Ett tillfredsställande slut

Äntligen har jag tagit mig tid att läsa den sista delen om Percy Jackson. Ett värdigt slut för en underhållande serie.

Titel: The Last Olympian
Serie: Percy Jackson & The Olympians 5
Författare: Rick Riordan
Sidantal: 381

(Obs! Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar)

Handling:
Kronos monsterarmé är på intåg och det enda som hindrar dem från att störta gudarnas tron är Percy och de andra halvgudarna från Halvblodslägret. Hela världens öde står på spel och Percys handlingar kommer att avgöra striden. Men vad är det för val som han enligt profetian måste göra, och ännu viktigare, är han ens hjälten som nämns i den?

 

 

Omdöme:
För ganska exakt ett år och en månad sen plockade jag upp den första boken och fastnade för Percy Jackson. ”The Last Olympian” påminde mig om varför jag började gilla serien, humorn, dialogerna, stämningen, allt för på plats och resultatet blev en mycket tillfredsställande berättelse. Trots att klockan närmade sig midnatt och jag var tvungen att gå upp 5:45 nästa morgon så kunde jag inte låta bli att läsa ut boken (gissa om jag ångrade mig när alarmet började låta).

Det finns dessvärre två stora logiska luckor som jag inte kan låta bli att anmärka på. För det första, Percy får skumma drömmar när han sover så han säger hela tiden att han inte vill sova. Men hans drömmar är verkliga scener från gamla händelser, ibland är de fjärrsyn och han kan både se och höra vad fienden gör. Seriös, om jag kan spionera på fienden genom att sova så  skulle jag spendera all min lediga tid sovandes.

Den andra logiska luckan är gudarnas handlingar. Jag förstår inte alls hur de resonerar, okej, deras hem, där all deras magiska krafter ligger, är under anfall av deras största fiende. Vad gör de då? Jo, de lämnar försvaret åt fyrtio ungar och ger sig själva iväg för att bekämpa ett annat monster. Men hallå? Om hemmet faller så är ni döda, borde det inte liksom vara viktigare att försvara det? En annan sak är all hemlighetsmakeri, med tanke på att de vet att Percy kommer att avgöra deras öde så kan de väl hjälpa honom lite. Istället för att säga i klartext så är de tvungna att ge en massa hintar och visioner istället. Om mitt liv hängde på Percy handlade rätt skulle jag ha överröst honom med övertydliga instruktioner istället för att tala i gåtor.

Det är alltid speciellt att läsa slutet av en längre serie, antingen blir jag besviken för den slutade inte som jag ville (t.ex. Hungerspelen), eller så vill jag ha mer för den slutade så bra (t.ex. Fablehaven). Percy Jackson är ett av de sällsynta fallen där jag bara kände mig nöjd. Resan är slut och det känns bara rätt att ta farväl. Riordan har börjat på en ny serie om Halvblodslägret och den ska jag spana in när jag får chansen.

Betyg: 8,5/10

 

Att alltid följa den högra väggen…

… hjälper tydligen inte för Percy Jackson & C:O i Labyrinten. Det var nästan mer än ett år sedan jag läste den tredje boken i serien och det märks verkligen, jag har nämligen glömt bort nästan hälften av karaktärerna.

Titel: The Battle of the Labyrinth
Serie: Percy Jackson & The Olympians 4
Författare: Rick Riordan
Sidantal: 361

(Obs! Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar)

Handling:
Det har blivit dags för Percy att åka tillbaka till Halvblodslägret och återigen ta upp kampen mot ondskan. Det finns tydligen en underjordisk labyrint som växer av sig själv och en av dess otaliga ingångar ligger i lägret. De onda planerar att använda öppningen för att leda en strid mot hjältarna. För att förhindra detta måste Percy och hans kamrater bege sig in i labyrinten och hitta dess skapare innan fienden gör det.

 

Omdöme:
Första ”Percy Jackson”-boken fångade mitt hjärta med dess humoristiska dialoger och anknytningarna till grekisk mytologi. Den fjärde boken är i samma stil men ärligt talat så börjar jag bli lite trött på konceptet. Varje bok i serien börjar med att han är i en skola, gör bort sig och åker sedan till lägret. Där är det alltid någon ny fara som hotar och han skickas på uppdrag tillsammans med Annabeth och satyren. Tydligen så hjälper det ju inte att de klarar av uppdragen eftersom fienden är ju fortfarande densamme efter alla åren.

Vad som gör boken läsvärd är humorn. Riordan driver med den grekiska mytologin och gör egna tolkningar av myterna. Percys ironiska beskrivningar om cyklopen med de hundra armarna och mannen med tre de tre kropparna är hysteriskt roliga.
Något jag tycker sämre om är det bredda karaktärregistret, ibland är det svårt att hålla koll vilka gudarna är och vad för relationerna de har med varandra. Jag började i och för sig läsa serien för ett år sedan och mycket har fallit i glömska. Birollskaraktärerna var helt enkelt inte så minnesvärda.

Så slutordet är att Percy Jackson är en läsvärd serie, speciellt om du gillar humor och grekisk mytologi. Alla böcker är ungefär likadana vilket drar ner på betyget för den här boken.

Betyg: 7/10