RSS

Den tjockaste boken jag någonsin har läst

31 Aug

Årets första klassiker klarläst!

Gone with the WindTitel: Gone with the Wind
Författare: Margaret Mitchell
Serie: Gone with the Wind #1
Sidantal: 1448(!)
Utgivningsår: 1936

Handling:
Scarlett O’Hara är den vackra, rika och manipulativa flickan som lämnar krossade hjärtan vart än hon går. Hennes största bekymmer är att välja vilken klänning hon ska ha på sig och att hon inte är tillräckligt i centrum på festerna. När nyheten om att hennes hemliga kärlek Ashley ska gifta sig med en av områdets blekaste flicka Melanie blir hon eld och lågor. Ashley måste fortfarande vara kär i henne och gifter sig bara med Melanie för att han blir tvingad till det. För att hämnas på honom gör hon det första bästa hon kommer på i stundens hetta, att själva gifta sig med en man hon inte älskar. Detta är bara början på det liv som kommer att innebära både mycket sorg och glädje. För inbördeskriget närmar sig, och oavsett om man är med i armén eller inte så får man uppleva konsekvenserna.

Tycke:
Jag gjorde det! Jag läste ut Gone with the Wind! Första klassikern i år och även den tjockaste boken jag någonsin har läst. Hah, hädanefter kommer böcker på 500 sidor att kännas som noveller.

Jag har som princip att sätta allt som händer efter första tredjedelen av boken som spoiler men här är första tredjedelen på nästan 500 sidor så även om jag bara diskuterar bokens början så känns det som att jag avslöjar för mycket. Så ifall ni absolut inte vill veta något om bokens handling så kan ni sluta läsa recensionen nu.

Gone with the Wind började riktigt segt. De första 100 sidorna fick jag verkligen kämpa mig igenom. Det var så mycket bakgrundsinformation som trycktes upp i läsarens ansikte att jag fick ta pauser flera gånger för att inte bli för uttråkad. Dessutom så var det alldeles för mycket information om karaktärer som bara hade en liten roll i boken. Nåja, efter 300 sidor började boken bli bra. Vet inte om det var för att jag vande mig vid berättarstilen eller om handlingen äntligen tog fart. Och efter 800 sidor var jag helt fast i berättelsen om Scarletts liv.

Trots att Gone with the Wind är en omtalad klassiker så visste jag knappt något om den innan jag började läsa. Scarletts karaktär överraskade mig verkligen. Hon är verkligen inte den typiska goda och älskvärda tjejhuvudrollen. Nej, hon manipulativ, arrogant, elak, feg och rätt utsagt den mest självviska huvudrollen jag har stött på i bokväg. Mina känslor för henne växlade hela tiden mellan beundran och avsky. Jag älskar att hon inte är svag utan har tillräckligt med mod och list för att klara sig själv, men däremot är hon så egoistisk och självkär att jag vill skrika åt henne.

Det finns väldigt många karaktärer i boken och favoriten är Melanie. Så naiv och alldeles för godhjärtad för sitt eget bästa. Rhett Butler gillar jag väldigt mycket också men han sjönk lite i mina ögon i slutet liksom Ashley. Finns hur mycket som helst jag kan diskutera om dem men för att hindra att recensionen blir ännu längre så nöjer jag mig med detta. På det hela taget så tycker jag att författaren har fått till riktigt bra och komplicerade karaktärer.

Vad jag älskade med boken är den historiska aspekten. Jag visste knappt något om det amerikanska inbördeskriget. Allt jag vet är att den södra sidan bedrev slavhandel och den norra sidan var emot. Innan jag läste boken tyckte jag att det var självklart att slavhandeln skulle förbjudas och att Ku Klux Klan bestod av en samling mordiska och hemska rasister. Nu när jag har läst boken har jag fått en annan bild av händelsen. Riktigt intressant att läsa från ”förlorarnas”-sida. För Scarlett var det självklart att svarta var mindre värda och passade bäst som tjänare. Även om jag inte alls delar hennes synpunkter så var det fascinerande att läsa ur hennes synvinkel.

Nu är recensionen väldigt lång och jag tänker avsluta den spoilerfria delen. Det finns så mycket mer jag vill berätta och jag kan hålla på hur länge som helst. Har skrivit lite spoileraktiga tankar i den gråa rutan. Ifall ni har läst boken och vill diskutera den så är ni supervälkomna att lämna en kommentar. Kort sagt så gillar jag boken men jag vet inte om jag skulle rekommendera den till någon annan. Den är väldigt bra men inte fullt så tillräckligt bra att det väger upp de första 100 supertråkiga sidorna. Det finns en fristående fortsättning som är skriven av en annan författare och vad jag har hört så är många missnöjda med den så jag lär nog inte plocka upp den. Men jag är väldigt glad över att jag har läst ut Gone With the Wind för det är en mäktig upplevelse.

Lite småroliga missförstånd när jag läste boken:

  • Jag fattade först inte ens att Ashley var en kille utan trodde att Scarlett var kär i en tjej. Ojoj, det var verkligen nymodigt tänkte jag haha.
  • När det pratades om att det skulle bli krig mot ”The Yankees” blev jag helt förvirrad. ”Yankees” för mig betyder ju amerikaner men Scarlett var ju amerikanare själv. Fattade först ingenting men och det dröjde så där 50 sidor innan jag kom på att Yankees är en benämning på de norra amerikanarna.
  • Användning av ordet ”lick”. Första gången det kom upp var det i sammanhanget ”We will lick the Yankees in a month.” Trodde först att det var ett tryckfel och att det skulle stå ”kick” istället. Men det dök upp så många gånger i texten senare så jag förstod att det måste betyda något i stil med klå. Men jag satt och skrattade lite för mig själv i början då jag trodde att det stod att de skulle slicka dem i en månad ehhh.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • OMG, slutet! Ahhhh, hur kan det sluta så?!! Jag trodde att det saknades sidor i min bok för det var så mitt i. Åh, stackars Rhett. Vilken bitterljuv kärlek. Samtidigt som jag är glad över att det inte är ett superlyckligt slut (för Scarlett förtjänar det verkligen inte) så var det här alldeles för tragiskt. Gahh, men så himla dumt att både Rhett och Scarlett vägrade erkänna sin kärlek och väntade hela tiden på att den andra ska ta det första steget. Så himla störigt och tragiskt! De kunde ha fått ett lyckligt slut men bådas stolthet kom i vägen…
  • Jag fattade inte att Ashley faktiskt var lite kär i Scarlett förrän i sista tredjedelen. Trodde hela tiden att det bara var Scarlett som hade inbillat sig att han älskade henne i hemlighet. Det fick faktiskt honom att sjunka i mina ögon.
  • Så himla chockad jag blev när Scarlett gifte sig med Charles och fick till och med barn med honom. Hade verkligen inte väntat mig det. Hade lite svårt för de stora tidshoppen i början men jag vande mig snabbt och i slutet tyckte jag att det var bra att författaren ”snabbspolade” så mycket.
  • Var ju uppenbart att Frank var med i Ku Klux Klan men jag hade inte räknat med att Ashley skulle vara det heller. Men stackare som blev lurad av Scarlett. Han dog för att hämnas henne och hon älskade honom inte ens.
  • Vad ledsen jag blev när Ellen dog. Detsamma med Bonnies och Melanies död. Det är ju de få människorna som Scarlett faktiskt bryr sig om. Speciellt Bonnies död var jag tvungen att läsa om för att begripa att det faktiskt hade hänt.

 

Karaktärer: +1
Berättarröst/språk: +0,5
Miljö: +1
Historisk bakgrund: +1
Takt i början: -0,5

Mest intressanta karaktär: Melanie, sen Rhett.
Bästa scen eller del: Finns ganska många, den första jag kan komma på är [när Melanie fick sitt första barn].
Minnesvärt citat: “Until you’ve lost your reputation, you never realize what a burden it was or what freedom really is.”

Rekommenderar för:
Vill du ha en välskriven roman med komplexa karaktärer som utspelar sig under det amerikanska inbördeskriget så lär du älska den här.

Rekommenderar inte för:
Om du vill undvika tegelstenar så bör du hålla dig borta.

B8Betyg: 8/10

 

Tags: ,

8 responses to “Den tjockaste boken jag någonsin har läst

  1. Malka

    August 31, 2013 at 15:19

    Intressant att läsa din recension! Jag ska ge mig i kast med den här tegelstenen nu i höst. Ska bli spännande!

     
    • Anna - Boktycke

      September 1, 2013 at 00:37

      Lycka till! Och hoppas att du tycker om den minst lika mycket som jag gör :p

       
  2. Mimsan

    August 31, 2013 at 16:44

    Jäklar… nu snackar vi riktiga tegelstenar här😉

     
  3. Hanna

    August 31, 2013 at 18:58

    Jag läste boken för flera år sedan men det var inte jättelängesen jag såg filmen. Jag älskar faktiskt slutet, men så älskar jag sånt där sorgligt och tragiskt också så länge det görs på rätt sätt, vilket jag tyckte att det här gjordes. Är faktiskt sugen på att läsa om den! Har den i tre olika böcker, så då kan man tänka på det lite som en trilogi. Känns inte lika tegelstensaktigt då!

     
    • Anna - Boktycke

      September 1, 2013 at 00:38

      Jag har inte gett mig på filmen än. Är lite rädd att den kommer att första min bild av karaktärerna. Är dock väldigt nyfiken så jag lär väl se den någon gång.

       
  4. Evelina

    August 31, 2013 at 19:13

    Uj, det var många sidor! Jag skulle faktiskt vilja läsa boken, den skulle kunna passa mig rätt så bra och tegelstenar brukar inte avskräcka mig heller🙂

     
    • Anna - Boktycke

      September 1, 2013 at 00:39

      Ja! Har du inget emot tegelstenar så tycker jag absolut att de ska läsa den. Det är en mäktig läsupplevelse🙂

       

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

 
%d bloggers like this: