Så var det dags för första omgången av Månadens bok. Detta är en utförlig recension som kan innehålla spoilers så läs på egen risk. Delta gärna i diskussionen om du har läst boken.
Titel: Vampire Academy (sv. Törst)
Serie: Vampire Academy 1
Författare: Richelle Mead
Sidantal: 332
Handling:
Rose är en dhampir, halvmänniska, halvvampyr och även väktare åt bästisen samt vampyrprinsessan Lissa. Efter två år på flykt har de blivit upptäckta och förs tillbaka till St. Vladimir’s Academy. Många av skolkamraterna välkomnade dem tillbaka men långt ifrån alla. Snart märks det att någon är ute efter dem, och denna känner till Lissas hemlighet…
Omdöme:
Som nämnt i tidigare inlägg så älskar jag vampyrer så jag hade höga förväntningar på den här. Den gjorde mig inte besviken, men den fick mig inte direkt att jubla heller. Okej, så vad tyckte jag om de olika delarna?
Karaktärerna:
Rose är en solklar favoritkaraktär, hon är protagonisten i boken och den man lär känna bäst. Hon har brister, hon har styrkor, hon har en personlighet som känns trovärdig och gör berättelsen intressant. Speciellt gillar jag att hon är ganska slutty av sig, seriöst, vem är inte trött på präktiga moralkakor till huvudroll? Okej, jag tycker att det är konstigt att hon fortfarande är oskuld med tanke på hur mycket hon verkar hångla med killarna, någonstans var väl författaren tvungen att dra en gräns.
Lissa har den näst största rollen i boken och är antagligen den som utvecklas mest. Hon börjar som den svaga i relationen och behövde Roses beskydd. Under bokens gång växer hon sig så pass stark att det blir hon som skyddar Rose och inte tvärtom.
Jag tycker verkligen om vänskapen mellan Rose och Lissa. De skyddar varandra på olika sätt och det är vackert att se hur nära de står varandra.
Dimitri har jag inget grepp om, i denna bok fungerade han i stort sett bara som Roses kärleksintresse. Jag antar att han växer i de kommande böckerna.
PoV (Point of View):
Boken är skriven ur Roses PoV och man märker tydligt hennes röst genom beskrivningarna. Att hon ibland hoppar in i Lissas sinne och får känna bästisens känslor är ett bra knep för att låta läsaren känna Lissa. Det blir som att byta PoV fast ändå inte. Här tycker jag att Mead har gjort ett bra jobb.
Ett minus på PoV-delen är att Rose döljer saker för läsarna. Man får inte veta anledningen till varför de rymde förrän långt senare i boken. Hon och Lissa pratar om saker som har hänt men innan de kommer till punkt så avbryter de. Personligen gillar jag inte alls att berättaren har hemligheter för läsaren eftersom det skapar avstånd. Varje gång Rose och Lissa börjar bli kryptiska glider jag ut ur Roses huvud och bli en tjuvlyssnare istället för att vara där med dem. Detta händer flera gånger i boken.
Tidshoppen gör det ibland svårt att följa med i berättelsen. Eftersom man hoppar direkt in berättelsen två år efter ”triggern”, så använder Mead flitligt av flashbacks för att visa läsaren vad som har hänt innan flykten. Oftast så förstår man att det är en tillbakablick men ibland är det förvirrande när man inte vet var i tidslinjen man befinner sig.
Världen:
Termerna dhampir, moroi och strigoi är lånade från rumänsk mytologi och av någon anledning tenderar vampyrer att ha en drottning som regent. Jag förstår att det är 12 kungliga familjer men hur politiken sköts vet jag inte, å andra sidan är det inte så viktigt för bokens handling. Jag gillar idén med att dhampir är livvakter åt moroi.
Nu vet jag inte riktigt vad som gavs ut först, House of Night eller Vampire Academy (vet bara att båda kom ut 2007) men vissa likheter är ju direkt smärtsamma. Magisystem med de fyra elementen plus anden, skola för vampyrer och två vampyrsorter (en död och en levande) bara för att nämna några. Eftersom jag har råkat läsa HoN före VA kändes dessa saker bara trist och urvattnad.
Handlingen
Boken har lite av allt, övernaturliga element, romans, tonårsdrama, spänning och även lite deckarmysterie. Efter att ha läst första boken i serien känns det som ännu en kamp mellan gott och ont. Handlingen är väl okej, den är inte uppseendeväckande men inte dålig heller. Mysteriet med de döda djuren är inte direkt någon gåta, det är ganska uppenbart vem som gjorde det med tanke på omständigheterna. Det förvånar mig faktiskt lite att Rose och Lissa inte kommer på det.
Takten
Inte en enda gång tycker jag att boken känns tråkigt vilket är väldigt positiv. Takten är lagom, information om världen och flashbacken kommer i kortare stycken med jämna mellanrum. Dessa var bra pauser och jag uppskattar att Mead inte överöser en med information på en och samma gång.
Inledning
Väldigt bra inledning, mans kastas in i handlingen direkt redan efter första meningen visste man att det skulle vara en saga med övernaturliga element. Kände mig absolut lockad att läsa vidare.
Upplösning
Slutet gott, allting gott, ja, så kändes det. Första boken i en serie har en tendens att vara avslutande och den andra boken brukar alltid sluta i cliffhanger. Är det för att man (eller förlagen) vågar ta mer risker med en andrabok?
Hursomhelst, jag kan inte komma på några lösa trådar och lösningen på mysteriet var okej.
Titel och omslag
Ganska tråkiga både två. Vampire Academy är inte direkt lockande. Tjejen på omslaget antar jag ska föreställa Rose och hon ser ju allt annat än inbjudande ut.
Personliga spekulationer
Jag vet inte alls vad som kommer i de andra böckerna men jag kan våga mig på att gissa att Dimitri kommer att få en större roll. Rose kommer inte att bli ihop med Mason, kanske en romans men han kommer inte att bli hennes äkta kärlek. Christian kommer också att få en större roll. Någon kommer att bli en strigoi, kanske Lissa eller Christan. Drottningen kommer att dö och de kungliga familjerna kommer att bråka om tronen. Ja, och så givetvis kommer strigoi-vampyrerna och anfaller.
Hehe, ska bli kul att se om jag har lyckats pricka rätt på något.
Betyg: 7/10
På det hela taget tycker jag att det är en läsvärd bok men inget som riktigt sticker ut i mängden. Det var min sammanfattning av boken det, vad tycker ni andra?
Andra böcker i serien:
1. Vampire Academy (sv. Törst)
2. Frostbite (sv. Fruset blod)
3. Shadow Kiss (sv. Skuggkysst)
4. Blood Promise (sv. Löftet)
5. Spirit Bound (sv. Andens kraft)
6. Last Sacrifice (sv. Yttersta offret)
Boktycke 
Bina
April 28, 2011 at 18:39
Jag lade upp en recension på min blogg. Inte alls lika djupgående som din (hade inte räknat med det heller 🙂 ), men jag tror vi tänker ganska lika om boken.
boktycke
April 28, 2011 at 19:16
Haha, ja vi tyckte rätt lika om boken. Gav ju till och med samma betyg, 3,5/5 = 7/10 :p
andréa
April 28, 2011 at 18:58
Avgudar själv den här serien, den är definitivt värd att fortsätta med. Från och med tredje boken Shadow Kiss är den o-trolig ända till slutet.
Amelie
April 28, 2011 at 19:13
Jag blev positivt överraskad av Vampire Academy, trots att även jag läst House of night innan. Jag har läst de två första böckerna i VA hittills, men ska läsa vidare för jag tycker verkligen om dem! Jag tycker att uppföljaren, Frostbite, är minst lika bra som första boken.
aeskill
April 28, 2011 at 20:27
Följer ditt upplägg i miniformat:
Karaktärerna: Rose är klart bättre än Zoey, men ingen Katniss. Jag håller med om att det är skönt att Rose har både styrkor och brister, men är nog lite gammaldags (eller bara gammal :-)) och hade dragit ner lite på ‘slutty’. I övrigt fastnade de inte riktigt. Jag gillade framställningen av Christian, men har inte bestämt mig för vad jag tycker om de andra. Dimitri kändes lite ’fyrkantig’.
POV: Jag håller med dig. Mead har varit kreativ och får på ett naturligt sätt in mer än ett POV. Jag är svag för smarta ‘fler’POVs-lösningar eftersom det, förutom att ge insikt i en person till, nyanserar andra karaktärer.
Inledning, värld och handlingen: Ett stort plus för första meningen: Jag kände hennes skräck innan jag hörde hennes röst (hade velat läsa den engelska texten). Dessutom tycker jag om upplägget med dhampir, moroi och strigoi. Vad avser handlingen i stort saknar jag fokus eller det där lilla extra som gör att boken sticker ut ur mängden.
Sammanfattning: Jag hade nog satt betyget 6/10. Däremot tror jag (som många också skriver) att serien växer vartefter.
Trevlig kväll!
boktycke
April 28, 2011 at 21:01
Den engelska meningen är “I felt her fear before I heard her screams.” Tyckte att den var riktigt bra också ja.
Du har nog rätt i att handlingen saknade fokus, det var lite av allt och inte tillräckligt spännande för att jag skulle riktigt sugas in i berättelsen.
Vad tyckte du om likheterna med House of Night? Så fort det visade sig att Lissa hade spirit/ande som kraft tänkte jag (tyvärr) direkt på Zoey.
aeskill
April 29, 2011 at 06:53
Jag fann också vissa likheter, men har inte lyckats klura ut om det enbart är ett sammanträffande att de båda avänder sig av ‘elementen’. Det kan ju hända att de båda läst och inspirerats av en och samma underliggande bok.
Fia Filur
April 28, 2011 at 21:04
Jag försökte skriva en kort sammanfattning, med betoning på försökte…
Karaktärerna:
Min favorit är också Rose. Som sagt så har hon både styrkor och svagheter och jag tycker det är tydligt att det finns utvecklingspotential. Rose är från början väldigt kaxig på ett både bra och dåligt sätt. Det enda som är riktigt viktigt för henne är Lissas säkerhet. Jag tycker att deras vänskap porträttseras väldigt fint. Rose skulle utan tvekan offra sitt liv för att rädda Lissa och en sådan självuppoffring tycker jag i vanliga fall känns ganska orealistisk, men i Roses fall känns det självklart. Rose är uppfostrad enligt regeln att en dhampir ska utbildas till en beskyddare och skydda en moroi no matter what, det är så hennes mammas liv ser ut och det är så hennes framtida liv ska se ut. Det är bara så det är och därför köper jag det.
Jag gillar även Christian. Han är så tvärtom mot Lissa, så udda och så fel att det känns som det är självklart att det utvecklas något mellan just de två.
PoV
Jag tycker att berättarrösten är väldigt trovärdig som Rose, alla ordval och uttryck, det hänger med bra även i översättningen. Dessutom smart att kunna byta till Lissa pga bandet.
Världen
Jag tycker världen är bra uppbyggd och fascinerande. Dhampirerna ser ut som människor men är starkare, snabbare och har förhöjda sinnen. Rasen är utdöende så de försöker rädda moroi och därmed även rädda sig själv. Människa +moroi=dhampir, moroi+dhampir=dhampir, men dhampir+dhampir kan inte få barn tillsammans. Varför kan man undra?
Handling
Håller med om att handlingen inte är särskilt uppseendeväckande. Det jag fastnar mest för är karaktärerna.
Inledning
Jag köpte både Törst och Fruset blod efter att ha läst inledningskapitlet på Meads hemsida så jag tycker uppenbarligen att första kapitlet är spännande och intressant! Jag blev lite förvånad över att handlingen inte alls utspelade sig när de var på flykt. Rose och Lissa borta från skolan i två år. Det är en lång tid. Vad gjorde de egentligen i människornas värld så länge? Enda anledningen till den långa frånvaron måste vara för att Rose ska specialtränas av Dimitri eller?
Upplösning
Jag hade nog väntat mig mer action i slutet. Hallå, Rose dödade ju inte ens några strigoi! Men sett till att det är en serie på sex delar så är det rätt självklart att man inte kan springa runt och döda strigoi redan i första boken för då blir det svårt att höja ribban sen. Jag tycker också att den här boken slutar bra, som om det skulle kunna vara slut där, även om jag gärna vill läsa mer. Har också noterat att första boken i en serie brukar sluta okej, medan senare delar blir allt värre att vänta på pga cliffhanger.
Titel och omslag
Jag tycker att den svenska titeln Törst är bättre än Vampire Academy, men omslaget, som är samma för alla delar förutom varierande färg, är fruktansvärt tråkigt. Tycker de engelska omslagen är bättre än de svenska.
Personliga spekulationer
Jag köpte fyra vampyrböcker hösten 09, det var VA 1 och 2 och HoN 1 och 2. Jag läste VA först och blev helt till mig. Sen läste jag HoN och störde mig så mycket på Zoey att jag var tvungen att läsa om VA för att sudda bort det. Jag tänkte också på likheterna som du räknade upp, men för mig blev det tvärtom eftersom jag läste böckerna i omvänd ordning. Sett till handlingen tycker jag inte att VA är jättemycket bättre, men karaktärsmässigt tycker jag att VA ligger långt före. En sak som jag tror förstärkte mitt intryck av VA var pga att jag läste de två första böckerna samtidigt, jag fick en dubbel dos. Törst är som sagt okej, men inte jättestark som fristående bok. Fruset blod/Frostbite är inte totalt actionspäckad och kanske lite tam i jämförelse med efterföljande delar, men jag upplever den som mer spännande, och att det äntligen börjar hända något.
Som jag ser det så är det många serier som växer med tiden och förväntningarna växer också, så att läsa del ett kan nog bli antiklimax när man har hört mycket bra. Och jag som har läst alla sex böckerna har svårt för att distansera mig från mina värderingar för att fokusera enbart på ettan, för det är faktiskt sant att det blir bättre. Det blir mycket, mycket bättre 🙂
Men jag hade också gett 3,5/5
Bina
April 29, 2011 at 13:01
Det är ju helt klart en karaktärsdriven bok. Mycket tror jag det beror på att man som läsare verkligen ska lära känna personerna innan de “riktiga” händelserna drar igång. Jag har kommit ung halvvägs in i “Fruset blod” och kan känna att det inte är lika mycket koncentrerat på personerna, eftersom jag redan känner dem.
Jag tycker däremot att det går lite segt fram eftersom det (som många andra redan sagt) inte händer så mycket annat runtom. Ändå kan jag inte låta bli att fortsätta läsa eftersom jag blir så pass intresserad av alla relationer som finns. Är det något Mead verkligen har lyckats med är det att göra (de flesta) karaktärer trovärdiga, speciellt Rose. Jag kan verkligen känna med henne, både ilskan och lyckan, när hon retas med Mia, när hon umgås med Lissa, Dimitri och andra.
Fia Filur
April 29, 2011 at 13:39
Tror du har helt rätt Bina, man ska ha koll på personerna innan det blir mer action.
Funderade lite på det där med att Rose gärna hånglar upp folk. Jag upplever henne inte som slampig, utan mer som en tjej som är ser bra ut och är medveten om det. Hon gillar att ha kul och festa, men hon har ändå personlig integritet och går inte för långt. Hon säger ju till Jesse redan från början att hon inte tänker gå hela vägen. Hur som helst så tycker jag att det är uppfriskande med en huvudperson som är snygg och som inte rackar ner på sig själv. Det blir så tjatigt med alla tjejer som ser sig själva som intetsägande, tråkiga och alldagliga, men som tydligen inte alls är det, eftersom alla möjliga killar och särskilt världens snyggaste vill ha dem.
Som ni har skrivit tidigare så känns det som om det fattas fokus. Jag tycker även att det borde läggas till vissa scener, broderas ut, fördjupas. Om man jämför med senare böcker, som är tjockare och mer välfyllda, så känns det som att det finns små glapp i den första.
aeskill
April 29, 2011 at 17:44
Haha, jag funderar ofta över fenomenet om den intetsägande tjejen som de mest eftertraktade killarna i böckerna faller pladask för. Det är nog mindre vanligt förekommande IRL.
boktycke
April 30, 2011 at 00:54
Det är väl så för att många tonåringar tjejer tyvärr har dåligt självförtroende och gillar därför att läsa om intetsägande tjejer som får skolans snyggaste kille. Sen vill nog många författare ge utrymme för karaktären att växa så därför låter man dem börja lågt. Men jag håller med att det inte är så troligt irl.
Bina
April 30, 2011 at 02:57
Det är ju en helt annan grej om den intetsägande tjejen (eller killen) i fråga träffar på sin “älskling” på ett udda sätt, ett sätt som gör att de inte kan skiljas från varandra hur mycket de än vill, som genom utpressning.
Nej, jag är grymt trött på tjejer som alltid ska växa genom en bokserie. Ge mig fler som är starka redan från början!
Fia Filur
April 30, 2011 at 08:15
Tycker det är motsägelsefullt att ha en intetsägande huvudperson för jag tror inte att det finns några intetsägande människor. Jag har då aldrig känt mig som en och jag känner ingen annan heller. Varför i all världen skulle jag vilja umgås med intetsägande människor när det finns intressanta? Och varför i all världen skulle jag vilja läsa om en?
Fia Filur
April 30, 2011 at 08:30
Alltså det jag menade var att alla människor har något speciellt och det är väl bättre att fokusera på det speciella redan från början, istället för att den intetsägande tjejen blir speciell bara för att universums hetaste kille råkar bli tänd på henne.
boktycke
April 30, 2011 at 10:53
Vad menas med “intetsägande” i det här fallet? Jag tänker att det är tjejer som tycker att de själva är ointressanta oavsett om de egentligen är det eller ej. Oftast är de kär i någon kille som de tror de inte kan få. Det enda exemplet jag kan komma på nu i bokväg är Bella i Twilight men det kryllar av sådana karaktärer i typiska tjejmanga.
Fia Filur
April 30, 2011 at 12:05
Jo, jag tänker likadant och Bella är väl det bästa exemplet, men även Clary från Mortal Instruments och kanske till viss del Nora från Fallen ängel. Det jag retar mig på är varför huvudpersonen måste tycka att hon själv är ointressant, alldaglig och tråkig, medan alla andra beskrivs som coola. Det jag gillar med VA är att Rose är jämlik och att hon redan från början kan delta aktivt i strider istället för att passivt vänta tills någon har räddat henne.
boktycke
April 30, 2011 at 18:11
Det är det jag gillar med Rose också, men jag saknar karaktärsutveckling hos henne (i denna bok). Personligen tycker jag att bara Lissa växte, och det berodde ju egentligen en stor del på hennes kraft.
Nästan allt i VA var lite över medelmåttig och jag saknade det där lilla extra. Har tvåan hemma och ska läsa den snart ^^
Amelia
July 14, 2011 at 19:07
Jag älskar VA serien! Men de första böckerna är inte alls lika bra som de sista. Jag läsate VA först sen HoN därför tyckte jag inte alls lika bra om HoN. Mitt råd är att du läser alla i serien speciellt de sista! Så gudomligt bra!!!
*Kraam
Rebecca
February 18, 2012 at 16:26
Jag själv fullkomligt älskar serien. De blir så mycket bättre senare 🙂
Jag läste dock V.A före jag läste HoN och därför blev det tvärtom för mig. Gillar V.A serien så mycket mer än HoN.
Anna - Boktycke
February 18, 2012 at 16:28
Samma här! VA är helt underbar! HoN orkar jag inte läsa längre 🙂
Mimmi
September 10, 2012 at 19:52
Gud jag älskar VA!
kolla gärna in min blogg 🙂 kommer nog skriva mer om den där!
kram!