Katie Lowe – Vredens gudinnor

Därför bör man inte experimentera med ockulta ritualer

Titel: Vredens gudinnor (original: The Furies)
Författare: Katie Lowe
Sidantal: 384
Utgivningsår: 2019

Kort beskrivning:
Efter sin systers och faders bortgång börjar Violet på en privatskola där hon blir invald i ett hemligt sällskap som studerar kvinnors roll i historien och myter. Snart börjar Violet undra om hon verkligen kan lita på sina nya vänner eller om de bara utnyttjar henne.

Tycke:
Den här har så mycket potential, jag menar: en tjej med tragisk bakgrund som börjar på en berömd privatskola med hemliga sällskap och ockulta ritualer. Dessutom så är en av eleverna spårlöst försvunnen, en tjej som liknar huvudrollen. Det låter som en bok för mig.

Dock så tog det inte lång tid innan jag blev besviken. Istället för systerskap och rättvisa/hämnd så fick jag snarare avundsjuka, droger, besatthet och lögner. Huvudrollen Violet är blek och de spännande delarna räcker inte för att balansera ut de trista historielektionerna. Vänskapen mellan tjejerna är giftig och jag förstår inte ens varför de är kompisar med varandra, känns bara patetisk och desperat.

Så nej, tyvärr ingen ny favorit även om jag gillar mysteriet och det makabra.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Hm, så det var Nicky som dödade Emily via sin ritual pga att hon var avundsjuk… herregud… O Violet råkade döda Robin med Belladonnan? Slutet kändes bara konstigt.  

Advertisement

 

Christine Riccio – Again, but Better

Att få en till chans att satsa på sitt livs kärlek.

Titel: Again, but Better
Författare: Christine Riccio
Sidantal: 373
Utgivningsår: 2019

Kort beskrivning:
20-åriga Shane reser till London för att försöka komma ut ur sin ensamma bubbla.

Tycke:
Denna var tyvärr inte min typ av bok. Den började okej men sen tröttnade jag på det “pratiga” språket och att 90% av innehållet beskriver vardagliga saker (typ vad som finns på hyllorna i affären, vad huvudrollen åt, hennes skol/jobb-uppgifter, vad hon läser, vad hennes vänner läser, vad de spelar för mobilspel, deras spontana resor, etc…). Det var som att läsa en ganska tråkig dagbok tills mitten av boken då en stor konflikt tog plats (som förresten kändes ganska framtvingad). Och sen helt plötsligt kom MAGI in i bilden… wut?

Okej, jag får väl skylla mig själv som inte har läst beskrivningen utan plockade upp denna bok enbart för att den var nominerad i fjolårets Goodreads Choice Award. Efter att ha läst klart boken så fattade jag att författaren är en känd booktuber med många fans, så det kanske inte är så konstigt att den blev nominerad.

Min största problem med berättelsen är väl att jag aldrig fattade varför huvudrollen Shane hade så svårt att skaffa vänner förut. Hon är en tjugoåring som känner ångest för att hon aldrig haft riktiga kompisar eller ens blivit kysst. Jag tänkte att hon skulle vara en introvert med dålig självkänsla men istället är hon supersocial, charmig, rolig, smart och passionerad. Jag får inte ekvationen att gå ihop.

Boken är även full med popkulturreferenser, först var det ganska kul, men sen blev det lite för mycket av det goda.

Jag gillade dock vissa av scenerna mellan Shane och Pilot, de hade bra kemi och var gulliga tillsammans.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Jag tyckte att tidsresandet ärligt talat var ganska löjlig och både Shane och Pilot verkade ta det så lätt. Och Shane är ju hur taskig mot sin pojkvän som helst, de har ändå varit ihop ett tag. Sen kanske det bara är jag, men om jag hade rest tillbaka i tiden så skulle jag ha satsat pengar på börsen/bitcoin och blivit asrik.

 

Nanna Johansson & Kristoffer Svensson – Omänniskor

Människor som kan förvandla sig till djur i Sverige

Titel: Omänniskor
Författare: Nanna Johansson & Kristoffer Svensson
Serie: Omänniskor #1
Sidantal: 339
Utgivningsår: 2015

Officiell handling:
När Sigrid av en slump upptäcker att hon har förmågan att förvandlas till ett djur förändras allt. Men hon är inte ensam. Mitt ibland oss finns omänniskorna, de som kan byta skepnad. Enligt sällskapet Svenska filialen, som arbetar för att bevara hemligheten om omänniskorna, finns det 270 000 omänniskor runt om i världen. Sigrid, vars skepnad är lodjur, engageras i sällskapets jakt på omänniskor som använder sina förmågor på fel sätt.

I Skåne har mystiska vildsvinsatttacker ägt rum, och sällskapet misstänker att det rör sig om en omänniska i vildsvinsskepnad. Sigrid dras in i en kamp som kommer att handla om liv och död. Vem är vän? Vem är fiende? Vem är god? Vem är ond? Vem är människa? Vem är djur?

Tycke:
En svensk ungdomsfantasy om skepnadsskiftare där huvudrollen är en tjej som kan förvandla sig till ett lodjur? Jatack! Den här boken har jag varit intresserad sedan jag fick veta att den skulle komma ut. Det låter som något som skulle passa mig…

… jag hade fel.

Jag och denna bok klickar inte alls. Karaktärerna, handlingen, relationerna, jag upplever inte dem som trovärdiga. En stor del beror förmodligen på att det är så många karaktärer och så många berättarröster, man hinner ju inte lära känna någon bra. Inte ens Sigrid som är huvudpersonen förstår man sig på. Varför är hon ihop med idiot-Adrian? Varför är Adrian så hemsk? Var har hänt mellan honom och Viktor? Det är visserligen första delen i en serie men den lämnar så många frågor när det kommer till karaktärernas bakgrund och relationer.

Handlingen är mörk och det uppskattar jag. Ibland kan jag tycka att boken är rå bara för att författarna vill chockera läsarna. Jag medger att spänningen är bra och det är vad som gjorde att jag läste ut boken, men för mig är trovärdigheten i en bok superviktig och här fallerar den helt.

Det här är ett klassiskt fall av det är inte bokens fel, jag är bara fel läsare för den. Kommer med stor sannolikhet inte att plocka upp fortsättningen.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Organisationen är så dålig skött att det är skrattretande. Varför skickar de inte hjälp till Skåne? Känns helt galet att en ensam omänniska kan ställa till så mycket skada utan att elitstyrkan sätts in.

• Viktors död känns så onödig just nu, antar att den har betydelse för Adrian senare? Och har jag missat något eller hur kände Adrian till om begravningen?  

– Karaktärer
– Handling
– Trovärdighet
+ Spänning

Mest intressanta karaktär: Viktor
Bästa scen eller del: Början

Rekommenderar för:
Om man bara vill ha spänning utan att bry sig om trovärdighet och karaktärer.

Andra delar i serien:
1. Omänniskor
2. Titel ej bestämd
3. Titel ej bestämd

 

Minirecensioner – Glasvärdet och novellerna innan

Titel: Queen Song
Författare: Victoria Aveyard
Serie: Red Queen #0.1
Sidantal: 100
Utgivningsår: 2015

Minihandling:
En novell om hur Cals mamma Coriane hade det innan hon blev galen.

Tycke:
Gillade denna mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Corianes berättarröst gick från harmonisk till panikartad och jag tyckte att hennes utveckling gestaltades bra. Tyckte så synd om henne samtidigt som jag var så frustrerad på att hon inte kämpade mer. Sen visste jag ju redan hur det skulle sluta så det var ju ganska plågsamt det också.

På det hela en bra prolognovell och passar bra till de som gillar den här serien.

Andra delar i serien:
1. Red Queen (sv. Röd drottning)
2. Glas Sword (sv. Glassvärdet)
3. King’s Cage
4. Ej bestämd

Extraböcker:
0.1 Queen Song
0.2 Steel Scars

________________________________________________________________________________

Titel: Steel Scars
Författare: Victoria Aveyard
Serie: Red Queen #0.2
Sidantal: 100
Utgivningsår: 2016

Minihandling:
En novell om Farleys liv.

Tycke:
Den här passade mig inte alls. Tyckte att den var väldigt seg och knappt något hände. Dessutom så var jag inte vidare förtjust i mail-konversationerna (som innehöll hur mycket upprepningar som helst). Har man Farley som favoritkaraktär så kan man väl läsa denna men annars så kan man absolut hoppa över denna även om man gillar serien.

Andra delar i serien:
Se ovan

________________________________________________________________________________

 

Titel: Glas Sword (sv. Glassvärdet)
Författare: Victoria Aveyard
Serie: Red Queen #2
Sidantal: 444
Utgivningsår: 2016

Minihandling:
Mare och Cal tar hjälp av rebellerna men kan inte lita på någon eller ens varandra.

Tycke:
Red Queen, eller Röd Drottning på svenska var en av fjolårets mest hypade när det kom till ungdomsböcker. Jag tillhör skaran som hyllade den och var därför väldigt taggad på att läsa fortsättningen. Dessvärre gjorde mina höga förväntningar att boken kändes otillräckligt.

Mare är så himla bitter, visst är det troligt med tanke på det hon har gått igenom men att läsa om hur deppiga hon och Cal är blev bara för mycket ibland. Stämningen är väldigt mörk och det känns som att alla är fiender.

Jag gillar dock slutet väldigt mycket och all action vid de sista 50 sidorna kompenserade för den sega startsträckan. Dessutom så var det en del oväntade tvister och jag älskar när en bok kan överraska mig.

Kort sagt, en seg uppföljare men den slutar så pass intressant att jag ser fram emot att läsa fortsättningen.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Åhh hade på känn att brorsan skulle dö!!! Så himla onödigt gaaah. Och så himla synd att han aldrig kommer att få se sin son. Var lite oväntat att han väntade barn med Farley.  

• Oj vad drottningen dog odramatiskt. Trodde att det skulle vara en större grej men hon dog liksom i strömmen. Nåja, lika bra det.

• Hoppas på att tredje boken blir mer spännande nu när Maven är med i spelet igen. Trots att han är ondingen så har jag saknat honom, kan inte låta bli att beundra hans ambition och intelligens.  

Andra delar i serien:
Se ovan

 

Flickor som dör i skönhetsordning

En bok som påminner om en dålig skräckfilm

Titel: They All Fall Down
Författare: Roxanne St. Claire
Sidantal: 339
Utgivningsår: 2014

Handling:
Varje år utses de 10 hetaste tjejerna på skolan och Mackenzie upptäcker till sin förvåning att hon är nummer 5 på listan. Som en plugghäst och medlem i latinklubben så passar hon definitivt inte in där. Men i skolan så har hennes popularitetsstatus skjutit upp i höjden och till och med Josh, killen hon har varit förälskad i under flera år intresserar sig för henne. Mackenzie skulle kanske ha njutit av det hela om det inte var för alla mystiska nära-döden-olyckor som drabbar henne en efter en. Och när nummer 1 på listan dör visar det sig att flera av tjejerna har varit med om liknande händelser som Mackenzie. Vad är det egentligen som händer? Och kan Mackenzie lista ut sanningen innan det blir hennes tur att dö?

Tycke:
Jag varnar redan nu, det här kommer att bli ett gnällinlägg.

Ni vet den känslan när man ser en riktigt dålig skräckfilm och man undrar varför man utsätter sig själv för denna tortyr… det är vad jag kände för The All Fall Down.

Visst håller boken vad den lovar när det kommer till beskrivningen “The Final Destination meets Pretty Little Liars”. Men trots det lockande konceptet så faller tyvärr boken väldigt platt.

Mackenzie ska föreställa en intelligent och jordnära tjej som i stort sett är den enda tjejen på skolan som tycker att listan är idiotisk och förnedrande. Hennes intelligens åker dock igenom dörren så fort hon kommer i närheten av killar, för då vågar hon plötsligt inte säga vad hon tycker och låter dem köra över henne totalt. Och hennes bästis Molly ska vi inte ens börja prata om, finns det en mer patetisk människa? Hela hennes liv gå ut på att hon vill bli populär och det enda hon tjatar om är alla fester Mackenzie måste ta med henne på. Hon är en börda rakt igenom hela boken och jag förstår inte alls hur huvudrollen kan tycka att Molly är en bra vän.

Mitt största problem med boken är att ingen beter sig som en logisk person skulle göra. Ingen går till polisen för att de är för “rädda”. Mördaren har uppenbarligen alldeles för mycket fritid och för mycket pengar, för att inte säga att hen verkar allvetande också. Och är det verkligen möjligt att skicka sms som raderar sig själva efter att de har blivit lästa? Själva sanningen bakom morden kunde ha varit lite häftigt, men nu känns allting bara överdrivet och inte ett dugg trovärdigt.

Om jag ska sammanfatta boken med ett enda ord så får det bli “ytlig”, inte bara när det kommer till listan över de hetaste tjejerna i skolan utan även när det kommer till trovärdigheten och karaktärerna.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Herregud, vad jag stör mig på det kvinnonervärderande synsättet. Så motiveringen till varför de dödar tjejer är för att de är lättare att kontrollera och för att de är lättare att manipulera. Vadå att dra alla kvinnor över en kam? Jag tror faktiskt inte ett dugg på det där.

• Med tanke hur uppenbara morden är så är jag förvånad över att mördarna har lyckats komma undan med det i 2000 år. Och vad ska de allt antik konst till egentligen? Är man automatiskt konstsamlare om man är en mördare? Och att alla håller tysta om morden så länge känns ju inte särskilt trovärdigt.

• Varför blev Levi intresserad av Mackenzie egentligen? För han visste väl inte att hon var latinkunnig innan de började prata?

• Jag trodde ett tag att Molly var mördaren haha. Det skulle i alla fall ha höjt henne litegrann i mina ögon. Nu är hon bara jobbig raka vägen igenom. 

• Åh herregud, vill FBI verkligen ett 4 tonåringar ska hjälpa dem med att ta fast världens mest hemliga lönnmördarsekt? Josh kanske jag förstår eftersom han har anknytningar till den plus att han är vältränad. Men resten? Speciellt Molly som i stort sett har varit avsvimmad hela tiden.

Trovärdighet: -2
Karaktärer: -0.5

Mest intressanta karaktär: Connor
Bästa scen eller del: Spoiler [När Jarvis visar sig vara levande]

Rekommenderar för:
Ni som vill ha spännande böcker som inte har särskilt mycket djup eller trovärdighet.

Rekommenderar inte för:
Vill du ha en genomtänkt thriller så lär inte boken passar dig.

Betyg: 2.5/10

 

 

 

Ett samhälle som går ut på att mörda folk

En värld som är allt annat än logisk…

Titel: The Murder Complex
Författare: Lindsay Cummings
Serie: The Murder Complex #1
Sidantal: 398
Utgivningsår: 2014

Handling:
När mörkret faller är det bäst att låsa in sig med sin familj, för på morgonen därpå kommer gatorna att vara fulla av färska människolik. Meadow har sedan barndomen blivit tränad till att försvara sig själv och till att döda. I en värld där man måste mörda för att få tillgång till mat är hon en jägarinna. Zephyr är föräldrarlös och tvingas att städa undan morden på gatorna. Han får minnesluckor och är rädd för sig själv. De enda ljusglimtarna i hans liv är hans drömmar om en flicka med silverhår. När Meadow och Zephyr möts blossar känslor upp till ytan. Tillsammans inser de att ingen av dem är vad de trodde att de var…

Tycke:
The Murder Complex är en av årets mest efterlängtade böcker för mig. En dystopi om en tjej som är tränad till för att döda och de lever i ett samhälle som går ut på att ta livet av varandra. Ojoj, så bisarrt och blodigt det låter, en perfekt bok för mig.

Tyvärr så gjorde mina förväntningar att boken istället blev en av årets största besvikelser.

Innan jag går in på varför boken gjorde mig besviken så vill jag lyfta fram det som är bra. Boken är otroligt spännande och det är nästan action konstant. Jag älskar också att Meadow är så kickass och vet hur man försvarar sig själv (och döda andra). Jag tycker också om syskonrelationen och att författaren inte drar sig undan från att skriva lite mer brutala scener.

Och nu till det som jag inte uppskattar med boken.

1. Extrem instalove
   Den har boken tar instalove till en helt ny nivå. Herregud alltså. Så fort de träffas så byter båda personlighet och blir till kärlekskranka idioter. Meadow har i hela sitt liv blivit upplärd att inte lita på någon. Helt plötsligt vill hon rädda Zephyrs liv fast han är en främling och så följer hon med honom till okända ställen i en stad där hon kan bli utsatt för mordförsök när som helst. Och trots alla konflikter så är de förälskade i varandra efter ett par timmar. Mhm… väldigt trovärdigt.
2. För många sammanträffanden
   Alldeles för ofta händer det att Meadow av en slump får veta superviktig information eller hitta saker som sedan visar sig vara nyckeln till något annat.
3. Superförvirrande samhälle
   Okej, det kanske bara är jag som inte är intelligent nog för att förstå logiken i världen. Och för att inte spoila så tar jag upp detta i spoilersektionen. Men helt seriöst, hur tänker de egentligen? Varför föder de upp människor för att sedan slumpvist döda dem? Och de påhittade svärorden “Skitz” och “Flux” känns bara så löjliga när det är så tydligt att de bara är ersättningar för ”Shit” och ”Fuck”. Det har ju bara gått ett par årtionden sedan samhället kollapsade, varför börjar man plötsligt byta ut svärorden men behåller alla andra ord i språket? Makes no sense!
4. Motsägelsefullhet
   Här kan det återigen vara jag som är trög som inte förstår. Men flera gånger tyckte jag att det ges en förklaring men verkligheten är det motsatta. T.ex. farsan som tränar upp Meadow i stridskonst. Han säger att han förbereder sina barn så att de inte blir dödade när de börjar jobba. Men han utsätter ju dem för livsfara varje gång de tränar, det är liksom inte “säkra” övningar de får göra. Så egentligen så är han den största faran för barnen.
5. Karaktärerna
   Varken Meadow eller Zephyr blev sympatiska karaktärer för mig. Meadow för att hon alltid verkar underskatta motståndarna och för att hon blir så patetisk när hon är i närheten av Zephyr. När det gäller Zephyr så gillar jag inte alls hans kvinnobild. Han tror liksom att alla tjejer är svaga (fast Meadow har visat honom flera gånger att det inte är så) och att det är upp till männen att beskydda dem. Han säger saker som “Jag grät som en tjej när min mamma dog”. Jaha, för att killar inte gråter eller?

I risk för att den här recensionen blir alldeles för lång och gnällig så nöjer jag mig här. Kort sagt så är jag besviken för konceptet lät så spännande och jag hade hoppats på mycket mer. Kommer med stor sannolikhet att inte läsa andra boken.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Zephyr måste ju vara världens mest själviska person. Han vet att han är en mördarrobat och kan när som helst tappa kontrollen och döda Meadow. Ändå så envisas han med att hålla sig i närheten av Meadow hela tiden. Tänker han inte på att han kan råka döda henne i vilken sekund som helst?!

• Alltså, vad är hela vitsen med projektet The Murder Complex. De säger att “medicinen” förstörde djurlivet så nu är det ont om mat. Hmm… okej. Men vad hjälper det att de föder upp mördare? Jag förstår inte! Om de nu bara vill döda alla så kan de väl bara släppa ner en bomb. Eller ännu bättre, varför inte bara satsa på att rädda djuren? Näh, istället så lägger vi ner en massa pengar på att bygga experimentsamhällen där vi slumpvist dödar folk utan anledning. Och vilket forskarteam döper sitt projekt till något så morbidt som “The Murder Complex”?

• Stor chans att Meadow råkar just hitta armbandet som lillsyrran så slumpvist har tappat.

Spänning: +0,5
Karaktärer: -1
Motsägelsefullhet: -1
Brist på logik: -1

Mest intressanta karaktär: Koi
Bästa scen eller del: Början innan Meadow träffade Zephyr
Minnesvärt citat: Sometimes we have to give up little pieces of our humanity so that we can keep on living.

Rekommenderar för:
Ni som älskar action och har överseende med att det totalt brist på trovärdighet.

Rekommenderar inte för:
Ni som vill ha en genomtänkt bok.

Betyg: 2,5/10

 

Blodigt värre

Förbannelser, kärlek och blod i stora lass.

Titel: Blodsväktaren (original The Blood Keeper)
Författare: Tessa Gratton
Serie: The Blood Journals #2
Sidantal: 434
Utgivningsår: 2014 (original 2012)

Handling:
Sedan Arthurs död har unga Mab blivit diakonen, ledaren för blodshäxorna. Hon älskar magin och har inget emot att utbyta sitt blod mot övernaturligt energi. En gång när hon höll på att rensa ut förbannelsen ur rosorna vid huset går någonting snett, varelsen som Mab har gett liv till bryter sig loss och springer iväg.

Will är på stranden och försöker bli av med sin rädsla från havet. Från ingenstans kommer ett lermonster ut från skogen och brottar ner honom.

Detta är det första riktiga mötet mellan Mab och Will… och det skulle inte bli deras sista.

Tycke:
Blodsmagi som jag läste förra året gillade jag så jag blev väldigt glad när jag såg att även andra delen skulle komma på svenska. Man kan ju säga att mina förväntningar var alldeles för höga.

Till min besvikelse så handlar boken inte om Silla och Nick (huvudrollerna i första boken) utan ha helt nya huvudroller. Silla och Nick dyker visserligen upp men bara i några enstaka kapitel. Mab och Will är väl egentligen helt okej, jag skulle förmodligen ha tyckt om dem om det inte vore för att man fick läsa så mycket om deras vardag. Det leder oss in på det största minuset med boken…

Farten! Eller ja, snarare brist på den. Jag skojar inte när jag säger att under de 150 första sidorna hände ingenting. Det var så himla tråkigt att jag funderade på att ge upp boken flera gånger. Hade det inte varit för att det är ett recensionsexemplar så skulle jag med säkerhet inte läst klart den. Som tur så kom den igång efter halva boken och slutet var faktiskt väldigt spännande, men ljusglimtarna i slutet är inte tillräckliga för att jag ska glömma hur fruktansvärt seg början var.

Precis som i Blodsmagi förekommer det väldigt mycket blod i boken. Mab skär sig till höger och vänster och blod rinner som floder. Man blir dock avtrubbad ganska snabbt och efter ett tag så tänker man inte ens på det.

På det hela taget så tycker jag att Blodsväktaren är väldigt likt Blodsmagi, både till struktur och stämning. Jag blev tyvärr besviken på den men ifall ni inte har något emot långsamma inledningar så kan den nog passa er.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Var ju lite överraskande att det var Charlie som var den onda. Fattade ganska snabbt att brevets Evelyn var mormor Lyn men däremot så tänkte jag aldrig på att Charlie skulle visa sig vara den onda.

• Så Reese offrade sig själv? Åhh…

Takt: -2,5

Mest intressanta karaktär: Charlie
Bästa scen eller del: Spoiler [När Charlie tog Wills kropp]

Rekommenderar för:
Vill du ha något långsamt, mörkt, stämningsfullt och blodigt så är den här boken perfekt.

Rekommenderar inte för:
Är du som jag och föredrar action och spänning så ska du inte läsa den här boken.

Betyg: 2,5/10

Andra böcker i serien
1. Blodsmagi (original Blood Magic)
2. Blodsväktaren (original The Blood Keeper)

Extraböcker:
1.5. Crow Memory

Läsutmaning #50 – Läs en bok med originalutgivningsåret 2012

 

Minirecensioner – Casters, demoner och rekryten

Titel: Beautiful Creatures: The Graphic Novel
Författare: Kami Garcia & Margaret Stohl
Illustratör: Cassandra Jean
Serie: Caster Chronicles: The Graphic Novel #1
Sidantal: 240
Utgivningsår: 2013

Tycke:
Fastnade inte för originalboken men gillar mangaversionen mer. Nu är allting mycket mer kompakt så handlingen är mycket mer spännande. Jag tror dock att man kan bli förvirrad om man inte har läst boken innan för allt händer väldigt snabbt. Dessutom så är det en del karaktärer att hålla reda på och de flesta ser tyvärr ganska likadana ut så risken finns att man blandar ihop dem.

Själva ritstilen är okej. Jag gillar hur Ethan är ritad men ingen av tjejerna ser ut så som jag har föreställt mig. Tycker även att tecknarstilen blir för ”skissigt” emellanåt men annars så tycker jag om den. Lyxigt att de första sidorna är i färg också.

Vet inte om det kommer ut en mangaversion av andra boken också men man kan ju hoppas det. Den här var i alla fall helt perfekt för att friska upp minnet av vad som har hänt i den första boken. Rekommenderas ifall du gillar Beautiful Creatures och manga.

Min recension av originalboken har ni här.

Betyg: 6,5/10

________________________________________________________________________________

Titel: The Amulet of Samarkand
Författare: Jonathan Stroud
Illustratör: Nicolas Chapuis
Serie: The Bartimaeus Trilogy: Graphic Novel #1
Sidantal: 144
Utgivningsår: 2010

Tycke:
Den här var ingen höjdare tyvärr, gillar inte alls ritstilen och Nathaniel ser inte ut att vara en 10-12åring. Dessutom så tycker jag att handlingen är förvirrande trots att jag har läst boken (var dock ett bra tag sen). Bra att alla sidor var i färg men det var väl det enda som var positivt med boken.

Läste bara ut den för att den var kort och gick snabbt att läsa klart. Texten är dock väldigt liten så man fick anstränga ögonen. Vet inte om det kommer en fortsättning men jag kommer inte att läsa mer av den grafiska roman, ska hellre satsa på att läsa de riktiga böckerna.

Min recension av originalboken har ni här.

Betyg: 2/10

________________________________________________________________________________

Titel: The Recruit: The Graphic Novel
Författare: Robert Muchamore
Illustratör: John Aggs
Serie: CHERUB The Graphic Novel #1(?)
Sidantal: 176
Utgivningsår: 2013

Tycke:
När jag tittade på framsidan så gillade jag verkligen inte tecknarstilen… och James ser snarare ut som en tjugoåring än en tolvåring. Men när jag väl började läsa så vande jag mig vid tecknarstilen och handlingen var riktigt bra. Jag minns att när jag läste originalboken så tyckte jag att den var väldigt ”hoppig” men i tecknad form så funkar det galant. Skulle nog vilja påstå att den grafiska romanen är bättre än den riktiga boken… men det kan i och för sig beror på att jag redan kände till handlingen och hade lätt för att följa med.

På det hela taget en bra grafisk roman. Blev väldigt sugen på att fortsätta med bokserien efter att ha läst den 🙂

Min recension av originalboken har ni här.

Betyg: 6,5/10

 

 

En bok som inte gick hem hos mig

Steampunk och magi leder inte alltid till något bra.

Titel: The Iron Wyrm Affair
Författare: Lilith Saintcrow
Serie: Bannon & Clare #1
Sidantal: 323
Utgivningsår: 2012

Handling:
När en av landets mäktigaste besvärjerskor Emma Bannon och hennes shield Mikal kliver igenom dörren till mentathen Archibald Clares kontor så förstår han att något är på tok. Det visar sig att många av landets mentather har blivit mördade och Emma har fått order om att skydda Archibald. Tillsammans försöker de ta reda på varför någon skulle vilja döda oskyldiga logiska forskare och kommer fram till en hissnande upptäckt. En upptäckt som visar sig vara mycket farligare och allvarligare än vad de hade räknat med.

 

Tycke:
The Iron Wyrm Affair är utan tvekan den bok som jag har kämpat mest med i år. I vanliga fall så brukar jag ge upp efter cirka 50-100 sidor men eftersom den här ingick i steampunk-temat och jag ville gärna skriva om den så tvingade jag mig själv igenom det. Och med det sagt så varnar jag nu för en väldigt negativ recension.

Jag och författarens språk klaffar inte alls. Det är alldeles för mycket beskrivningar och spretar liksom åt alla håll. Jag vet inte riktigt vad, kanske beror det på att meningarna är så långa, men jag kunde verkligen inte koncentrera mig på texten. Här är ett godtyckligt utvalt stycke av texten:

“The driver, his own battered stuff hat set at a rakish angle and his body wrapped against the chill, cracked his whip over the heaving, coppery back of his clockwork horse, and hooves clattered away down the dark street.“

Förutom att den meningen är lång samt innehåller väldigt många beskrivningar så fungerar den ju alldeles utmärkt. Problemet är dock att det är sidor efter sidor med sådana meningar och min hjärna vägrar helt enkelt att bli kompis med författarens berättarstil. Plus längre fram i boken så blandade författaren även in tyska och italienska med i dialogerna så det blev ännu jobbigare att läsa.

Handlingsmässigt så börjar den rätt intressant men blev snabbt väldigt repetitivt. I överlag så åker de runt i stan och träffar olika personer, slåss mot monster/mekaniska grejer, får en ny ledtråd, leta up nästa person, slåss mot dess hejdukar och så vidare. Det var inte ens särskilt mycket steampunk med i bilden utan berättelsen fokuserade rejält på magin. Sen tyckte jag inte heller att Archibald Clare bidrog särskilt mycket utan det var Bannon som gjorde det mesta. Archibald ska väl föreställa någon slags vetenskapsman/forskare, förstod aldrig riktigt vad en mentath var för något. Jag läste i efterordet att han var inspirerad av Sherlock Holmes men jag har verkligen svårt att se Holmes detektivsinne hos honom.

Jag slutade att försöka förstå handlingen efter 100 sidor och läste bara för att avsluta boken. Helt ärligt talat så fattade jag inte allt som hände men jag brydde mig inte heller. Jag hade hoppats att den på något magiskt sätt skulle bli bättre men allting fortsatte i samma stil och jag kom aldrig in i berättelsen.

Så näh, en klar besvikelse. Klarar ni av språket så lär ni vill gilla den här mer än vad jag gör. Jag kan med säkerhet säga att jag inte kommer att plocka upp fortsättningen.

Språk/Förvirrad handling: -4

Mest intressanta karaktär: Eh… drottningen?
Bästa scen eller del: När första draken dök upp, annars slutet.

Rekommenderar för:
Ingen

Rekommenderar inte för:
Ni som har samma boksmak som mig.

Betyg: 1/10

Andra delar i serien:
1. The Iron Wyrm Affair
2. The Red Plague Affair

 

Vissa seriealbum borde inte ha blivit gjorda…

En sämre seriealbum-omtolkning får man leta efter…

 

 

 

Titel: Hush, Hush
Författare: Becca Fitzpatrick
Illustratör: Jennyson Rosero
Serie: Hush, Hush: The Graphic Novel #1
Sidantal: 180
Utgivningsår: 2012

 

 

 

Tycke:
Åh gud, jag vet inte ens var jag ska börja. Det här seriealbumet är bara så FEL! Den har totalt förstört min bild av karaktärerna. Jag tyckte ju ändå att Hush, hush (boken alltså) var rätt bra, hur kan man misslyckas så totalt med en seriealbum-adaptation?

Det är lättare att visa vad jag menar så här kommer bilder från seriealbumet.

För det första, Noras klädstil! I boken uppfattade jag henne som en alldaglig, till och med blyg tjej. Kollar hur hon klär sig i seriealbumet.

 

Det är hur hon är klädd i skolan. Även om hon visar upp halva överkroppen så är det ändå bra att hon har behå på sig…

…  för det har hon inte nästa dag i skolan. Varför inte krydda till skollektionerna med urringat linne och en kjol som knappt täcker baken?

Och det här är hur hon klär sig (och sitter) när hon letar upp Patch på ett skumt biljardställe. Ser hon ut som en 16-åring. Tror inte det va?

Som om klädstilen i skolan inte är nog så var illustratören tvungen att slänga in lite sexiga sängbilder på Nora också. Sover hon förresten med mascara?

Och det här är alltså Vee som ska föreställa en söt och kurvig/mullig tjej. Hon ser snarare ut som en arg karl. Illustratören kompenserar dock hennes manliga utseende genom att ge henne gigantiska bröst (som iofs alla tjejkaraktärer i albumet har).

Och så har vi personen som ska föreställa vår snygga och mystiska Patch. Ehem, jag vet att han ska vara cool men här ser han ut att vara:
1. blind
2. hålla sig för gaserna i magen som vill ut
3. en zombie innan ruttningsstadiet

Ser han bättre ut i profil? Nja… kan jag inte riktigt påstå.

Marcie är faktiskt den som stämmer bäst överens med min bild av karaktärerna. Jag är dock väldigt tveksam till att skolans populäraste och rikaste tjej går runt med två tofsar på huvudet.

Detta är alltså vad Patch och Nora gör mitt i klassrummet under deras första lektion tillsammans. Kom igen alltså…

Den här bilden fick mig att börja gapflabba. Hur kan man göra ett sådant misstag? Jag vet att det finns ett biljardspel som heter Nine-ball men den går knappast ut på att man bara har nior på bordet.

Och nej, albumet täcker inte hela handlingen i boken heller utan slutar väldigt mitt i. Kommer dock inte att plocka upp fortsättningen. Ville egentligen ge den 1 i betyg från början men den fick ju faktiskt mig att skratta ett par gånger för att den var så dålig så därför får den 1,5. Jag kan dock tänka mig att man kan gilla seriealbumet om man inte har läst originalboken. Då skulle man inte ha suttit och stört sig på hur dåliga karaktärerna i seriealbumet stämmer överens med de i boken.

Betyg: 1,5/10