Att vara tidlös…

… betyder en spännande resa till Egypten!

Titel: Timeless
Författare: Gail Carriger
Serie: Parasol Protectorate #5
Sidantal: 382
Utgivningsår: 2012

Obs, spoilers för tidigare delar i serien kan förekomma i handlingen.

Handling:
För en gångs skull ser livet ljust ut för Alexia. Hon är lyckligt gift med Lord Maccon. Deras lilla dotter Prudence är vild men bedårande trots sina tendenser att byta skepnad. Vänskapen med grannen och gudfadern Lord Akeldama är stark och till och med Biffy, det nyaste och motvilliga tillskottet till flocken börjar hitta sin plats. Mitt i friden kommer en kallelse till Alexia från Lady Matakara, världens äldsta och mäktigaste vampyr. Att tacka nej är inget val och tillsammans med sin familj och sina vänner gör sig Alexia redo för ett äventyr i Egypten.

 

Tycke:
När jag började läsa den här serien förra året så hade jag ingen aning om hur mycket jag skulle älska den. Karaktärerna är bara så underbara! Jag vill bara hoppa in i boken och dricka te med Alexia, ta en titt på Lord Akeldamas garderob, leka en stund med lilla Prudence, gå en sväng i Biffys (eller LeFouxs) hattaffär, ja, jag kan till och med tänka mig att titta på Ivys och Tunstells teaterproduktion. Känner så mycket kärlek till karaktärerna att det faktiskt gör lite ont nu när serien är utläst.

Gail Carrigers språk passar mig så bra. Allting är liksom överdrivet och knäppt men det känns ändå helt naturligt och otvingat. Mitt i humorn finns det mörkare sidor och varje gång dessa dök upp värkte det i hjärtat. Tycker att det speglar livet så bra, allt är inte bara glatt och lyckligt, det finns även sorg och olyckliga minnen. Men karaktärerna låter inte sitt förflutna eller oro inför framtiden stoppar dem från att leva i nuet, och det får mig att älska dem ännu mer!

Och alla tvisterna i boken, woah! Hade verkligen inte väntat mig många av dem. Som ni säkert vet så älskar jag när en bok kan överraska mig och här hände det flera gånger. De sista 50 sidorna fick mig både att gråta, skratta och framförallt längta otroligt mycket efter spion-off-serien The Parasol Protectorate Abroad.

Det är svårt att skriva en spoilerfri recension om en sista bok i serien så jag nöjer mig här och tar upp resten av funderingarna i spoilersektionen. Har ni inte läst något av Gail Carriger än så måste ni verkligen göra det!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Lyall och Biffy!!! Hade verkligen inte förväntat mig den kombinationen trots att det hintades om det redan i förra boken. Men jag är verkligen glad! Även om jag hade hoppats på att Biffy och Alkedama skulle bli ihop igen trots rasskillnaderna så tycker jag ännu mer om Lyall och Biffy tillsammans. Hurray! Och Biffy är en Alpha? Whaaat? Men det känns bra att i framtiden kan Lyall bli Biffys beta och de kan vara tlllsammans.

• Blir så ledsen när jag tänker på att Lyall har blivit våldtagen och trakasserad av sin gamla herre. Tycker att han är så stark som inte bröts ner av det utan tog saken i egna händer och kom på en lösning. Sen tycker jag att det både är sorgligt och starkt av Lord Maccon som planerar att begå självmord innan han blir galen. Tycker att det är fint och smart av honom att vilja åldras och dö med Alexia.

• Även om jag var rätt säker på att Maccon överlevde fallet så blev jag ändå ledsen av att se hur förstörd Alexia blev av sin mans död. Var så glad när han dök upp igen och skyddade Alexia och Prudence.

• OMG, Ivy som vampyrdrottning??? Det var nog den största överraskningen i boken.

• Att Floote var den som dödade Dugh var tydligt men däremot hade jag ingen aning om att Matakara ville dö samt att Goldenrod var Lord Alkedama.

 

Karaktärer:+1
Berättarröst: +1
Humor: +0,5
Spänning: +0,5
Handling: +0,5
Tvister: +0,5

Mest intressanta karaktär: Ahh, så svårt, älskar verkligen alla men favoriten är nog Alexia ändå. Biffy växte väldigt mycket i mina ögon också.
Bästa scen eller del: De sista 50 sidorna.
Minnesvärt citat: “I never gossip. I observe. And then relay my observations to practically everyone.”

Rekommenderar för:
Om ni gillar de tidigare böcker i serien så är den här ett måste! Annars så tycker jag att alla som gillar humor, steampunk och övernaturliga varelser ska plocka upp den här serien.

Rekommenderar inte för:
Ingen! Man plockar ju inte upp den här om man inte redan har läst bok 1-4. Och har man kommit så långt i serien så lär man älska den här boken med!

Betyg: 9/10

Andra delar i serien
1. Soulless  (sv. Själlös)
2. Changeless (sv. Chanslös)
3. Blameless (sv. Hemlös)
4. Heartless
5. Timeless

 

Slutet av en kär serie

En av årets mest efterlängtade böcker är nu läst!

Titel: Clockwork Princess
Författare: Cassandra Clare
Serie: The Infernal Devices #3
Sidantal: 568
Utgivningsår: 2013

Obs, handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar!

Handling:
Tessa står inför sitt bröllop men kan ändå inte känna sig lycklig. Hennes fästman Jem är döende och en del av hennes hjärta tillhör fortfarande Will. Dessutom är Mortmain fortfarande efter henne och ingen vet varför han ens vill ha henne eller vad för varelse som Tessa egentligen är. Klockan tickar och det dröjer inte länge förrän Mortmain skrider till verkat och skadar dem som står Tessa nära. Jem och Will vill skydda henne och hon vill skydda dem. Men kommer kärleken att leda till hopp eller kommer den att leda till undergång?

Tycke:
Äntligen har jag läst ut Clockwork Princess, en av de absolut mest efterlängtade böckerna i år! Jag är ingen hardcore fan men jag gillar Clares Shadowhunter-värld väldigt mycket och tycker om alla hennes böcker, den här är inget undantag.

Yup, jag tycker om boken mycket men samtidigt så är jag lite besviken på den för jag hade förväntat mig att den skulle vara ännu bättre. Med tanke på att alla jag känner på Goodreads som har läst den har gett den fullpott så trodde jag också att jag skulle hitta en 10-poängare, men nja… det blev inte riktigt så.

Jag trodde att det skulle bli ett superepiskt slut men det fick jag inte och dessutom så gillar jag inte riktigt vissa av valen som karaktärerna gjorde i sista tredjedelen av boken. Från The City of Lost Souls så fick man ju även ett litet hum om hur den här serien skulle sluta så jag blev inte så förvånad över handlingen tyvärr. För att inte spoila något så skriver jag mer om detta i spoilersektionen.

Och nu till det som jag älskar med den här boken: dialogerna! Cassandra Clare är en mästarinna på att få till roliga repliker oavsett vilken situation karaktärerna befinner sig i och jag brast ut i skratt flera gånger trots att handlingen är så mörk. Sen älskar jag att Jem pratar mandarin och jag känner mig så smart när jag förstår vad han säger utan att behöva läsa översättningen. Dialogerna han säger är dock väldigt sliskiga och jag tvivlar faktiskt på att en normal människa skulle prata så på riktigt men just här så funkar det. Till sist men inte minst så gillar jag verkligen kärlekstriangeln i den här boken. Nu för tiden brukar jag bara himla med ögonen åt dem men Clare har lyckats riktigt bra. Till skillnad från det vanliga ”tjej-har-två-alfahanar-efter-sig” så är det här snarare tre kompisar som älskar varandra så mycket att de försöker dra sig tillbaka för att inte såra de andra två. Tess vill inte förstöra vänskapen mellan Jem och Will, Jem har ingen aning om att Will är kär i Tess och Will håller igen sina känslor för att han vill att Jem och Tess ska bli lyckliga. Istället för att försöka ta så försöker de ge varandra så mycket de kan. Så olyckligt och fint.

Blir svårt att fortsätta skriva utan att spoila något så jag nöjer mig här. Som sagt, en mycket bra bok och det är verkligen både sorgligt och lyckligt att den här serien nu är slut. Har ni inte läst något av Cassandra Clare så måste ni börja göra det med en gång!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Någon annan som tyckte att det var helt skumt att Tess åkte till Lightwoods hus i bröllopsklänning? De visste ju allihop att det kunde strid, varför åker hon dit när hon är klädd i en otymplig bröllopsklänning. Känns knäppt.  

• Är Woolsey ett vanligt varulvsnamn? Dyker upp både i Själlös och i här.

• Något jag störde mig på var att Tess och Will hade sex så snabbt efter Jems död! Jag vet att de trodde att de skulle dö nästa dag och att de har älskat varandra länge men moralpolisen inne i mig tyckte att det var fruktansvärt respektlöst av dem att ligga med varandra. Känns som att de förrådde Jem

• Anade att Jem inte alls var död eftersom man aldrig fick läsa om den, så man visste ju att nåt lurt var på gång! Och med tanke på att jag redan efter att ha läst the City of lost souls misstänkte att broder Zacharias var antingen Will eller Jem så var jag inte helt oförberedd på att Jem fortfarande levde, misstänkte dock genom halva boken att det var Will som skulle vara broder Zacharias.

• Första halvan av epilogen krossade mitt hjärta totalt, satt och storgrät i soffan. Men sen när man fick se att Jem hade blivit frisk igen blev jag så chockad att jag liksom slängdes ut från berättelsen. Hur blev Jem mänsklig igen? Missade jag något från the City of lost souls?

 

Karaktärer: +0,5
Dialoger: +1
Berättarröst: +0,5
Handling: +1
Spänning: +0,5

Mest intressanta karaktär: Så svårt! Men det får väl bli Jem ändå.
Bästa scen eller del: Första halvan av epilogen
Minnesvärt citat: (höll på att skratta ihjäl mig på den här, kräver dock att man har läst The Mortal Instruments för att fatta skämtet)
“A very magnanimous statement, Gideon,” said Magnus.
“I’m Gabriel.”
Magnus waved a hand. “All Lightwoods look the same to me.”

Rekommenderar för:
Ni som gillar Cassandra Clares böcker så klart!

Rekommenderar inte för:
Har ni testat att läsa någon av Shadowhunter-böckerna och inte gillat dem så är inte den här boken för er.

Betyg: 8,5/10

Andra delar i serien: 
1. Clockwork Angel
2. Clockwork Prince
3. Clockwork Princess

 

Att vara hemlös

… innebär en resa genom Europa!

Titel: Blameless (sv. Hemlös)
Författare: Gail Carriger
Serie: Parasol Protectorate #3
Sidantal: 374
Utgivningsår: 2010

(Obs, spoilers från tidigare delar kan förekomma i handlingen)

Handling:
Efter händelserna i Skottland har nu Alexia lämnat Maccon och flyttat hem till sin familj. Dock blir ryktena om otrohet alldeles för mycket och nu när hon inte längre skyddas av varulvarna så svävar hennes liv i fara. Tillsammans med Madame Lefoux och butlern Floote ger de sig ut på en resa till Europa för att komma undan mordförsöken samt för att försöka hitta information om barnet Alexia bär inom sig.

 

 

Omdöme:
Förra boken slutade så himla spännande att jag praktiskt taget ville springa springa till närmaste bibliotek för att låna hem fortsättningen. Jag visste inte vad jag hade att vänta mig av fortsättningen men det var nog inte riktigt det här. Jag har ju alltid tyckt att Maccon är ganska skoj men här sjönk han verkligen i mina ögon när han vägrade lyssna på Alexia och drog sina egna slutsatser. Hur dum kan man vara liksom? Sen tycker jag inte heller om att han dränker sin sorg i ”sprit” och är berusad hela tiden. Nåja, det är i alla fall bra att han sörjer.

Om jag ska vara helt ärlig så tycker jag att den här är den sämsta boken i serien hittills. Min favoritkaraktär är ju Alexia och i den här boken så var hon inte lika mycket i fokus för man fick läsa väldigt mycket om Professor Lyall i London också. I de tidigare böckerna så var ju Alexias och Maccons relation en av de sakerna jag gillade bäst men här så träffade de ju knappt varandra. Saknar verkligen smågnällen och kemin mellan dem.

Den här boken kändes mest som en transportsträcka, och med tanke på att det är den tredje boken av fem så kanske det inte är så konstigt. Jag hoppas att det här är bara den typiska ”seg-mittenbok-syndromet” och att fortsättningarna ska vara bättre. Tyckte inte att boken blev spännande och bra förrän under de sista 50 sidorna vilket är lite väl sent.

Angående titeln så tycker jag att den svenska versionen är väldigt bra. ”Hemlös” stämmer ju faktiskt in väldigt väl på Alexia i den här boken. Hade egentligen tänkt vänta på den svenska översättningen men som sagt så slutade förra boken så spännande att jag kunde inte hålla mig när jag fick chansen att låna hem den här.

Ja, nu ska jag väl försöka få tag på bok 4 och 5 då. Snart kommer ju även en prologserie som jag är väldigt nyfiken på. Dock så ska jag försöka läsa klart den här serien innan jag börjar på den.

Den svenska översättningen kommer preliminärt att släppas den 15:e maj i år.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Så kul att drottningen är så himla cool och mäktig. Lord Alkedama hade ingen chans mot henne alls.

• Tyckte att det var rätt uppenbart att Maccon hade skickat Major Channing efter Alexia, men det var ju inte så att det var ett mysterium heller.

 

Berättarröst: +1
Karaktärer: +1
Takt: -0,5

Mest intressanta karaktär: Alexia
Bästa scen eller del: Spoiler [När Lord Alkedama återförenades med Billy, awww, tycker synd om dem]
Minnesvärt citat: ”Floote, what is going on? Do they think I am contagious? Should I assure them I was born with a nose this size?”

Betyg: 6,5/10

Andra böcker i serien:
1. Soulless  (sv. Själlös)
2. Changeless (sv. Chanslös)
3. Blameless (sv. Hemlös)
4. Heartless
5. Timeless

 

 

Att vara chanslös…

… kan vara rätt så jobbigt när man är van vid att vara odödlig.

Titel: Chanslös (original Changeless)
Författare: Gail Carriger
Serie: Parasol Protectorate #2
Sidantal: 375
Utgivningsår: 2012 (original 2010)

(Obs, spoilers från tidigare delar kan förekomma i handlingsdelen)

Handlingen på tre meningar:
Något i London gör att både vampyrer och varulvar blir tillfälligt mänskliga och tappar alla sina övernaturliga förmågor. Som drottningens muhjah får Alexia uppdraget att undersöka vad det är som orsakar att de blir dödliga igen. Hennes efterforskningar tar henne till Skottland där även hennes make Maccon befinner sig för tillfället och det blir både dramatik och mordförsök.

 

 

Omdöme:
Först måste jag bara klaga lite på baksidestexten innehåller alldeles för mycket spoilers. Detta gäller inte specifikt för Chanslös utan för flera andra böcker som jag har läst på sistone. Visst är det bra med en beskrivning på vad boken handlar om men man behöver ju inte avslöja hela mysteriet…  Jaja, nog om det. Det kanske bara är jag som är känslig för spoilers och skyr dem som pesten.

Det är superhärligt att vara tillbaka i Carrigers övernaturliga steampunk-värld och träffar på Alexia igen. Älskar verkligen hur överdrivna och roliga karaktärerna är och att England är bebodd av både vampyrer och varulvar. Att öppna upp boken var som att kliva in i ett fik och träffa på gamla vänner. Jag vet att flera tycker att boken är seg och att det inte händer särskilt mycket och jag kan absolut hålla med dem på den punkten. Dock gör det mig ingenting för jag gillar karaktärerna så mycket att jag tycker att det är underhållande bara att läsa om dem.

I vanliga fall gillar jag inte allvetande berättarröster men här tycker jag att den fungerar alldeles utmärkt. Något annat jag tycker är riktigt bra är den svenska översättningen. Jag läste den första boken på engelska och tänkte fortsätta med serien på originalspråket för Carrigers berättarstil var så utmärkande. Men så vann jag den här boken på svenska och tänkte ”varför inte?”. Det visade sig vara helt rätt gjort för översättaren har gjort ett superbra jobb med fånga författarens berättarstil.

Om jag ska säga något negativt om boken så är det att karaktärerna kan ibland bete sig ganska ologiska. Detta hör i och för sig till med att de är så överdrivna och är en del av bokens humor. Sedan var det även ganska uppenbart om vem den skyldiga var och jag satt bara och väntade på att Alexia skulle fatta det.

Jag ska inte avslöja vad som hände vid slutet men OMG. Ge mig nästa bok nu! Jag vill jättegärna vänta på den svenska översättningen men jag vet faktiskt inte om jag orkar för jag är supertaggad på att läsa fortsättningen. Men å andra sidan har jag så många olästa böcker i hyllan just nu så även om jag beställer hem Blameless (Hemlös på svenska) som är nästa bok i serien så lär jag ändå inte läsa den förrän om ett par månader. Får väl se om jag orkar hålla mig till maj då den svenska versionen släpps.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Tyckte att det var superuppenbart att det var Angelique som var den skyldiga. Men undrar vem det var som försökte förgifta och stal från Alexia på luftskeppet?

• Så himla dum av Maccon som bara direkt drog slutsatsen om att Alexia har varit otrogen. Än sen om en varulv inte kan få barn! Alexia är ju en övermänniska! Så klart att saker och ting kan vara annorlunda med henne. Och han är ju faktiskt mänsklig när de har sex så varför skulle det vara omöjligt? Tyckte så synd om Alexia i slutet.

 

Berättarröst: +1
Karaktärer: +1

Mest intressanta karaktär: Alexia
Bästa scen eller del: När Alexia hälsade på Alkedama

Betyg: 7/10

Andra böcker i serien:
1. Soulless  (sv. Själlös)
2. Changeless (sv. Chanslös)
3. Blameless (sv. Hemlös)
4. Heartless
5. Timeless

 

Själlös i mangaformat

Graphical adaption är något som är väldigt hett inom framförallt YA-bokvärlden. Nu har jag fått smak på min första manga-adaptation.

 

Titel: Soulless (manga)
Författare: Gail Carriger
Illustratör: Rem
Serie: The Parasol Protectorate Manga #1
Sidantal: 228
Utgivningsår: 2012

 

 

 

Omdöme:
Eftersom det här är en recension av en manga-adaption så kommer upplägget att skilja sig lite från de vanliga recensionerna. Vill ni läsa om vad boken handlar om så kan ni kika på min recension av originalboken Soulless (sv. Själlös).

Jag går väl rakt på sak och säger att jag gillar mangan skarpt! Tecknarstilen är otroligt fin och jag kan tänka mig att illustratören har lagt ner mycket tid och arbete för att få till kläderna och bakgrundsbilderna. Jag gillar Själlös som bok väldigt mycket och det är oerhört kul att se hur den gör sig i manga. Den följer bokens handling väldigt bra och Alexia ser ut så som jag hade föreställt mig henne. Superb!

Om jag ska ta upp de saker jag är mindre förtjust med så är det karaktärsdesignen. Jag gillar som sagt Alexia och jag tycker även om Lord Alkedama. Men resten av karaktärerna, speciellt Lord Maccon är rätt så uhm… alldagliga? Jag hade i alla fall föreställt mig Maccon som snyggare och sexigare. Lyall tycker jag är snyggare än honom. Och Mr Macdougall är inte så vidare attraktiv heller :p

Har man inte läst boken innan så tror jag även att man kan bli lite förvirrad av handlingen. Allt är ihoptryckt och det är mycket som händer på 228 sidor. Jag tycker dock att mangan har sammanfattat det hela väldigt bra. Tycker att det går alldeles utmärkt att läsa mangan om man vill bli påmind om vad som hände i första boken och har inte tid att läsa om den. Är riktigt sugen på att läsa Chanslös nu, både som bok och som manga.

Och har ni lite bilder från mangan och skisser av karaktärerna.

De första sidorna är i färg. Älskar speciellt stämningen och ljuset i den sista rutan.

En av de första sidorna i mangan. Ni som har läst boken känner säkert igen scenen.

Och här har ni lite bättre bilder på Alexia, Lord Maccon och Lyall.

Skisser på Lord Maccon. Tycker att han ser snyggare ut här än vad han gör i mangan :p

Skisser på Alexias systrar. ÄLSKAR KLÄNNINGARNA!

Karaktärsdesign: 6
Miljö/bakgrund: 9
Kläder: 10
Handling: 7

Betyg: 8/10

Andra delar i serien:
1. Soulless Vol.1
2. Soulless Vol.2

 

Det bästa vapnet mot zombier är ett paraply?

Och glöm inte att sikta på knäna!

Titel: Something Strang and Deadly
Författare: Susan Dennard
Serie: Something Strang and Deadly #1
Sidantal: 371
Utgivningsår: 2012

Handling:
När zombieattacken börjar gömmer sig Eleanor på postkontoret och passar även på att titta efter om hon har fått något brev av sin saknade bror Elijah. Chockad blir hon när en zombie hittar henne, men istället för att äta henne så räcker den fram ett brev, ett brev som kommer från Elijah. Hela händelsen är så bisarr att Eleanor inte vågar berätta det för sin mor som redan oroar sig enormt för familjens ekonomi. Med onda föraningar om att brodern kanske är i fara söker Eleanor hos ett gäng spirit hunters som har kommit till staden för att bekämpa zombieinvasionen. Mot sin vilja blir Eleanor allt mer indragen i mysterier som hon inte bör känna till…

 

Tycke:
Steampunk och zombie, två av mina växande favoritgenrer, så fort jag fick höra talas om den här boken så ville jag läsa den. Och här kommer mina tankar om den.

Början började väldigt bra med en action-fylld scen där huvudrollen gömde sig i ett rum medan folk sprang för glatta livet från en zombieattack. Jag blev fast direkt och trodde att det skulle vara lika spännande hela vägen… tyvärr så visade det sig att så var inte fallet. Zombierna dök upp ganska så sällan och istället får man mest läsa om hur huvudrollen letar efter sin bror och lär känna andra karaktärer.

På tal om karaktärer och hade jag lite svårt för Eleanor. Jag gillar att hon är modig och vitsig, men jag tycker inte om hur hon hela tiden kastar sig huvudstupa in i farliga (och kanske till och med olagliga) situationer utan någon som helst planering. Det är mer tur än skicklighet att hon överlever och hon verkar gå med på allt utan att tänka efter vad det kan ha för konsekvenser. Just detta får mig att tvivla på trovärdigheten. Eleanor är född i en fin familj och med tanke på hur hennes mamma är så förstår jag inte varför hon tycker att det är okej att umgås med lågklass-människorna. Hon är väldigt annorlunda från min bild av hur högklassiga damer är och man får ingen förklaring till varför. Tyckte först att Joseph var rätt häftig men han var inte med så mycket och ingen av de andra bikaraktärerna fastnade.

Även om det inte var så mycket zombier så gillar jag ändå handlingen. Mysteriet kring brorsan och den onda anden var tillräckligt lockande för att jag skulle läsa vidare. Vissa saker var dock så uppenbara att jag tyckte att Eleanor var trög som inte insåg det tidigare.

Miljön är nog det jag tyckte mest om. Älskar 1850-talet med alla vackra klänningar, samhällsregler och blandningen mellan det övernaturliga och teknologi. Tycker även om att zombierna i den här boken inte beror på ett virus utan på magi.

Slutordet är att jag är lite besviken på den, hade gärna velat ha lite mer zombier och mindre drama. För att vara en debutbok är den helt klart godkänd, men jag hade som sagt väntat mig lite mer.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Hur lätt var det inte att gissa att Elijah var den skyldiga och att Clarence var hans mobbare? Var så genomskinligt att jag tyckte att det kändes helt löjligt när Eleanor inte kopplade ihop det.

Berättarröst: +0,5
Miljö: +0,5
Handling: +0,5
Trovärdighet: -0,5

Mest intressanta karaktär: Joseph
Bästa scen eller del: Början
Minnesvärt citat: ”The Fault is not in our stars,” I whispered to the ceiling. (höhö, gissa vilken bok jag tänkte på då)

Böcker som jag kom att tänka på under läsningens gång:
Luxe av Anna Godbersen: En mamma som försöker låtsas att familjen fortfarande är rik och vill att sin dotter ska gifta sig med någon om har pengar.

Betyg: 6/10

 

Ett fängelse så stort att det är som en hel värld

Och ändå så vet ingen var den ligger? 

Titel: Incarceron
Författare: Catherine Fisher
Serie: Incarceron #1
Sidantal: 458
Utgivningsår: 2007

Handling:
Incarceron är det mytomspunna fängelset där ingen brottsling har lämnat eller anlänt i på över flera hundra år. Det är en hel värld för sig och människor lever, dör och föds i den. Trots vetskapen om detta är fången Finn övertygad om att han kommer från utsidan och hör inte hemma i Incarceron. Han ser mystiska syner och hittar en kristall som ska ta honom ut ur fängelset.
Claudias far är väktaren av Incarceron, den enda levande mannen som vet var fängelset är beläget. Hon tvingas gifta sig mot sin vilja och i frustation bryter hon in i faderns hemliga rum… och hittar en kristall.

Två kristaller, två personer och ett fängelse. I en värld där tiden har stannat sammantvinas Finns och Claudias öden.

Omdöme:
Incarceron är en bok som börjar ganska förvirrande och segt men blir hur spännande som helst när man väl sätter sig in i berättelsen. Ärligt talat så tyckte jag att den var ganska tråkig i början och funderade till och med på att sluta läsa den. Men efter cirka 80 sidor så förstod jag äntligen vad som hände och helt plötsligt kunde jag inte sluta läsa.

Anledningen till varför jag plockade upp boken var för att jag har hört att den ska tillhöra Steampunk-genren. De enda Steampunk-böcker jag har läst hittills är Soulless, Leviathan och The Infernal Devices och jag gillar samtliga. Incarceron skiljer sig dock ganska rejält från dem både när det gäller teknologi och miljö. Okej, jag vet att berättelsen utspelar sig på 1700-talet men under hela läsningens gång så såg jag bara medeltidsmiljö framför mig. Fängelset Incarceron är så högteknologiskt att det ligger på gränsen till övernaturligt, men i övrigt så lever folket med den teknologi som fanns på medeltiden. Jag får liksom inte ihop det. Hur kan de bygga något så superavancerat som Incarceron men ändå inte uppfunnit t.ex. bilar eller mobiltelefoner?

Själva världen som handlingen utspelar sig i lämnar väldigt många frågor men det är också en av charmen med boken, man ville hela tiden veta mer saker och ting fungerar. Även om jag inte riktigt tycker att världsuppbyggnaden är logisk så tycker jag att den är jätteintressant. Den här är första boken i en serie och jag hoppas att många av frågorna kommer att klaras ut i nästa bok.

Och nu till karaktärerna. jag gillade både Claudia och Finn. De kändes lagom kompetenta och trovärdiga och tjänade deras rollar väl. Jag tycker dock att de kommer i skymundan av själva världen och handlingen. Det som lockade mig mest var att läsa om hur allt hängde samman och hur handlingen skulle fortlöpa. Karaktärerna var bra, men tyvärr inte speciella nog för lämna något större intryck hos mig.

Incarceron är en “plot-driven”-berättelse. Det är cliffhanger stup i kvarten och man hade ingen aning om vad som skulle hända härnäst. Jag hade tänkt bara läsa boken på tåget men den var så spännande att jag inte kunde låta bli att läsa den även när jag var hemma.

Så kort sagt, Incarceron är en bok man behöver anstränga sig lite för att komma in i, annars kan man nog lätt tycka att den är förvirrande och tråkig. Men mödan är värd kan jag lova, för den är riktigt spännande när man förstår hur allt hänger ihop. Jag vet inte hur bra den representerar Steampunk-genren men det är definitivt en läsvärd bok.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Finns identitet var inte så himla svår att lista ut. Så fort det nämndes att Giles kanske inte var död på riktigt så visste man ju direkt att han var Finn.

• Jag hade väldigt svårt att lita på Keiro. Trodde verkligen att han skulle förråda dem men som tur så hade jag fel. Lite synd i slutet att det visar sig att han var en “halvmänniska” och kunde inte komma ut.

Karaktärer: +0,5
Berättarröst:+0,5
Fantasivärld: +1
Spänning: +0,5
Handling:+0,5

Mest intressanta karaktär: Keiro
Bästa scen eller del: När de fick kontakt med varandra

Betyg: 7/10

Andra böcker i serien:
1. Incarceron
2. Sapphique

 

Att vara själlös…

… är något man kan vara stolt över.

Titel: Soulless (sv. Själlös)
Författare: Gail Carriger
Serie: Parasol Protectorate 1
Sidantal: 357
Utgivningsår: 2009

Handling:
Med sitt exotiska utseende och skarpa tunga är det svårt för Alexia att hitta en make. Trots hennes familjs höga ställning och hennes välformade kropp är Alexia, vid 26-års ålder, fortfarande ogift. Alla har redan gett upp hoppet om henne och för Alexia spelar det ingen roll, hon klarar sig alldels utmärkt på egen hand.

Under en fest blir hon attackerad av en vampyr, vilket inte borde ha hänt eftersom de övernaturliga varelserna i London känner till hennes hemlighet, Alexia är själlös, och hennes beröring kan upphäva alla magiska förmågor. Något farligt och förbjudet pågår, laglydiga varulvar och vampyrer rövas bort. Mot sin vilja blir Alexia indrageni det hela, och den största frågan är: Kommer det att finnas te och kakor?

Omdöme:
Låt oss börja säga med att den här boken överträffade mina förväntningar. Allt jag visste om den var att den skulle vara en kombination av steampunk och paranormal romance. Och wow, vilken mix. Har inte läst så mycket steampunk (bara Infernal Devices och Leviathan) men jag gillar det mer och mer, älskar den viktorianska tiden, modet, kulturen, ja allt

Förutom världen så imponerade även karaktärerna på mig. Huvudrollen Alexia är så underbart skön, hon är 26 år, d.v.s. alldeles för gammal för att bli gift. Älskar hur hon tänker på mat och te hela tiden, även när hon håller på att bli överfallen av en vampyr. Lord Macoon gillar jag väldigt mycket också, till skillnad från Jacob, Sam, Ren och resten av varulvspojkarna från diverse serier så känns Macoon som en riktig alfahane. Han är ingen vekling han inte, i alla fall när han inte är med Alexia.

Boken är skriven i allvetande form och för en gångs skull har jag inga invändningar mot det. Jag tycker till och med om det. Carriger har en så skojig och mysig berättarröst att det bara känns rätt att hon skriver i allvetande form. Jag tror faktiskt att jag skulle uppskatta berättelsen mindre om den var skriven i limiterad 3:e personsform, mycket av humorn skulle gå förlorad då.

Jag läser ju jämt böcker på engelska och nu för tiden så brukar jag inte ha några problem med språket. Visst dyker det upp några enstaka ord jag inte känner till då och då men man kan ju gissa vad det betyder. Men med Soulless var det annorlunda, det dök upp okända ord jämt! Ibland tre stycken på raken. Det var helt omöjligt att lista ut vad vissa meningar betydde, fick besöka tyda.se flera gånger. Tack vare Soulless vet jag bl.a. vad curmudgeon (snåljopp), cogent (övertygande) och desultory (osammanhängande) betyder

Boken kommer ut (enl. Bokus) på svenska den 20:e mars under namnet Själlös. Den får ni inte missa!

Karaktärer: +1
Handling: +1
Berättarröst: +0,5
Fantasivärld: +1

Mest intressanta karaktär: Alexia
Bästa scen eller del: Alla scener med Alexia och Lord Macoon

Betyg: 8,5/10

Andra delar i serien
1. Soulless  (sv. Själlös)
2. Changeless (sv. Chanslös)
3. Blameless (sv. Hemlös)
4. Heartless
5. Timeless

 

Ett annorlunda slut på första världskriget

Min första ”alternative history”-serie avklarad!

Titel: Goliath
Författare: Scott Westerfeld
Serie: Leviathan 3
Sidantal: 537
Utgivningsår: 2011

*Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar i serien.*

Handling:
Alex och Deryn befinner sig återigen på luftbesten Leviathan och har lämnat Europa bakom sig. Hemligheten om att Alex är kronprinsen av Österrike är känt och han är ett mellanting mellan en fånge och en gäst. Deryn har själv egna bekymmer med att dölja för alla att hon egentligen är en flicka samt att hålla sina känslor för Alex i styr. På order av den ryska kejsaren färdas de till Sibirien där de räddar en mystisk vetenskapsman, Nikola Tesla. Denna verkar vara i besittning av ett vapen så mäktigt att det kan avsluta hela kriget, Goliath.

Omdöme:
Eftersom jag gillade både Leviathan och Behemoth väldigt mycket så hade jag superhöga förväntningar på den här, och det är antagligen mitt eget fel att jag hoppades på för mycket.

Goliath är ingen dålig bok, tvärtom, den är spännande och jag gillar både Alek och Deryn. Men magin är borta, den häftiga världen som trollband mig i framförallt Leviathan är inte så lockande längre. mycket av fantasivärlden är redan utforskad i de föregående böckerna och som läsare känner mig sig redan ganska hemmastadd, vilket tyvärr är lite tråkigt.

Hela boken handlade utspelade sig i princip ombord på Levaithan och jag tycker att det är lite tråkigt. Visst, det händer saker och många partier är riktiga bladvändare men vissa är rätt sega. Jag satt hela tiden och hoppades på att den skulle bli bättre men det blev den inte. Jag är personligen inte så intresserad av politik och den här boken fokuserade rätt mycket på det tycker jag.

Något jag verkligen gillade är de alternativa krigshändelserna. Nu känner jag inte till det första världskriget så där jättebra men det är kul att läsa om hur Deryn och Alek skulle ha påverkat kriget ifall de skulle ha funnits på riktigt. Det är också superkul att läsa om alla personer som har funnits på riktigt, t.ex. Churchill och Tesla.

Favoritkaraktären fortsätter att vara Deryn, finns det någon tjejhuvudroll som känns mindre tjejig än henne? Älskar verkligen att hon vet vad hon vill och även om hon är kärlekskrank så gnäller hon inte om det. Tycker även att Alek blev lite mognare och bättre i denna bok. Jag blev även så nyfiken på Nikola Tesla så jag var tvungen att googla om honom.

Lite spoiler (Markera texten för att sen den) [Egentligen så tycker jag inte att romansen mellan Deryn och Alek behövdes. Det var ingen hejdundrande passionerad relation mellan dem och för mig kunde de lika gärna ha fortsatt vara bästa kompisar. Jag tycker att deras vänskap är väldigt fin och att Alek beundrar Deryns mod och skicklighet. De har varit kompisar så länge att jag inte ens kan föreställa mig dem som kärlekspar. Och det måste vara väldigt konstigt att upptäcka att ens bästa kompis är av det andra könet och dessutom kär i en själv haha.]

Illustrationerna är boken är som vanligt helt fantastiska och bidrar otroligt mycket till stämningen.

Slutet är okej, jag hade förväntat mig ett mer storslaget slut med tanke på att böckerna handlar om första världskriget. Återigen, mina förväntningar pajar bara för mig själv

I mitt tycke så är Goliath inte lika stark som Leviathan eller Behemoth. Den är fortfarande väldigt läsvärd och det är alltid trevligt att få ett riktigt slut. Nu låter väl den här recensionen ganska negativ men som sagt, jag förväntade mig 10:a och fick bara en 7,5:a, vilket fortfarande är ett väldigt bra betyg, men ja… man är ju girig av naturen.

Karaktärer: +1
Berättarröst: +1
Illustrationer: +1
Takt: -0,5

Betyg: 7,5/10

Andra delar i serien:
1. Leviathan
2. Behemoth
3. Goliath

 

Behemoth i vattnet och Leviathan i luften?

Jag har alltid trott att Behemoth var en luftvarelse (med tanke på att namnet slutar på moth), och att Leviathan levde i havet (i alla fall i Final Fantasy-spelen), men det kanske inte är så.

Titel: Behemoth
Serie: Leviathan 2
Författare: Scott Westerfeld
Sidantal: 481

*Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar*

Handling:
Det brittiska luftskeppet Leviathan har hamnat i Istanbul/Konstantinopel som ännu är neutral i kriget. Alek flyr från skeppet och tar skydd i staden, utan rådgivare eller pengar måste han gömma sig från fienden.

Deryn brottas med andra problem, Leviathan måste länma staden men tyskarna planerar ett anfall. Hon måste klara av sitt uppdrag och ännu viktigare – fortsätta låtsas vara en pojke.

 

Omdöme:
Behemoth fortsätter direkt där Leviathan lämnade. Eftersom jag läste den första boken för inte så länge sedan kändes det knappt att jag hade börjat på en ny bok.

Takten är snabb, Westerfield skippar alla onödiga delar och hoppar ibland flera veckor framåt i tiden. Det är nästan så att man anar var någonstans i boken han har tagit bort scener. Det är egentligen inget dåligt men någon gång tyckte jag att han hoppade lite väl för mycket.

Deryn och Alek är fortfarande bra karaktärer båda två och deras PoV känns väldigt trovärdiga. Alek har en större roll i den här boken vilket jag inte har något emot, även om jag tycker om Deryn mer.

Att boken har sämre betyg än sin föregångare beror på att woah-känslan inte befann sig på samma sätt. Antagligen beror det på att det introducerades många fler nya maskiner än muterade djur. En av sakerna jag tyckte bäst om i Leviathan var alla beskrivningar av bestarna.

Sammanfattat så är Behemoth en mycket bra fortsättning. Den känns faktiskt inte alls som en transportsträcka vilket andra boken i trilogier har en tendens att göra. Det värsta med att ha läst den här boken är att jag måste vänta ett tag innan den tredje och avslutande boken Goliath släpps.

Betyg: 8/10

Andra delar i serien:
1. Leviathan
2. Behemoth
3. Goliath