Hur kan man låtsas vara en vampyr i 17 år?

För att det är ju så kul att äta rått kött och dricka blod varje dag.

Titel: The Hunt
Författare: Andrew Fukuda
Serie: The Hunt #1
Sidantal: 293
Utgivningsår: 2012

Handling:
17-åriga Gene känner sig som den sista människan i världen. Varje dag tar han på sig sina falska tänder och går i skolan med vampyrer… och låtsas vara en av dem. Människor, eller heapers som vampyrerna kallar dem, anses vara delikatesser och är i stort sett utrotade. Gene är livrädd för att bli upptäckt och uppäten men ser inget annat sätt att överleva förutom att låtsas vara en vampyr. Vid utlottningen till The Hunt, en nationell jakt som går ut på att låta ett gäng vampyrer jaga människor blir Genes namn dragen och han tvingas åka till träningscentret för att förbereda sig inför jakten. Att låtsas vara en vampyr i skolan är svårt nog, kommer han att överleva träningen? Och även om han gör det, kommer han att överleva jakten?

Tycke:
Efter att ha läst The Immortal Rules så var jag sugen på fler vampyrdystopier så därför fick jag upp ögonen på The Hunt som sägs vara en dystopi med vampyrer samt påminna om The Hunger Games. Efter att ha läst den så kan jag väl tycka att det ligger en viss sanning i jämförelsen men jag skulle knappast säga att de är särskilt lika.

The Hunt är en spännande bok med ett väldigt intressant koncept. Jag gillar vampyrböcker och jag gillar dystopier, en kombination av dem går absolut hem hos mig. Jag gillar idén med att världen har blivit övertagen av vampyrer och människor är i stort sett utrotade för de anses vara en delikatess. Någon som ser ett visst samband med hur vi fiskar ur havet idag?

Själva ordet ”vampyr” användes inte i boken men av beskrivningarna att döma så förstår man att det är vad de är. De är för det mesta civiliserade men så fort de upptäcker en människa blir de så besatta på mat att de blir helt galna. Något speciellt med dessa ”vampyrer” är att de faktiskt verkar åldras och så vitt vad jag vet så är de inte odödliga. Informationen man får om dem är ytterst begränsad, man vet t.ex. inte hur de tog över världen, om de kan försöka sig via sex eller om de kan föröka sig via bitningar (tror att det antyddes men det sades aldrig rakt ut). Tycker att det är rätt konstigt att deras erogena zon verkar sitta i armbågen(!). Deras hångel består liksom av att man armbåga varandra eller aggressivt gnider armarna mot varandra. Istället för att le så smeker de sin egen handled. Knasigt!

En annan sak som jag tycker är skumt är att Gene har lyckats låtsas vara en vampyr i 17 år! Han har alltså inte gäspat, rynkat på pannan, skrattat eller nyst någon gång när han umgås med andra vampyrer i skolan. Han måste tvätta sig hela tiden så att hans svettlukt inte avslöjar honom och raka sig varje dag. Gud, jag skulle förmodligen aldrig ha orkat med ett sådant liv. Och hur lyckas man låta bli att nysa och gäspa? Att Gene lyckas hålla det hemligt att han är en människa så länge tycker jag inte är ett dugg trovärdigt. Tur för honom att han inte har några finnar och är lika snygg som de andra vampyrerna. Jag gillar dock att han är en skicklig lögnare och använder list för att klara sig ur knipor.

Kort sagt, mycket spänning och intressant koncept, men tyvärr brister den totalt i trovärdighet samt ett par av tvisterna är superuppenbara. På det hela taget så är boken tillräckligt lockande för att jag skulle läsa ut den på två kvällar. Vill ni ha något snabbläst och spännande så rekommenderar jag den här boken.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Seriöst, det var så uppenbart att Ashley June också var en människa så att jag trodde att det skulle vara en dubbeltvist. T.ex. att hon bara låtsades vara mänsklig för att få Gene att avslöja sig. Det måste ju vara 10ggr svårare för henne med tanke på att hon är en tjej, vad gör hon när hon får mens? Nu kanske jag är fördomsfull för att författaren är en man, men jag tror faktiskt inte att han har tänkt på den punkten.

• Är Genes pappa död på riktigt tror ni? Eller är han en vampyr nu? Jag tror att han har något att göra med att Gene och Ashley blev valda till jakten.  

• Jag märkte faktiskt inte alls att inga vampyrer hade namn förrän de påpekade det i sista tredjedelen av boken. Rätt häftigt gjort av författaren faktiskt, för det kändes helt naturligt att Gene hittade på smeknamn åt dem och jag tänkte aldrig på att man inte fick veta deras riktiga namn.

 

Koncept: +0,5
Spänning: +0,5
Berättarröst: +0,5
Handling: +0,5
Karaktärer: +0,5
Trovärdighet: -1

Mest intressanta karaktär: Gene
Bästa scen eller del: Spoiler [När Ashley offrade sig för honom]
Minnesvärt citat: ”Long or short?” the man says.
Den är egentligen bara kul när man ser scenen framför sig. Tyckte att det var rätt kul att mannen smyger fram till Gene just precis när han ska pissa och viskar den frågan i hans öra haha.

Rekommenderar för:
Gillar ni spänning så lär ni sluka den här.

Rekommenderar inte för:
Ni som vill ha trovärdighet i böcker.

Betyg: 6,5/10

Andra delar i serien:
1. The Hunt
2. The Prey
3. The Trap

 

Slutet av en kär serie

En av årets mest efterlängtade böcker är nu läst!

Titel: Clockwork Princess
Författare: Cassandra Clare
Serie: The Infernal Devices #3
Sidantal: 568
Utgivningsår: 2013

Obs, handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar!

Handling:
Tessa står inför sitt bröllop men kan ändå inte känna sig lycklig. Hennes fästman Jem är döende och en del av hennes hjärta tillhör fortfarande Will. Dessutom är Mortmain fortfarande efter henne och ingen vet varför han ens vill ha henne eller vad för varelse som Tessa egentligen är. Klockan tickar och det dröjer inte länge förrän Mortmain skrider till verkat och skadar dem som står Tessa nära. Jem och Will vill skydda henne och hon vill skydda dem. Men kommer kärleken att leda till hopp eller kommer den att leda till undergång?

Tycke:
Äntligen har jag läst ut Clockwork Princess, en av de absolut mest efterlängtade böckerna i år! Jag är ingen hardcore fan men jag gillar Clares Shadowhunter-värld väldigt mycket och tycker om alla hennes böcker, den här är inget undantag.

Yup, jag tycker om boken mycket men samtidigt så är jag lite besviken på den för jag hade förväntat mig att den skulle vara ännu bättre. Med tanke på att alla jag känner på Goodreads som har läst den har gett den fullpott så trodde jag också att jag skulle hitta en 10-poängare, men nja… det blev inte riktigt så.

Jag trodde att det skulle bli ett superepiskt slut men det fick jag inte och dessutom så gillar jag inte riktigt vissa av valen som karaktärerna gjorde i sista tredjedelen av boken. Från The City of Lost Souls så fick man ju även ett litet hum om hur den här serien skulle sluta så jag blev inte så förvånad över handlingen tyvärr. För att inte spoila något så skriver jag mer om detta i spoilersektionen.

Och nu till det som jag älskar med den här boken: dialogerna! Cassandra Clare är en mästarinna på att få till roliga repliker oavsett vilken situation karaktärerna befinner sig i och jag brast ut i skratt flera gånger trots att handlingen är så mörk. Sen älskar jag att Jem pratar mandarin och jag känner mig så smart när jag förstår vad han säger utan att behöva läsa översättningen. Dialogerna han säger är dock väldigt sliskiga och jag tvivlar faktiskt på att en normal människa skulle prata så på riktigt men just här så funkar det. Till sist men inte minst så gillar jag verkligen kärlekstriangeln i den här boken. Nu för tiden brukar jag bara himla med ögonen åt dem men Clare har lyckats riktigt bra. Till skillnad från det vanliga ”tjej-har-två-alfahanar-efter-sig” så är det här snarare tre kompisar som älskar varandra så mycket att de försöker dra sig tillbaka för att inte såra de andra två. Tess vill inte förstöra vänskapen mellan Jem och Will, Jem har ingen aning om att Will är kär i Tess och Will håller igen sina känslor för att han vill att Jem och Tess ska bli lyckliga. Istället för att försöka ta så försöker de ge varandra så mycket de kan. Så olyckligt och fint.

Blir svårt att fortsätta skriva utan att spoila något så jag nöjer mig här. Som sagt, en mycket bra bok och det är verkligen både sorgligt och lyckligt att den här serien nu är slut. Har ni inte läst något av Cassandra Clare så måste ni börja göra det med en gång!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Någon annan som tyckte att det var helt skumt att Tess åkte till Lightwoods hus i bröllopsklänning? De visste ju allihop att det kunde strid, varför åker hon dit när hon är klädd i en otymplig bröllopsklänning. Känns knäppt.  

• Är Woolsey ett vanligt varulvsnamn? Dyker upp både i Själlös och i här.

• Något jag störde mig på var att Tess och Will hade sex så snabbt efter Jems död! Jag vet att de trodde att de skulle dö nästa dag och att de har älskat varandra länge men moralpolisen inne i mig tyckte att det var fruktansvärt respektlöst av dem att ligga med varandra. Känns som att de förrådde Jem

• Anade att Jem inte alls var död eftersom man aldrig fick läsa om den, så man visste ju att nåt lurt var på gång! Och med tanke på att jag redan efter att ha läst the City of lost souls misstänkte att broder Zacharias var antingen Will eller Jem så var jag inte helt oförberedd på att Jem fortfarande levde, misstänkte dock genom halva boken att det var Will som skulle vara broder Zacharias.

• Första halvan av epilogen krossade mitt hjärta totalt, satt och storgrät i soffan. Men sen när man fick se att Jem hade blivit frisk igen blev jag så chockad att jag liksom slängdes ut från berättelsen. Hur blev Jem mänsklig igen? Missade jag något från the City of lost souls?

 

Karaktärer: +0,5
Dialoger: +1
Berättarröst: +0,5
Handling: +1
Spänning: +0,5

Mest intressanta karaktär: Så svårt! Men det får väl bli Jem ändå.
Bästa scen eller del: Första halvan av epilogen
Minnesvärt citat: (höll på att skratta ihjäl mig på den här, kräver dock att man har läst The Mortal Instruments för att fatta skämtet)
“A very magnanimous statement, Gideon,” said Magnus.
“I’m Gabriel.”
Magnus waved a hand. “All Lightwoods look the same to me.”

Rekommenderar för:
Ni som gillar Cassandra Clares böcker så klart!

Rekommenderar inte för:
Har ni testat att läsa någon av Shadowhunter-böckerna och inte gillat dem så är inte den här boken för er.

Betyg: 8,5/10

Andra delar i serien: 
1. Clockwork Angel
2. Clockwork Prince
3. Clockwork Princess

 

En skola för mytologiska krigare

Magi, mytologi och internatskola kan inte bli fel.  

Titel: Touch of Frost
Författare: Jennifer Estep
Serie: Mythos Academy #1
Sidantal: 350
Utgivningsår: 2011

Handling:
Att gå i en skola för mytologiska krigare är inte lätt, speciellt inte när man är en nykomling och dessutom inte alls bra på att slåss. Gwens unika förmåga att förnimma känslor och läsa minnen från både levande och döda objekt genom att röra vid dem gör att hon håller för sig själv. Hon känner sig inte hemma i sin nya skola där tjejerna är vackra men bitchiga och alla killar är stiliga men stygga. När en viktig artefakt blir stulen från skolan och Gwen hittar liket av skolans populäraste tjej i biblioteket slår lärarna fast vid att det är verket av Reapers, guden Lokis onda anhängare. Men Gwen kan inte släppa känslan av att något är fel och precis som sin mamma så kan hon inte låta bli att ta reda på sanningen… hur farlig den än visar sig vara.

Tycke:
Blev nyfiken på den här boken när jag fick veta att handlingen skulle utspela sig på en internatskola för mytologiska krigare. Gillar ju både internatskolor och mytologi, och kombinationen av dem båda visar sig vara riktigt bra!

Boken är full av klichéer och ibland känns handlingen en aning påtvingad men på något märkligt sätt så har författaren fått det att fungera ändå. Huvudrollen Gwen är utbölingen som ingen gillar, alla andra är supersnygga och rika som svin. Och sen har vi kärleksintresset Logan som är skolans bad boy nummer 1 och av någon outgrundlig anledning blir kär i Gwen men kan inte ha ett förhållande med henne på grund av något som läsaren inte får veta. Släng in en bitchig tjej som visar sig ha ett djup och ett mysterium som är så genomskinlig att man undrar om skolans lärare är idioter så har du boken i ett nötskal.

Karaktärerna och handlingen är inte så nyskapande men som sagt så tycker jag mycket om boken ändå. Jag gillar Gwens ironiska berättarröst och att hon vågar stå upp för sig själv samt följa sina instinkter. Visst, hon tänker jämt på hur snygga och rika de andra tjejerna är men det är snarare bitterhet än dåligt självförtroende. Hon tycker att världen är orättvist och det är inte helt oväntat med tanke på att hennes mamma nyligen har dött och hon tvingas börja på en skola där hon inte känner någon.

Konceptet med skola där ättlingar till mytologiska krigare studerar gillar jag starkt! Så himla kul att alla är helt bad ass på att slåss (förutom Gwen då förstås). Från början var jag lite skeptisk till att författaren har blandat hejvilt bland olika mytologier men efter ett tag tyckte jag att det var riktigt bra. Kul med en skola där vikingar, valkyrior, amazons, ninjor, spartans med mera pluggar tillsammans. Gilla även att studenthemmen är så olika, i Vahalla är allting stort och fint medan i Styxx där Gwen bor är det rökigt och mörkt.

Kort sagt, den här serien har mycket potential och jag kommer definitivt att läsa fortsättningen. Gillar ni mytologi och internatskolor är den här boken perfekt för er!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Ehh, stack Morgan iväg mitt i under idrottslektionen för att hångla med Samson? Känns helt skumt tycker jag med tanke på att de skulle träffa varandra senare samma kväll. Och ändå så säger de att de ska vara försiktiga med att synas tillsammans. Mhm… de gör ju verkligen ett bra jobb.  

• Så fort prowlern dök upp och man fick veta att det var en illusion så var det väldigt lätt att komma på att Jasmines lik också var illusion. Vem vill annars döda Morgan och Samson? Däremot så är ju lärarna VÄLDIGT sugiga som inte insåg att liket var fejk. Borde de inte ha gjort noggrannare undersökningar?

 

Koncept: +1
Handling: +0,5
Berättarröst: +1
Karaktärer: +0,5
Klichéer/Genomskinligt mysterium: -0,5

Mest intressanta karaktär: Gwen, men annars så brukar jag ”gilla” Loki i nordisk mytologi
Bästa scen eller del: Slutet
Minnesvärt citat: “I wouldn’t say hate, exactly. You’re kind of like fungus, Gwen. After a while, you just start growing on people.”

Rekommenderar för:
Ni som gillar mytologi, internatskolor och mysterier.

Rekommenderar inte för:
Ni som är trötta på att den osynliga flickan ska få skolans värsta bad boy på fall utan någon speciell anledning.

Betyg: 7,5/10

Andra böcker i serien
1. Touch of Frost
2. Kiss of Frost
3. Dark Frost
4. Crimson Frost
5. Midnight Frost
6. Titel ej bestämd

Extraböcker
0.5. First Frost
1.5. Halloween Frost
4.5. Spartan Frost

 

Grekiska vampyrer?

Som Vampire Academy fast med grekisk mytologi

Titel: Half-Blood
Författare: Jennifer L. Armentrout
Serie: Covenant #1
Sidantal: 281
Utgivningsår: 2011

Handling:
Alex (Alexandra) har varit på flykt med sin mor i tre år utan att hon själv vet varför. Men när hennes mamma blir dödad av daemons och Alex lämnades ensam så dröjer det inte länge förrän vakterna från Covenant hittar henne. Tillbaka på skolan får hon veta att hon har sommaren på sig att bevisa att hon är en värdig kämpe för annars kommer hon att bli en slav. Alex blir tränad av den heta pure-blood Aiden som hon motvilligt får känslor för. Men alla vet att en pure-blood och en half-blood inte kan bli tillsammans och snart får Alex mycket värre problem. Daemonsattacker i närheten ökar och Alex inser att hon måste göra något för att stoppa dem.

 

Tycke:
Med tanke på att jag redan innan jag öppnade upp boken visste att den skulle påminna mycket om Vampire Academy så kunde jag inte låta bli att hålla utkik efter likheterna. Och ja, böckerna liknar varandra, men för mig så gör det faktiskt inte så mycket för jag gillar den ändå.

Alexandra är som en bitchigare version av Rose och termerna half-blood, pure-bloods och daemon har sina motsvarigheter i dhampir, moroi och strigoi. Pure-bloods är dock inga vampyrer utan ättlingar till grekiska gudar men deamon suger blod för att få i sig aether. Och ja, en deamon kan omvandla andra till deamons som den biter tillräckligt länge.

Det finns fler likheter men nog talat om dem. I överlag så gillar jag både karaktärerna och handlingen. Favoriten är än så länge Seth och jag hoppas att han är med mer i nästa bok. Aiden fastnar jag inte så mycket för, han känns som det typiska kärleksintresset men han är helt okej. Alex gillade jag inte alls i början för hon var så himla omogen men hon växte under berättelsens gång och nu tycker jag att hon är rätt bra.

Handlingen är tillräckligt spännande för att jag skulle läsa ut boken i två sittningar. Takten är jämn och det blir aldrig tråkigt. Hade det inte varit för att jag hela tiden jämförde den med VA så skulle jag förmodligen ha gillat den riktigt mycket. Nu känns ju inte konceptet så nyskapande för jag har läst liknande böcker förr, men jag tycker absolut att Half-Blood ändå har sin unika touch med sina grekiska gudar (som i och för sig inte var med särskilt mycket) och sina färgstarka karaktärer.

Kort sagt, en bra och spännande bok. Har du inget emot att den påminner om VA eller om du inte har läst VA tidigare så tror jag att det kan bli en ny favoritbok. Jag gillar den och ser fram emot att läsa nästa del i serien.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Misstänkte att mamman hade blivit en strigoi, ehh daemon när Alex berättade att hon aldrig fick tid att ta hand om liket. Jag trodde dock inte att oraklet menade mamman när hon berättade om spådomen.

 

Spänning: +1
Berättarröst: +1
Karaktärer: +0,5

Mest intressanta karaktär: Seth
Bästa scen eller del: Delarna med Seth
Minnesvärt citat: “Okay. I’m ready to move onto something else, like practicing with knives or defense against the dark arts. Cool things.”
“Did you just quote Harry Potter?”

Rekommenderar för:
Ni som gillar Vampire Academy och som inte har något emot att läsa en liknande historia. Rekommenderar även till er som inte har läst VA och gillar spännande böcker med karaktärer som kan slåss.

Rekommenderar inte för:
Ni som vill läsa något unikt eller inte gillar envisa och omogna huvudkaraktärer.

Betyg: 7,5/10

Andra delar i serien
1. Half-Blood
2. Pure
3. Deity
4. Apollyn
5. Sentinel

Extraböcker
0.5. Daimon
3.5. Elixir

 

Femtio nyanser av en planet

Ett äventyr som pendlar mellan hopp och fara. 

Titel: Shades of Earth
Författare: Beth Revis
Serie: Across the Universe #3
Sidantal: 272
Utgivningsår: 2012

Obs! Spoilers från tidigare delar kan förekomma i handlingen.

Handling:
Amy och Elder har listat ut hemligheterna på Godspeed och är nu på väg till den nya planeten med över tusen passagerare. De visste att det inte kommer att bli lätt att anpassa sig till det nya livet men de hade ingen aning om hur farligt det är på den nya planeten. Trots att militärstyrkan nu är upptinade så hotas de av de stora varelserna som numera är deras grannar. Inte nog med det så litar inte jordborna och de skeppsfödda på varandra och det blir ständigt konflikter mellan Elder och Amys pappa. Kommer de att överleva på den nya planeten eller kommer människornas hopp att dö ut?

Omdöme:
Det är inte ofta jag älskar alla böckerna i en serie men det är precis vad jag gör med Across the Universe. Alla böcker är bra väldigt bra skrivna och så fyllda med galet spännande tvister att man inte kan låta bli att läsa ut dem i ett enda svep. Ett tips, om ni ska börja på den här serien så se till att ni har hela dagen ledig

Beth Revis är en mästare på att överraska läsarna och både första och andra boken fick mig rysa av spänning. Nu har jag förmodligen blivit van vid hennes berättarteknik så jag lyckades gissa till mig en del av hemligheterna men det var fortfarande en hel del som förvånade mig. Handlingen är helt klart det bästa med boken, med hela serien faktiskt, och även om den kritiska delen av hjärnan sände ut varningssignaler under läsningens gång så ignorerade jag dem för det var så himla spännande. Nu i efterhand när man har fått mer tid att begrunda berättelsen så inser man att det finns ett par viktiga saker vars trovärdighet kan ifrågasättas, men under läsningens gång var man så upp i varv att man märkte dem knappt. Mer om detta i spoilerdelen.

Båda Amy och Elder är karaktärer jag gillar väldigt mycket. Jag tycker så synd om Elder, han försöker så hårt men blir ändå ifrågasatt hela tiden. Jordborna har inte den blekaste aning om hur mycket han har varit med om och ser honom bara som ett barn och galjonsfigur. Å andra sidan förstår jag jordborna mycket väl också, de ser bara de nuvarande skadorna och känner inte till att det faktiskt har varit mycket värre innan Elder och Amy kom in i bilden.

Både Amy och Elder växte under bokens gång. Jag gillar Elder för han är uppoffrande och kämpar så hårt för sitt folk. Jag gillar Amy för hennes självständighet och nyfikenhet. I hennes situation skulle det ha varit så lätt att släppa allt ansvar och låta sina föräldrar skydda henne, men nej, här vågar hon stå för sina egna åsikter och det tycker jag är en väldigt beundransvärd egenskap. Dock så betedde hon sig ganska dumt ett par gånger i boken så Elder är min favorit.

Det blir svårt att fortsätta recensionen utan att spoila något så jag nöjer mig här. Across the Universe är en av mina favoritserier och har ni inte testat på att läsa första boken så MÅSTE ni göra det. Gillar ni den så lär ni älskar resten av serien också!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Att Chris måste vara en av de skyldiga var ju supertydligt, han var så himla creepy. Fattar dock inte hur han lyckas lura alla så länge? Har de inget namnregister på alla nerfrusna? Märkte de inte att gänget som gick ut var tio pers men det var elva stycken som kom tillbaka? Och hur lyckades han vara klädd som dem samt någon måste ju bara märka att han aldrig ha varit på jorden när de pratar om gamla minnen. Känns inte alls trovärdigt att han skulle kunna hålla sin identitet hemligt så länge.

• Att det redan har varit människor på planeten lyckades jag gissa ganska långt i förväg men det var ändå väldigt spännande att reda på om hur det hade gått till.

• Gillar slutet, det är både olyckligt och lyckligt på samma gång. Tycker synd om Amy som förlorar sina föräldrar (igen) efter så kort tid.

• Herre gud Orion… till och med innan han dör så måste han tala i gåtor.

 

Berättarröst: +1
Handling: +1
Spänning: +1
Karaktärer: +1
Tvister: +0,5
Ologiska saker: -0,5

Mest intressanta karaktär: Amy och Elder!
Bästa scen eller del: Gillar slutet men annars så gillar jag även när de [tog sönder statyn]
Minnesvärt citat: “I might have the whole world now, but it’s not enough if I don’t get to share it with her.”

Betyg: 9/10

Andra delar i serien:
1. Across the Universe
2. A Million Suns
3. Shades of Earth

 

 

Livet som en spionlärling

Det kan vara svårt att bli förrådd av en person man litar på. 

Titel: Only the Good Spy Young
Författare: Ally Carter
Serie: Gallagher Girls #4
Sidantal: 265
Utgivningsår: 2010

(obs, spoilers från tidigare delar kan förekomma i handlingen)

Handling:
Lovet slutar inte så som Cammie har tänkt sig. Efter kidnappningsförsöken så vaktas hon nu dagligen av både bekanta och främmande agenter. Hon tror inte att hennes liv kan bli mer komplicerat men så visar det sig att en person som hon litar på är dubbelagent och är på fiendens sida. Oavsett vad de vuxna säger så har Cammie svårt att smälta den nyheten och hon vägrar tror på att den personen verkligen har svikit dem. Tillsammans med sina vänner ger de sig själva uppdraget med att ta reda på sanningen.

 

Omdöme:
I tre böcker har nu Ally Carter försökt övertyga mig om att Cammie är en jätteduktig spion(student) men inte en endaste gång jag har uppfattat henne som något annat än en nervös flicka som knappt kan prata så fort hon ser den mystiska killen hon gillar. Början av den här boken gjorde mig irriterad. Cammies lärare försöker berätta något viktigt för henne och allt hon gör är att avbryta honom med ”Nej”, ”Vad gör du?” och ”Varför?”. Solomon är inte mycket bättre för han upprepar typ bara ”Cammie, du måste lyssna på mig”, ”Hör på”, ”Lyssna, det är viktigt”. Herregud alltså, kan han inte bara komma till saken och måste Cammie hålla på och avbryta honom hela tiden? Är det så här två duktiga spioner ska bete sig när de har en begränsad tid till att kommunicera med varandra?

Inte nog med det så har författaren även med det typiska ”att-bli-påkommen-med-att-tjuvlyssna-precis-innan-en-stor-hemlighet-ska-avslöjas”. Jag skulle inte ha stört mig så mycket på det om det hade varit vanliga tonåringar men nu är det skolans bästa spionstudent vi pratar om. När ska allt prat om hur duktig Cammie är äntligen sluta visa sig vara tomt skryt?

Som ni säkert förstår nu så var jag inte alls imponerad av boken i början, men som tur var så blev det mycket bättre. Spänningen höjdes med flera steg och slutet var riktigt spännande. Äntligen fick Cammie och hennes kompisar visa sina talanger och lyckades med svåra och farliga uppdrag. Cammie själv kanske inte var så fantastisk som jag hade önskat men Liz var verkligen cool i den här boken. Tycker fortfarande att det är rätt störande att Cammie förvandlas till den där flickan som inte kan tänka klart så fort hon kommer i närheten av Zach. I de förra böckerna tyckte jag att det var rätt mysigt att han alltid kallade henne för ”Gallagher Girl”. Vet inte om det var jag som var på dåligt humör eller något för i den här tyckte jag att han bara var jobbig som inte kunde kalla Cammie för hennes namn fastän Cammie sa åt honom att göra det.

På tal om Zach så tycker jag att det börjar bli lite uttjatat med hans mystik. Kom igen, han har ändå varit med i 3 böcker. Kan man inte få veta mer om honom och vilken roll han spelar? Cammie ska ju föreställa en spion, borde hon inte ha gjort ett bättre jobb ifrån sig med att hitta information om honom? Visserligen så får man veta en del i den här boken men det var inte tillräckligt tycker jag.

Haha, vilken gnällig recension det blev. Får skylla på att jag har haft en dålig dag. Grejen är ju att jag älskar spionkonceptet och Ally Carters humoristiska ton, men det är hela tiden en massa småsaker som drar ner betyget vilket jag tycker är väldigt synd. Jag kommer i vilket fall att läsa fortsättningen, ska dock vänta tills jag är i rätt sinnesstämning innan jag läser den.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Var ju rätt kul att Townsend visade sig vara snäll och på Joes Salomons sida.

 

Koncept/Handling: +0,5
Berättarröst: +0,5
Karaktärer: +0,5

Mest intressanta karaktär: Cammie
Bästa scen eller del: Spoiler [När de bröt sig in i Sublevel 2]

Betyg: 6,5/10

Andra böcker i serien:
1. I’d Tell You I Love You, But Then I’d Have to Kill You
2. Cross My Heart and Hope to Spy
3. Don’t Judge a Girl by Her Cover
4. Only the Good Spy Young
5. Out of Sight, Out of Time
6. Titel ej bestämd

 

Krig mot skolan

Att vara en lydig elev tjänar inget till när skolan driver hemliga experiment… 

Titel: Feedback
Författare: Robison Wells
Serie: Variant #2
Sidantal: 310
Utgivningsår: 2012

(Obs, handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar)

Handling:
Benson och Becky lyckades komma förbi stängslet som omgav skolan men till ett dyrt pris. Becky är skadad och många av deras kompisar visade sig vara känslolösa robotar. Flera mänskliga studenter har dött och Benson har dåligt samvete för han vet att det var han som startade upproret. Den tillfälliga hjälpen kommer i en väldigt oväntad form av Jane, hans döda robotflickvän. Men den här Jane är mänsklig och hon visar dem en hel by där de mänskliga versionerna av deras robotklasskamrater lever. Benson visste att Maxfield-skolan hade hemligheter, han visste inte bara att de var så stora och allvarliga.

Omdöme:
Variant är en av de mest spännande och tvistiga böckerna jag läste ifjol. Jag har sett riktigt fram emot att läsa fortsättningen men tyvärr lyckades boken inte leva upp till mina förväntningar.

Det kanske är mitt eget fel för jag har glömt bort väldigt många av namnen och det tog ett långt tag innan jag började förstå vem som var vem. Karaktärerna var enligt mig Variants svagaste punkt och här var de tyvärr inte mycket bättre. Kunde inte sympatisera med huvudrollen Benson och flera av de saker som han gjorde begrep jag mig inte på. Dessutom så blev inte boken spännande förrän vid sista tredjedelen och till och med då så var det rätt så förvirrande.

Slutet lämnade många frågor obesvarade men jag tänkte att det inte gjorde så mycket då det ska komma en tredje och avslutande bok. Men sen läste jag på författarens hemsida och det verkar som att de har ändrat på kontraktet. Robison skulle egentligen skriva tre böcker i den här serien men han och förlaget kom överens om att den tredje boken ska bytas ut mot första boken i en ny serie. Så om jag har tolkat det rätt så blir det ingen fortsättning och avslutande för han och förlaget har bestämt sig för att satsa på en ny serie som ska heta Blackout istället. Min spontana tanke till detta är WTF! Schysst mot läsarna att lämna en serie så här alltså. Men efter att ha lugnat ner mig en aning så tror jag nog att det är en bra idé ändå. Med tanke på att Feedback är en besvikelse så är jag inte ens säker på att jag skulle ha plockat upp fortsättningen om det hade funnits någon.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Är robotarna kassa eller är Benson lika bra som Bruce Lee på att slåss? Varför gör de inte starkare robotar egentligen om de nu är så högteknologiska? Tycker att det nästan är lite löjligt att Benson ensam slår ner 4 vuxna robotar på några minuter.

 

Förvirring: -0,5
Spänning: +0,5
Slut: -1

Mest intressanta karaktär: Mason kanske
Bästa scen eller del: Spoiler [När alla ”svimmade” första gången]

Betyg: 4/10

Andra böcker i serien:
1. Variant
2. Feedback

 

 

Från levande till död och tillbaka till levande på en minut

Nej, inga vampyrer här inte om du trodde det! 

Titel: Unravelling (alt. Unraveling)
Författare: Elisabeth Norris
Serie: Unraveling #1
Sidantal: 445
Utgivningsår: 2012

Handling:
Sedan bilolyckan har Janelle på känt att någonting inte står rätt till. Trots att hon vet att det är omöjligt så är hon säker på att hon var död men att hennes skolkamrat Ben återuppväckte henne. Men hur kunde en av skolans knarkarstudenter läka henne med bara händerna? Och varför skulle han ens vilja göra det när de inte ens känner varandra. Med en FBI-agent till pappa vet Janelle att något väldigt otäckt håller på att hända i staden. Med jämna mellanrum dyker halvsmälta och icke-definierbara människor upp och polisen har ingen aning om varför. Fast besluten med att ta fallet i sina egna händer snokar Janelle vidare och upptäcker en hemlighet om skakar om hennes värld.

Omdöme:
Jag hade absolut inga förväntningar när jag öppnade upp den här boken. Jag visste inte ens vad den handlade om så den här var en vild chansning när jag köpte hem den från cdons vinterrea. En ny favorit blev det tyvärr inte men ett par timmars underhållande läsning blev det i alla fall.

Bokens största styrka är utan tvekan den snabba takten och spänningen. Mysteriet med de okända och groteska liken, manicken med ett nerräkningssystem och gåtan med Bens hemliga förmågor gjorde att man satt och bläddrade i boken som besatt. Det höga sidantalet på över 400 sidor kan tyckas vara skrämmande men kapitlen är korta så det går väldigt snabbt att läsa.

Ja, när man väl läste så kunde man inte sluta, men när man väl hade slutat så var man inte så lockad att plocka upp den igen. För mig är det tydligt bevis på att det är en plot-driven bok istället för character-driven. I mitt tycke så är karaktärerna väldigt bleka och jag kände i stort sett inget för dem. Jag har väldigt lätt för att gråta till böcker men här klarade jag mig utan pappersnäsdukar även under de sorgliga och hemska scenerna. Det var inte förrän under de sista 100 sidorna som jag lyckades sympatisera lite med Janelle.

Början var lite rörigt när det introducerades väldigt många namn som i princip inte hade någon betydelse för resten av berättelsen. Janelle är ju helt omgiven av killar! Jag var helt säker på att det skulle bli ett typisk triangeldrama men till min stora förtjusning så var det inget sånt. Gillar verkligen att hennes relation till Alex bara sträcker sig till djup vänskap. Yay, äntligen en YA-bok där bästa killkompisen inte visar sig vara hemligt förälskad i tjejhuvudrollen! Jag gillar också relationen mellan Elijah och Ben, broderlig och fin.

Vad jag också uppskattade med boken är Janelles beslutsamma attityd. Hon har gott om självförtroende och bryter gärna mot regler för att få sin vilja igenom. Dock som tidigare nämnt så kände jag aldrig med henne vilket ledde till att inlevelsen blev lidande. Boken är betydligt mörkare än vad jag trodde och i mina ögon är det ett plus.

Det kanske bara är jag som är trög men jag fattade aldrig hur den där nerräkningsmanicken såg ut, genom 90% av boken så förstod jag inte ens vad den gjorde där. Att Janelle på bara en vecka blev superkär i Ben tyckte jag inte var så trovärdigt. Språket upplevde jag som ganska ”hackigt”, det är abrupta cliffhangerslut och flashbacks överallt. Man vande sig efter ett tag men i början var det lite jobbigt.

Allt som allt så tycker jag att den här är en okej och läsvärd bok. Om jag bara hade kunnat sympatiserar med karaktärerna så skulle jag onekligen ha gillar den mycket mer. Om jag hittar fortsättningen för en billig peng så kan jag tänka mig att köpa hem den.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Trodde att agent Barclay (eller vad nu han hette) var ond från början. Jag undrar hur han infiltrerade FBI… De kanske har superhögteknologiska manicker som ändrar folks minnen?

 

Spänning: +1
Handling: +0,5
Språk: -0,5
Trovärdighet/Förvirring: -0,5

Mest intressanta karaktär: Elijah
Bästa scen eller del: När de var på Disneyland

Andra verk som jag kom på att tänka på:
Teve-serien Veronica Mars – Inte en bok men Janelle påminner faktiskt lite om Veronica Mars.

Betyg: 5,5/10

Andra böcker i serien:
1. Unravelling (alt. Unraveling)
2. Unbreakable

Extraböcker:
1.5. Undone

Andra versioner av omslaget

 

När en spion hotas av att bli kidnappad

… så är det tur att man har en familj som vet vad man ska göra.

Titel: Don’t Judge a Girl by Her Cover
Författare: Ally Carter
Serie: Gallagher Girls #3
Sidantal: 263
Utgivningsår: 2009

(Obs, handlingen kan innehålla spoilers från föregående delar)

Handling:
När Cammie hälsar på kompisen Macey i Boston så har hon inte väntat sig att de kommer att bli indragna i ett kidnappningsförsök. Nu när Maceys pappa är nominerad till att bli USA:s vice president är det många som vill komma åt hans dotter. Som tur var så klarar sig Cammie och Macey undan kidnapparna men innan valet är över så lever Macey i konstant fara. Den nya terminen på Gallagher får besök av secret services agenter men kommer de att vara tillräckliga för att skydda Macey?

 

Omdöme:
Gallagher Girls är ett säkert kort om ni vill ha något lättsmält och snabbläst. Förstår verkligen inte varför det inte är fler i Sverige som har läst den här serien, för riktigt underhållande är den.

Det är härligt att vara tillbaka i skolan och återigen vara med när Cammie, Bex, Macey och Liz planerar in sina egna spionuppdrag för att ta reda på saker som de egentligen inte bör veta. Skolan har ju hur många hemligheter som helst! Cammies berättarröst är lika härlig som alltid men i den här boken så tröttnade jag tyvärr lite på den.

Om ni har läst mina tidigare recensioner av den här serien så vet ni om att jag tycker att det är mycket skryt men lite action i boken. Som läsare blir man hela tiden påmind om hur tjejerna är superuppmärksamma, kan döda folk på flera sätt, kan försvinna på några ögonblick osv. Men när det kommer till verkligheten så känns det som att de gör misstag hela tiden… och de har inte ens särskilt bra minne. Tycker även att det är rätt jobbigt att Cammie ska vara så kärlekskrank när det kommer till killar och beter sig som en idiot så fort hon kommer i närheten av Zach. Gahh, visa lite stake nu tjejen!

Som vanligt så blir det en liten kortare recension när det kommer till den här serien för böckerna är rätt så korta de med.  Kommer hur som helst att fortsätta på den här serien för den är som sagt underhållande. Hoppas på att kunna låna hem de resterande böckerna snart! Och jag hoppas även på att Cammie blir starkare som karaktär och spion i nästa bok.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Undrar om Cammies pappa fortfarande lever? Och nu är jag nyfiken på vem Zach egentligen är? Har han några kopplingar till motståndarna?

 

Koncept/Handling: +0,5
Berättarröst: +0,5
Karaktärer: +0,5

Mest intressanta karaktär: Cammie
Bästa scen eller del: Början
Minnesvärt citat: “Sometimes people run… to see if you’ll come after them”

Betyg: 6,5/10

Andra böcker i serien:
1. I’d Tell You I Love You, But Then I’d Have to Kill You
2. Cross My Heart and Hope to Spy
3. Don’t Judge a Girl by Her Cover
4. Only the Good Spy Young
5. Out of Sight, Out of Time
6. Titel ej bestämd

 

Zombierna vid åkern

De döda kanske är mer levande än vad man tror.

Titel: Outpost
Författare: Ann Aguirre
Serie: Razorland #2
Sidantal: 320
Utgivningsår: 2012

Handling:
Deuce och gänget är numera i säkerhet bakom stadens murar. Men trots tryggheten så har Deuce stora problem med att vänja sig vid livet i samhället. Hon är en skicklig huntress men här i staden betraktar alla henne som en dum flicka som inte kan läsa. Medan både Fade och Tegan verkar trivas med sina nya liv så tränar hon i hemlighet med Stalker. Fröjden varar dock inte länge, zombierna blir allt mer intelligenta och människorna i staden har blivit alldeles för lata och bekväma. Hur länge kommer murarna att hålla innan samhället rasar?

 

Omdöme:
Med tanke på att Enclave är en av de bästa böckerna jag läste förra året så var mina förväntningar väldigt höga. Det var väldigt härligt att återvända till den postapokalyptiska världen och träffa på Deuce, Fade och Stalker igen. Deuces berättarröst är lika bra som jag mindes det och det var intressant att läsa om hur svårt hon hade för att vänja sig vid sitt nya liv. Vi tycker ju t.ex. att alla borde utbildas och att det är bra att skolan är obligatorisk. För Deuce som redan är en fullfjädrad huntress tycker hon bara att skolan är slöseri med tid och att hon tvingas lära sig en massa onödiga saker.

Jag störde mig väldigt mycket på de föråldrade könsrollerna i berättelsen. Med tanke på att handlingen utspelar sig i framtiden så kan man ju tycka att det borde vara mer jämställd men nähe, här är man tillbaka på 1700-talet där männen ska göra grovjobbet och kvinnorna stanna hemma och laga mat. Deuce är duktigare än alla andra på att slåss men ändå så ska männen hålla på och pika henne för sin kön. Speciellt kvinnorna är ju värst, de vill ju liksom vara förtryckta och låta männen styra deras liv. Var riktigt arg på detta tills jag läste i efterordet att byn de har kommit till är ättlingarna till ett amiskt samhälle. Helt plötsligt blev allting glasklart och istället för att irriterad blev jag imponerad för Aguirre har gjort sin research och handlingen fick en starkare trovärdighet.

Boken är tyvärr inte lika spännande som sin föregångare. I Enclave så sker allting i rasande fart och man hinner knappt dra efter andan innan nästa stora händelse inträffar. Här i Outpost är det annorlunda, inte förrän efter två tredjedelar blir det samma spänning som i första boken. Missförstå mig inte nu, de två första tredjedelarna är inte tråkiga, de är bara inte lika uberspännande som den sista delen. Allt som allt så tycker jag att hela boken är spännande rakt igenom.

Jag gillar karaktärerna väldigt mycket men kan inte låta bli att störa mig en del på Fade. Å andra sidan tillhör det hans personlighet att hålla saker för sig själv så man kan väl inte klandra honom alltför mycket. Och Deuce är ju inte direkt den bästa personen när det gäller att förstå vad andra känner. Det fungerade alldeles utmärkt att Fade var den mystiska personen i förra boken men nu har vi kommit till andra boken och jag hade velat lära känna honom mer. I och med att allting filtreras via Deuces berättarröst och hon är en väldigt stel karaktär så uppfattar man alla andra som stela också. Det är i alla fall bra att hon värms upp lite och har börjat visa fler känslor. Tycker verkligen om att hon är så orädd och klarar av att tänka så taktiskt även när hon är i livsfara.

Tredje boken Horde kommer ut i år och jag ser väldigt mycket fram emot den. Outpost slutar väldigt spännande och har lagt upp en bra grund för den tredje boken. Ska försöka få tag på den så fort som möjligt när den kommer ut.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Stör mig på Fade som inte kan/vill söka hjälp hos Deuce. Jag förstår att det han har fått få igenom är väldigt hemskt men han väljer att vara ensam istället för att låta Deuce hjälpa honom.

• Aww, var ganska uppenbart att Karl skulle dö men blev ändå väldigt ledsen när han gjorde det.

 

Karaktärer: +0,5
Berättarröst: +1
Handling: 0,5
Spänning: +0,5

Mest intressanta karaktär: Deuce
Bästa scen eller del: Spoiler [När de skulle rädda Fade]

Andra böcker som jag kom att tänka på:
The Scorpio Races av Maggie Stiefvater – Båda huvudrollerna är ganska stela plus att männen beter sig helt idiotiska bara för att en tjej är bättre än dem på deras jobb.
Beautiful Disaster av Jamie McGuire – Travis kallar Abby för Pidgeon och Stalker kallar Deuce för Dove.

Betyg: 7,5/10

Andra böcker I serien:
1. Enclave
2. Outpost
3. Horde

Extraböcker
0.5. Foundation
1.5. Endurance