RSS

Author Archives: Anna - Boktycke

About Anna - Boktycke

En aspirerande författare som älskar ungdomsböcker.

Leigh Bardugo – King of Scars

Nikolai är tillbaka!

Titel: King of Scars
Författare: Leigh Bardugo
Serie: Nikolai Duology #1
Sidantal: 527
Utgivningsår: 2019

Baksidestexten:
Nikolai Lantsov has always had a gift for the impossible. No one knows what he endured in his country’s bloody civil war—and he intends to keep it that way. Now, as enemies gather at his weakened borders, the young king must find a way to refill Ravka’s coffers, forge new alliances, and stop a rising threat to the once-great Grisha Army.

Yet with every day a dark magic within him grows stronger, threatening to destroy all he has built. With the help of a young monk and a legendary Grisha Squaller, Nikolai will journey to the places in Ravka where the deepest magic survives to vanquish the terrible legacy inside him. He will risk everything to save his country and himself. But some secrets aren’t meant to stay buried—and some wounds aren’t meant to heal.

Tycke:
Det finns många fantasyförfattare som inte kan lämna sina världar utan fortsätter att ge ut uppföljare och spinoff-serier en efter en. Oftast så brukar jag känna att det räcker med originalserien och låter bli att läsa de andra böckerna, men Bardugos Grisha-värld är ett undantag.

King of Scars utspelar sig flera år efter händelserna i böckerna om Alina och två är efter händelserna i Ketterdam med Kaz och tjuvgänget. Man får bland annat möta vår kära Nikolai igen (denna gång som huvudperson), Nina och andra välbekanta karaktärer. Tyvärr är Kaz (som är en av mina absoluta mästertjuvar) inte med men han nämns flera gånger och jag önskar så innerligt att författaren kan skriva en uppföljare med honom i huvudroll.

Språket är bra, handlingen är okej spännande och det finns flera oväntade tvistor. Bitvis är den lite seg men slutet gör att man vill resa fram i tiden för att få tag på nästa bok. Mitt största klagomål med boken är att händelserna i Fjerda och de i Ravka känns som separata berättelser, men jag antar att de kommer att flätas ihop i nästa bok.

Har man läst de tidigare böckerna av författaren och gillat dem så är King of Scars ett måste. Om inget annat så är omslaget väldigt snyggt.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Men åhhh, är Darkling tillbaka? Känns lite snopet med en gammal fiende som återuppväcks men man kan ju hoppas på att Alina dyker upp i nästa bok.
Advertisements
 

Tags: , ,

Neal Shusterman – Thunderhead

Molnet som styr mänskligheten

Titel: Thunderhead
Författare: Neal Shusterman
Serie: Arc of Scythe #2
Sidantal: 504
Utgivningsår: 2018

Baksidestexten:
Rowan has gone rogue, and has taken it upon himself to put the Scythedom through a trial by fire. Literally. In the year since Winter Conclave, he has gone off-grid, and has been striking out against corrupt scythes—not only in MidMerica, but across the entire continent. He is a dark folk hero now—“Scythe Lucifer”—a vigilante taking down corrupt scythes in flames.

Citra, now a junior scythe under Scythe Curie, sees the corruption and wants to help change it from the inside out, but is thwarted at every turn, and threatened by the “new order” scythes. Realizing she cannot do this alone—or even with the help of Scythe Curie and Faraday, she does the unthinkable, and risks being “deadish” so she can communicate with the Thunderhead—the only being on earth wise enough to solve the dire problems of a perfect world. But will it help solve those problems, or simply watch as perfection goes into decline?

Tycke:
Neal Shusterman är en grym författare, han är hänsynslös mot både sina karaktärer och läsare. Detta är den andra boken i hans nyaste serie och medan första boken Scythe vann mitt hjärta så krossade Thunderhead det. Jag visste redan i förväg att slutet skulle vara jobbig, jag hade bara inte väntat mig att det skulle vara så extremt.

I Thunderhead får man mycket mer insikt i hur Thunderhead (AI-systemet som styr världen) tänker och vilka regler detmåste rätta sig efter. Man får även veta mycket mer om världen och maktspelen inom Scythe-regeringen. Eftersom det är så mycket fakta som presenteras så är tempon inte lika hög som i första boken. Det blir dock aldrig tråkigt och de sista 50 sidorna är så spännande att det var helt omöjligt att sluta läsa.

Handlingen kretsar fortfarande kring Citra och Rowan, men de är inte lika mycket i fokus längre. Det är fler parallella händelser vilket gör att man får följa flera perspektiv, t.ex. nykomlingen Greyson, Thunderhead själv samt andra scythes. Kanske är den splittrade fokusen anledningen till varför jag inte är 100% känslomässigt knyten till karaktärerna, jag bryr mig om dem, men trots slutet så var mina ögon helt torra (och jag har väldigt lätt för att gråta).

Det jobbiga med att ha läst ut Thundehead är att jag längtar så otroligt mycket efter nästa bok som kommer ut först om 6 månader! Jag vill läsa fortsättningen nu!!!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Så mycket jag avskyr Goddard! Han är ju verkligen ond rakt igenom! Och att han lyckas med sin fruktansvärda plan med att döda alla Grand Scythes och kommer undan! Jag måste dock medge att han är ganska smart som kom på idén. Så himla jobbigt att han blev återuppväckt, Rowan skulle ha gjort ett mer ordentligt jobb i första boken.
  • Undrar när Citra och Rowan kommer att hittas. Men nu kanske Thunderhead bryter mot reglerna och hjälper dem.
  • Är så nyfiken på vad sista lösningen för en korrupt Scythe-regering är. Är det att alla ringar kommer att förstöras, eller att Thunderhead kommer att förstöras och människorna kan dö igen? Kommer Thunderhead att bli “ond” nu? Hoppas inte det!
 

Tags: , , ,

Leigh Bardugo – The Language of Thorns

Sagor från en påhittad värld

Titel: The Language of Thorns: Midnight Tales and Dangerous Magic
Författare: Leigh Bardugo
Serie: Grishaverse
Sidantal: 281
Utgivningsår: 2017

Baksidestexten:
Love speaks in flowers. Truth requires thorns.

Travel to a world of dark bargains struck by moonlight, of haunted towns and hungry woods, of talking beasts and gingerbread golems, where a young mermaid’s voice can summon deadly storms and where a river might do a lovestruck boy’s bidding but only for a terrible price.

Inspired by myth, fairy tale, and folklore, #1 New York Times–bestselling author Leigh Bardugo has crafted a deliciously atmospheric collection of short stories filled with betrayals, revenge, sacrifice, and love.

Perfect for new readers and dedicated fans, these tales will transport you to lands both familiar and strange—to a fully realized world of dangerous magic that millions have visited through the novels of the Grishaverse.

Tycke:
Som med alla populära YA-serier så måste det ju finnas kompanjonsböcker till originalserien. Här har vi en samling av sagoberättelser från Leigh Bardugos Grisha-värld. Och ja, det känns lite konstigt att läsa en sagosamling för en fiktiv värld men vem bryr sig så länge de är välskrivna?

Ayama and the Thorn Wood
Vad blir resultatet när Bardugo mixar ihop myten om Minotauren, Tusen och en natt, Askungen och Skönheten och Odjuret? Jo, det blir överraskande bra. Denna är min favorit i samlingen och den som känns mest “sagolikt”.
Betyg: 4/5

The Too-Clever Fox
En klassisk fabel där moralen är att man inte ska överskatta sig själv (även om man är väldigt duktig). Lite väl förutsägbar, men de talande djuren var charmiga.
Betyg 2,5/5

The Witch of Duva
Som Hans och Greta, fast utan Hans… och häxan äter inte upp en. Den började bra, men i slutet blev den väldigt konstig, och ganska obehaglig också.
Betyg 2/5

Little Knife
Vet inte riktigt vad originalsagan heter men denna påminner mycket om den sagan där kungen gifter bort sin vackra dotter till den som klarar av tre av hans “omöjliga” uppdrag. För mig är den lite för upprepande och inte särskilt minnesvärd.
Betyg 2/5

The Soldier Prince
Baserad på Tennsoldaten, fast med svartkonst. Här har vi ännu en konstig berättelse som jag hade svårt för.
Betyg 2/5

When Water Sang Fire
Den lilla sjöjungfrun, men med Ursula som huvudroll. Den här gillar jag, intressanta karaktärer och miljö. Det är även en av de längre sagorna så man hinner komma in i berättelsen på riktigt innan den tar slut.
Betyg: 3,5/5

För mig är första och sista sagan favoriterna. Resten är tyvärr lite för skumma för min smak, eller så föredrar jag helt enkelt längre berättelser. Rekommenderar jag boken? Ja, om du verkligen gillar Grisha-världen och sagor, annars så kan man lägga pengarna på något annat.

 

 

Tags: , ,

Jay Kristoff – Lifel1k3

När robotar är mer mänskliga än människor…

Titel: Lifel1k3
Författare: Jay Kristoff
Serie: Lifel1k3 #1
Sidantal: 402
Utgivningsår: 2018

Baksidestexten:
On a floating junkyard beneath a radiation sky, a deadly secret lies buried in the scrap.

Eve isn’t looking for secrets—she’s too busy looking over her shoulder. The robot gladiator she’s just spent six months building has been reduced to a smoking wreck, and the only thing keeping her Grandpa from the grave was the fistful of credits she just lost to the bookies. To top it off, she’s discovered she can destroy electronics with the power of her mind, and the puritanical Brotherhood are building a coffin her size. If she’s ever had a worse day, Eve can’t remember it.

But when Eve discovers the ruins of an android boy named Ezekiel in the scrap pile she calls home, her entire world comes crashing down. With her best friend Lemon Fresh and her robotic conscience, Cricket, in tow, she and Ezekiel will trek across deserts of irradiated glass, infiltrate towering megacities and scour the graveyard of humanity’s greatest folly to save the ones Eve loves, and learn the dark secrets of her past.

Even if those secrets were better off staying buried.

Tycke:
Hade så höga förhoppningar på denna. Jag älskade ju Illuminae-serien och att denna har över 4 stjärnor i medelbetyg hos Goodreads. Jag trodde verkligen att Lifelike skulle bli en ny favorit men så blev tyvärr inte fallet.

Missförstå mig inte nu, jag gillar boken men jag älskar inte den. En stor anledning till det är språket, jag har så svårt för slang i böcker och här känns det som att Kristoff har gått all-in med påhittade uttryck och förvrängningar av normala ord. Jag kom av mig i texten hela tiden vilket gjorde att jag aldrig hittade något läsflyt utan läste bara några enstaka kapitel åt gången.

Huvudrollen Eve gillar jag, hon är tuff och målmedveten. Bästisen Lemon fastnar jag inte för, hon känns för överdriven och tyvärr inte särskilt trovärdig. Kärleksintresset Zeke är för perfekt och det gör honom tråkig. Cricket är ganska rolig, men skämten om hans (avsaknad) av manliga delar blev tröttsamt efter ett tag.

Det jag uppskattar absolut mest är hur brutal boken stundtals är, här dör folk till höger och vänster vilket förstärker det postapokalyptiska och laglösa samhället. Miljön är riktigt intressant och jag hade jättegärna sett boken som film. Flera av tvisterna är oförutsedda och action finns det gott om.

Som sagt, en ganska bra bok. Hade det inte varit för språkets skull så hade jag gillat den mycket mer.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Jag misstänkte att pappan gjorde något med Anas kropp efter explosionen, men jag trodde att det var därför Evie/Ana fick superkrafter. Hade faktiskt inte räknat med att det var Lemon som hade superkrafter och Evie är en lifelike baserad på Ana.
  • Undrar hur det känns för Zeke att det finns två Ana, måste ju vara helt förvirrande. Och undrar var mänskliga Ana är.
 

Tags: , ,

Neal Shusterman – Scythe

Med yrket att döda…

Titel: Scythe
Författare: Neal Shusterman
Serie: Arc of Scythe
Sidantal: 435
Utgivningsår: 2016

Baksidestexten:
Thou shalt kill.

A world with no hunger, no disease, no war, no misery. Humanity has conquered all those things, and has even conquered death. Now scythes are the only ones who can end life—and they are commanded to do so, in order to keep the size of the population under control.

Citra and Rowan are chosen to apprentice to a scythe—a role that neither wants. These teens must master the “art” of taking life, knowing that the consequence of failure could mean losing their own.

Tycke:
Neal Shusterman är ett geni när det kommer till serier med intressanta och morbida koncept. Älskade UnWind-serien av honom och Scythe kan mycket väl bli en ny favoritserie också.

Berättelsen utspelar sig i framtiden där tekniken har gått så långt fram att allting styrs av “molnet” och det är fred på jorden. Människor dör inte längre av svält, ålderdom, trafikolyckor, sjukdomar osv. För att jorden inte ska bli överbefolkat finns så kallade Scythes som har till sin livsuppgift att skörda människor så att de dör på riktigt.

Som alltid så är Shustermans världar så genomtänkta (eller de ger åtminstone sken av det). Allt från hur odödligheten påverkar samhället, politiken och människans psyke känns så trovärdigt. Älskar hur han får fram dystopiska känslor fast det utspelar sig i en utopi.

Både Citra och Rowan är intressanta karaktärer, liksom Faraday och Curie. Handlingen är superoförutsägbar och den tog flera oväntade riktningar. Spänningen är konstant och jag ville fortsätta läsa hela tiden. Det enda som hindrar boken från att få full pott är romansen mellan Citra och Rowan. Är det något som Shusterman behöver jobba på så är det romansen. Det är liksom noll i kemi mellan dem.

Kort sagt, en av de bästa seriestarterna jag har läst på länge. Kommer säkerligen att kasta mig över bok 2 snart.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Oj, jag trodde att Faraday var död på riktigt! Och så himla bra att Rowan dödade Goddard och de andra i hans gäng. Tycker så synd om Volta, speciellt efter att ha läst hans journal om att han tänker leva tills han blev över 1000 år.
 

Tags: , ,

Sommartider hejhej

Jag lever wohoo! Har inte uppdaterat på mer än två månader men ja, med en bebis och en sprallig treåring hemma så är det knappt jag har orken att sätta mig vid datorn och skriva. Igår sov jag dock bra vilket resulterar i det här inlägget som några förinställda recensioner. Stay tuned!

Aropå ingenting så tycker jag att de senaste dagarna har varit superjobbiga! Man kan ju tro att jag med mina asiatiska gener borde klara av värmen bra men nope! Blir helt utslagen och har svårt att sova, ser fram emot när det blir kyligare.

 

 

 
Leave a comment

Posted by on July 28, 2019 in Blandat

 

Akuten x3 på 10 dagar

Från att bara ha behövt uppsöka akut sjukvård en enda gång i hela mitt liv så den siffran nu fyrdubblats på de senaste två veckorna. Det hela började när Luna var 5 dagar gammal och hade svårt att andas. Vi ringde till BB som uppmanade oss att besöka barnakuten vilket vi såklart gjorde. Men när vi väl var framme så andades hon normalt igen, och efter 2 timmars väntan hon blev undersökt av läkaren som konstaterade att hon mådde bra så vi kunde åka hem igen.

Nästa akuta besök hände i förrgår, jag vaknade vid midnatt av att jag blödde MASSOR. Det är ju normalt att blöda i flera veckor efter en förlossning men det här var extremt. Jag tog mig till badrummet och ropade på min man att han skulle byta de nerblodade sängkläderna. Under de få metrarna till toan så kände jag hur det rann och rann och med lite äckel-spoilervarning [det kom ut en STOR trådig klump].

Min man kom in till badrummet och sa att jag var jätteblek. Då satt jag på toan och kände mig svimfärdig och avtrubbad på känslor. Jag darrade och det var som att jag befann mig utanför min egen kropp. Han tittade efter och utbrast att jag fortfarande blödde jättemycket. Snabbt la han ner mig på badrumsgolvet bland alla blodiga sängkläder och ringde efter ambulans. Eftersom jag fortfarande var vid medvetande så fick vi ingen ambulans utan blev ombedd att ta oss till gynakuten på egen hand.

Fortfarande liggandes på golvet famlade jag på mig kläder och skor medan min man väckte barnen och klädde på dem. Som tur var så började jag klarna till och blödningen började också avta. Det blev en snabb färd till sjukhuset där jag fick träffa en sköterska efter cirka 30 minuters väntetid. Då var jag i stort sett återställd, hade okej blodvärden och blev hemskickad med uppmaning att komma tillbaka på dagsmottagningen (för de hade bara en läkare på plats då och jag var inte längre i någon akut fara).

Runt klockan 01:30 kom vi hem och då blev det städning av allt blod. Hamnade först i säng vid 02:30 och hade svårt att somna för jag var orolig för att störtblödningen skulle upprepa sig. På morgonen åkte vi in igen och efter cirka 4,5 timmar fick jag träffa en läkare (tydligen hade de bara en läkare där på dagen också) som undersökte mig med ultraljud och kunde se att ”resterna” i livmodern låg på en normalnivå, vilken lättnad!

Det jobbigaste med alla akutbesöken (förutom oron) är ju att båda barnen fick följa med. Vid alla besöken har sjukhuspersonalen varit väldigt trevliga och tillmötesgående (p.g.a. att jag har en bebis så fick vi ett privat väntrum), men de långa väntetiderna är ju allt annat än roliga. Nu hoppas jag verkligen på att jag slipper akuta sjukhusbesök för en lång tid framöver.

 
4 Comments

Posted by on May 17, 2019 in Blandat