RSS

Mackenzi Lee – The Gentleman’s Guide to Vice and Virtue

Ett historiskt äventyr du inte vill missa!

Titel: The Gentleman’s Guide to Vice and Virtue
Författare: Mackenzi Lee
Serie: Guide #1
Sidantal: 513
Utgivningsår: 2017

Officiell handling:
Henry “Monty” Montague was born and bred to be a gentleman, but he was never one to be tamed. The finest boarding schools in England and the constant disapproval of his father haven’t been able to curb any of his roguish passions—not for gambling halls, late nights spent with a bottle of spirits, or waking up in the arms of women or men.

But as Monty embarks on his Grand Tour of Europe, his quest for a life filled with pleasure and vice is in danger of coming to an end. Not only does his father expect him to take over the family’s estate upon his return, but Monty is also nursing an impossible crush on his best friend and traveling companion, Percy.

Still it isn’t in Monty’s nature to give up. Even with his younger sister, Felicity, in tow, he vows to make this yearlong escapade one last hedonistic hurrah and flirt with Percy from Paris to Rome. But when one of Monty’s reckless decisions turns their trip abroad into a harrowing manhunt that spans across Europe, it calls into question everything he knows, including his relationship with the boy he adores.

Tycke:
Den här boken har jag hört så mycket gott om, och att den är nominerad i Goodreads Choice Award som bästa YA-bok 2017 gjorde att mina förväntningar var höga. Till min stora förtjusning så är den till och med bättre än vad jag hade föreställt mig.

Monty är en så himla härlig karaktär. Han är långt ifrån perfekt, faktumet är att han är arrogant, bortskämd och oansvarig, allt han vill är att festa och ligga runt, helst med sin ovetandes bästis Percy. Han fasar för dagen han ska ta över sin fars arbete för det kommer att bli slutet på hans liv. Så ja, han är en brat.

Men Montys berättarröst är hysteriskt rolig. Flera gånger brast jag ut i gapskratt. Hans sätt att se på världen är minst sagt annorlunda och i princip så struntar han fullständigt i sitt rykte, det är väl på ett sätt hämnd mot sin misshandlare till far. Systern Felicity är en feminist i en tidsålder då flickor anses vara underlägsna män och kärleksintresset Percy är en svart aristokrat i en vit värld. Jag trodde att det skulle vara en rolig men oseriös bok, istället blev jag överraskad över vilka allvarliga och grymma historiska aspekter den tar upp. Humorn gör att man inte blir alltför nerstämd av att läsa om alla orättvisor som Percy och Felicity fick stå ut med, men flera gånger blev jag upprörd över hur ojämnställd världen har varit (och tyvärr fortfarande är).

Jag trodde att boken skulle få toppbetyg av mig men efter att ha avverkat hälften av sidorna så tyckte jag att handlingen bara fortsatte i samma spår. Jag tröttnade på allt resande och delvis på Montys dåliga bedömning. Slutet var också antiklimax och jag hade önskat mig mer.

Kort sagt, The Gentleman’s Guide to Vice and Virtue stal en bit av mitt hjärta med dess humor och härliga karaktärer. Handlingen blir lite reeptivt efter ett tag och jag hade gärna sett ett längre slut, men i överlag så är boken riktigt bra. Helt enkelt en bra blandning mellan humor, spänning, tunga ämnen och hur det var att resa i Europa på 1800-talet.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Meeen jag vill ju se konfrontationen mellan Monty och hans pappa! Även om jag tycker om att Monty är villig att offra sin titel och rikedom för att vara med Percy så känns slutet lite snopet. 

– Karaktärer
– Handling
– Trovärdighet
+ Spänning

Mest intressanta karaktär: Henry
Bästa scen eller del: Spoiler [När Monty skulle stjäla äpplen, höll på att dö av skratt]

Rekommenderar för:
Vill ni ha en underhållande bok med älskvärda karaktärer och inblick i 1800-talet.

Andra delar i serien:
1. The Gentleman’s Guide to Vice and Virtue
2. The Lady’s Guide to Petticoats and Piracy

Advertisements
 

Tags:

Laura Wood – Poppy Pym och Faraos förbannelse

Ultracharmig bok med ett mysterium på en internatskola

Titel: Poppy Pym och Faraos förbannelse (original Poppy Pym and the Pharaoh’s Curse)
Författare: Laura Wood
Serie: Poppy Pym #1
Sidantal: 319
Utgivningsår: 2016 (original 2015)

Officiell handling:
Poppy Pym var fortfarande en bebis när hon övergavs av sina föräldrar och lämnades till en kringresande cirkus. Men där fick hon en underbar uppväxt, omgiven av akrobater, trapetskonstnärer, jonglörer och den karismatiska ledaren Madame Pym.

När hon fyller elva bestämmer dock hennes cirkusfamilj att det är dags för Poppy att få en mer traditionell utbildning, och skickar henne till den snofsiga internatskolan St Smithens. Först trivs Poppy inte alls – skolan är raka motsatsen till den härliga tillvaron på cirkusen.

Men när en antik egyptik ädelsten blir stulen börjar det hända saker på skolan: mystiska saker, och otäcka saker! Poppy kallar samman hela sin cirkusfamilj för att tillsammans med dem leta rätt på ädelstenen och få slut på farligheterna – men kommer de att hinna? Eller kommer de alla att drabbas av Faraos förbannelse?

Tycke:
Detta är ett av recensionsexemplaren som jag fick hem för över ett år sedan när jag var föräldraledig med Dante. Då hade jag verkligen inte mycket tid för att läsa än mindre skriva recensioner. Men nu har jag äntligen börjat komma ikapp i recensionshögen och jag ångrar verkligen att jag inte har läst denna tidigare.

Den här boken är bara sååååååååå charmig. Underbara karaktärer, mysterium, humor som fick mig att skratta rakt ut och fina illustrationer. Poppy Pym är som skriven för mig. I och med att den är så lättläst så läste jag ut den i ett enda svep och det var verkligen längesen som en bok fick mig att göra det.

Poppy är en intressant och sympatisk karaktär. När hon är med sin cirkusfamilj är hon den ”normala”, när hon är med sina klasskamrater är hon den udda. Jag tycker att författaren har fått ihop kontrasten riktigt bra. Gillar även mycket att Poppy reflekterar över hur mycket hon vill vara som andra samtidigt som hon inte vill förlora sin egen personlighet. Den är faktiskt djupare än vad jag hade trott från början.

Det enda som drar ner betyget är alla jämförelser och likheter med Harry Potter. Det är en föräldralös huvudroll som börjar på en internatskola. Det finns fyra elevhem och alla har varsitt djur som symbol (detta tillför absolut ingenting till handlingen). Poppys bästa vänner är en plugghäst till tjej och en klumpig kille. Det finns en sur lärare som undervisar i trolldrycker, ehm kemi, Poppy har en ärkefiende/rival i form av en rik och arrogant tjej. Jag skulle förmodligen inte ha tänkt lika mycket på detta om det inte är för att bokens beskrivningar innehåller meningar som ”den nya Harry Potter” och ”given läsning för alla som älskar Harry Potter”. Det blir liksom för mycket. Det är säkert ett jättebra marknadsföringsknep att jämföra med Harry Potter, men personligen så tycker jag att Poppy Pym står redan så starkt själv på egna ben så det känns bara för mycket med att blanda in Harry Potter.

Kort sagt, en oerhört underhållande bok för både unga läsare och för vuxna. Kommer absolut att hålla utkik efter uppföljaren!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Var ju superuppenbart att det var sekreteraren som var tjuven! Och varför blev hon ens anställd med tanke på att hon verkar vara helt värdelös som sekreterare?

+ Karaktärer
+ Humor
+ Illustrationer
– För mycket Harry Potter-liknelser

Mest intressanta karaktär: Poppy
Bästa scen eller del: Breven och telefonsamtalen hem.

Rekommenderar för:
Letar ni efter en charmig och rolig bok med fina illustrationer för slukaråldern så är denna helt perfekt!

Andra delar i serien:
1. Poppy Pym och Faraos förbannelse (original Poppy Pym and the Pharaoh’s Curse)
2. Poppy Pym & den förhäxade pjäsen (original Poppy Pym and the Double Jinx)
3. Poppy Pym and the Smuggler’s Secret
4. Poppy Pym and the Beastly Blizzard

 

Tags: , ,

Ursula Poznanski – Layers

Glasögon som ger dig inblick i en annan verklighet.

Titel: Layers
Författare: Ursula Poznanski
Sidantal: 381
Utgivningsår: 2017 (original 2015)

Officiell handling:
En tidig morgon vaknar hemlösa Dorian och upptäcker att han ligger bredvid en död man. En man som uppenbarligen har mördats. En man som Dorian bråkat med dagen innan. Han minns ingenting från natten och frågorna kryper på honom. Vad har hänt? Var Dorian med när det hände? Är det till och med han som är skyldig?

Just då kommer någon fram och erbjuder Dorian att flytta in i Bornheims residens, ett slags hem där hemlösa ungdomar får bostad, mat, sysselsättning och utbildning. Men det är något konstigt med erbjudandet. I det ingår att han ska leverera reklamgåvor, även om mottagaren inte vill ta emot dem. Faktum är att han ska leverera dem till vilket pris som helst.

Tycke:
Poznanski är en författare jag har läst flera böcker av och gillar. Jag vet att författaren är bra på spänning och Layers är inget undantag. Det är galet spännande, kan-inte-sluta-läsa-spännande. Jag slukade boken i två läsomgångar vilket säger hur beroendeframkallande den är.

Dorian börjar som en sympatisk och intressant karaktär. Man får knappt veta något om hans bakgrund förutom att han har rymt hemifrån och vill inte tillbaka till sin misshandlande pappa. Jag köper hela delen om att han ser Bornheims jobb som en ny chans till livet och gör som han blir tillsagd. Hela tiden så väntar jag på att Dorians skulle fördjupas som karaktär och att man skulle lära känna honom bättre… men nej, Dorian förblir en gåta vilket gör att jag som läsare till slut har svårt att sympatisera med honom.

För att göra det hela värre så finns det även instalove med i bilden. Stella existerar endast för att vara skälet som håller kvar Dorian i staden. AR-glasögonen som Dorian har är från början en häftig grej och jag kan mycket väl tänka mig att såna kommer att bli lika vanliga som smartphones i framtiden, men sedan börjar det hela urartar sig och trovärdigheten sjunker mer och mer ju längre in i handlingen man kommer. I slutet så läste jag bara vidare för spänningens skull och inte för att jag egentligen brydde mig om vad som skulle hända med Dorian.. eller någon annan för den delen.

Oj, nu låter det som jag inte tycker om den här boken men det gör jag. Spänningen är riktigt bra gjord och jag kan tänka mig att många andra kommer att sluka boken på samma sätt som jag har gjort. Om bara karaktärerna hade fått mer djup och trovärdigheten hade varit bättre så skulle denna ha blivit en favorit hos mig.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Jag gillade tvisten med att Bornheim faktiskt var ”god” och att det var Nico som låg bakom hoten. Och att Melvin också var en av de bad guy hade jag inte gissat.
  • Som en utvecklare själv så har jag svårt att köpa att GPS:en inte kan fjärrstyras. Varför vill de att bäraren själv ska kunna stänga av spårbarheten? Så himla korkat med tanke på att de litar ju inte ens själva på bärarna. Och den där fågel haha, varför är den programmerad att bete sig som en skum orakel?

– Karaktärer
– Trovärdighet
+ Spänning

Mest intressanta karaktär: Dorian
Bästa scen eller del: Första leveransen

Rekommenderar för:
Vill man ha en snabbläst och spännande thriller så lär denna passa som handen i handsken.

 

Minirecensioner – Krigstid och Korpgudinnan

Titel: Krigstid
Författare: Elisabeth Östnäs
Serie: Sagan om Turid #2
Sidantal: 325
Utgivningsår: 2017

Minihandling:
Turid och Unna reser runt och det är krig och elände överallt.

Tycke:
Alltså, jag önskar att dessa böcker fanns som läroböcker då jag läste om vikingatiden i skolan. Nu vet jag visserligen inte hur historiskt korrekta de är men man lär sig så otroligt mycket från berättelsen om Turid.

Något som berörde mig stark är kvinnosynen på den tiden, närmare bestämt trälkvinnorna. Alltså fyfan, att folk kan utnyttja andra på det viset. Bara tanken på att man kan bli våldtagen och dödad utan att någon lyfter på ögonbrynen får mig att må illa. Tur att vi har kommit mycket längre än så nu i alla fall.

Den här boken är mörkare än sin föregångare, men den känns äkta och jag lider verkligen med Turid och Unna. Hoppas på ett lyckligt slut för dem.

Andra delar i serien:
1. Kungadottern
2. Krigstid
3. Korpgudinnan

________________________________________________________________________________

Titel: Korpgudinnan
Författare: Elisabeth Östnäs
Serie: Sagan om Turid #3
Sidantal: 300
Utgivningsår: 2016

Minihandling:
Turid, Unna och Frode är trötta på kriget och reser till ställen de aldrig har varit på förut.

Tycke:
När jag inte trodde att denna serie kunde bli mörkare så lyckades den överraska mig. Gah, det händer en riktigt hemsk grej i boken och jag var inte alls beredd på det. Samtidigt som jag tycker att det är bra att man inte drar sig för att ta upp svåra saker i ungdomsböcker så blev det för mycket för mig. Var faktiskt tvungen att lägga boken på paus och först efter några månader senare plockade jag upp den igen.

Det har varit en spännande och blodig resa. Min bild av vikingatiden har blivit annorlunda och jag är verkligen glad över att jag inte levde under den perioden. Allt som allt så tycker jag att Sagan om Turid är en väldigt bra blandning mellan historisk fiktion och fantasy. Rekommenderas!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Turids missfall… så himla hemskt! Och så bittert att hon och Unna skiljdes åt.  

Andra delar i serien:
Se ovan

 

Tags: , , ,

Neal Shusterman & Eric Elfman – Teslas vind

Galna uppfinningar som hamnar i fel händer.

Titel: Teslas vind (original Teslas’s Attic)
Författare: Neal Shusterman & Eric Elfman
Serie: The Accelerati Trilogy #1
Sidantal: 331
Utgivningsår: 2014

Officiell handling:
Nick flyttar med sin pappa och lillebror till ett fallfärdigt gammalt hus som de har fått ärva av en släkting. Vinden är proppfull av gammalt skräp – mest trasiga och uråldriga apparater. Nick ordnar en loppis för att bli av med skräpet och säljer till sin stora förvåning allt. Det visar sig dock att apparaterna har märkvärdiga egenskaper, och att mystiska män i ljusa kostymer är MYCKET angelägna om att få tag på dem. Dessutom tycks själva vindsrummet ha en märklig dragningskraft. Som om det hade ett medvetande och ett syfte.

Tycke:
Varför har jag inte plockat upp denna bok tidigare? Jag vet ju från Unwind att Neal Shusterman är en fantastisk författare så det var ett misstag att vänta så länge med att läsa hans MG-trilogi. Ska definitivt hålla utkik efter resten av serien nästa gång jag är i biblioteket.

Precis som i hans tidigare serie så är det många karaktärer och berättarröster som man behöver hålla koll på. Jag kan erkänna att det kräver en viss ansträngning med att hålla reda på karaktärerna i början men sen när man väl har kommit in i boken så är det riktigt bra. Speciellt så älskar jag partiet där man får läsa från tio olika synvinklar på några få sidor och de vävs ihop så himla snyggt.

Sarkastisk humor finns det gott om. Dessutom är flera av karaktärerna riktigt udda och beter sig knappast som normala människor, men detta är en del av bokens charm. Petula störde jag mig på i början men i slutet blev hon min favoritkaraktär för hon är så skum.

Det enda som drar ner betyget är konstigt nog handlingen. Jag älskar konceptet med de knäppa uppfinningarna men under en stor del av läsningens gång så visste jag inte vad boken gick ut på. Själva ”hotet” kom väldigt långt in i boken och jag tyckte att det tog en väldigt lång tid innan den riktiga handlingen kom igång.

Sammanfattat så gillar jag denna riktigt mycket. Önskar att jag hade resten av böckerna hemma så jag kan sluka hela serien i ett snafs.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Whaaat, är mattanten en Accelerati-medlem?!! Och nu har hon rekryterat Petula också… Tyckte att det var så dumt av Nick att bli arg på Petula när det inte var hennes fel att Vince dog.
  • Aww, fällde en tår när Danny fångade en massa kometbitar/stjärnor och önskade att mamman skulle vara hos dem. Så himla sorgligt.

+ Karaktärer
+ Humor
+ Spänning
– Oklar handling

Mest intressanta karaktär: Petula
Bästa scen eller del: Spoiler [i slutet när man visste att nån skulle dö men inte vem]

Rekommenderar för:
Om ni letar efter en intressant och rolig bok med vetenskap(smän) som tema så lär ni gilla denna.

Andra delar i serien:
1. Teslas vind (original Teslas’s Attic)
2. Edisons källare (original Edison’s Alley)
3. Hawkings korridor (original Hawking’s Hallway)

 

Tags: ,

Min son har blivit en zombie

… inte en människoätande sådan men däremot är han numera ett håglöst och kräkande monster. Dagarna tillbringas med att titta på BoliBaba (Bolibompa + Babblarna) i oändlighet och vara beredd med skålen när det väl gäller (vilket är strax efter varje måltid). Det är en märklig känsla att se sin älskade son springa efter en med utsträckta armar samtidigt som hans skriker ”Mamma!” *spyr till höger*, ”Mamma, kram, kram!” *spyr till vänster*. Både moderskänslorna och överlevnadsinstinkten kickar liksom i gång samtidigt. Det måste vara så här det känns att vara med om en zombieapokalyps.

Annars har livet flutit på. Varit på Lego World 2018, haft kickoff med jobbet och läst böcker.

På tal om böcker, läste ut Illuminae av Amie Kaufman & Jay Kristoff i veckan och den var sååååå häftig. Var tvungen att kasta mig över andra boken direkt.

Jag har ju sagt att jag inte kommer att skriva lika utförliga recensioner längre men igår gjorde jag iordning fem opublicerade recensioner som jag skrev för flera månader sen. Dessa kommer att komma ut inom de närmaste veckorna.

Allt från mig den här gången, nästa gång för ni förhoppningsvis ett gladare och friskare inlägg.

 
4 Comments

Posted by on March 4, 2018 in Blandat

 

Jag åt tjurtestiklar

Som ni kanske vet så älskar jag att äta och gå på kulinariska äventyr. Den varan har ju inte direkt varit i överflöd sen Dante föddes, men igår ordnade vi med barnvakt och fick chans att gå ut och äta gott med kompisar som vi träffar alldeles för sällan.

Vi slog till på stort med den Michelinbelönade Bloom in the Park i Malmö. Konceptet med restaurangen är att man inte får veta vad det är man äter förrän efter middagen. Man får uppge allergier och födoämnen som man inte äter (nötter för min man och selleri för mig) men annars är man helt utelämnad i kockens händer. Spännande! Och här kommer de frestande bilderna.

Jag hade förväntat mig en femrätters-middag men tillsammans med extrarätterna så fick man totalt 14 rätter! Jag var proppmätt vid slutet. Vissa saker är godare än andra men i överlag så var det mesta väldigt gott, och jag fick prova på saker jag aldrig ha ätit innan.

Gratis var det dock inte, jag och min man betalade strax över 1500kr och då drack vi vatten och ett glas iste. Men själva maten, servicen och atmosfären var bra och jag kan absolut tänka mig ett återbesök om ett år eller så.

Och ja, en av rätterna jag åt innehöll tjurtestiklar, kan ni gissa vilken? :p

 
5 Comments

Posted by on February 11, 2018 in Vardag