En skola för mytologiska krigare

Magi, mytologi och internatskola kan inte bli fel.  

Titel: Touch of Frost
Författare: Jennifer Estep
Serie: Mythos Academy #1
Sidantal: 350
Utgivningsår: 2011

Handling:
Att gå i en skola för mytologiska krigare är inte lätt, speciellt inte när man är en nykomling och dessutom inte alls bra på att slåss. Gwens unika förmåga att förnimma känslor och läsa minnen från både levande och döda objekt genom att röra vid dem gör att hon håller för sig själv. Hon känner sig inte hemma i sin nya skola där tjejerna är vackra men bitchiga och alla killar är stiliga men stygga. När en viktig artefakt blir stulen från skolan och Gwen hittar liket av skolans populäraste tjej i biblioteket slår lärarna fast vid att det är verket av Reapers, guden Lokis onda anhängare. Men Gwen kan inte släppa känslan av att något är fel och precis som sin mamma så kan hon inte låta bli att ta reda på sanningen… hur farlig den än visar sig vara.

Tycke:
Blev nyfiken på den här boken när jag fick veta att handlingen skulle utspela sig på en internatskola för mytologiska krigare. Gillar ju både internatskolor och mytologi, och kombinationen av dem båda visar sig vara riktigt bra!

Boken är full av klichéer och ibland känns handlingen en aning påtvingad men på något märkligt sätt så har författaren fått det att fungera ändå. Huvudrollen Gwen är utbölingen som ingen gillar, alla andra är supersnygga och rika som svin. Och sen har vi kärleksintresset Logan som är skolans bad boy nummer 1 och av någon outgrundlig anledning blir kär i Gwen men kan inte ha ett förhållande med henne på grund av något som läsaren inte får veta. Släng in en bitchig tjej som visar sig ha ett djup och ett mysterium som är så genomskinlig att man undrar om skolans lärare är idioter så har du boken i ett nötskal.

Karaktärerna och handlingen är inte så nyskapande men som sagt så tycker jag mycket om boken ändå. Jag gillar Gwens ironiska berättarröst och att hon vågar stå upp för sig själv samt följa sina instinkter. Visst, hon tänker jämt på hur snygga och rika de andra tjejerna är men det är snarare bitterhet än dåligt självförtroende. Hon tycker att världen är orättvist och det är inte helt oväntat med tanke på att hennes mamma nyligen har dött och hon tvingas börja på en skola där hon inte känner någon.

Konceptet med skola där ättlingar till mytologiska krigare studerar gillar jag starkt! Så himla kul att alla är helt bad ass på att slåss (förutom Gwen då förstås). Från början var jag lite skeptisk till att författaren har blandat hejvilt bland olika mytologier men efter ett tag tyckte jag att det var riktigt bra. Kul med en skola där vikingar, valkyrior, amazons, ninjor, spartans med mera pluggar tillsammans. Gilla även att studenthemmen är så olika, i Vahalla är allting stort och fint medan i Styxx där Gwen bor är det rökigt och mörkt.

Kort sagt, den här serien har mycket potential och jag kommer definitivt att läsa fortsättningen. Gillar ni mytologi och internatskolor är den här boken perfekt för er!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Ehh, stack Morgan iväg mitt i under idrottslektionen för att hångla med Samson? Känns helt skumt tycker jag med tanke på att de skulle träffa varandra senare samma kväll. Och ändå så säger de att de ska vara försiktiga med att synas tillsammans. Mhm… de gör ju verkligen ett bra jobb.  

• Så fort prowlern dök upp och man fick veta att det var en illusion så var det väldigt lätt att komma på att Jasmines lik också var illusion. Vem vill annars döda Morgan och Samson? Däremot så är ju lärarna VÄLDIGT sugiga som inte insåg att liket var fejk. Borde de inte ha gjort noggrannare undersökningar?

 

Koncept: +1
Handling: +0,5
Berättarröst: +1
Karaktärer: +0,5
Klichéer/Genomskinligt mysterium: -0,5

Mest intressanta karaktär: Gwen, men annars så brukar jag ”gilla” Loki i nordisk mytologi
Bästa scen eller del: Slutet
Minnesvärt citat: “I wouldn’t say hate, exactly. You’re kind of like fungus, Gwen. After a while, you just start growing on people.”

Rekommenderar för:
Ni som gillar mytologi, internatskolor och mysterier.

Rekommenderar inte för:
Ni som är trötta på att den osynliga flickan ska få skolans värsta bad boy på fall utan någon speciell anledning.

Betyg: 7,5/10

Andra böcker i serien
1. Touch of Frost
2. Kiss of Frost
3. Dark Frost
4. Crimson Frost
5. Midnight Frost
6. Titel ej bestämd

Extraböcker
0.5. First Frost
1.5. Halloween Frost
4.5. Spartan Frost

 

Grekiska vampyrer?

Som Vampire Academy fast med grekisk mytologi

Titel: Half-Blood
Författare: Jennifer L. Armentrout
Serie: Covenant #1
Sidantal: 281
Utgivningsår: 2011

Handling:
Alex (Alexandra) har varit på flykt med sin mor i tre år utan att hon själv vet varför. Men när hennes mamma blir dödad av daemons och Alex lämnades ensam så dröjer det inte länge förrän vakterna från Covenant hittar henne. Tillbaka på skolan får hon veta att hon har sommaren på sig att bevisa att hon är en värdig kämpe för annars kommer hon att bli en slav. Alex blir tränad av den heta pure-blood Aiden som hon motvilligt får känslor för. Men alla vet att en pure-blood och en half-blood inte kan bli tillsammans och snart får Alex mycket värre problem. Daemonsattacker i närheten ökar och Alex inser att hon måste göra något för att stoppa dem.

 

Tycke:
Med tanke på att jag redan innan jag öppnade upp boken visste att den skulle påminna mycket om Vampire Academy så kunde jag inte låta bli att hålla utkik efter likheterna. Och ja, böckerna liknar varandra, men för mig så gör det faktiskt inte så mycket för jag gillar den ändå.

Alexandra är som en bitchigare version av Rose och termerna half-blood, pure-bloods och daemon har sina motsvarigheter i dhampir, moroi och strigoi. Pure-bloods är dock inga vampyrer utan ättlingar till grekiska gudar men deamon suger blod för att få i sig aether. Och ja, en deamon kan omvandla andra till deamons som den biter tillräckligt länge.

Det finns fler likheter men nog talat om dem. I överlag så gillar jag både karaktärerna och handlingen. Favoriten är än så länge Seth och jag hoppas att han är med mer i nästa bok. Aiden fastnar jag inte så mycket för, han känns som det typiska kärleksintresset men han är helt okej. Alex gillade jag inte alls i början för hon var så himla omogen men hon växte under berättelsens gång och nu tycker jag att hon är rätt bra.

Handlingen är tillräckligt spännande för att jag skulle läsa ut boken i två sittningar. Takten är jämn och det blir aldrig tråkigt. Hade det inte varit för att jag hela tiden jämförde den med VA så skulle jag förmodligen ha gillat den riktigt mycket. Nu känns ju inte konceptet så nyskapande för jag har läst liknande böcker förr, men jag tycker absolut att Half-Blood ändå har sin unika touch med sina grekiska gudar (som i och för sig inte var med särskilt mycket) och sina färgstarka karaktärer.

Kort sagt, en bra och spännande bok. Har du inget emot att den påminner om VA eller om du inte har läst VA tidigare så tror jag att det kan bli en ny favoritbok. Jag gillar den och ser fram emot att läsa nästa del i serien.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Misstänkte att mamman hade blivit en strigoi, ehh daemon när Alex berättade att hon aldrig fick tid att ta hand om liket. Jag trodde dock inte att oraklet menade mamman när hon berättade om spådomen.

 

Spänning: +1
Berättarröst: +1
Karaktärer: +0,5

Mest intressanta karaktär: Seth
Bästa scen eller del: Delarna med Seth
Minnesvärt citat: “Okay. I’m ready to move onto something else, like practicing with knives or defense against the dark arts. Cool things.”
“Did you just quote Harry Potter?”

Rekommenderar för:
Ni som gillar Vampire Academy och som inte har något emot att läsa en liknande historia. Rekommenderar även till er som inte har läst VA och gillar spännande böcker med karaktärer som kan slåss.

Rekommenderar inte för:
Ni som vill läsa något unikt eller inte gillar envisa och omogna huvudkaraktärer.

Betyg: 7,5/10

Andra delar i serien
1. Half-Blood
2. Pure
3. Deity
4. Apollyn
5. Sentinel

Extraböcker
0.5. Daimon
3.5. Elixir

 

När världen håller på att gå under igen…

… så ligger hoppet återigen hos syskonen Kane. 

Titel: The Serpent’s Shadow
Författare: Rick Riordan
Serie: Kane Chronicles #3
Sidantal: 401
Utgivningsår: 2012

(Spoilers kan förekomma i handlingsdelen)

Handling:
Kaosormen Apophis är lös och sprider kaos i världen. Fortsätter han i den takten kommer jorden snart att förintas och till gudarna står maktlösa. Sadie och Carter vet att de måste stoppa ormen till varje pris men för att göra det måste de få tag i hans skugga. Detta leder dem in på äventyr som tar dem till nya äventyr och nya bekantskaper av tokiga och blodtörstiga egyptiska gudar. Välkommen till ännu en vardag i syskonen Kanes liv.

 

Omdöme:
Sista boken i serien och det är både med sorg och glädje jag lägger ner boken. Glad för att jag gillade boken men samtidigt ledsen för att serien nu är slut.

Har man läst något av Riordan tidigare så känner man igen hans humoristiska stil. Karaktärerna är många, färgstarka och ganska så ofta rätt knäppa. Det är äventyr hela tiden och många platser att utforska. Författaren väver skickligt in mytologi i dagens moderna samhälle och det är underhållning hela vägen.

Som med de flesta av Riordans böcker så älskar jag fullkomligt början men hinner tröttna lite när jag har hunnit halvvägs igenom den. Händelserna är så udda att jag tycker att de är hysteriskt roliga första gången jag läser om dem, men efter 4-5 liknande saker så börjar jag tycka att det är överdrivet och vill ha något annat. Att läsa Riordans böcker är att åka berg-och-dal-bana, fasligt kul i början, men efter några rundor så vill man ner på marken igen.

Karaktärerna är älskvärda som vanligt och jag gillar verkligen både Sadie och Kane, jag tror faktiskt att jag gillar dem mer än vad jag gillar Percy och hans gäng. Det skulle vara toppen om Riordan skriver en cross-over-serie och låter Kane-gänget komma till half-blood-camp. Åh, det skulle vara en dröm!

Gillar ni de tidigare böckerna i serien så lär ni gilla den här med. Berättarstilen är detsamma och det är kul att återse karaktärerna. Som sagt så är den här den avslutande boken i serien men jag tror nog att det finns en chans för en spin-off-serie

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Fattar inte varför Sadie var så himla upprörd över att Walt och Anubis blev till ett. Det är ju den ultimata lösningen, jag skulle ha blivit överlycklig om jag var hon.

Berättarröst: +1
Handling: +0,5
Karaktärer: +1
Humor: +0,5

Mest intressanta karaktär: Anubis helt klart!
Bästa scen eller del: Början
Minnesvärt citat: (Isis) “You are strong. Even stronger than you mother. Together we will rule the world.”
“You mean, Together we will defeat Apophis,” my mother corrected.
“Of course, “Isis said. “That’s what I meant.”

Betyg: 8/10

Andra böcker i serien:
1. The Red Pyramid
2. The Throne of Fire
3. The Serpent’s Shadow

 

Helvetet är ett drömland

Vissa drömmer mardrömmar, andra besöker helvetet. 

Titel: Hades
Författare: Josephine Angelini
Serie: Starcrossed #2
Sidantal: 501
Utgivningsår: 2012

Obs! Handlingen kan inne hålla spoilers från tidigare delar.

Handling:
För att få slut på förbannelsen som erinnyerna har lagt på ättlingarna måste Helena varje kväll färdas till helvetet när hon sover. Trots att Helena vet hur viktigt hennes uppgift är så tappar hon mod när hon vandrar omkring i dödsriket utan mål och dessutom håller på att dö på de mest fasanfulla sätt som finns. När hon är vaken tänker på bara på sin älskade Lucas som hon inte kan vara med. Räddningen kommer i form av Orion, en annan ättling som gör henne sällskap i helvetet. Men tiden är knapp, Helenas kropp blir allt svagare och nya fiender dyker upp. Kommer Helena att klara av sin uppgift innan det är för sent?

Omdöme:
innan jag börjar med recensionen så måste jag säga att jag är imponerad av Bonniers Carlsen som ger ut den svenska översättningen bara en månad efter att boken har blivit släppt på engelska. Verkligen superkul!

Nu till mitt omdöme då, jag gillar Helena och tycker att Hades är ungefär likadan som sin föregångare. Det som är bokens styrka är handlingen och konceptet med den grekiska mytologin. Tycker att delarna i helvetet var de bästa, varje gång Helena vaknade så väntade jag bara på att hon skulle somna så man fick besöka dödsriket igen. Nykomlingen Orion är min nya favorit och jag gillar honom mycket bättre än Lucas som jag tycker är en idiot i den här boken.

På tal om idioter så förstod jag mig inte alls på Jason. Han verkar ju konstant ha humörssvängningar. I och för sig så har ju alla ättlingar väldigt lätt för att bli superarga men Jason är verkligen extrem tycker jag. På det hela taget så tycker jag att karaktärerna är okej, finns några jag störde mig på, finns några jag gillade, men det är ingen som riktigt sticker ut.

En ologisk sak som jag störde mig lite på är sms:andet mellan Helena och Orion. De träffar varandra i dödsriket och när de är vakna så sms:ar de varandra. Även när det gäller superviktiga saker så tar de dem över sms. De blir frustrerade på att den andra inte svarar direkt och sms:bomba varandra.  Alltså seriös, har de glömt bort att man faktiskt kan ringa med en telefon också? Tyckte att det var lite smålöjligt när Helena blev så upprörd och orolig över att Orion inte svarade på hennes sms. Men ring honom då för Guds skull.

Handlingen berättas för det mesta ur Helenas PoV och det tycker jag är bra. Vid några tillfällen så får man även ta en del av andras karaktärers perspektiv och det funkar fint det med. Det som jag tycker är lustig är att boken till den större delen är skriven i 3:e person limiterad. Men då och då smyger det in lite allvetande berättarröst. Tycker att det är konstigt att författaren blandar berättarröster på det sättet, men det kanske är meningen?

Vet att en del tycker att den här serien påminner en hel del om Twilight och visst, det finns en del likheter. Framförallt så tänker jag på att killhuvudpersonen ska lämna tjejen för att skydda henne i hemlighet och tjejen tror att killen gör det för att han inte älskar henne längre. Men som tur så tar romansen mellan Helena och Lucas faktiskt inte så stor plats vilket jag tycker är toppen. Gillar att boken fokuserar rätt mycket på Helenas uppdrag i dödsriket och det är superintressant att läsa om de olika platserna hon besöker.

Tycker ni Helena så lär ni gillar Hades också. Boken slutade väldigt spännande och jag kommer definitivt att läsa den avslutande delen i trilogin när den kommer ut på svenska.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Men duh… det är ju inte alls typiskt att Helena och Lucas INTE är kusiner trots allt. Undrar varför man som läsare fick veta det i den här boken medan karaktärerna själva känner inte till det. Nåja, de lär väl få reda på det i nästa bok.

Handling/Koncept: +0,5
Spänning: +0,5

Mest intressanta karaktär: Orion
Bästa scen eller del: De scener som utspelar sig i helvetet.
Minnesvärt citat: ”Jag är Orion Evander. Överhuvud för Roms Ätt, Arvtagare till  Atens ätt, Tredje ledare för Hybridättlingarna och bärare av Aeneas gyllene gren”, svarade han med djup och myndig röst.
”Oj, oj, oj”, sa Helena sarkastiskt. ”Borde jag falla på knä eller någonting?”

Betyg: 6/10

Andra delar i serien:
1. Helena (eng. Starcrossed)
2. Hades (eng. Dreamless)

 

Hmm, jag känner igen det här…

Att återanvända en bra idé är inte fel, men det finns en risk att det blir tjatigt. 

 

Titel: The Red Pyramid
Serie: The Kane Chronicles 1
Författare: Rick Riordan
Sidantal: 516

Handling:
Carter och Sadie är syskon men ser ut som dag och natt och träffas dessutom bara två gånger om året. Carter reser världen runt med sin pappa som är en arkeolog medan Sadie bor med morföräldrarna i England. Under en av de årliga träffarna sker något märkligt. Deras pappa spränger en artefakt och släpper loss onda krafter. Carter och Sadie får snart lära sig att de gamla egyptiska gudarna existerar fortfarande… mycket närmare än vad de tror.

 

Omdöme:
Eftersom jag gillar Riordans äldre verk hade jag höga förväntningar på denna. Det finns ingen tvekan om att det är Riordan som har skrivit berättelsen, hans humor präglar i stort sett varje sida. Jag vet egentligen inte om jag gillar det eller inte, för en del av humorn gjorde att berättelsen kändes alldeles för likt ”Percy Jackson”.

Förutom storyn så känns även många av karaktärerna upprepande. Monstren är skräckinjagande men helt korkade i huvudet. Gudarna är inte riktigt som man förväntar sig och det finns en liten tvist vid slutet. Dessutom blir huvudpersonerna väldigt grymma väldigt snabbt.

Något jag personligen anmärkte på var att Riordan använde samma gamla ”trick” för att ge läsarna en uppfattning om vad fienden gör. Seriös, att spionera på fienden samt att få visioner från gamla händelser när man sover kändes redan lite väl krystat i Percy Jackson. Att Riordan inte lyckades hitta på ett annat sätt att visa vad fienden planerade blev jag besviken på.

Ja, det finns likheter men även en del skillnader. ”The Red Pyramid” har en annorlunda berättarstil och Riordan kör även med två olika PoV, en tjej och en kille, vilket jag gillade. Något annat som var intressant är den egyptiska mytologin, lärde mig massor genom att läsa den här boken. Alla skämten med anspelningar på de grekiska gudarna tyckte jag var hysterisk roliga, och de uppfattas antagligen bara av de som har läst Percy Jackson.

Boken fick stryk för att den var för lik författarens gamla verk. Hade jag läst den innan Percy Jackson skulle jag förmodligen ha gillat den mer.

Betyg: 7/10

Andra böcker i serien:
1. The Red Pyramid
2. The Throne of Fire
3. The Serpent’s Shadow

 

Ett tillfredsställande slut

Äntligen har jag tagit mig tid att läsa den sista delen om Percy Jackson. Ett värdigt slut för en underhållande serie.

Titel: The Last Olympian
Serie: Percy Jackson & The Olympians 5
Författare: Rick Riordan
Sidantal: 381

(Obs! Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar)

Handling:
Kronos monsterarmé är på intåg och det enda som hindrar dem från att störta gudarnas tron är Percy och de andra halvgudarna från Halvblodslägret. Hela världens öde står på spel och Percys handlingar kommer att avgöra striden. Men vad är det för val som han enligt profetian måste göra, och ännu viktigare, är han ens hjälten som nämns i den?

 

 

Omdöme:
För ganska exakt ett år och en månad sen plockade jag upp den första boken och fastnade för Percy Jackson. ”The Last Olympian” påminde mig om varför jag började gilla serien, humorn, dialogerna, stämningen, allt för på plats och resultatet blev en mycket tillfredsställande berättelse. Trots att klockan närmade sig midnatt och jag var tvungen att gå upp 5:45 nästa morgon så kunde jag inte låta bli att läsa ut boken (gissa om jag ångrade mig när alarmet började låta).

Det finns dessvärre två stora logiska luckor som jag inte kan låta bli att anmärka på. För det första, Percy får skumma drömmar när han sover så han säger hela tiden att han inte vill sova. Men hans drömmar är verkliga scener från gamla händelser, ibland är de fjärrsyn och han kan både se och höra vad fienden gör. Seriös, om jag kan spionera på fienden genom att sova så  skulle jag spendera all min lediga tid sovandes.

Den andra logiska luckan är gudarnas handlingar. Jag förstår inte alls hur de resonerar, okej, deras hem, där all deras magiska krafter ligger, är under anfall av deras största fiende. Vad gör de då? Jo, de lämnar försvaret åt fyrtio ungar och ger sig själva iväg för att bekämpa ett annat monster. Men hallå? Om hemmet faller så är ni döda, borde det inte liksom vara viktigare att försvara det? En annan sak är all hemlighetsmakeri, med tanke på att de vet att Percy kommer att avgöra deras öde så kan de väl hjälpa honom lite. Istället för att säga i klartext så är de tvungna att ge en massa hintar och visioner istället. Om mitt liv hängde på Percy handlade rätt skulle jag ha överröst honom med övertydliga instruktioner istället för att tala i gåtor.

Det är alltid speciellt att läsa slutet av en längre serie, antingen blir jag besviken för den slutade inte som jag ville (t.ex. Hungerspelen), eller så vill jag ha mer för den slutade så bra (t.ex. Fablehaven). Percy Jackson är ett av de sällsynta fallen där jag bara kände mig nöjd. Resan är slut och det känns bara rätt att ta farväl. Riordan har börjat på en ny serie om Halvblodslägret och den ska jag spana in när jag får chansen.

Betyg: 8,5/10

 

Färgerna på kläderna spelar roll…

… i alla fall för karaktärerna i Warbreaker. Häftigt magisystem, spännande karaktärer och mycket intriger i en stad där zombier ibland dyrkas som gudar.

Titel: Warbreaker
Författare: Brandon Sanderson
Sidantal: 656

Handling:
Läget har länge varit spänt mellan det lilla kungadömet Idris och det mäktiga riket Hallandren. I ett försök att avvärja krig skickas den idriska prinsessan Siri för att bli brud åt den mäktigaste mannen och guden i Hallandren, God King. Vad hon inte vet är att hennes syster Vivenna följer efter i smyg och försöker rädda henne från sitt grymma öde.

Under tiden i gudarnas hov tvivlar guden Lightsong på sin egen religion och är trött på sin gudomlighet. Intriger finns bakom varje hörn och få är vad de utger sig för att vara. Kan prinsessorna, utan att känna till varandras planer, förhindra kriget och rädda hemlandet?

 

Omdöme:
Jag har tidigare hört att Sanderson är grym på att skapa magisystem och Warbreaker bekräftade det. Väldigt kul att färger har en stor roll i magin och hela samhället återspeglar det. Karaktärerna känns genomtänkta och var och en för historien framåt på sitt sätt. Min självklara favorit bland povkaraktärerna är Siri, vissa av hennes scener är så roliga.

Takten i början var seg. Första halvan av boken spenderades med att lära känna världen och karaktärerna. Efter andra halvan fick jag grepp om vad som var vanligt i den påhittade världen, och det inte förrän då som jag började intressera mig för mysterierna. Slutet var riktigt spännande då allting vävdes ihop. Med andra ord, första halvan var jag läser vidare när jag har tid, andra halvan var oj, det börjar bli spännande, jag vill läsa vidare. De sista 100 sidorna var jag måste läsa vidare!

Vad som hindrar boken från att få full poäng är just den långsamma inledningen och att jag vill ha flera scener med Siris pov. Vivenna har flest scener och är även den som har störst karaktärsutveckling, men det är Siri jag känner mest koppling till. Jag lovar att efter du har läst boken kommer frasen ”My life to yours. My Breath become yours.” att fastna i ditt huvud.

Betyg: 8,5/10

 

Att alltid följa den högra väggen…

… hjälper tydligen inte för Percy Jackson & C:O i Labyrinten. Det var nästan mer än ett år sedan jag läste den tredje boken i serien och det märks verkligen, jag har nämligen glömt bort nästan hälften av karaktärerna.

 

Titel: The Battle of the Labyrinth
Serie: Percy Jackson & The Olympians 4
Författare: Rick Riordan
Sidantal: 361

(Obs! Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar)

Handling:
Det har blivit dags för Percy att åka tillbaka till Halvblodslägret och återigen ta upp kampen mot ondskan. Det finns tydligen en underjordisk labyrint som växer av sig själv och en av dess otaliga ingångar ligger i lägret. De onda planerar att använda öppningen för att leda en strid mot hjältarna. För att förhindra detta måste Percy och hans kamrater bege sig in i labyrinten och hitta dess skapare innan fienden gör det.

 

Omdöme:
Första ”Percy Jackson”-boken fångade mitt hjärta med dess humoristiska dialoger och anknytningarna till grekisk mytologi. Den fjärde boken är i samma stil men ärligt talat så börjar jag bli lite trött på konceptet. Varje bok i serien börjar med att han är i en skola, gör bort sig och åker sedan till lägret. Där är det alltid någon ny fara som hotar och han skickas på uppdrag tillsammans med Annabeth och satyren. Tydligen så hjälper det ju inte att de klarar av uppdragen eftersom fienden är ju fortfarande densamme efter alla åren.

Vad som gör boken läsvärd är humorn. Riordan driver med den grekiska mytologin och gör egna tolkningar av myterna. Percys ironiska beskrivningar om cyklopen med de hundra armarna och mannen med de tre kropparna är hysteriskt roliga.
Något jag tycker sämre om är det bredda karaktärregistret, ibland är det svårt att hålla koll vilka gudarna är och vad för relationerna de har med varandra. Jag började i och för sig läsa serien för ett år sedan och mycket har fallit i glömska. Birollskaraktärerna var helt enkelt inte så minnesvärda.

Så slutordet är att Percy Jackson är en läsvärd serie, speciellt om du gillar humor och grekisk mytologi. Alla böcker är ungefär likadana vilket drar ner på betyget för den här boken.

Betyg: 7/10