Bakom vackra fasader döljer sig lömska flickor

Gossip Girl i historisk tappning?

Titel: Deluxe (original The Luxe)
Författare: Anna Godbersen
Serie: Luxe 1
Sidantal: 427
Utgivningsår: 2008 (original 2007)

Handling:
Manhattan har förlorat en av sina finaste societetsdamer, den unga och vackra Elizabeth, flickan som skulle stå brud hos den mest eftertraktade ungkarlen i New York. På hennes begravning samlas familjmedlemmar och bekanta för att ta ett sista farväl av henne. Polisen har inte ens lyckats hitta hennes kropp från floden och hon begravs med en tom kista. Men är hennes död verkligen bara en olycka? Och vad hände dagarna innan hon dog?

 

 

Omdöme:
Deluxe började riktigt dåligt, så illa att jag nästan gav upp. Prologen var en enda förvirrande röra av namn och personbakgrund. Det introducerades sisådär 10+ personer och deras bakgrunder på fem korta sidor. Ingen chans att jag skulle komma ihåg dem. Som tur så var det inte meningen att man skulle göra det, för i kapitel 1 “åkte” man tillbaka i tiden och får följa Elizabeths liv innan hon dog.

Boken är full av stereotyper. Elizabeth är den snälla flickan som tänker på familjens bästa. Hennes bästis är den lömska och elaka bitchen. Systern är den vilda och fruktansvärt omogna ungen. Tjänarinnan är den svartsjuka före-detta bästisen. Karaktärerna kanske inte är världens mest unika men de funkar i sammanhanget. Eftersom man får läsa från allas PoV (Point of View) så lär man känna alla någorlunda bra. Ingen av dem fastnade riktigt men de gjorde sitt jobb och drev historien framåt. Diana ogillade jag starkt i början (så mycket att jag ville örfila henne) men i sista kapitlet blev hon min favoritkaraktär.

Relationerna i boken är mer komplicerade än tredjegradsintegraler. Alla har hemligheter och låtsas vara någon de inte är. Även om jag inte riktigt gillade prologen så tjänade den sitt syfte genom att väcka mitt intresse: Varför dog Elizabeth? Även om jag hade goda aningar om hur boken skulle sluta så ville jag ändå läsa vidare för att ta reda på svaret.

Historiska romaner är något jag fattar mer och mer tycke för. Jag är inte den som gillar detaljerade beskrivningar av kläder men här kunde jag inte få nog med det. Älskar modet på den tiden! Tycker att det är väldigt kul att varje kapitel inleds av en tidningsartikel eller inbjudningskort.

Deluxe är som en historisk version av Gossip Girl. Folk ligger runt med varandra, hjärtan krossas och avundsjuka osar i luften. Fast man inte gillar karaktärerna så fastnar man ändå för dem. Kommer att plocka upp fortsättningen när jag ser den i bibblan.

Miljö: +0,5

Mest intressanta karaktär: Diana
Bästa scen eller del: Slutet

Betyg: 5,5/10

 

Att stjäla Skogens hjärta

Äventyret med Erik och Hanna fortsätter

Titel: Skogens hjärta
Författare: Oskar Källner
Serie: Nornornas Vävnad 2
Sidantal:367
Utgivningsår: 2011

*Handlingen kan innehålla spoilers från föregående delar*

Handling:
Konsekvenserna av att ha använt drakhornet är värre än vad Erik hade räknat med. Förutom draken har han även kallat på andra okända makter. I skogen har nya onda varelser dykt upp och en mystisk man säger åt Erik att han måste stjäla skogens hjärta från älvorna om han vill skydda sina nära och kära. Men vem är egentligen den främmande mannen? Och kan Erik lita på honom?

Snart kommer Hanna att tvingas att gifta sig med en gammal gubbe, hon är trött på byn och vill fly därifrån, men var kan en stackars flicka ta vägen?

Omdöme:
Omslaget till boken är så himla snyggt att jag kan stirra på den i flera minuter

Jag gillar de magiska elementen och fullkomligt älskar att Källner har vävt in nordisk mytologi och folktro i historien. Bäckarhästar, Yggdrasil, älvor, troll, magiska städer, det är en fantasifull värld och det är kul att utforska den tillsammans med Erik.

Språket flöt på bra och texten är lättläst. Boken blev utläst på bara några timmar. I princip så läste jag allt i ett enda svep.

Jag gillade inte Erik i första boken och jag gör det inte i denna heller. I början upplevde honom som både omogen och hånfull, dessutom så gör han fel hela tiden och sätter sig själv i knipa. Han blir bättre i slutet (inte bra, men åtminstone okej) och det är anledningen till varför jag inte ger boken minuspoäng för karaktärer. Tycker att det är synd för jag gillar Hanna, Snuvan och speciellt Afon, (åh, någon annan än jag som tycker att han är supergullig?) men Erik var bara så irriterande i början. Och dessutom skulle sakerna i denna bok inte ha hänt ifall han inte hade blåst i hornet från början. Så egentligen är allt hans fel  Jag hade velat se mer av Hanna också.

Trovärdigheten hade jag också problem med. Några händelser kändes inte helt naturliga utan en aning påtvingade. Detta är förmodligen en följd av att jag inte tyckte om Erik och ifrågasatte allt han gjorde.

Sista delen av boken är den mest spännande delen. Det var då karaktärerna började glänsa och fick mig att heja på dem. Epilogen var hur bra som helst och jag ville läsa mer. Så var det med den första boken också. Källner kan konsten att avsluta sina böcker på ett lockande sätt.

Språk: +0,5
Handling: +0,5
Fantasivärld: +0,5
Slut: +0,5
Trovärdighet: -0,5

Mest intressanta karaktär: Afon
Bästa scen eller del: Slutet när [Afon och Erik samarbetade]

Betyg: 6,5/10

Andra delar i serien:
1. Drakhornet
2. Skogens hjärta

 

Efter ängeln kommer prinsen!

Det är givetvis det senaste tillskottet i The Infernal Devices jag pratar om. 

Titel: Clockwork Prince
Författare: Cassandra Clare
Serie: The Infernal Devices 2
Sidantal: 496
Utgivningsår: 2011

*Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar*

Handling:
Mortmain är lös och Tessa och gänget har två veckor på sig att hitta honom, annars måste Charlotte säga upp sin roll som ledare för alla shadows hunters i London. Men de har inget att gå på och Mortmain är bra på att dölja sina spår. Under det svåra uppdraget finner Tessa törst hos den döende Jem, men kan hon glömma bort sina känslor för Will? Och vad är hon själv egentligen, en människa, eller ett monster?

 

Omdöme:
Eftersom jag blev besviken på Clockwork Angel så hade jag inte så höga förhoppningar på den här, och tur var väl det, för Clockwork Prince var bättre än vad jag hade väntat mig.

Det känns som att alla karaktärer har fått mer kött på benen och är inte längre bleka kopior av gänget i The Mortal Instruments. Jag tycker fortfarande att Will är väldigt likt Jace men Jem är åtminstone inte alls likt Alec och Jessamine påminner mig inte längre om Isabel. Jag gillar även Will mer än vad jag gjorde i förra boken men favoriten är fortfarande Jem.

Och Jem kan mandarin! Åh, älskar de kinesiska fraserna han säger till Tessa. Jag har själv pluggat kinesiska i fem år och vet hur komplicerat språket är. Jem blir bara bättre och bättre i mina ögon.

Roliga dialoger är en av Clares starkaste sidor och som man kan vänta sig så finns det många dräpande och ironiska kommentarer att skratta åt. Bridgets tragiska låtar fick mig att skratta flera gånger.

Än så länge har inte The Infernal Devices lyckats imponera mig, böckerna är bra, de är till och med mer bättre än bra, men det är ingen Wow-faktor. Jag hoppas dock fortfarande på att Clare kommer att slå ihop sina serier på något sätt och skriva ett superepiskt slut.

Min version av boken är Collector’s Edition och i slutet finns ett stycke från Jems berättarperspektiv som jag tror bara finns med i denna version. Själv stycket bidrar inte så mycket till själva handlingen men det är det enda gången man får läsa från Jems berättarperspektiv. Och självklart gillar jag den eftersom jag gillar Jem

Jag har själv en egen teori om hur relationen mellan Jem, Jace och Tessa kommer att sluta. Den innehåller lite spoilers från den här boken så markera för att läsa: [Personligen så tycker jag att det enda sättet Clare kan sluta triangeldramat på ett ”bra” sätt är att låta Jem dö (noooo!). Jag ser ingen annan vettig utväg. Känslorna mellan Tessa och Will är så starka att det känns helt fel om de inte blir tillsammans. På ett eller annat sätt så kommer Jem att dö i nästa bok, eller möjligen så upptäcker han känslorna mellan Tessa och James och backar ut själv.]

Karaktärer: +0,5
Berättarröst: +0,5
Handling: +0,5
Dialoger: +1

Mest intressanta karaktär: Jem
Bästa scen eller del: Alla Bridgets låtar
Minnesvärd citat: ”Reparations,” said Jem very suddenly, setting down the pen he was holding.
Will looked at him in puzzlement. ”Is this a game? We just blurt out whatever word comes next to mind? In that case mine’s ´genuphobia´ It means an unreasonably fear of knees.”

Betyg: 7,5/10

Andra delar i serien: 
1. Clockwork Angel
2. Clockwork Prince

 

Ett annorlunda slut på första världskriget

Min första ”alternative history”-serie avklarad!

Titel: Goliath
Författare: Scott Westerfeld
Serie: Leviathan 3
Sidantal: 537
Utgivningsår: 2011

*Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar i serien.*

Handling:
Alex och Deryn befinner sig återigen på luftbesten Leviathan och har lämnat Europa bakom sig. Hemligheten om att Alex är kronprinsen av Österrike är känt och han är ett mellanting mellan en fånge och en gäst. Deryn har själv egna bekymmer med att dölja för alla att hon egentligen är en flicka samt att hålla sina känslor för Alex i styr. På order av den ryska kejsaren färdas de till Sibirien där de räddar en mystisk vetenskapsman, Nikola Tesla. Denna verkar vara i besittning av ett vapen så mäktigt att det kan avsluta hela kriget, Goliath.

Omdöme:
Eftersom jag gillade både Leviathan och Behemoth väldigt mycket så hade jag superhöga förväntningar på den här, och det är antagligen mitt eget fel att jag hoppades på för mycket.

Goliath är ingen dålig bok, tvärtom, den är spännande och jag gillar både Alek och Deryn. Men magin är borta, den häftiga världen som trollband mig i framförallt Leviathan är inte så lockande längre. mycket av fantasivärlden är redan utforskad i de föregående böckerna och som läsare känner mig sig redan ganska hemmastadd, vilket tyvärr är lite tråkigt.

Hela boken handlade utspelade sig i princip ombord på Levaithan och jag tycker att det är lite tråkigt. Visst, det händer saker och många partier är riktiga bladvändare men vissa är rätt sega. Jag satt hela tiden och hoppades på att den skulle bli bättre men det blev den inte. Jag är personligen inte så intresserad av politik och den här boken fokuserade rätt mycket på det tycker jag.

Något jag verkligen gillade är de alternativa krigshändelserna. Nu känner jag inte till det första världskriget så där jättebra men det är kul att läsa om hur Deryn och Alek skulle ha påverkat kriget ifall de skulle ha funnits på riktigt. Det är också superkul att läsa om alla personer som har funnits på riktigt, t.ex. Churchill och Tesla.

Favoritkaraktären fortsätter att vara Deryn, finns det någon tjejhuvudroll som känns mindre tjejig än henne? Älskar verkligen att hon vet vad hon vill och även om hon är kärlekskrank så gnäller hon inte om det. Tycker även att Alek blev lite mognare och bättre i denna bok. Jag blev även så nyfiken på Nikola Tesla så jag var tvungen att googla om honom.

Lite spoiler (Markera texten för att sen den) [Egentligen så tycker jag inte att romansen mellan Deryn och Alek behövdes. Det var ingen hejdundrande passionerad relation mellan dem och för mig kunde de lika gärna ha fortsatt vara bästa kompisar. Jag tycker att deras vänskap är väldigt fin och att Alek beundrar Deryns mod och skicklighet. De har varit kompisar så länge att jag inte ens kan föreställa mig dem som kärlekspar. Och det måste vara väldigt konstigt att upptäcka att ens bästa kompis är av det andra könet och dessutom kär i en själv haha.]

Illustrationerna är boken är som vanligt helt fantastiska och bidrar otroligt mycket till stämningen.

Slutet är okej, jag hade förväntat mig ett mer storslaget slut med tanke på att böckerna handlar om första världskriget. Återigen, mina förväntningar pajar bara för mig själv

I mitt tycke så är Goliath inte lika stark som Leviathan eller Behemoth. Den är fortfarande väldigt läsvärd och det är alltid trevligt att få ett riktigt slut. Nu låter väl den här recensionen ganska negativ men som sagt, jag förväntade mig 10:a och fick bara en 7,5:a, vilket fortfarande är ett väldigt bra betyg, men ja… man är ju girig av naturen.

Karaktärer: +1
Berättarröst: +1
Illustrationer: +1
Takt: -0,5

Betyg: 7,5/10

Andra delar i serien:
1. Leviathan
2. Behemoth
3. Goliath

 

Vad skulle du göra om du helt plötsligt kan se spöken?

Tja… jag skulle inte ha betett mig som Violet i alla fall.

Titel: Haunting Violet
Författare: Alyxandra Harvey
Sidantal: 344
Utgivningsår: 2011

Handling:
Violet tror inte på spöken. Tillsammans med sin vackra mor som låtsas kunna tala med andevärlden så lurar de vidskepliga personer på pengar. Faktum är att de är så skickliga att modern är Londons kändaste medium. De blir bjudna på fest hos Lord Jasper och vistas bland adeln. Snart anar Violet att allt inte står rätt till, hon ser personer som ingen annan ser och när hon ser en mördad kvinna inser hon att hon faktiskt kan se spöken. Det ena leder till det andra och snart måste Violet hittar mördaren innan mördaren dödar henne.

 
Omdöme:
Man ska inte döma boken efter omslaget, och detta stämmer tyvärr in på Haunting Violet. Innehållet är inte ens i närheten av hur bra framsidan är.

Innan jag går lös på de dåliga delarna så kan jag berätta om det enda jag tycker är bra med boken: miljön. Åh, jag gillar historiska romaner mer och mer. Kulturen, stämningen, allt bara klickar för mig. Jag tycker att miljön beskrivs väldigt bra i boken och jag skulle ge mycket för att kunna ta en promenad i blomsterträdgården, ta en fika och sedan spana på de finklädda killarna som spelar krocket.

Okej, nu till det dåliga med boken – karaktärerna. Vill man hitta plattare karaktärer behöver man anstränga sig. Violet är så Mary Sue man kan bli. Alla tjatar hela tiden om hur vacker hon är och själv tror hon att de bara skämtar och tycker inte alls att hon själv är vacker. Hennes största och enda intresse är böcker. Hon har superdåligt samvete över att de lurar folk och gillar inte uppmärksamhet. Inte nog med det så inser hon inte ens vem hon egentligen älskar. Man fattade att det var saker på gång mellan henne och Colin långt innan hon själv gjorde det.  Det absolut värsta är att man aldrig visste vad hon ville (kanske för att hon inte gjorde det själv?). Först ignorerade hon spökena och tyckte att de var läskiga, kort därefter blev hon irriterad och ville inget annat än att de skulle lämna henne i fred. Sen skedde det en helomvändning och hon kunde till och med tänka sig att riskera livet för att hjälpa dem. Herre gud, bestäm dig liksom.

Och spöket, gahhhh, det måste vara världens sämsta på att ge ledtrådar! Hur svårt är det inte bara att sväva till mördaren och peka på denna? Istället blir det värsta gissningsleken och spöket ger hela tiden fel ledtrådar till Violet. Det känns ju inte ens som att det vill att mördaren ska bli fasttagen. Hela mysterie-biten var bara så dåligt gjord. De kunde ha löst fallet på en minut, men på grund av det dumma spöket så tog det hela boken.

Det finns så många icke trovärdiga händelser i boken att jag inte orkar ta upp dem alla. Jag orkar inte ens gå in på den ytterst fåniga kärlekstriangeln. På det hela taget är det väl en läsvärd bok om man gillar historiska miljöer. Men om du vill ha en tight och spännande deckarhistoria eller en gastkramande spökhistoria så ska du nog inte ta upp denna.

Karaktärer: -0,5
Miljö: +1
Ologiska händelser: -1

Betyg: 4,5/10

Andra versioner av omslaget

 

 

Vem har sagt att det är lugnt på flickskolor?

Nej, här dricker de sprit och springer nakna i månskenet. 

Titel: Ögat över månskäran (eng. A Great and Terrible Beauty)
Författare: Libba Bray
Serie: Gemma Doyle 1
Sidantal: 418
Utgivningsår: 2007 (original 2003)

Handling:
De mystiska händelserna började när Gemma fick en syn om mammans död. Konstiga drömmar och visioner förföljer henne till England där hon börjar på en flickskola. Hennes nya klasskamrater är allt annat än trevliga och hon blir snart fiende med skolans värsta bitch och hennes rumskamrat är en ful och bitter mönsterelev. Inte nog med det så får hon en stalkern Kartnik som lämnar hotfulla lappar till henne. Långsamt lär sig Gemma att hon bär på väldiga krafter, och det finns folk som vill henne illa.

 

Omdöme:
Jag måste verkligen börja läsa mer historiska romaner för jag gillar verkligen den miljön. Vackra klänningar, (på ytan) oskuldsfulla flickor, uppvaktningar, åhh, så romantiskt

Handlingen i boken påminner till en viss del om filmen Heavenly Creatures och ett tag trodde jag nästan att hela gänget var lesbiska. Jag kunde inte heller sluta på Hex Hall med tanke på att Gemma också får den mest opopulära tjejen som rumskamrat och blir vän-fiende med den populära/elaka flickan. Ja, så handlingen var inte unik på något sätt men den var ändå lockande och jag tog mig igenom hela boken utan att ha tråkig en enda gång.

Tjejerna i boken är ganska stereotypiska men Bray har lyckats ge dem bra bakgrundshistorier och det dröjde inte länge förrän de kändes levande. Den enda jag har lite svårt för är Felicity som får mig att tänka på Alice i Sanningen om Alice. Oj, vad många jämförelser med andra böcker det blir.

Det finns ett mysterium genom hela boken men jag fastnade aldrig för den. Sanningen var ju bara så uppenbart att man jag tyckte att Gemma var trög som inte insåg det tidigare. Störde mig även på andra oundvikliga händelseutvecklingar, man visste på långa vägar att det skulle hända. Men boken är tillräckligt bra skriven för att man ska ha överseende med det och det är svårt att slita sig loss från sidorna.

Vill du ha en historisk roman med övernaturliga inslag är den här boken för dig. Jag gillar den väldigt mycket och kommer absolut att plocka upp andra boken.

Karaktärer: +1
Berättarröst: +1
Handling: +0,5
Miljö: +1

Betyg: 8,5/10

 

En berättelse som fångade Döden

En historia som är så intressant att Döden vill återberätta den. 

 

Titel: Boktjuven (eng. The Book Thief)
Författare: Markus Zusak
Sidantal: 582
Utgivningsår: 2008 (original 2005)

Handling:
Under Hitlers tid i Tyskland har Döden mycket att göra. Flera gånger under sitt arbete stöter han på en flicka som klänger sig fast vid livet. Sista gången han ser henne ruskar hon om en död pojke. Den gången hittar Döden också en bok skriven av henne, en bok som handlar om hennes liv. Döden finner hennes berättelse så fascinerande att han återberättar den – Detta är berättelsen om Boktjuven.

 

Omdöme:
Jag var väldigt tveksam till att börja läsa boken, dels för att den var så tjock och dels för att jag inte tycker om deppiga skildringar av krig. Men Boktjuven har fått fina recensioner och att den är berättad av självaste Döden fick mig att plocka upp den. Och jag är glad att jag gjorde.

Vad jag gillar mest med boken är den annorlunda berättartekniken och miljön. Döden gillar både att hoppa bakåt och framåt i berättelsen att man ibland inte förstår vad han/hon menar förrän några kapitel senare. Man får ofta veta i förväg vem som kommer att dö och den vetskapen är bara så plågsamt (fast på ett bra sätt). Man läser varje sida med fasa, rädd för att det är nu karaktären kommer att dö.

Beskrivningar av miljön och stämningen under Nazisttystland är väldigt målande och jag mådde nästan illa av hur obehagligt och dyster det var. Boken är väldigt mörkt, man visste ju redan från början att många skulle dö. Det är jobbigt att läsa om hur fattiga Liesels (Boktjuven) familj var och hur de behandlades av andra. De ljusa stunderna är få men de är värmande och mer än en gång fick boken mig att reflektera hur bra jag har det i livet just nu.

Skisserna av berättelserna av Max är bara kärlek. Jag gillar verkligen teckningarna och den ”handskrivna” texten. De var ett välkommet avbrott från den riktiga berättelsen samtidigt som de förstärkte känslan av hur hopplösa drömmarna är.

Vid slutet av boken var jag ett känslomässigt vrak. Tårarna rann konstant under de sista sidorna och jag både älskar och hatar boken för att den krossade en bit av mitt hjärta.

Vill du ha en glad och lättsam bok är Boktjuven definitivt inte något för dig. Men ibland behöver man läsa mörka berättelser för att förstå att livet inte alltid är lätt. Boken berörde mig på ett sätt som inte riktigt går att beskriva i ord. Det är en bok som får en att känna och tänka efter.

Språk: +0,5
Koncept: +0,5
Berättarteknik: +1
Miljö: +1

Betyg: 8/10

Andra versioner av omslaget

 

Innan The Mortal Instruments…

… skedde händelserna i The Infernal Devices.

Titel: Clockwork Angel
Serie: The Infernal Devices 1
Författare: Cassandra Clare
Sidantal: 476
Utgivningsår: 2010

Handling:
Tessa åker till London men istället för att finna hennes bror, Nathaniel så blir hon istället kidnappad av två mystiska kvinnor. Till sin fasa upptäcker hon att hon har magiska krafter och kan förvandla sig till vem som helst bara hon håller i något som har tillhört personen i fråga. Kvinnorna hotar Tessa med att döda Nathaniel och mot sin vilja lär sig Tessa att kontrollera sin kraft. Hon har redan förlorat hoppet när hon möter William, en shadowhunter som befriar henne. En ny värld öppnar sig för henne, och både hon och hennes befriare undrar; varför har Tessa en unik kraft? Och hur kunde kvinnorna veta om hennes krafter innan hon själv gjorde det?

Omdöme:
Eftersom jag gillar The Mortal Instruments (TMI) väldigt mycket så var det en självklarhet att jag skulle läsa förspelet, The Infernal Devices. Jag trodde att konstant spänning var det som kännetecknade Cassandra Clares böcker, tydligen hade jag fel.

Clockwork Angel började bra, Tessas mystiska krafter är spännande och man undrade hur hon skulle fly. Det var inte förrän när William räddade henne som jag tyckte att berättelsen började bli tråkig. För det första hände det inte så mycket, och för det andra så påminde det unga shadowhunter-gänget så plågsamt mycket om Jace, Alex och Isabel i TMI. Det kändes som att Clare bara hade ändrat namn och utseende på dem. Det blir bättre längre in i boken för man märker fler skillnader men första intrycket var ”William = Jace, Jem = Alex och Jessamine = Isabel”.

Något jag tycker är ologiskt är varför Tessa inte bara förvandlar sig till fienden när hon vill ta reda på deras planer. Hennes unika kraft är att hon även ”kopierar” personens minnen och personlighet, visserligen har hon inte riktigt kontroll över minnena men hon försökte inte ens. Störde mig väldigt mycket på det genom nästan hela boken.

En annan konstig sak är att Tessa flydde med William. Hon lydde ju kvinnorna för att de hotade med att döda hennes bror. Om hon skulle fly så skulle de döda honom och det var anledningen till varför Tessa aldrig kämpade emot dem. Sen när William kom så verkade hon glömma bort det och bara följde med honom. Tja… jag antar att hon inte älskade sin bror så mycket trots allt.

Nu till det positiva då. Språket och dialogerna (som vanligt) är väldigt bra och Williams sarkasm är så härligt spydig. Det märks tydligt att Clares språk har blivit mycket bättre sen City of Bones. Min favoritkaraktär är utan tvekan Jem, önskar att han kunde vara killhuvudrollen istället. Clare har verkligen lyckats med att förmedla den historiska känslan i London. När jag läste dialogerna kunde jag föreställa mig att de sades på brittisk dialekt vilket jag är imponerad över.

Slutet är okej, tyckte inte riktigt att det blev någon klimax och det fanns några lösa trådar. I överlag så är det väl en hel okej bok att fördriva tiden med. Jag kommer i alla fall att hålla utkik efter fortsättningen i Clockwork Prince.

Observera att man behöver inte ha läst TMI för att läsa denna bok. Det enda som är gemensamt för dem är världen och Magnus Bane.

Karaktärer: +0,5
Språk: +0,5
Fantasivärld: +0,5

Betyg: 6,5/10

Andra delar i serien:
1. Clockwork Angel
2. Clockwork Prince

 

Familjedrama med fantasy

Boken för dig som vill läsa om kvinnomisshandel.

Titel: Eldfloder
Författare: Elin Holmerin
Sidantal: 269
Utgivningsår: 2011

Handling:
Emelie, en vacker och fattig tjej möter den mystiska och rika Martin. Från början irriterar hon sig på hans självsäkra attityd och hans uppvaktningar. Men så småningom smälter hennes hjärta och när hennes far dör gifter hon sig med Martin. De första gifta åren är som en dröm, och Emelie föder sonen Edwin. Men snart visar Martin upp sina andra sidor, hetsiga och våldsamma. Och snart inser Emelie att hon har gift sig med ett monster.

 

 

Omdöme:
På bokens hemsida står det att boken är ett familjedrama med fantasyinslag, och jag kan inget annat än att hålla med. Det känns lite grann som att jag har läst två böcker, för 3/4 av boken är familjedrama och 1/4 är fantasy.

Jag älskar fantasy men i Eldfloder så var det familjedramat jag fastnade för. Jag tänkte inte ens att det var något onaturligt med i bilden utan berättelsen handlade om kvinnomisshandel. Att berättelsen utspelade sig på tidigt 1900-tal märkte jag knappt av, det kunde lika gärna ha utspelat sig i nutid. Jag gillade verkligen att man läste från både Emelies och Martins PoV, det förklarade varför Emelie inte lämnade honom och varför Martin blev så arg hela tiden.

På tal om PoV så finns det ett helt gäng av dem i boken. Jag är inget fan av att hoppa runt bland korta PoV-stycken men eftersom hela boken är skriven i den stilen så vande jag mig snabbt. Det gick smidigt att byta men problemet blev att jag aldrig kände med någon karaktär helt och hållet. Istället för att vara deras vän är jag bara en åskådare som tittar in genom fönstret.

För mig var drivet att ta reda på vad eller vem Martin egentligen var. Trots att det inte hände så mycket så satt jag ändå fast bland sidorna för jag var så nyfiken. Jag ville även veta hur långt Martin kunde gå med misshandeln innan Emelie skulle få nog. När den gåtan löstes tappade boken en del av sin lockelse.

Jag gillar ingen av karaktärerna i boken men Martin är väldigt fascinerande. Han är “the-bad-guy” men när man är i hans huvud så är han “the-good-guy”. Man både hatar och tycker synd om honom samtidigt. Han slår Emelie och begriper inte varför det gör ont i honom själv.

Mitt största problem med boken är den jämna takten. Istället för en bergochdalbana är det mer som en sightseeing-buss. Hade velat se mer fart och upptappning på slutet.

Kort sagt så är Eldfloder den perfekta boken för dig som vill läsa om kvinnomisshandel och veta hur både mannen och kvinnan tänker. Den börjar bra men spänningen avtar vid slutet. Är du intresserad av familjedrama så ska du absolut läsa den, men letar du efter renodlad fantasy så finns det andra böcker.

Språk: +0,5
Tema: +0,5
För jämn takt: -1

Betyg: 5/10

 

En ny svensk ungdomsfantasy!

Så har det blivit dags för recensionen av Drakhornet av Oskar Källner som kommer att släppas den 1:a april i år.

Titel: Drakhornet
Serie: Nornornas Vävnad 1
Författare: Oskar Källner
Sidantal: 346

Handling:
Erik är en ung man som av någon anledning tvingas flyr från en grupp ryttare. Mannen som han såg som sin far dog för att beskydda honom, och Erik måste söka skydd hos en man han inte känner. Med sig får han ett hemligt bylte som han inte får öppna.

Hanna, en enkel byflicka, har blivit bortlovad åt en mycket äldre man och hon har svårt att acceptera sitt öde.

När Erik och Hanns möts attraheras de av varandra. Snart visar det sig att Erik inte är den han utger sig för att vara, och varelserna i skogen kräver hämnd.

Omdöme:
Måste erkänna att jag hade lite fördomar mot boken eftersom den var utgiven på eget förlag. Därför blev jag glatt överraskad av vilken fin layout boken har, speciellt kapitelsidorna, och hur välskriven den är.

Jag gillar att berättelsen utspelar sig i Sverige och älskar att den innehåller massor av varelser från gamla folksägner. Man följer handlingen ur Hannas och Eriks PoV och Hanna är klart favoriten. Hon har inte lika många scener som Erik men hennes röst är starkare och mer lockande. Jag gillar som tidigare nämnt starka och smarta karaktärer, Erik är visserligen stark men smart är han verkligen inte. Åh, varför måste han göra det som han absolut inte får göra? Blir så irriterad.

Trots att man till mesta delen följer Erik så vet man inte riktigt vem han är. Varför är han jagad? Och varför är hans fot som den är? Vissa av frågorna får man svar på men jag känner att jag vill veta mer om honom. Det är kanske därför jag gillar honom mindre, för att han döljer saker för mig. Litar han inte på mig så litar jag inte på honom heller.

Takten växlar en del, vissa kapitel är väldigt spännande, speciellt de som har med det övernaturliga att göra. Slutet bäddar för en uppföljare och det är med ett sug i magen som jag lägger undan den färdiglästa boken ifrån mig.

Boken skulle ha fått högre betyg om jag inte hade stört mig lika mycket på Erik. Jag har inte läst så många svenska fantasyböcker, men Drakhornet är utan tvekan den bästa av dem.

Betyg: 6,5/10

Andra böcker i serien:
1. Drakhornet
2. Skogens hjärta

Ni kan lyssna/provläsa boken hos Fafner Förlag.