Slutet av en fantastisk serie

Äntligen har jag läst klart en av mina favoritserier!

Titel: Bloodrose
Författare: Andrea Cremer
Serie: Nightshade 3
Sidantal: 406
Utgivningsår: 2012

(Obs! Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar)

Handling:
Calla slits mellan sina känslor för Ren och Shay. För att de överhuvudtaget ska ha någon chans mot fienderna så måste båda alfahannarna samarbeta, men de klarar knappt av att vistas i samma rum utan att börja slåss. Calla vet att hon måste välja en av dem och tanken krossar hennes hjärta. Men kärleksbekymren får vänta. Slutstriden mellan Searchers och Keepers närmar sig med stormsteg… och det är väldigt osäkert om de kommer att överleva.

 

Omdöme:
Den 1:a juni 2011 fick jag stifta bekantskap med Nightshade. Och wow, vilken upplevelse det var. Det blev en fullpoängare och otroligt nog så lyckades andra boken, Wolfsbane, imponerar mig minst lika mycket om inte ännu mer. Ni kan gissa hur höga mina förväntningar var på den sista boken i serien.

För och främst, jag älskar karaktärerna i boken. Persongalleriet är stort, förutom huvudpersonen Calla, Ren och Shay så har vi deras vargflock och sen deras allierade i Searchersgänget. Det är många namn att hålla reda på och det är helt fantastiskt att Cremer lyckats få alla att vara så levande. Även om det var mer än 6 månader sen jag läste ut Wolfsbane så hade jag inga problem med att komma ihåg vem som var vem.

Åh, Ren, jag har alltid gillat honom mer än Shay och jag tror att jag gillar honom ännu mer i den här. Det är på gränsen att han slår St. Clair när det kommer till swoonfaktor. Flera gånger kände jag att jag ville kliva in i bokens värld och bara krama om honom. Calla kan få sin Shay, jag tar gärna Ren

Det är så kul när de alltid skämtar och retas med varandra även när de håller på att göra livsfarliga uppdrag. Connor blev snabbt en av mina favoritkaraktärer i boken (tillsammans med typ tio andra, gillar alla så mycket haha). Han är bara så himla rolig. Åh Gud, hans reaktion när han hittade Ren och Calla i badrummet. Höll på att skratta ihjäl mig.

Handlingen är väldigt bra och det händer saker hela tiden. Boken kändes inte alls som att den är på över 400 sidor. Språket flyter på fint och allt blev utläst på några timmar.

Nu har jag bara framställt boken i positivt lager men det finns ett par saker som jag tycker mindre om med. En av dem är utan tvekan Callas kärleksvelande. Jag gillar henne väldigt mycket men den tjejen har ju ingen koll på sina hormoner. Ena stunden ligger hon med Shay, sen hånglar hon med Ren, ligger med Shay igen, hånglar med Ren. Argh, vad håller hon på med? Okej, jag förstår att det är svårt att välja bland två superheta killar men hallå… lite självkontroll och skam har man väl ändå?

Sen berörde vissa scener mig inte lika mycket som de borde. Eller rättare sagt, karaktärerna berördes inte så mycket av händelserna så jag som läsare kände inte så mycket heller. Det tycker jag är väldigt synd. De sorgliga scenerna lyckades inte fånga mig till 100% och ibland så förstod jag inte ens varför de hände. Det bidrog liksom inte så mycket till handlingen.

Jag har fortfarande inte bestämt mig för vad jag tycker om slutet. Jag både gillar och ogillar. Nu kanske det här låter konstigt men jag tyckte inte att karaktärerna led tillräckligt mycket. Som nämnt i tidigare stycke så kändes de sorgliga scenerna inte så känslosamma. I bästa fall så tårades mina ögon, men det blev absolut inga störtfloder.

Upplevde boken mina förväntningar? Nästan, den är väldigt väldigt bra men tyvärr ingen 10-poängare. Nightshade och Wolfsbane är magiska, Bloodrose nådde inte riktigt samma nivå men den kommer ändå att ha en plats i mitt hjärta. Det känns lite tomt nu när serien är utläst. Som tur så kommer Cremer att släppa en prolog till Nightshade-serien. Längtar redan efter att läsa den!

Karaktärer:+1
Berättarröst: +1
Handling: +1
Spänning:+0,5
Koncept/Fantasivärld: +0,5
Språk: +0,5
Kärleksvelande: -0,5

Mest intressanta karaktär: Ren
Bästa scen eller del: När Connor kommer på Ren och Calla i badrummet.
Minnesvärd citat:
”Go on,” Ethan said, jerking his chin at Connor. “No rest for the wicked.”
“Is that our slogan?” Connor asked as he pushed the door open. “Or theirs?”

Betyg: 9/10

Andra delar i serien:
1. Nightshade
2. Wolfsbane
3. Bloodrose

Andra versioner av omslaget

 

Slav åt vampyrmaffian

Se upp innan du skriver på ett kontrakt med en vampyr. 

Titel: Midnight Alley
Författare: Rachel Caine
Serie: The Morganville Vampires 3
Sidantal: 365
Utgivningsår: 2007

(Obs! Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar)

Handling:
Claire har nu blivit Amelies tjänare. Hon är skyddad mot de andra vampyrerna men hennes säkerhet är långt ifrån garanterad. Amelie vill att hon ska gå i lära hos en gammal förvirrad vampyr som är lika mycket vän som fiende. Vid varje lektion står Claires liv på spel. Inte nog med det så är det dålig stämning hemma för pojkvännen Shane hatar att Michael har blivit en vampyr. Döda flickors kroppar dyker upp nära deras hus och ingen vet vem mördaren är. Nej, i Morganville lever ingen säker.

Omdöme:
Det har gått mer än ett halvår sen jag läste The Dead Girls’ Dance och vad jag minns så tyckte jag att den var rätt seg. Utan några höga förväntningar så öppnade jag upp Midnight Alley, och till min överraskning så är den mycket bättre än sin föregångare.

Jag gillar att Claire får en större roll i Morganville. Det avslöjas flera hemligheter om staden och jag tycker om världen mer och mer. Hennes berättarröst är bra och det är skönt att hon är en plugghäst och dessutom väldigt intelligent. Oftast så brukar ju huvudpersonen har en nördkompis men här är huvudrollen nörden själv.

Boken är småspännande rakt igenom och det händer saker hela tiden. Tyvärr så tycker jag att handlingen är lite… ja, hur ska man säga? Påtvingad? Inkonsekvent? T.ex. så mördas några bekanta till dem och deras kroppar dyker upp nära deras hus. När gänget får reda på det så blir de förvånade, sen bestämmer de sig för att gå och festa. Jahopp… jag förstår att livet är farligt i Morganville men de tar väl morden lite väl för lätt.

I slutet gjorde även Claire något som var väldigt out of character för henne. Som sagt så känns vissa händelser en aning påtvingade och inte naturliga.

Slutordet är att med Midnight Alley så har The Morganville Vampires fångat mitt intresse igen. Är väldigt nyfiken på hur det hela kommer att utvecklas och vilken roll Claire kommer att spela för stadens framtid. Böckerna är lättlästa och perfekta ifall man vill ha något att fördriva tiden. Ska låna hem nästa del i serien när jag får tillfälle.

Handling: +0,5
Spänning: +0,5
Karaktärer: +0,5
Berättarröst: +0,5
Orimliga och förutsägbara händelser: -0,5

Mest intressanta karaktär: Claire
Bästa scen eller del: Lektionerna hos Myrnin
Minnesvärd citat: ”You shouldn’t say it,” Michael said, all seriousness. ”No, I mean it. Girl should say ’eat me,’ not ’blow me.’ Wouldn’t recommend ’bite me,’ though. Not around here.”

Betyg: 6,5/10

Andra delar i serien:
1. Glass Houses (sv. Glashuset)
2. The Dead Girls’ Dance
3. Midnight Alley

 

Fyra böcker kvar att ta sig igenom…

Ibland så undrar jag varför jag plågar mig själv genom att läsa dåliga böcker. 

Titel: Awakened (sv. Uppvakandet)
Författare: P.C. & Kristin Cast
Serie: House of Night 8
Sidantal: 290
Utgivningsår: 2010

*Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar*

Handling:
Zoey har samlat ihop sin själv och vaknat upp i den riktiga världen. Hon sörjer sin döda pojkvän Heath, och det gör hon genom att ha sex med sin personliga krigare Stark. Kalona är också ganska tänd på henne men eftersom Zoey hatar honom så ligger han med den onda Neferet istället. Trots att världen ligger inför en stor fara så bestämmer sig Zoey för att stanna kvar på paradisön med sin nya pojkvän och låter sina kära kompisar ta hand om sig själva.

 

Omdöme:
 Jag förstår inte själv varför, jag vet att jag till 99% inte kommer att gilla boken men ändå så läser jag den. Alla böcker i House of Night har gjort mig besviken men ändå så plockar jag ändå upp nästa bok i serien. Jag tror dock att den här boken har goda chanser att bli min sista House of Night bok på en väldigt lång tid.

Zoey är bara så jobbig och feg och för mig är det helt obegripligt varför alla killar älskar henne. Hur kan hon ens välja att stanna kvar på ön när hon vet att Neferet håller på att ta över världen? Borde inte att rusa hem och stoppa henne vara det första hon gör? Näh, jag väljer att stanna på ön så jag kan fortsätta ha utomhussex med min nya heta pojkvän istället. För jag är ju sååååå ledsen över att min gamla är död. Och Zoey ska föreställa gudinnans utvalda kämpe? Ojoj, du ligger illa till Nyx.

För att göra recensionen kort så kan vi helt enkelt konstatera att jag inte tyckte om den. Boken är inte lång men ändå hann jag blev uttråkad flera gånger. De saker som hände i slutet var inte spännande nog för att jag ska glömma hur tråkigt det var i början. Nope, det är nog dags att jag tar farväl av den här serien.

Karaktärer: -1
Språk: -1
Trovärdighet: -0,5

Mest intressanta karaktär: Jadu… Stark är väl den jag stör mig minst på.
Bästa scen eller del: Slutet, skönt att boken är slut.
Minnesvärd citat: ”I’m gay. I know things.”

Betyg: 2,5/10

Andra delar i serien:
1. Vampyrens Märke (eng. Marked)
2. Sveket (eng. Betrayed)
3. Utvald (eng. Chosen)
4. Svart ängel (eng. Untamed)
5. Hunted (sv. Jagad)
6. Tempted (sv. Frestad)
7. Burned (sv. Bränd)
8. Awakened (sv. Uppvakandet)

 

Ett annorlunda slut på första världskriget

Min första ”alternative history”-serie avklarad!

Titel: Goliath
Författare: Scott Westerfeld
Serie: Leviathan 3
Sidantal: 537
Utgivningsår: 2011

*Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar i serien.*

Handling:
Alex och Deryn befinner sig återigen på luftbesten Leviathan och har lämnat Europa bakom sig. Hemligheten om att Alex är kronprinsen av Österrike är känt och han är ett mellanting mellan en fånge och en gäst. Deryn har själv egna bekymmer med att dölja för alla att hon egentligen är en flicka samt att hålla sina känslor för Alex i styr. På order av den ryska kejsaren färdas de till Sibirien där de räddar en mystisk vetenskapsman, Nikola Tesla. Denna verkar vara i besittning av ett vapen så mäktigt att det kan avsluta hela kriget, Goliath.

Omdöme:
Eftersom jag gillade både Leviathan och Behemoth väldigt mycket så hade jag superhöga förväntningar på den här, och det är antagligen mitt eget fel att jag hoppades på för mycket.

Goliath är ingen dålig bok, tvärtom, den är spännande och jag gillar både Alek och Deryn. Men magin är borta, den häftiga världen som trollband mig i framförallt Leviathan är inte så lockande längre. mycket av fantasivärlden är redan utforskad i de föregående böckerna och som läsare känner mig sig redan ganska hemmastadd, vilket tyvärr är lite tråkigt.

Hela boken handlade utspelade sig i princip ombord på Levaithan och jag tycker att det är lite tråkigt. Visst, det händer saker och många partier är riktiga bladvändare men vissa är rätt sega. Jag satt hela tiden och hoppades på att den skulle bli bättre men det blev den inte. Jag är personligen inte så intresserad av politik och den här boken fokuserade rätt mycket på det tycker jag.

Något jag verkligen gillade är de alternativa krigshändelserna. Nu känner jag inte till det första världskriget så där jättebra men det är kul att läsa om hur Deryn och Alek skulle ha påverkat kriget ifall de skulle ha funnits på riktigt. Det är också superkul att läsa om alla personer som har funnits på riktigt, t.ex. Churchill och Tesla.

Favoritkaraktären fortsätter att vara Deryn, finns det någon tjejhuvudroll som känns mindre tjejig än henne? Älskar verkligen att hon vet vad hon vill och även om hon är kärlekskrank så gnäller hon inte om det. Tycker även att Alek blev lite mognare och bättre i denna bok. Jag blev även så nyfiken på Nikola Tesla så jag var tvungen att googla om honom.

Lite spoiler (Markera texten för att sen den) [Egentligen så tycker jag inte att romansen mellan Deryn och Alek behövdes. Det var ingen hejdundrande passionerad relation mellan dem och för mig kunde de lika gärna ha fortsatt vara bästa kompisar. Jag tycker att deras vänskap är väldigt fin och att Alek beundrar Deryns mod och skicklighet. De har varit kompisar så länge att jag inte ens kan föreställa mig dem som kärlekspar. Och det måste vara väldigt konstigt att upptäcka att ens bästa kompis är av det andra könet och dessutom kär i en själv haha.]

Illustrationerna är boken är som vanligt helt fantastiska och bidrar otroligt mycket till stämningen.

Slutet är okej, jag hade förväntat mig ett mer storslaget slut med tanke på att böckerna handlar om första världskriget. Återigen, mina förväntningar pajar bara för mig själv

I mitt tycke så är Goliath inte lika stark som Leviathan eller Behemoth. Den är fortfarande väldigt läsvärd och det är alltid trevligt att få ett riktigt slut. Nu låter väl den här recensionen ganska negativ men som sagt, jag förväntade mig 10:a och fick bara en 7,5:a, vilket fortfarande är ett väldigt bra betyg, men ja… man är ju girig av naturen.

Karaktärer: +1
Berättarröst: +1
Illustrationer: +1
Takt: -0,5

Betyg: 7,5/10

Andra delar i serien:
1. Leviathan
2. Behemoth
3. Goliath

 

Det är bara så ologiskt!

Nej, jag köper verkligen inte slutet. Ni som har bättre koll på Pretty Little Liars än vad jag har, kan ni förklara hur A kan veta allt om tjejerna? 

 

Titel: Intriger (eng. Unbelievable)
Författare: Sara Shepard
Serie: Pretty Little Liars
Sidantal: 252
Utgivningsår: 2010 (original 2008)

Handling:
Aria, Spencer och Emily är i större knipa än någonsin. Aria har blivit utslängd av sin mamma, Spencers familj känner till att hon har fuskat och Emily måste bo hos sin stränga faster. Innan Hanna blev överkörd kom hon på vem A var men när hon vaknar upp ur koman är hennes minne borta (duh). Kommer tjejerna att lista ut vem A är innan det är försent?

 
Omdöme:
OMG, hur kunde den här boken släppas? Var är kvalitetskontrollen? Jag ångrar att jag någonsin la ner tid på att läsa PLT. Jag vet att det finns flera böcker i serien men det måste nog ske en mirakel om jag ska plocka upp nästa bok i serien. Åhh, jag är bara så besviken!

Okej, boken är spännande, det är inget tvekan om saken. Man undrar vem A är och fattar inte hur den personen kan veta så mycket de andra tjejerna. Jag hade redan onda aningar efter den andra boken för A verkar nästintill synsk, den personen känner till privata samtal, hemligheter, och i stort sett allt som de andra flickorna gör. Det kan inte finnas någon vettig förklaring, och jag har tyvärr rätt, för någon förklaring får man minsann inte – och det gör mig så sur.

Jag stod ut med tjejernas dumma agerande i fyra böcker för jag ville veta A:s identitet och dennes medel. Var tjejernas telefon avlyssnade? Fanns det gömda kameror i deras rum? Fanns det flera A? Är alla i staden A förutom dem? Teorierna är många och jag hoppades på att Shepard skulle ha ett galet bra svar som knöt ihop alla lösa trådar, men nej, den förklaringen som gavs vara bara så fattig och jag köper den inte alls. Var är min belöning för att jag så tålmodigt läste böckerna?

Jag började titta på PLT-tvserien för ett tag sen (men var tvungen att sluta efter 15 episoder för jag klarade inte av att se mer, nej, snygga outfits räcker inte för att hålla kvar mitt intresse) och jag blev helt förvirrad i början av läsningen för jag blandade ihop tvserien och boken. Handlingen skiljer sig avsevärt så det tog ett tag innan jag fattade hur alla relationerna hängde ihop i boken.

Så alla PLT-fans (för jag vet att ni finns), snälla, har ni någon bra förklaring till varför A är så himla allvetande? Jag begriper det verkligen inte

Spänning: +0,5
Ologiska händelser: -5

Betyg: 0,5/10

Andra delar i serien:
1. Pretty Little Liars
2. Hemligheter
3. Skandaler
4. Intriger (eng. Unbelievable)

 

OMG, jag är kär!

Jag tror att jag har hittat en ny favoritserie.

Titel: Wolfsbane
Författare: Andrea Cremer
Serie: Nightshade 2
Sidantal: 390
Utgivningsår: 2011

*Handligen kan nnehålla spoilers från föregående böcker*

Handling:
Calla har förrått Keepers och hennes enda chans till överlevnad är att alliera sig mot hennes svurna fiender, Searchers. Det visar sig att Searchers inte alls är så ondskefulla som hon har lärt sig, faktum är att de är riktigt vänliga och vill hjälpa henne att rädda sin flock. Trots att hon nu kan vara tillsammans med Shay känner Calla en stor skuld över att hon har förrått sina vänner och utsatt Ren för fara. Kommer hon att kunna rädda dem innan det är för sent?

 

Omdöme:
Wow, wow och wow. Jag trodde inte att jag skulle gilla den här boken så mycket men det är helt omöjligt att inte älska den! Det finns så mycket som är bra med boken att jag inte ens vet var jag ska börja någonstans, men jag ska försöka i alla fall.

Det är många nya karaktärer som introduceras i början av boken vilket upplevdes som lite rörigt. Förra boken, Nightshade, innehöll ju redan ett ganska stort karaktärsregister och med denna bok så har den nästan fördubblats. Från början saknade jag Callas flock, speciellt, Mason, Brynh och Ansel, men man fick snabbt nya favoriter bland Searchers-gänget så det gjorde inte så mycket. Jag gillar verkligen kemin mellan karaktärerna och Cremers språk skapar mycket närvaro i texten. De känns inte som påhittade personer, de känns som mina vänner.

Världen kan beskrivas med ett ord – Fantastisk! Jag vet inte om jag kan kalla det för vältänkt men det är mäktigt och oerhört fascinerande. Jag älskade redan Keepers/guardians-världen och nu älskar jag Searcher-världen också. Åhh, vad jag skulle vilja ta en promenad igenom korridorerna i Akademin. Alla element, specialiseringar, magin, vapnen, det är bara wow!

Trots att boken är ganska tjock så blev den aldrig någonsin tråkig. Det finns så mycket att utforska och saker händer titt som tätt. Jag hade egentligen bara tänkt läsa några kapitel för det började bli sent men det slutade med att jag satt uppe till 2 på natten. Jag var så uppslukad av berättelsen att tiden inte hade någon betydelse.

Callas berättarröst är underbar och man förstår henne även om man inte alltid gillar det hon gör. Speciellt älskar jag varginstinkterna och hon är inte rädd att visa sitt missnöje. Älskar att hon är en naturlig ledare och kan fatta snabba beslut.

Det mest negativa med hela boken är kärleksvelandet. Jag har inget emot triangeldramer så länge de inte pågår i evigheter. I förra boken så försökte Calla hålla sina känslor i styr för Shay eftersom hon måste lyda Keepers. Men nu är det ingenting som hindrar henne från att vara lycklig med Shay förutom hon själv. Så fort de börjar bli kärleksfulla så måste hon tänka på Ren och plåga sig själv med tanken på att hon har förrått honom. Suck, man kan inte få båda killarna (såvida man inte heter Zoey). Kan hon inte bara bestämma sig för en?

Wolfsbane är minst lika bra som Nightshade, om inte bättre. Har ni inte läst denna serie så har ni verkligen missat något! Åh, om Bloodrose är lika bra eller ännu bättre än sina föregångar så har jag en ny favoritserie.

Språk: +1
Karaktärer: +1
Berättarröst: +1
Spänning: +1
Handling: +1
Fantasivärld: +1
Kärleksvelande: -1

Betyg: 10/10

Andra delar i serien:
1. Nightshade
2. Wolfsbane
3. Bloodrose

Andra versioner av omslaget
(jag vet, jag har den fulaste versionen)

 

Staden där fallna änglar bor

Tja… jag vet egentligen inte vad titeln har med bokens handling att göra. Men fint är det i alla fall. 

Titel: City of Fallen Angels
Författare: Cassandra Clare
Serie: The Mortal Instruments 4
Sidantal: 424
Utgivningsår: 2011

Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar.

Handling:
Clary och Jace har äntligen besegrat Valentine och omintetgjort hans planer. De borde vara lyckliga men av någon anledning börjar Jace att undvika Clary. Simon är numera en player och träffar både Maya och Isabelle. Någon är ute efter honom men Cains märke skyddar honom. Clary börjar tvivla på Jaces kärlek och för sent inser hon att hennes handlingar har rubbat balansen mellan liv och död i världen.

 
Omdöme:
Hmm… varför känns det som att Clares böcker blir mindre och mindre spännande? Först The Clockwork Angel och nu den här. Språkmässigt så tycker jag att böckerna har blivit bättre, men jag vill hellre frenetiskt sluka sida efter sida än att sitta och beundra texten.

Jag var lite orolig för att jag inte skulle älska den här, och tyvärr besannades mina farhågor. Förra boken, The city of Glass, är fantastisk och jag var helt nöjd med slutet. CoFA totalförstörde min bild av Jace och numera är jag med i klubb Simon istället. Något jag fann irriterande är att det är att det alltid ska vara något som hindra relationen mellan Jace och Clary. Nu när de inte längre är syskon så måste det finnas ett annat hinder. Jag trodde att deras kärlek var så mäktig att den övervinner allt men tydligen inte.

Förutom Jace så gillar jag alla karaktärer ännu mer, speciellt Simon som äntligen får glänsa lite. Simon har tagit över huvudrollen och det tycker jag bara är bra. Clarys och Jaces romantiska hinder är så uttjatat.

Dialogerna är som vanligt hysteriskt roliga och det är antagligen det enda skälet till varför jag fortfarande gillar Jace. Är det någon som kan fälla dräpande och narcissistiska kommentarer så är det han. Mycket på hans popularitet tror jag kommer från just underbara dialogerna. Dialogerna mellan Alex och Magnus är också roliga, jag förstår hur Alex känner sig.

Slutet är lite av en besvikelse. Gillade inte alls cliffhangern, önskade att jag kunde sträcka in mina händer i berättelsen för att skaka om en viss person och skrika ”Neeeeej!” Eller möjligen ta fram dolken och döda en viss annan person.

Något skoj är att jag mitt i berättelsen kom på att William Herondale i The Infernal Devices faktiskt är förfäder till en karaktär i TMI. Han nämndes flera gånger och jag är sjukt sugen på att läsa Clockwork Prince nu. Jag hoppas verkligen att The Infernal Devices ska sammanstråla med The Mortal Instruments på något sätt och att det ska bli ett super episkt slut.

Karaktärer: +0,5
Dialoger: +1
Handling: +0,5
Fantasivärld: +0,5
Slut: -0,5

Betyg: 7/10

Böcker i serien:
1. City of Bones
2. City of Ashes
3. City of Glass
4. City of Fallen Angels

 

Vad gör man när vampyrmaffian är efter en?

Fortsättningen följer i The Morganville Vampires.

Titel: The Dead Girls’ Dance
Serie: The Morganville Vampires 2
Författare: Rachel Caine
Sidantal: 238
Utgivningsår: 2007

(Obs! Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar)

Handling:
Förutom farliga vampyrer har Claire och hennes vänner ett nytt problem att oroa sig över, Shanes pappa, Frank, ledaren för ett gäng självutnämnda vampyrjägare. Morganvilles vampyrer är upprörda och kräver blod. Och det verkar bli Claires pojkvän Shane som får betala.

 

 

Omdöme:
Denna bok börjar direkt där den första slutade, vilket är bra eftersom Glass Houses slutade i en cliffhanger. Morganville har blivit ännu kusligare och stämningen genom hela boken är mörk. Vad ska man liksom göra i en stad där du kan bli dödad utan att någon bryr sig? Mänskliga lagar har ingen verkan och inte ens på skolan är man trygg, för där finns bitchen Monica som kommer undan med allt. Jag fattar verkligen inte varför Shane, Eve och Claire orkar bo kvar där.

Tyvärr tycker jag att boken är rätt tråkig, i stort så går den ut på att Claire springer runt i Morganville och träffar på nya karaktärer. Skyddet förstår jag inte alls mig på, ena stunden är Claire skyddad men i nästa så är det fritt fram för vampyrer att skada henne.

Sen förstår jag inte riktigt varför alla ska säga ”bite me” hela tiden när de försöker avfärda något. Jag förstår ju ironin eftersom de bor i en vampyrstad men det blev rätt tröttsamt efter ett tag.

Det absolut bästa med boken är Claires tankar. Så roligt det är att läsa om hennes tankar när hon är förvirrad. Vissa av hennes scener med Shane är så där pinsamt roliga. Skrattade högt flera gånger när jag läser om hur hon försöker förföra honom men vet inte hur man gör.

Precis som förra boken slutar denna också i en cliffhanger, dock inte lika jobbig som den i Glass Houses. I överlag tyckte jag att det inte hände så mycket och jag kommer nog att lägga denna serie på is i åtminstone några veckor.

Berättandeform (PoV): +1
Seghet: -1

Betyg: 5/10

Andra delar i serien:
1. Glass Houses (sv. Glashuset)
2. The Dead Girls’ Dance
3. Midnight Alley

Andra versioner av omslaget

 

Några månader i en vampyrstad kan förändra en snäll flicka förevigt…

Mycket vampyrserier har det blivit på sistone och här kommer en till. 

Titel: Glass Houses (sv. Glashuset)
Serie: The Morganville Vampires 1
Författare: Rachel Caine
Sidantal: 239
Utgivningsår: 2006

Handling:
Claire är en duktig och mycket smart flicka. Trots att hon bara är 16 år går hon redan på högskolan. Hennes föräldrar tror att allt är lugnt för deras lilla flicka men sanningen är att Claire har fått skolans värsta bitch på hälarna och varje dag är en mardröm. Trots att hon är rädd bestämmer hon sig att det är bättre att dela en lägenhet med tre främlingar än att stanna kvar i skolans studentkorridor. Hennes nya huskamrater visar sig vara snällare, och konstigare än vad hon hade anat. Varför pratar de alla som om vampyrer fanns på riktigt och styrde över staden? Och varför syns Michael, husets snygga ägare, aldrig till förrän solen har gått ner?

Omdöme:
Vampyrer som maffia? Ja, varför inte? Morganville är ett ställe jag inte verkligen vill besöka, allting där verkar kusligt och människor är i stort sett tjänare åt vampyrer. Skolan är fullt av mobbare och studenter som spårlöst försvinner händer titt som tätt.

Claire är en härlig huvudkaraktär och jag gillar hennes karaktärsutveckling. I början tyckte jag så synd om henne men ju mer jag läste desto mer anade jag hennes styrka. Hennes röst är väldigt trovärdig och det är så kul att läsa om när hon misstolkar andra. Boken innehåller rätt så många “åhh, han är så snygg” – stycken men är man 16 år så spanar man på killar.

Relationerna mellan karaktärerna gestaltas bra och man anar hur stark vänskapen är mellan Shane, Eve och Micheal så fort man möter dem. Dialogerna är så roliga och man blir nästan avundsjuk på hur nära de står varandra.

Handlingen i sig är inte så märkvärdigt. Visst, det hände saker men det blev aldrig riktigt någon klimax. Spänningen är bra men det blev aldrig någon “jag måste läsa vidare” utan bara “jag vill läsa vidare.” Denna är första boken i en lång serie så jag förväntar mig att det kommer att bli bättre i de kommande böckerna.

Ärligt talat vet jag inte vad jag tycker om slutet. Den slutade ju liksom inte. Jag trodde först att det saknades sidor i boken för det var så himla abrupt. Istället för att känna mig lockad av att läsa vidare kände jag mig snarare lurad. Jag tycker att det är helt okej att det finns lösa trådar i en bok men här är det ju en hel garnnysta. Nåja, eftersom jag har tvåan hemma så kommer jag givetvis att läsa fortsättningen.

Karaktärer: +0,5
Berättandeform (PoV): +1
Språk: +0,5
Fantasivärld: +0,5
Spänning: +0,5
Handling: +0,5
Slutet:-1

Betyg: 7,5/10

Andra delar i serien:
1. Glass Houses (sv. Glashuset)
2. The Dead Girls’ Dance
3. Midnight Alley

Andra versioner av omslaget. 

 

Förlorad läsare

Ni vet sådana serier som börjar bra men blir tyvärr sämre. Den här är en av dem. 

Titel: Förlorad ängel (eng. Crescendo)
Serie: Hush, hush 2
Författare: Becca Fitzpatrick
Sidantal: 317
Utgivningsår: 2011 (original 2010)

(Obs! Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar)

Handling:
Patch är Noras pojkvän och skyddsängel, men Nora tvivlar på hans kärlek och avslutar förhållandet. Hon ångrar sig men när hon ser hur ärkerivalen Marcie klänger på Patch får hon nog och bestämmer sig för att börja umgås med Scott, en otrevlig barndomsvän som precis flyttat tillbaka till staden. Men Scott döljer något, och det gör Patch också. Någon är efter Nora och utan sin skyddsängel är hon ett enkelt byte.

Omdöme:
Det finns böcker som inte bör ha uppföljare och Hush, Hush är en av dem. Förra boken slutade bra och jag var nöjd med Noras och Patchs relation. Varför var de tvungen att släppa en till bok och förstöra det jag kände för dem?

Nora är en idiotisk, egoistisk och svartsjuk barnunge som tror att hon aldrig gör fel. Bara för att Patch inte kan känna lust (eftersom han numera är en ängel) så tror hon att det betyder att han inte älskar henne. Hallå? Han offrade sin chans att bli en människa för din skull! Om han inte älskar dig så vet jag inte vad. Hon ångrar sig hela tiden att hon har gjort slut med Patch men så fort de pratar med varandra börjar hon alltid skälla och skyller allt på honom. Hon skjuter allt ansvar ifrån sig och tror att hon vet bäst. Herre gud, väx upp människa!

Jag förstår verkligen inte varför Patch är kär i Nora, han har liksom blivit värsta mesen. Jag skulle ha dödat, ähum lämnat Nora för längesen om jag var han. Åh, han var så mycket bättre i förra boken.

Och hur är Noras relation med Marcie begriper jag inte alls. Ibland är de bittra fiender, ibland nästan som kompisar och då och då slåss de mot varandra. Kom igen, bestäm dig tjejen.

Eftersom det var ett tag sen jag läste Hush, hush kommer jag inte riktigt ihåg hur världen fungerar. Ni som vet kan ju rätta mig ifall jag har fel. I stort sett finns det 4 grupper: änglar, fallna änglar, nefiler och människor. Fallna änglar vill döda eller ta över nefiler för att bli mänskliga så de är the bad guys i sammanhanget. Nora är en nefil så det är därför hon behöver en skyddsängel. Så långt hänger jag med, men det är mycket annat som lämnas oklart. T.ex. varför fallna änglar blir mänskliga genom att döda en ättling av deras vasaller? Det känns inte helt logiskt. Och varför är 16 är magisk ålder? Och varför verkar ärkeänglarna så maktlösa?

Vem som ville döda Nora är ju ganska tydligt. Det finns 6 nyckelpersoner i hela boken och den skyldiga lär vara en av dem. Svårt att gissa liksom.

Slutet tycker jag inte alls om, i överlag så ogillar jag att böcker slutar med cliffhanger och Förlorad ängel är inget undantag. Nu känner jag mig tvungen att läsa den sista boken i serien, Silence bara för att få veta hur den kommer att sluta.

Karaktärer: -1
Slut: -0,5

Betyg: 3,5/10

Andra delar i serien:
1. Hush, hush (sv. Fallen ängel)
2. Förlorad ängel (eng. Crescendo)