det en välsignelse eller en förbannelse att kunna hjälpa folk?

Titel: A Need so Beautiful
Författare: Suzanne Young
Serie: A Need so Beautiful #1
Sidantal: 267
Utgivningsår: 2011

Handling:
Under hela sitt liv har Charlotte haft en hemlighet, hon är besatt av att hjälpa folk. Hon gör det inte frivilligt utan det är ett behov. Hon får kramper och svåra ”anfall” som inte går bort förrän hon har gjort sin goda gärning. Hennes vänner och familj tror att det är astmaattacker och Charlotte ser helst till att de fortsätter att tro det. Men på den senaste tiden har attackerna skett allt oftare och Charlotte får det allt svårare att hålla ihop sitt liv. Inom kort upptäcker hon att hennes kropp håller på att förändras, och att hennes öde redan är förseglat.

 

Omdöme:
Sedan första gången jag stötte på A Need so Beautiful för cirka ett år sen så har jag velat läsa den. Jag vet inte själv riktigt varför men själva konceptet med att man är besatt av att hjälpa andra tycker jag låter riktigt häftigt, och att omslaget är så fin höjde ju också förväntningarna en del.

Boken är inte dålig, men den är inte heller jättebra. Förutom konceptet som är intressant så kändes allt annat ganska platt, karaktärerna, handlingen, berättarrösten osv. Jag kände ingenting för Charlotte och hennes bekanta så jag brydde mig inte så mycket om vad de gjorde eller vad de kände. Det är toppen att boken är relativt kort så att man inte hann bli uttråkad.

Något som jag tycker är bra med boken är att författaren inte försöker få sina tonåriga karaktärer att vara oskuldsfulla och kyska. Nej, här ligger de med varandra och ge efter för sina lustar. Dock så tycker jag att de blir lite för mycket sexsnack ibland. Eller ja, egentligen så är det inte så mycket men det nämns vid en del mindre passande tillfällen. T.ex. så säger Charlotte att hon ska träffa sin kille ikväll och det första hennes bästis säger är typ ”Jaha, du ska ligga med honom? Är han bra i sängen?” Är det så tonåringar prata med varandra nu för tiden? Var ju inte så längesen jag själv var tonåring och vad jag minns så pratade inte jag och mina kompisar så.

Som sagt, intressant koncept men jag hade hoppats på mer. Andra boken i serien: A Want so Wicked kommer ut väldigt snart (om 2 veckor) och jag lär väl läsa den om biblioteket kommer in den.

Koncept: +0,5

Mest intressanta karaktär: Ingen som fastnade men Charlotte är väl den mest intressanta.
Bästa scen eller del: När Charlotte hjälper folk

Betyg: 5,5/10

 

Nu blir det tyst

Fast på svenska får Nora välja istället. 

Titel: Silence (sv. Noras val)
Författare: Becca Fitzpatrick
Serie: Hush, hush #3
Sidantal: 405
Utgivningsår: 2011

Handling:
Nora vaknar upp på kyrkogården utan några minnen av hur hon har hamnat där. Faktumet är att hon inte kan minnas något från de fem senaste månaderna i hennes liv. Hon får veta att hon har varit kidnappad och försvunnen i tre månader och att minnesförlusten är ett sätt för kroppen att försvara sig. Nora är chockad, inte bara över faran hon har varit med om men även över att hennes mamma numera är ihop med Hank Miller, pappan till den värsta bitchen hon känner. Och vem är den där Jev som dyker upp och räddar hennes liv? Nora har en märklig känsla av att inget står rätt till, och hon måste få veta sanningen och få tillbaka sina minnen innan det är för sent.

Omdöme:
Hush, hush är ängelserien som har tagit världen med storm. Det är en av de få YA-serierna som översätts till svenska och vad jag har sett på många bloggar så verkar den vara omtyckt. Själv blev jag ganska besviken på den andra boken i serien men bok nummer tre, Silence var en klar förbättring.

Karaktärerna har blivit mycket bättre, speciellt Nora. Hon är inte längre den gnälliga och tröga flickan som fick mig att skaka av irritation. Hon är ingen favorit men jag gillar henne mycket mer nu än vad jag gjorde innan. Patch har också hittat tillbaka till sin roll som den snyggstygga överbeskyddande och ibland hänsynslösa pojkvännen. Gillar verkligen att ingen av dem är Goody Two-shoes karaktärer.

I vanliga fall så brukar jag vara väldigt skeptiskt mot böcker där huvudrollen lider av minnesförlust, speciellt om det utspelar sig i en senare del av en bokserie. Som läsare så vill jag vara på samma kunskapsnivå som berättaren. Om jag vet saker som huvudpersonen inte känner till så kan jag lätt bli frustrerad. Här tyckte jag dock att minnesförlusten var mycket bra, dels för att Noras personlighet förbättrades och dels för att jag inte riktigt kom ihåg vad som hade hänt i de tidigare böckerna så det var bra att med lite påminnelser. Jag kan dock tänka mig att man kan bli lite otålig av alla upprepningar om man läser böckerna i sträck efter varandra.

Kort sagt är att jag tycker att Silence är bra och mina förväntningar inför nästa del i serien, Finale, är betydligt högre nu. Jag vet inte riktigt om den kommer att bli den sista boken för jag trodde att Silence skulle vara den sista. Men ja, varför inte tjäna mer pengar när man kan?

Berättarröst: +0,5
Handling: +0,5
Karaktärer: +0,5

Mest intressanta karaktär: Patch
Bästa scen eller del: Dansstället

Betyg: 6,5/10

Andra böcker i serien:
1. Hush, hush (Fallen Ängel)
2. Crescedo (Förlorad Ängel)
3. Silence (Noras Val)
4. Finale