Slutet är nått!

Sista boken i Matched-serien är nu utläst.

Titel: Reached
Författare: Ally Condie
Serie: Matched #3
Sidantal: 512
Utgivningsår: 2012

(Obs, spoilers från tidigare delar kan förekomma i handlingen)

Handling:
Xander, Ky och Cassia jobbar nu alla tre för The Rising men på olika ställen. Xander jobbar inom sjukvården, Ky jobbar som pilot och Cassia som en sorter. De saknar varandra men vet att The Rising närmar sig och när som helst kommer rebellerna att ta över The Society. När folk börjar insjuknar i en sjukdom som kallas Plague skrider The Rising till verket. Först verkar allt vara under kontroll, men sedan bryter kaoset loss. Xander, Ky och Cassia vävs in i hemligheterna och upptäcker att de måste göra allt de kan för att rädda livet på sina nära och kära.

Tycke:
Jag har hört väldigt blandade åsikter om den avslutande delen i Matched-serien så jag hade inte särskilt höga förväntningar när jag öppnade upp boken. För en gångs skull så var boken så som jag förväntade mig så jag blev varken överraskad eller besviken.

I första boken var Cassia ensam berättare, i andra boken växlade kapitlen mellan Cassia och Ky, och nu i den tredje boken får vi ta del av Xanders berättarröst också. Ett problem som jag hade var att jag jämt blandade ihop deras röster. De låter ju som en och samma person allihopa. Fick jämt kolla upp i vems huvud jag befann mig i för tillfället och det störde ju en del av läsupplevelsen.

Början började väldigt sakta men farten drogs upp fram mot mitten (eller en tredjedel) av boken. Det var då som den blev som mest spännande och jag satt och bläddrade som besatt. Hemligheter vävdes in varandra och hjärnan arbetade på högtryck för att reda ut allt. Händelser och bakgrundshistorier som jag trodde att jag hade koll verkade helt plötsligt väldigt komplicerade och helt ärligt talat så förstår jag fortfarande inte hela bilden. Det kändes som att de förklarade samma saker om och om igen fast på olika sätt så att det till slut bara blev rörigt, i alla fall för mig.

Romansen i boken tyckte jag inte om alls faktiskt, visst, de tänker på varandra jämt men jag kände noll i passion mellan dem. Dessutom så tycker jag inte att deras kärlek är särskilt stark heller… och det är på gränsen till en kärlekspentagon istället för kärlekstriangel. Vissa kan väl tycka att det är mer trovärdigt att man som tonåring kan vara attraherad av flera personer samtidigt och jag köper det. Men grejen är att romantikern inne i mig vill gärna tro på odödlig kärlek så jag uppskattar faktiskt överdrivna romanser i böcker. (instalove går dock över gränsen för vad jag tål).

En sak som jag tycker skiljer Reached från övriga dystopiböcker är att huvudrollerna är mer som biroller när det kommer till själva revolutionen. De är inga nyckelpersoner som tågar längst fram i attackstyrkorna. Istället lever de bara i stort sett sitt vanliga liv och hjälper The Rising genom att medvetet skapa småproblem för The Society. Jag gillar verkligen att de inte är helhjärtat med rebellerna heller (Ky åtminstone) utan ifrågasätter deras mål ibland. I många andra dystopier är ju huvudrollerna en essentiell del av revolutionsgänget och kämpar hårt för att ta över kontrollen. Cassia, Ky och Xander vill inte ha kontroll, de vill bara leva i fred och det tycker jag ger en annorlunda bild av revolutionen.

Trovärdigheten har jag också lite problem med. The Society förbjuder i stort sett allt kultur förutom 100 låtar/dikter som de har godkänt. Folket kan läsa men inte skriva. För mig känns det rätt befängt att man kan förbjuda sång, målningar och dans. Vilka barn gillar inte att rita, sjunga och dansa? Som barn hittade jag jämt på egna sånger och ramsor. Å andra sidan så har jag växt upp i ett samhälle som uppmuntrar kreativitet så det kanske är därför jag tycker att bristen på kultur inte alls låter trovärdigt i mina öron.

Matched är jättebra, Crossed är bra och Reached är okej. Den har sina bra stunder men den sega början samt att alla berättarrösterna låter lika förstörde det lite för mig. Jag gillar Condies poetiska språk och att handlingen sticker ut lite från den mängden av revolutionsdystopier som finns idag.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Nu kanske jag har missuppfattat det men The Rising är väl ordnat av The Society? Vilken konspiration!

• Vilken kliché att det ska vara Xander och Cassia som ”upptäcker” botmedlet när alla mycket mer erfarna läkare misslyckas med det. Sen fattar jag inte heller om Cassias mamma visste att blomman var botmedlet.  Hela minnesgrejen med Cassia tyckte jag var skum.

 

Språk: +0,5
Handling: +0,5
Trovärdighet/Takt: -0,5

Mest intressanta karaktär: Svårt, men jag säger väl Cassias brorsa, Bram.
Bästa scen eller del: Spoiler [När de träffade varandra på flygplanet]
Minnesvärt citat: Den här meningen tycker jag beskrev Xanders känslor så bra.
(Xander) “For a moment, I’m a part of it all. Then I’m just apart.”

Rekommenderar för:
Ni som gillar de tidigare delarna av den här serien och vill avsluta den.

Rekommenderar inte för:
Vill ni ha en actionfylld revolutionsbok så passar den här inte er. Inte heller om ni vill ha en passionsfull kärleksbok.  

Betyg: 5,5/10

Andra delar i serien:
1.Matched
2. Crossed
3. Reached

 

Slutet av en kär serie

En av årets mest efterlängtade böcker är nu läst!

Titel: Clockwork Princess
Författare: Cassandra Clare
Serie: The Infernal Devices #3
Sidantal: 568
Utgivningsår: 2013

Obs, handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar!

Handling:
Tessa står inför sitt bröllop men kan ändå inte känna sig lycklig. Hennes fästman Jem är döende och en del av hennes hjärta tillhör fortfarande Will. Dessutom är Mortmain fortfarande efter henne och ingen vet varför han ens vill ha henne eller vad för varelse som Tessa egentligen är. Klockan tickar och det dröjer inte länge förrän Mortmain skrider till verkat och skadar dem som står Tessa nära. Jem och Will vill skydda henne och hon vill skydda dem. Men kommer kärleken att leda till hopp eller kommer den att leda till undergång?

Tycke:
Äntligen har jag läst ut Clockwork Princess, en av de absolut mest efterlängtade böckerna i år! Jag är ingen hardcore fan men jag gillar Clares Shadowhunter-värld väldigt mycket och tycker om alla hennes böcker, den här är inget undantag.

Yup, jag tycker om boken mycket men samtidigt så är jag lite besviken på den för jag hade förväntat mig att den skulle vara ännu bättre. Med tanke på att alla jag känner på Goodreads som har läst den har gett den fullpott så trodde jag också att jag skulle hitta en 10-poängare, men nja… det blev inte riktigt så.

Jag trodde att det skulle bli ett superepiskt slut men det fick jag inte och dessutom så gillar jag inte riktigt vissa av valen som karaktärerna gjorde i sista tredjedelen av boken. Från The City of Lost Souls så fick man ju även ett litet hum om hur den här serien skulle sluta så jag blev inte så förvånad över handlingen tyvärr. För att inte spoila något så skriver jag mer om detta i spoilersektionen.

Och nu till det som jag älskar med den här boken: dialogerna! Cassandra Clare är en mästarinna på att få till roliga repliker oavsett vilken situation karaktärerna befinner sig i och jag brast ut i skratt flera gånger trots att handlingen är så mörk. Sen älskar jag att Jem pratar mandarin och jag känner mig så smart när jag förstår vad han säger utan att behöva läsa översättningen. Dialogerna han säger är dock väldigt sliskiga och jag tvivlar faktiskt på att en normal människa skulle prata så på riktigt men just här så funkar det. Till sist men inte minst så gillar jag verkligen kärlekstriangeln i den här boken. Nu för tiden brukar jag bara himla med ögonen åt dem men Clare har lyckats riktigt bra. Till skillnad från det vanliga ”tjej-har-två-alfahanar-efter-sig” så är det här snarare tre kompisar som älskar varandra så mycket att de försöker dra sig tillbaka för att inte såra de andra två. Tess vill inte förstöra vänskapen mellan Jem och Will, Jem har ingen aning om att Will är kär i Tess och Will håller igen sina känslor för att han vill att Jem och Tess ska bli lyckliga. Istället för att försöka ta så försöker de ge varandra så mycket de kan. Så olyckligt och fint.

Blir svårt att fortsätta skriva utan att spoila något så jag nöjer mig här. Som sagt, en mycket bra bok och det är verkligen både sorgligt och lyckligt att den här serien nu är slut. Har ni inte läst något av Cassandra Clare så måste ni börja göra det med en gång!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Någon annan som tyckte att det var helt skumt att Tess åkte till Lightwoods hus i bröllopsklänning? De visste ju allihop att det kunde strid, varför åker hon dit när hon är klädd i en otymplig bröllopsklänning. Känns knäppt.  

• Är Woolsey ett vanligt varulvsnamn? Dyker upp både i Själlös och i här.

• Något jag störde mig på var att Tess och Will hade sex så snabbt efter Jems död! Jag vet att de trodde att de skulle dö nästa dag och att de har älskat varandra länge men moralpolisen inne i mig tyckte att det var fruktansvärt respektlöst av dem att ligga med varandra. Känns som att de förrådde Jem

• Anade att Jem inte alls var död eftersom man aldrig fick läsa om den, så man visste ju att nåt lurt var på gång! Och med tanke på att jag redan efter att ha läst the City of lost souls misstänkte att broder Zacharias var antingen Will eller Jem så var jag inte helt oförberedd på att Jem fortfarande levde, misstänkte dock genom halva boken att det var Will som skulle vara broder Zacharias.

• Första halvan av epilogen krossade mitt hjärta totalt, satt och storgrät i soffan. Men sen när man fick se att Jem hade blivit frisk igen blev jag så chockad att jag liksom slängdes ut från berättelsen. Hur blev Jem mänsklig igen? Missade jag något från the City of lost souls?

 

Karaktärer: +0,5
Dialoger: +1
Berättarröst: +0,5
Handling: +1
Spänning: +0,5

Mest intressanta karaktär: Så svårt! Men det får väl bli Jem ändå.
Bästa scen eller del: Första halvan av epilogen
Minnesvärt citat: (höll på att skratta ihjäl mig på den här, kräver dock att man har läst The Mortal Instruments för att fatta skämtet)
“A very magnanimous statement, Gideon,” said Magnus.
“I’m Gabriel.”
Magnus waved a hand. “All Lightwoods look the same to me.”

Rekommenderar för:
Ni som gillar Cassandra Clares böcker så klart!

Rekommenderar inte för:
Har ni testat att läsa någon av Shadowhunter-böckerna och inte gillat dem så är inte den här boken för er.

Betyg: 8,5/10

Andra delar i serien: 
1. Clockwork Angel
2. Clockwork Prince
3. Clockwork Princess

 

Mini-rec: Ibland bara måste man bara fråga Dracula

Titel: Ibland bara måste man (eng. Boy meets boy)
Författare: David Levithan
Sidantal: 246
Utgivningsår: 2007 (original 2003)

Omdöme:
Fia har ju tidigare recenserat den och hon tyckte om den vilket gjorde mig nyfiken. För ett par veckor sedan läste jag Jag, En och gillade den riktigt mycket. Nu efter att jag har läst Ibland bara måste man gillar jag Levithan ännu mer!

Den här boken är bara så himla mysig. Jag skulle väldigt gärna gå på samma skola som Pauls och hans överdrivna kompisar. Den enda karaktären som känns normal är Tony och mitt hjärta lider verkligen med honom, det kan inte vara lätt att ha så religiösa föräldrar när man är homosexuell. Fastnade varken för Pauls kärleksbekymmer eller handlingen men humorn, språket och de härliga karaktärerna fick mig att läsa ut boken i ett enda svep. Början fick mig att brista ut i skratt och slutet fick faktiskt mig att fälla en tår. För mig är det ett bevis på en bra bok.

Läs även Fia Filurs recension.

Betyg: 7/10

__________________________________________________________________________

 Titel: Som om jag frågat
Författare: Johanna Lindbäck
Sidantal: 250
Utgivningsår:2012

Omdöme:
En ganska typisk Lindbäck bok, mys, vardagsproblem och en väldigt bra berättarröst. Kan verkligen förstå varför John känner sig som han gör när hans föräldrar flyttar ifrån varandra samtidigt som hans bästa kompisar blir ihop och han själv vet inte längre var någonstans han passar in. Tror att många kan känna igen sig i hans situation på ett eller annat sätt. Tycker dock att bikarakäterna inte är så minnesvärda och det händer egentligen inte särskilt mycket i boken.

En kort och mysig bok som man läser ut på ett par timmar. Kan vara skönt med lite omväxling bland alla mörka dystopier och ”rädda-världen”-böcker som jag vanligtvist läser.

Betyg: 6/10

__________________________________________________________________________

Titel: Dracula
Författare: Bram Stoker & Micheal Mucci
Illustratör: Ben Caldwell & Bill Halliar
Sidantal: 128
Utgivningsår: 2008

Omdöme:
Gillar verkligen tecknarstilen och färgsättningen men däremot är handlingen lite svår att följa med i. Nu har jag inte läst boken Dracula så jag vet inte hur väl seriealbumet följer originalberättelsen men vad jag har hört så ska de vara väldigt lika. Jag kan tänka mig att man kommer att gilla det här seriealbumet mer ifall man redan har läst boken och kan koncentrera sig på att uppskatta illustrationerna istället för att försöka koppla samman handlingen i huvudet. Är nu i alla fall rätt sugen på att läsa Dracula. 

Betyg: 5,5/10

 

När man vaknar upp i en ny kropp varje dag

… så är det inte så lätt att få till ett fungerande förhållande.

Titel: Jag, En (eng. Every Day)
Författare: David Levithan
Sidantal: 250
Utgivningsår: 2013 (original 2012)

Handling:
En har inget ansikte, hen har inte ens något kön eller kropp. Varje dag vaknar En upp i en ny människas kropp och tar över dennes liv. I över 16 år har En levt med att hoppa runt i olika personers minnen och kroppar. En trodde att livet skulle fortsätta så här i all evighet tills hen möter Rhiannon, flickvännen till kroppen hen för tillfället befinner sig i. Mot sin vilja blev En kär i henne och försöker starta en relation med henne. Men hur kan man ha ett förhållande när man varje dag är en ny människa?

 

Omdöme:
Jag, En eller Every Day som den heter på engelska är den första boken jag läser av David Levithan (om man inte räknar med de han har skrivit ihop med andra författare) och det är minst sagt en annorlunda läsupplevelse. Älskar verkligen konceptet med att En tar över en ny människas liv varje dag. Som läsare får inte bara inblick i Ens liv, man får inblick i mångas liv. Varje kapitel behandlar en ny dag och en ny värd och man vet aldrig vad som kommer att hända. Boken är inte särskilt actionfylld, men det låg mycket spänning i att ta reda på vem En kommer att vakna upp som.

Karaktärsmässigt så tycker jag att den är bra men inte fantastiskt. Det var lite för mycket instalove i början där En blev kär i Rhiannon nästan direkt och bryter mot sina egna regler för att få vara med henne. Däremot så tycker jag att deras förhållande blev riktigt intressant efter halva boken och man är så insjunken i Ens känslor till henne att man glömmer bort att de knappt känner varandra.

Berättarrösten är riktigt bra. Nu vet jag inte om det beror på att jag är fördomsfull för jag uppfattade En mer som en kille än som en tjej trots att hen säger att hen är könslös. Tror att det bero på att jag undermedvetet vet om att författaren är en man samt att En blir kär i Rhiannon som är en tjej. Annars så tycker jag att boken tar upp ett intressant ämne om att det är insidan som räknas och kroppen är bara ett skal för själen.

Man fick inte veta så mycket om vad eller En egentligen är och det tycker jag är lite synd. Å andra sidan är jag helt införstådd med att det inte är vad boken fokuserar på. Slutet tycker jag är alldeles för cliffhanger-aktig för att tillhöra en ensamstående bok. Den slutar väldigt mitt i tycker jag.

Kort sagt, en bok med intressant koncept och bra språk.  Slutet föll mig inte riktigt i smaken men annars så tyckte jag mycket om den.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Eh… kul att En bara ger Rhiannon en ny pojkvän. ”Sorry, jag måste dra, men jag har fixat en annan bra kille åt dig. Ha det så bra!”

• Helt ärligt talat så skulle jag inte heller ha klarat av att förhållande med En. Jag vill gärna vara romantisk och intala mig själv att det är själen inuti kroppen som är viktigt. Men rent praktiskt så skulle det vara väldigt jobbigt att ha en relation med någon som man aldrig kan vakna upp på morgonen med. Man kan inte gifta sig, skaffa barn och bo ihop, man kan inte ens planera en framtid tillsammans. Så jag förstår verkligen Rhiannon när hon säger att hon inte klarar av det trots att hon älskar En.

 

Koncept: +1
Berättarröst: +1
Karaktärer: +0,5
Språk: +0,5
Slut: -0,5

Mest intressanta karaktär: En
Bästa scen eller del: Varje nytt kapitel, tyckte att det var superintressant att se hur den nya kroppen var
Minnesvärt citat:
”Är du säker på att han är bög?”
”Jag kan sjunga musikallåtar för dig om du vill att jag ska bevisa det”, erbjuder jag.

Andra verk som jag kom att tänka på:
Mercy av Rebecca Lim – Huvudrollerna vaknar upp i andra människors kroppar.

Betyg: 7,5/10

 

Mini-rec: Rekordvinnaren med Bec och Hana

Titel: Rekordvinnaren
Författare: Pieter Tham
Sidantal: 318
Utgivningsår: 2012

Omdöme:
Till att börja med så vill jag säga att reklamförlaget Pronto gjorde ett väldigt häftigt jobb med att skicka med en trisslott med recensionsexemplaret samt att ha med mitt namn på omslaget . Väldigt kul att man dessutom fick ett riktigt brev från en organisation (som nämndes i boken) hemskickad till sig. Gillar!

Tyvärr så gillade jag inte själva berättelsen i sig. Den här är nog så långt ifrån min vanliga genre man kan komma. Idén med att en 60 åring vinner en kvarts miljard kronor och får svindlare efter sig kunde ha varit intressant. Men karaktärerna fångade mig aldrig och jag inte låta bli att tycka att huvudrollen Jacob är väldigt trög som gick med på alla lögnerna. Han var ju misstänksamt, men ändå så föll han för dem. Och sen har jag även lite problem med trovärdigheten i boken, det kanske är jag som är naiv, men jag hoppas verkligen inte att folk är så avundsjuka, elaka och inställsamma på riktigt.

Så näh, boken gick inte hem hos mig, och det blev ingen vinst av trisslotten heller

Betyg: 2/10
__________________________________________________________________________

Titel: Bec
Författare: Darren Shan
Serie: Demonata  #4
Sidantal: 256
Utgivningsår: 2006

Omdöme:
Jahopp, då var det dags för en ny huvudroll i den här serien igen och den här gången är det shamanflickan Bec. Till skillnad från de tidigare böckerna är huvudrollen en tjej och handlingen utspelar sig i en annan värld. Om jag har fattat det rätt så sker handlingen i den här boken långt före böckerna med Grady och Kernal så man kan nästan säga att det är en prolog. Som med alla Darren Shans böcker är det mycket blod, monster, död och stämningen är så mörk att man nästan mår lite illa. Takten är snabb och hela boken lästes ut där jag satt fast på tåget mellan Lund och Malmö (seriöst Skånetrafiken, först en timmes försening på morgonen när jag ska till jobbet och sen totalt tågstopp när jag ska hem? ).

Hursomhelst, en lättläst bok som är spännande rakt igenom. Dock hade jag velat se lite djupare karaktärer men förstår att det kan vara svårt att få med allt när den bara är på 256 sidor. Jag väntar fortfarande på att alla huvudroller från alla böcker i serien ska mötas. Hoppas på en väldigt episk strid

Betyg: 6/10

Andra delar i serien:
1. Lord Loss
2. Demon Thief
3. Slawter
4. Bec
5. Blood Beast
6. Demon Apocalypse
7. Death’s Shadow
8. Wolf Island
9. Dark Calling
10. Hell’s Heroes

__________________________________________________________________________

Titel: Hana
Författare: Lauren Oliver
Serie: Delirium #1,5
Sidantal: 64
Utgivningsår: 2011

Omdöme:
Hana var min favoritkaraktär i Delirium och nu när jag har upptäckt förtjusningen med e-böcker så var jag inte sen med att skaffa hem mellanboken som handlar om just henne. Tyvärr så måste jag säga att jag är besviken, kanske inte på boken i sig utan på Hana som karaktär. I Delirium uppfattade jag henne som en stark och cool tjej, men i den här boken är hon bara oförsiktig, dum och avundsjuk. Egentligen så borde jag väl berömma Lauren Olivers för att hon har gjort ett bra jobb med att få till Lenas berättarröst. I Delirium så filtrerades allt genom Lena och i hennes ögon var Hana hennes bästa vän. Men nu när man läser från Hanas PoV så visar det sig att det verkligen finns två sidor av samma mynt. Utan att avslöja för mycket så kan man väl säga att Hana inte längre är min favoritkaraktär. Jag vet att vissa gillar henne ännu mer för hon känns mycket mer mänsklig i denna men för mig så blev hon en besvikelse. Vill ni inte få er bild av Hana förstörd så läs inte den här

Betyg: 5/10

Andra delar i serien:
1. Delirium
2. Pandemonium
3. Requiem (sv. Rekviem)

Extraböcker:
0.5. Anabel
1.5. Hana
2.5. Raven

 

En trollförening

Tycker du också att troll är vackra och glamorösa varelser?

Titel: Switched
Författare: Amanda Hocking
Serie: Trylle #1
Sidantal: 303 + en novell från Lokis PoV
Utgivningsår: 2010

Handling:
När Wendy var sex år försökte hennes mamma döda henne, fast besluten om att Wendy inte var hennes barn.  Nu, elva år senare bor Wendy tillsammans med sin bror och moster och mamman är på ett psykhus. Wendy har alltid känt sig annorlunda och hamnar ofta i trubbel i skolan. På hennes senaste skola stiftar hon bekantskap med Finn som alltid stirrar på henne. Ännu mer märkligt blir det när Finn dyker upp i hennes rum en kväll och berätta för henne att hon är en trollbortbyting och att hon inte hör hemma bland människor. Med sitt liv på spel tvingas Wendy att lämna sin mänskliga familj och följa med Fin för att träffa sin riktiga.

 

Omdöme:
Den här serien har man hört en del om, mest är det för att den blev en succé trots att författaren gav ut den själv som e-bok utan att ha något förlag i ryggen. Verkligen superkul att Amanda Hocking lyckades komma så långt på egen hand.

Konceptet med bortbytingar är inte direkt nytt men Wendys berättarröst är riktigt bra så man som läsare rycks in bara för att det är lättläst och kul. Karaktärsmässigt så gillar jag både Wendy och Finn jättemycket i början men ju längre in i berättelsen jag kom desto konstigare betedde de sig och det slutade med att jag störde mig på dem. Kommer dock inte att ge boken minuspoäng för karaktärer för de var som sagt bra i början.

Troll för mig är fula och korta varelser som bor i skogen men här är de tydligen rika supermodeller med övernaturliga krafter. Nåja, svenska troll kanske skiljer sig från amerikanska. Och på tal om svenska så använder Hocking flera svenska ord i berättelsen. T.ex. så heter Wendys trollstad ”Förening”, mänskliga bortbytingar ”mänsklig” och fiendens stad heter typiskt nog ”Ondarike”.

Trovärdigheten är inte bokens starkaste sida. Jag förstår t.ex. inte hur Wendy kan acceptera allting så lätt. En annan sak som jag inte heller förstår är varför ingen förklarar saker för henne men de räknar ändå med att hon ska veta allt om sin härkomst. Finn måste vara världens sämsta lärare. Sist men inte minst undrar jag också varför Wendy inte använder sin övertalningskraft när hon är i knipa. Visst, det kanske inte funkar så bra på andra troll men hon försökte inte ens! Tyckte att det var så dåligt att hon bara lät allt hända utan att ens tänka på att hon faktiskt kanske kunde hjälpt till. Det är väl en av anledningarna till varför hon sjönk i mina ögon allt eftersom.

För att vara en debut och egenpublicerad bok är den helt klart godkänd. Vet inte hur mycket av texten är ändrad nu för den versionen jag har är ju trots allt förlagsversionen och inte originalet. Måste säga att extranovellen i slutet där man får läsa en av från om karaktärerna från ”Ondarike” ökade mitt intresse för att fortsätta med serien ganska rejält. Lär väl plocka upp fortsättningen så fort jag har mindre olästa böcker i bokhyllan.

Handling: +0,5
Spänning: +0,5
Berättarröst: +1
Logiska luckor: -1

Mest intressanta karaktär: Loki (fast han var bara med i novellen)
Bästa scen eller del: Början
Minnesvärt citat:
 (Wendy) “Why are you staring at me?”
(Finn) “Because you’re standing in front of me.”

Andra böcker som jag kom att tänka på:
The Iron King av Julie Kagawa – Huvudrollen är en bortbyting och dessutom [en prinsessa + att beskyddaren blir kär i henne]

Betyg: 6/10

Andra böcker i serien:
1. Switched
2. Torn
3. Ascend

För andra versioner av omslaget kan ni kika in på det här inlägget.

 

 

När kärlek leder till pandemonium

… eller är det kaos som leder till kärlek?

Titel: Pandemonium
Författare: Lauren Oliver
Serie: Delirium #2
Sidantal: 388
Utgivningsår: 2013 (original 2012)

(obs, spoilers från tidigare delar kan förekomma)

Handling:
Då:
Sårad och utan sällskap flyr Lena in i vildmarken och sörjer förlusten av sin älskade Alex. När hon la sig ner för att dö hittades hon av kvinnan Raven och blir upptagen i deras grupp av vildmarksmänniskor. Långsamt blir Lena starkare och lär sig att leva på nytt.

Nu:
Lena är tillbaka i staden under ny identitet. Hennes uppdrag är att infiltrera DFA:s och samla information. Lite visste hon att hennes öde kommer att vävas samman med Julians, DFA:s talesperson och att kärlek faktiskt kan göra väldigt ont.

Omdöme:
Pandemonium är på många sätt en förbättring jämfört med Delirium. Den hade allt som sin föregångare hade och även de element som den saknade. Tyckte du som jag att Delirium var bra men seg på vissa ställen? Då kommer du att älska Pandemonium för den är full med fart och action!

Lena har verkligen växt till sig som karaktär. I förra boken tyckte jag att hon var omogen och trög men i den här kan hon minsann ta vara på sig själv. Hon gör fortfarande dumma misstag och är inte världens mest intelligenta person men hon är en klar förbättring från sitt gamla jag i första boken. Nya favoritkaraktären här är Julian. Aww, swoon, swoon. Gillar hur skör och bräcklig han är och ju mer man får veta om honom desto mer växer han i mina ögon. Med tanke på att jag aldrig riktigt fastnade för Alex så är jag utan tvekan med i Team Julian hah.

Berättartekniken är också väldigt intressant. Vartannat kapitel är Då och vartannat kapitel är Nu. Då handlar givetvis om tiden då Lena var i vildmarken och är en direkt fortsättning från slutet i förra boken.  I Nu är Lena tillbaka i staden och har blivit medlem av motståndsrörelsen. Jag tycker att författaren skötte det hela på ett väldigt bra sätt. Det var inte alls några problem att hålla koll på de två parallella berättelserna och då den ena tappade fart tog den andra vid och på så sätt var det spänning konstant genom hela boken. Den här boken skulle inte alls ha varit lika bra om Oliver hade skrivit den i kronologisk ordning. Så mycket bra gjort och tänkt där!

Språket är precis lika vackert och beskrivande som i första boken. Tycker att översättaren har gjort ett bra jobb. Nu har jag inte läst den engelska versionen av den här boken men jag läste första boken på engelska och det är samma stämning genom båda böckerna.

Och nu till det som jag verkligen inte kunde uppskatta och anledningen till varför boken inte blev en ny favorit – slutet! Gah, allt var så himla perfekt fram tills de sista 50 sidorna. Tyckte att en del av handlingen blev ologisk och den sista sidan fick mig att himla med ögonen. Varför kan ni läsa i spoilersektionen.

Så ja, en riktigt bra bok som lätt kunde ha blivit en ny favorit om det inte var för att slutet förstörde väldigt mycket för mig. Det märks verkligen att Lauren Oliver har utvecklats som författare och jag både tror och hoppas på att sista boken Requiem kommer att vara ännu bättre. Det står i slutet av boken att den svenska översättningen, Rekviem kommer att släppas i år yay! Ser mycket fram emot att läsa den!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Gah, så fort kemin mellan Lena och Julian började hoppades jag på att Alex inte skulle komma tillbaka. Tänkte att det skulle vara så himla typiskt om Lauren Oliver stoppade in en jobbig kärlekstriangel. Och vad gjorde hon i slutet om inte just det? Buhh, förstörde hela boken för mig.

• Tycker att Lena alltid blir räddade i så lägliga situationer. Först i vildmarken att Raven hittade henne när hon hade bestämt sig för att dö. Sen att Hunter och Tack räddade henne när hon blev överfallen. Sen även att råttmänniskorna hittade dem precis när plundrarna hade kommit ikapp dem. Och även i slutet att Raven ENSAM (verkade det som iaf) infiltrerade sjukhuset och lyckades mörda Thomas och hjälpa Lena att rädda Julian. Känns väldigt tillgjort.

• Hur visste Raven att Julian skulle ändra sig om han blev kidnappad tillsammans med Lena? Räknade de iskallt med att han skulle bli kär i Lena? Sen tycker jag även att Lena föll för Julian lite snabbt, fast å andra sidan så gjorde jag det också så jag kan inte klandra henne :p

 

Karaktärer: +0,5
Berättarröst: +1
Berättarteknik: +0,5
Spänning: +0,5
Handling: +0,5
Språk: +0,5
Slut: -1

Mest intressanta karaktär: Julian
Bästa scen eller del: Första tredjedelen

Andra böcker som jag kom på att tänka på:
Beta av Rachel Cohn – Spoiler [Slutet var ju i stort sett detsamma förutom att karaktärerna har motsatt kön]

Crossed av Ally Condie – Huvudrollerna trallar runt i vildmarken och spoiler [joinar motståndsrörelsen]

Betyg: 7,5/10

Andra böcker i serien:
1. Delirirum
2. Pandemonium
3. Requiem (sv. Reviem)

 

När det är förbjudet att kunna mer än två språk

En dystopiromans med språket i centrum.  

Titel: The Pledge
Författare: Kimberly Derting
Serie: The Pledge #1
Sidantal: 380
Utgivningsår: 2011

Handling:
Charlie (Charlaina) är en 17-årig flicka som har en hemlighet, en hemlighet som kan få henne dödad. I en värld där bara att kunna ett annat språk än sitt eget leder till döden har Charlie mycket att frukta, hon kan nämligen första alla språk, oavsett om hon har hört dem tidigare eller innan.  Efter en rad omständigheter möter hon på den mystiska och attraktiva Max som får reda på hennes hemlighet. Han lovar att skydda henne men kan hon lita på honom? Och när en revolution bryter loss i staden får Charlie lära sig att hennes förmåga har en stor betydelse för landets framtid.

 

Omdöme:
Jag har tidigare läst två böcker ur Bodyfinder-serien och var inte superimponerad av dem men när jag hörde att författaren hade gett ut en dystopi så blev jag nyfiken. Här är vad jag tycker om boken.

The Pledge började riktigt bra. Jag gillade konceptet med att man bara är begränsad till ett visst antal språk och att samhället är uppdelat i kastsystem. Huvudrollen Charlie är sympatisk och jag var väldigt nöjd med att bara lära känna världen och försöka förstå varför samhället har blivit som det är. Allt var bra tills Max dök och boken förvandlades från något lovande till ännu en dystopiromans i mängden. Seriöst, hur kan man bli besatt av någon på det sättet? Charlie träffar honom i kanske fem minuter och under den tiden tyckte hon till och med att han var läskig. Men efteråt så är han allt hon kan tänka på. Detsamma gäller för Max, hur kan han gå så långt för en främmande tjej? Helt skumt.

Allt stycken om hur mycket Charlie inte vet om hon vill ha Max eller inte blev tjatigt efter ett tag. Hon ser honom, vill gå fram till honom men vill ändå inte. I hemlighet vill hon att han ska se henne och gå fram till henne. Och när han gör det så springer hon iväg men hennes hjärta vill att han ska jaga henne. Japp, så där höll det på hela tiden. Det var till och med ett stycke som sa att ”sluta kyssa Max var det svåraste Charlie någonsin har gjort”. Herregud, om det svåraste hon har gjort är att sluta kyssa en kille så kan hon inte ha levt ett särskilt krävande liv.

Okej, nog talat om den sliskiga kärleken mellan Charlie och Max. En av de bra sakerna med boken är att takten var okej och handlingen lagom spännande hela tiden. Vad jag dock hade lite problem med är alla sammanträffande som Charlie råkar ut för. Hon råkar liksom alltid vara på rätt plats och träffar rätt personer. Ibland kändes det rätt krystat, men i och för sig så drev det ju handlingen framåt.

Det har kommit en fortsättning på den här boken och jag vet inte om jag ska läsa den eller inte. Slutet i The Pledge tyckte jag var väldigt tillfredsställande så just nu känner jag inget behov av att läsa uppföljaren. Derting har gjort ett bra jobb med att ge boken ett riktigt slut och inte en jobbig cliffhanger och det uppskattar jag verkligen.

Nu har det varit en väldigt negativ recension och boken förtjänar egentligen inte det för jag läste ju trots allt ut den och början var som sagt riktigt bra. Får väl skylla mig själv som är överkänslig mot just den sortens kärlekstjafs som det finns i överskott av i den här boken. Gillar ni dystopiromanser så kan ni ge den här en chans.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Tycker att rebellerna är väldigt stora för att vara så oförsiktiga. Xander verkar ju släppa in vem som helst till deras högkvarter. Och är inte folk misstänksamma när en prins är ledaren för rebellrörelsen? Det är ju hans familj de vill störta liksom…

Handling: +0,5
Koncept: +0,5
Kärlekstjafs: -1
Trovärdighet: -0,5

Mest intressanta karaktär: Xander
Bästa scen eller del: De första 50 sidorna

Andra böcker som jag kom att tänka på:
The Selection av Kiera Cass: Både böckerna har kastsystem och killhuvudrollen heter typ likadant och [de är prinsar bägge två].

Betyg: 4,5/10

Andra delar i serien
1. The Pledge
2. The Essence
3. Titel ej bestämd

Andra versioner av omslaget

 

En bok om att tänja på gränserna

Kan två trasiga tonåringar göra varandra hela igen?

Titel: Pushing the Limits
Författare: Katie McGarry
Serie: Pushing the Limits #1
Sidantal: 392
Utgivningsår: 2012

Handling:
Echo är en före detta populär flicka som numera alltid bär långärmat och behöver terapi för att klara av dagarna i skolan. Allt hon vill är att allt ska bli normal igen men så länge minnena från den där fruktansvärda dagen inte vill göra sig påminda så lever hon ständigt i skräck för att få panikattack. Till samma rådgivare går Noah, skolans ökända bad boy som flyttas från fosterhem till fosterhem. Precis som Echo var han också en gång populär och normal, men en brand släckte hans föräldrars liv och tog hans bröder ifrån honom. Kan två trasiga själar hjälpa varandra att bli hel på nytt?

 

Omdöme:
Om jag ska vara helt ärligt talat så var jag inte så intresserad av att läsa den här boken då den gavs ut i början av augusti förra året. Vet att jag satte den under Är nyfiken när jag skrev om den i Veckans YA-boksläpp.  Men så fick jag se en recension som hade gett den fullt pott i betyg. Och det var bara den första av många. Jag brukar vanligtvist inte vara så förtjust i mörka contemporarys, men här tog nyfikenhet överhanden och jag önskade mig den i julklapp.

Handlingen är som befarat inte särskilt originell, speciellt det där med att Echo inte kan minnas vad som har hänt henne för det var så hemskt. Inte heller är det särskilt unikt att Noah ska ha en snyftig bakgrundshistoria och blir i stort sett besatt av Echo första gången de pratade med varandra. Men vet ni vad, det gör absolut ingenting. Echo och Noah har så bra berättarröster och är så starka som karaktärer att man älskar dem oavsett vad.

Katie McGarry har gjort ett väldigt bra jobb med att få till distinkta berättarröster och trots att berättarens roll växlades mellan Echo och Noah så var det aldrig några problem att hålla reda på i vems huvud man befann sig. Jag tyckte att första tredjedelen var okej men när jag väl hade kommit förbi det så blev den mycket bättre och flera scener fick mina ögon att tåras. Det var inte ens sorgliga scener utan till och med ganska lyckliga. Att få läsaren att gråta av sorg är svårt, men att få den att gråta av lycka är ännu svårare. Jag är mycket imponerad.

Min favoritkaraktär är helt klart Noah. Hans relation med sina bröder är bara så fin. Aww, tänk att få ha honom som storebror. Echo är bra hon med men ibland tycker jag bara att hon är lite för omogen. Hennes bästis Lila är den som jag tycker är starkast av alla. Älskar verkligen deras vänskap och att Lila backar upp henne oavsett vad andra säger.

Nästa bok i serien ska handla om Beth istället och eftersom jag tyckte att hon var en deprimerande bitch i den här boken så vet jag faktiskt inte riktigt hur sugen jag är på att läsa den. Men vem vet, jag kanske ändrar mig och älskar henne jag med om jag läser hennes historia. Ser hur som helst fram emot fler böcker av Katie McGarry.

Berättarröst: +1
Handling: +1
Karaktär: +0,5
Språk:+0,5

Mest intressanta karaktär: Gillade Noah bäst men Lila är den mest intressanta karaktären.
Bästa scen eller del: När Noah besökte sin bror i skolan

Betyg: 8/10

 

En vacker katastrof

Min första New Adult-bok?

 

Titel: Beautiful Disaster
Författare: Jamie McGuire
Serie: Beautiful #1
Sidantal: 416
Utgivningsår: 2011

Handling på tre meningar:
Abby flyttade till en ny stad med sin bästis America för att lämna sitt stökiga liv efter sig. Hon hade planer på att börja om som en snäll flicka men så träffar hon på Travis, skolans okrönte prins och ”mot sin vilja” börjar bor hos honom. Detta är början på ett förhållande som både är vacker och katastrofalt.

 

 

Omdöme:
Ärligt talat så vet jag inte riktigt vad jag tycker om den här boken. När jag väl läste den var jag helt fast och kunde inte slita mig loss från sidorna fastän trovärdigheten med den här boken är ungefär lika med noll. Jag tänker lista några av de saker som jag reagerade på i slutet av recensionen men först tänker jag berätta vad jag uppskattade hos den.

Travis! Det finns bara en enda intressant karaktär i hela boken och det är Travis, vår superhetta sexmaskin till playboy som dessutom slåss lika bra som Bruce Lee och är smartare än Einstein. Trots att jag egentligen inte vill så gillar jag honom väldigt mycket. Hans aggressivitet, svartsjuka och besatthet av Abby är helt klart det som drev historien framåt. Hade hans funnits på riktigt så skulle jag definitivt stämt honom som en framtida kvinnomisshandlare men det är verkligen lätt att falla för hans charm.

Förutom Travis så tycker jag att resten av karaktärerna är rätt så bleka, till och med huvudpersonen Abby. Man får knappt veta något om hennes bakgrund och även om man befinner sig i hennes huvud under hela boken så känner jag inte henne. Bästisen America tycker jag gör slut med sin kille för helt fel saker och jag fattar inte heller om hon vill att Abby ska vara med Travis eller inte. Parker som är Abbys andra kärleksintresse begrep jag mig inte heller på, men mer om det kommer senare.

Hela handlingen kretsar kring Abbys och Travis förhållande, hur de träffas och sedan hur deras liv vävs ihop på gott och ont. Jag förstår absolut varför Abby är attraherad av Travis och kemin mellan dem är så bra gestaltad att till och med jag som läsare känner det. Gillar verkligen första delen av boken då de inte riktigt visste var de hade varandra och fortfarande var osäker på sina känslor. Mycket swoon-moments där

Och nu till de saker som jag inte fann helt trovärdiga

1. Varför har inte Travis blivit avstängd från skolan eller arresterad
Han slår folk blodiga i matsalen. Går bersärksgång i klassrum och pajar flera möbler. Han har varit nära att döda folk flera gånger men inte enda gång har han blivit arresterad. Är polisen verkligen så maktlösa i USA?

2. Abby och Americas ekonomi.
Hur har Abby och America råd med att köpa nya klänningar inför varje fest och dessutom går till frisören, manikyren, pedikyren och allt möjligt lyxigt? Är inte de fattiga studenter?

3. Varför är Parker intresserad av Abby?
Parker vet hur våldsam Travis är och att han gillar Abby. Ändå så fortsätter han att närmar sig Abby och är hur kär i henne som helst utan någon anledning. Det känns så himla typiskt att eftertraktade killar i skolan ska falla för huvudrollen så fort de ser henne.

Okej, det var alla punkter jag tänker lista men de är bara en bråkdel. Jag förstår varför så många älskar den här boken men själv är jag alldeles för kritiskt för att tycka att den är mer än bra. Underhållande och fängslande är den onekligen och hade det inte varit för de logiska luckorna så kunde den mycket väl ha blivit en ny favorit. Det ska tydligen komma en uppföljare med titeln Walking Disaster och ska handla om samma sak fast från Travis PoV. En annan intressant sak är att boken kommer att ges ut på svenska i år av förlaget Kalla kulor med titeln Underbara helvete.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Genom hela boken så väntade jag bara på att Travis skulle döda någon eller börja slå Abby. Som tur så hände inte det men jag tycker fortfarande att hans besatthet av Abby är läskig. Undrar om deras giftermål kommer att hålla.

 

Handling: +1
Berättarröst: +0,5
Spänning: +0,5
Travis: +0,5
Logiska luckor: -1

Mest intressanta karaktär: Travis
Bästa scen eller del: När de var hemma hos Travis första gången

Betyg: 6,5/10

Andra böcker i serien: (De är kompanjonsböcker så man behöver inte läsa dem i ordning)
1. Beautiful Disaster
2. Wallking Disaster