RSS

Tretton skäl varför du inte ska öppna post från okänd avsändare

25 Apr

Den kan innehålla obehagliga överraskningar som förändrar ditt liv

Titel: Tretton skäl varför
(eng. Thirteen reasons why)
Serie: N/A
Författare: Jay Asher
Sidantal: 298

Handling:
”Du kan inte spola tillbaka det förflutna. Enda sättet att få veta hemligheten är att trycka på play.”

Ett paket med numrerade kassettband anländer till Clay Jensen. Det visar sig att banden är från Hannah Baker, Hannah som har tagit livet av sig. Hennes röst berättar att alla som får banden på något sätt är medskyldiga till hennes död. Hannah har två regler till mottagaren, den första är att lyssna på banden och den andra är att skicka paketet vidare till nästa person på hennes lista. Så Clay lyssnar. Hela natten. Och han får ta del av händelserna som ledde fram till Hannahs död.

 

Omdöme:
Jag har velat läsa den här boken länge. Jag har undrat vilka händelser som driver en tonårstjej till självmord och vad som får henne att spela in det på kassettband och skicka de till folk. Först och främst gillar jag symbolerna av play och stop inuti boken. Jag gillar de glansiga och verklighetstrogna etiketterna på omslaget och ryggen av pocketboken.

På baksidan nämns tretton kassettband två gånger, men det är bara sju band med tretton inspelade sidor.  Om vi bortser från det faktum att kassettband känns fullkomligt ute (jag har inte kunnat lyssna på inspelade band på typ tio år,) så är alltså personerna på banden medskyldiga till Hannahs död. Redan där känner jag mig tveksam. Hur är man medskyldig till att någon begår självmord? Är inte just den dödsorsaken den enda man väljer själv? Den enda som man har någon kontroll över?

Läsmässigt så störde jag mig inte på de återkommande kursiva styckena som var Hannahs röst, men jag fann det ibland en aning svårt att läsa två olika handlingar samtidigt. Ex:

(Hannah) Hon berättade att folk redan hade ringt till polisen och att de var på väg.
(Clay) Jag tar av mig ryggsäcken och gräver fram kartan.
(Hannah) Jag blev chockad. Jag kunde inte tro att du faktiskt hade ringt polisen, *namn*.
(Clay) Jag viker upp kartan och tittar på den en sista gång.

Jag tror syftet är att läsaren ska känna sig närvarande, men för mig blir det tvärtom. Jag känner mig istället distanserad till både Hannahs röst och Clays verklighet.

Den här boken är definitivt tankeväckande och berörande, men jag vet inte om den berör mig på rätt sätt. Jag tycker att den är stark och svag, bra och dålig, rimlig och orimlig, allt på samma gång.
Jag kan förstå Hannahs resonemang, men jag känner inte igen mig i hennes känslor. Istället föraktar jag henne och valen hon väljer. Hon betraktar sig som ett offer för en kedja av händelser. Jag anser att det är omständigheter och inga skäl till att dö. Hon använder andra människor som ursäkter och därför tycker jag att hon är svag. Sedan skäms jag. För alla människor är olika och jag har ingen rätt att döma. Det får mig att undra om det är det som är meningen med boken?

Nej, jag får inte riktigt grepp om boken och vet inte hur jag ska förhålla mig till den. Men den väcker eftertanke och jag kan inte låta bli att tänka att om Hannah lagt en bråkdel av den tid och energi det tog för henne att spela in banden och skicka dem, på att istället leva så kanske hon inte hade behövt ta livet av sig.

Dessutom är det något jag inte kan sluta tänka på, någon liten detalj som stör mig, något som fattas. Efter en natts funderande kommer jag på vad det är. Den fjortonde sidan. Det är sju band, tretton inspelade sidor med tretton historier, men den sista och fjortonde sidan är tom. Det är den tomma sidan som stör mig. För den sista sidan borde vara tillägnad Hannah själv och hon borde berätta hur hon själv var delaktig i händelserna fram till sitt eget självmord. Hon gör valet, hon sväljer pillren. Hon är det fjortonde skälet.

Jag ansträngde mig för att hitta några citat i den här boken. Jag hittade ett roligt:

”Jättefötter? Allvarligt? Jag sysslar i och för sig inte med drömtydning, men hon kanske undrade om Justins var stor.”

Ett som symboliserar min tankegång genom hela boken, den där tanken jag hela tiden tänker men inte vågar säga högt, eftersom det då finns risk för att jag är precis så okänslig som jag tror att jag är:

”Jag borde inte vara med på de där banden. Hannah ville bara ha en ursäkt för att ta livet av sig.”

Det här citatet valde jag för att det visar Hannahs katalysator och jag tycker att det är tydligt att den här tjejen redan har gett upp för längesen.

”Du rörde mig … men jag utnyttjade dig. Jag behövde dig för att helt och hållet kunna släppa kontrollen över mig själv.”

Betyg: 6/10

Denna recension är skriven av Fia Filur. Läs även Boktyckes recension.

 

Tags: ,

7 responses to “Tretton skäl varför du inte ska öppna post från okänd avsändare

  1. boktycke

    April 25, 2011 at 11:16

    Som sagt så känns ju kasettband lite fånigt i dagens samhälle. Det skulle nästan vara mer troligt om hon har lagt upp youtube-videor på sig själv och sedan skickat länken.

     
  2. Fia Filur

    April 25, 2011 at 15:04

    Ja, jag har ju varken kunnat spela in eller lyssna på band på säkert tio år. Trodde inte dagens ungdomar visste vad band var 🙂
    Känns lite som om någon skulle skicka en utpressningsfilm på vhs till mig. Då måste jag springa runt och leta efter en video, något som jag heller inte sett till sedan jag flyttade hemifrån.

     
  3. aeskill

    April 25, 2011 at 18:20

    Verkligen roligt med kassettbanden. Jag var tvungen att ‘googla’ Jay Ashers ålder :-). Iofs är det en del filmer som kör på ‘skicka runt kassettband’ – idén, men de har nog tio år på nacken. Jag röster på youtube-klippen (då kunde Universial Studios, som ska göra filmatisering av boken, låtit youtube betala för den extra reklamplatsen).

     
  4. Fia Filur

    April 25, 2011 at 20:49

    Jag brukade kolla på tv-serien “Felicity” av JJ Abrams (Lost, Alias, Fringe) när jag var yngre. Hon och hennes lärare spelade in kassettband och skickade till varandra, typ som brevväxling. Jag och en kompis testade det en gång, men det var väldigt svårt. Man måste veta precis vad man ska säga annars blir det extremt långa, tråkiga pauser. Detta var när jag var 14-15 så det var en halv miljon år sen. 🙂

     
  5. aeskill

    April 26, 2011 at 08:26

    Haha, Felicity, den tv-serien såg jag också. Jag hade ingen aning om att det var Abrams (gillade verkligen Lost).

     
  6. Fia Filur

    April 26, 2011 at 19:14

    Jag är nog den enda i hela världen som har lyckats missa varenda avsnitt av Lost. Däremot tyckte jag första säsongen av både Alias och Fringe var väldigt bra. Det var på den tiden då jag fortfarande kollade på teve, det är helt bortprioriterat nu. (Förutom VD :))

     
  7. Matilda Persson

    June 9, 2011 at 16:39

    Jag håller med dig om att det var svårt när Jay blandade Hannahs röst om Clays tankar. Synd! Annars mycket bra.

     

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

 
%d bloggers like this: