Det börjar bli inne med prologserier

… först The Infernal Devices och nu Nightshade Prequel. 

Titel: Rift
Författare: Andrea Cremer
Serie: Nightshade Prequel #1
Sidantal: 455
Utgivningsår: 2012

Handling;
Trots sin adliga börd så är Ember en pojkflicka och fasar för den dagen då hennes far kommer att tvinga henne att gifta sig med en gammal adelsman. Dock står hennes familj i skuld till riddarorden Conatus där hennes barndomsvän Alistair tränar och Ember vill inget annat än att få tjäna riddarna. En dag kommer Alistair och riddaren Barrow för att hämta henne och Ember ser fram emot sin tid i borgen trots faderns protester. Men snart inser hon att Conatus inte är någon vanlig riddarorder och hon får till sin överraskning utbilda sig till en riddare och bekämpa mörkrets makter.

 

Omdöme:
Nightshade är en av mina favoritserier så hur jag än försökte hålla förväntningarna nere så hoppades jag ändå på en ny favoritbok. Rift är första boken till prologserien till Nightshade men förutom några enstaka saker (jag vill inte säga vilka för att ni inte ska bli spoilade) så har de inget gemensamt. Man behöver inte ha läst Nightshade för att läsa prologserien men jag skulle rekommendera det, annars är det nog en liten risk att man stör sig på att saker och ting inte förklaras tillräckligt noggrant.

En av anledningarna till varför jag älskar Nightshade så mycket är för att den innehålla många härliga och älskvärda karaktärer, därför är jag väldigt förvånad över hur bleka karaktärerna är i Rift. Huvudrollen Ember är för det mesta bra men ibland är hon alldeles för dumdristig och ska hela tiden försöka bevisa hur duktig hon är. Dessutom är hon världens sämsta när det gäller att uppfatta vad folk egentligen känner fast ledtrådarna är väldigt tydliga. Barrow tycker jag känns så gammalt och jag ser bara en storvuxen 40årig man med hårig bröstkorg framför mig. Förmodligen är han väl mycket yngre än så men det var den bilden som jag fick när han först dök upp. Alistair gillade jag i början men sen blev han bara jobbig. Nope, kan inte komma på någon karaktär som jag fastnade för.

Ember är för det mesta PoV-karaktären men då och då kommer stycken där berättarrösten skiftar till tvillingarna Eira och Cian. I första halvan av boken förstod jag inte alls varför vad dessa stycken (som för övrigt var allvetande ibland) tjänade till men fram mot slutet så förstod jag. Hade dock föredragit om författaren hade hållit sig till enbart Embers berättarröst.

Handlingen är helt klart det bästa med boken. Jag gillar verkligen idén med en hemlig riddarorden som kämpar mot demoniska varelser. Dock tyckte jag att Ember accepterade allting för lätt. Sen begrep jag mig inte riktigt på folks beteenden heller. Berättelsen utspelar sig förmodligen någon gång i Skottland på 1300-talet antar jag och då var det väl ändå rätt tabu för tjejer och killar att vistas tillsammans ensamma? Här var det lugnt att killar smög in i tjejers rum mitt i natten och Ember pratade om sex med Barrow efter att ha känt varandra i ett par dagar. Jag vet inte, det kändes inte helt korrekt för den tidsepoken.

Nu har det varit mycket gnäll igen men det beror på att jag är besviken. Det är ju trots allt Andrea Cremer vi snackar om. Jag trodde verkligen att jag skulle älska den här lika mycket som Nightshade. Allt som allt så tycker jag att boken är spännande och bra, men saknar magin som gör den fantastiskt.

Spänning: +0,5
Handling: +0,5
Språk: +0,5

Mest intressanta karaktär: Ehh, Kael tror jag.
Bästa scen eller del: Prövningen

Böcker som jag kom på att tänka på:
Vampire Academy av Richelle Mead – Ember och Barrow får mig att tänka på Rose och Dimitri.

Rekommenderar för:
Ni som gillar historisk urban fantasy med riddarorden, kyrka och demoner.

Rekommenderar inte för:
Ni som vill ha korta och snabblästa böcker.

Betyg: 6,5/10

 Andra delar i serien:
1. Rift
2. Rise

 

Slutet av en fantastisk serie

Äntligen har jag läst klart en av mina favoritserier!

Titel: Bloodrose
Författare: Andrea Cremer
Serie: Nightshade 3
Sidantal: 406
Utgivningsår: 2012

(Obs! Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar)

Handling:
Calla slits mellan sina känslor för Ren och Shay. För att de överhuvudtaget ska ha någon chans mot fienderna så måste båda alfahannarna samarbeta, men de klarar knappt av att vistas i samma rum utan att börja slåss. Calla vet att hon måste välja en av dem och tanken krossar hennes hjärta. Men kärleksbekymren får vänta. Slutstriden mellan Searchers och Keepers närmar sig med stormsteg… och det är väldigt osäkert om de kommer att överleva.

 

Omdöme:
Den 1:a juni 2011 fick jag stifta bekantskap med Nightshade. Och wow, vilken upplevelse det var. Det blev en fullpoängare och otroligt nog så lyckades andra boken, Wolfsbane, imponerar mig minst lika mycket om inte ännu mer. Ni kan gissa hur höga mina förväntningar var på den sista boken i serien.

För och främst, jag älskar karaktärerna i boken. Persongalleriet är stort, förutom huvudpersonen Calla, Ren och Shay så har vi deras vargflock och sen deras allierade i Searchersgänget. Det är många namn att hålla reda på och det är helt fantastiskt att Cremer lyckats få alla att vara så levande. Även om det var mer än 6 månader sen jag läste ut Wolfsbane så hade jag inga problem med att komma ihåg vem som var vem.

Åh, Ren, jag har alltid gillat honom mer än Shay och jag tror att jag gillar honom ännu mer i den här. Det är på gränsen att han slår St. Clair när det kommer till swoonfaktor. Flera gånger kände jag att jag ville kliva in i bokens värld och bara krama om honom. Calla kan få sin Shay, jag tar gärna Ren

Det är så kul när de alltid skämtar och retas med varandra även när de håller på att göra livsfarliga uppdrag. Connor blev snabbt en av mina favoritkaraktärer i boken (tillsammans med typ tio andra, gillar alla så mycket haha). Han är bara så himla rolig. Åh Gud, hans reaktion när han hittade Ren och Calla i badrummet. Höll på att skratta ihjäl mig.

Handlingen är väldigt bra och det händer saker hela tiden. Boken kändes inte alls som att den är på över 400 sidor. Språket flyter på fint och allt blev utläst på några timmar.

Nu har jag bara framställt boken i positivt lager men det finns ett par saker som jag tycker mindre om med. En av dem är utan tvekan Callas kärleksvelande. Jag gillar henne väldigt mycket men den tjejen har ju ingen koll på sina hormoner. Ena stunden ligger hon med Shay, sen hånglar hon med Ren, ligger med Shay igen, hånglar med Ren. Argh, vad håller hon på med? Okej, jag förstår att det är svårt att välja bland två superheta killar men hallå… lite självkontroll och skam har man väl ändå?

Sen berörde vissa scener mig inte lika mycket som de borde. Eller rättare sagt, karaktärerna berördes inte så mycket av händelserna så jag som läsare kände inte så mycket heller. Det tycker jag är väldigt synd. De sorgliga scenerna lyckades inte fånga mig till 100% och ibland så förstod jag inte ens varför de hände. Det bidrog liksom inte så mycket till handlingen.

Jag har fortfarande inte bestämt mig för vad jag tycker om slutet. Jag både gillar och ogillar. Nu kanske det här låter konstigt men jag tyckte inte att karaktärerna led tillräckligt mycket. Som nämnt i tidigare stycke så kändes de sorgliga scenerna inte så känslosamma. I bästa fall så tårades mina ögon, men det blev absolut inga störtfloder.

Upplevde boken mina förväntningar? Nästan, den är väldigt väldigt bra men tyvärr ingen 10-poängare. Nightshade och Wolfsbane är magiska, Bloodrose nådde inte riktigt samma nivå men den kommer ändå att ha en plats i mitt hjärta. Det känns lite tomt nu när serien är utläst. Som tur så kommer Cremer att släppa en prolog till Nightshade-serien. Längtar redan efter att läsa den!

Karaktärer:+1
Berättarröst: +1
Handling: +1
Spänning:+0,5
Koncept/Fantasivärld: +0,5
Språk: +0,5
Kärleksvelande: -0,5
Slut: -0,5

Mest intressanta karaktär: Ren
Bästa scen eller del: När Connor kommer på Ren och Calla i badrummet.
Minnesvärd citat:
”Go on,” Ethan said, jerking his chin at Connor. “No rest for the wicked.”
“Is that our slogan?” Connor asked as he pushed the door open. “Or theirs?”

Betyg: 8,5/10

Andra delar i serien:
1. Nightshade
2. Wolfsbane
3. Bloodrose

Andra versioner av omslaget

 

OMG, jag är kär!

Jag tror att jag har hittat en ny favoritserie.

Titel: Wolfsbane
Författare: Andrea Cremer
Serie: Nightshade 2
Sidantal: 390
Utgivningsår: 2011

*Handligen kan nnehålla spoilers från föregående böcker*

Handling:
Calla har förrått Keepers och hennes enda chans till överlevnad är att alliera sig mot hennes svurna fiender, Searchers. Det visar sig att Searchers inte alls är så ondskefulla som hon har lärt sig, faktum är att de är riktigt vänliga och vill hjälpa henne att rädda sin flock. Trots att hon nu kan vara tillsammans med Shay känner Calla en stor skuld över att hon har förrått sina vänner och utsatt Ren för fara. Kommer hon att kunna rädda dem innan det är för sent?

 

Omdöme:
Wow, wow och wow. Jag trodde inte att jag skulle gilla den här boken så mycket men det är helt omöjligt att inte älska den! Det finns så mycket som är bra med boken att jag inte ens vet var jag ska börja någonstans, men jag ska försöka i alla fall.

Det är många nya karaktärer som introduceras i början av boken vilket upplevdes som lite rörigt. Förra boken, Nightshade, innehöll ju redan ett ganska stort karaktärsregister och med denna bok så har den nästan fördubblats. Från början saknade jag Callas flock, speciellt, Mason, Brynh och Ansel, men man fick snabbt nya favoriter bland Searchers-gänget så det gjorde inte så mycket. Jag gillar verkligen kemin mellan karaktärerna och Cremers språk skapar mycket närvaro i texten. De känns inte som påhittade personer, de känns som mina vänner.

Världen kan beskrivas med ett ord – Fantastisk! Jag vet inte om jag kan kalla det för vältänkt men det är mäktigt och oerhört fascinerande. Jag älskade redan Keepers/guardians-världen och nu älskar jag Searcher-världen också. Åhh, vad jag skulle vilja ta en promenad igenom korridorerna i Akademin. Alla element, specialiseringar, magin, vapnen, det är bara wow!

Trots att boken är ganska tjock så blev den aldrig någonsin tråkig. Det finns så mycket att utforska och saker händer titt som tätt. Jag hade egentligen bara tänkt läsa några kapitel för det började bli sent men det slutade med att jag satt uppe till 2 på natten. Jag var så uppslukad av berättelsen att tiden inte hade någon betydelse.

Callas berättarröst är underbar och man förstår henne även om man inte alltid gillar det hon gör. Speciellt älskar jag varginstinkterna och hon är inte rädd att visa sitt missnöje. Älskar att hon är en naturlig ledare och kan fatta snabba beslut.

Det mest negativa med hela boken är kärleksvelandet. Jag har inget emot triangeldramer så länge de inte pågår i evigheter. I förra boken så försökte Calla hålla sina känslor i styr för Shay eftersom hon måste lyda Keepers. Men nu är det ingenting som hindrar henne från att vara lycklig med Shay förutom hon själv. Så fort de börjar bli kärleksfulla så måste hon tänka på Ren och plåga sig själv med tanken på att hon har förrått honom. Suck, man kan inte få båda killarna (såvida man inte heter Zoey). Kan hon inte bara bestämma sig för en?

Wolfsbane är minst lika bra som Nightshade, om inte bättre. Har ni inte läst denna serie så har ni verkligen missat något! Åh, om Bloodrose är lika bra eller ännu bättre än sina föregångar så har jag en ny favoritserie.

Språk: +1
Karaktärer: +1
Berättarröst: +1
Spänning: +1
Handling: +1
Fantasivärld: +1
Kärleksvelande: -1

Betyg: 10/10

Andra delar i serien:
1. Nightshade
2. Wolfsbane
3. Bloodrose

Andra versioner av omslaget
(jag vet, jag har den fulaste versionen)