Ruta Sepetys – The Fountains of Silence

Att leva i Spanien under Francos förtryck

Titel: The Fountains of Silence
Författare: Ruta Sepetys
Sidantal: 512
Utgivningsår: 2019

Kort beskrivning:
År 1957 reser Daniel, en amerikansk aspirerande fotografjournalist till Madrid och lär känna vackra Ana. Men under Francos förtryck är inget säkert, inte ens deras spirande kärlek.

Tycke:
Denna är inte den första boken jag läser av Sepetys som är en mästare inom historiska romaner. Jag har nu kommit fram till att jag har svårt att fastna för historiska romaner om de inte innehåller något övernaturligt. Så det medelmåttiga betyget beror på mig och inte på boken för jag har egentligen inget att klaga på förutom att det är en dystopi där huvudrollerna inte gjorde någon revolution (yepp, jag har blivit skadad efter Hunger Games, Divergent och alla andra dystopiserier).

The Fountains of Silence handlar om hur det var att leva i Spanien under diktatorn Francos styre. Jag visste ärligt talat ingenting om den epoken i Spaniens historia. Det är lärorikt och både språket och karaktärerna är bra. Handlingen är realistisk (förutom möjligen en sak i spoilerdelen) och därmed tyvärr ganska ospännande för mig som föredrar episka strider och andnödsframkallande tvister.

Jag är imponerad över författarens research och hur levande hennes beskrivningar är. Gillar du historia så är det stor chans att du kommer att tycka om denna.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Tyckte att det blev ett litet väl för mycket sammanträffande att Daniels föräldrar adopterade just Anas systerdotter av alla tillgängliga barn i Madrid.  På tal om det, så himla hemskt att de rövade bort barnen från föräldrarna!
• Jag förstår inte varför inte Ana kontaktade Daniel tidigare om hon nu fortfarande var så kär i honom, hon kunde ju ha fått tag på honom via den andra journalisten (som jag har glömt namnet på).

Advertisement

 

Erin A. Craig – House of Salt and Sorrows

Tolv systrar som dör en efter en…

Titel: House of Salt and Sorrows
Författare: Erin A. Craig
Sidantal: 403
Utgivningsår: 2019

Kort beskrivning:
Trots att Annaleigh redan har förlorat 4 systrar så tror hon inte att det vilar en förbannelse över familjen, men när märkliga saker händer så börjar hon att tvivla. Är det magi inblandat eller är det bara en klipsk mördare?

Tycke:
Jag visste inget om den här boken när jag började läsa men efter ett tag så fattade jag att det är en retelling av De tolv dansande prinsessorna. Den började helt okej och ett tag så trodde jag nästan att det skulle vara en deckare. Från att vara ganska så realistisk och vardaglig så blev den fram mot slutet mer och mer skruvad (alltså i form av spöken, magi och gudar) vilket jag hade lite svårt för att acceptera. Det kändes inte som att jag var tillräckligt insatt i världen, kulturen eller religionerna.

Stämningen är väl det jag gillar bäst, det är mystiskt och ibland faktiskt väldigt obehaglig (jag hade inte vågat se en filmatisering av den här boken, de sista kapitlen är ju rena rama skräckfilmen). Annars så kände jag varken något för karaktärerna eller för romansen. Förmodligen beror detta på att huvudrollen tvivlade en massa hela tiden och det gjorde även att jag som läsare inte kände att jag kunde lita på någon eller något.

En helt okej bok, men inte så mycket mer än så för min del.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Uh… så Fisher  gick omkring som ett lik hela tiden? Hur mäktig är Kosamara egentligen? Med tanke på att Fisher har gått runt i stan så måste hon ju har manipulerat massor av folks tankar. Och vad gjorde Fisher på fyren? Väntade på Annaleigh och Cassius?
• Jag som trodde att styvmamman för en gångs skull inte är den onda/skyldiga i berättelsen… deras farsa verkar dock inte vara någon helgon heller, alkoholist och ligger runt med tjejer i sina döttrars ålder.

 

Katharine McGee – American Royals

Om USA hade haft en kungafamilj istället för president

Titel: American Royals
Författare: Katharine McGee
Serie: American Royals #1
Sidantal: 448
Utgivningsår: 2019

Baksidestexten:
What if America had a royal family?

When America won the Revolutionary War, its people offered General George Washington a crown. Two and a half centuries later, the House of Washington still sits on the throne.

As Princess Beatrice gets closer to becoming America’s first queen regnant, the duty she has embraced her entire life suddenly feels stifling.

Nobody cares about the spare except when she’s breaking the rules, so Princess Samantha doesn’t care much about anything, either . . . except the one boy who is distinctly off-limits to her.

And then there’s Samantha’s twin, Prince Jefferson. If he’d been born a generation earlier, he would have stood first in line for the throne, but the new laws of succession make him third. Most of America adores their devastatingly handsome prince . . . but two very different girls are vying to capture his heart.

Tycke:
Ännu en bok jag plockade upp för at den var nominerad i Goodreads Choice Award 2019, precis som de senaste recensionerna som har dykt upp här på bloggen.

Jadu, det är väl mitt eget fel att jag inte läste så noggrann om vad boken handlade om innan jag började läsa. Jag förväntade mig någon form av politisk YA men fick istället en tonårssåpopera där alla har relationsproblem.

Boken har fyra kvinnliga huvudroller och jag gillade ingen av dem. Tyckte mest att de betedde sig omogna, själviska och överdrivna. Istället för att fokusera på systerskap och vänskap så blir man serverad avundsjuka, bråk och lögner. Daphne är faktiskt den jag gillar bäst, hon är i alla fall målmedveten och gör vad som helst för att uppnå sina mål (även om det gör henne till en hemsk människa).

Inte heller att någon av kärleksrelationerna kändes romantiska, men det kanske beror på att det är så himla mycket problem och hemligheter under ytan så jag kände inga varma känslor.

Jag hade även missat att det är första boken i en serie så jag blev ganska paff när berättelsen slutade så abrupt. Tyckte dock att den var lättläst och hade en intressant premiss så helt bottennapp är den inte, bara inte min typ av bok.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Kunde inte låta bli att fnissa lite och tänka på Lejonkungen när alla böjde sig för Beatrice direkt efter att kungen hade dött. Var både lite sorgligt, coolt och överdrivet på samma gång.
• Daphne älskar ju inte Jeff på riktigt så det är ju inte så konstigt att hon låg med Ethan. Men Ethan hallå, han ska ju föreställa Jeffs bästa vän! Hur kan han förråda honom på det sättet?!
• Tycker att det blev en väldigt tvär vändning när Beatrice helt plötsligt säger att hon vill avsäga sig tronen för att vara med Connor. Allt för den dramaturgiska kurvans skull antar jag.

 

Victoria Aveyard – War Storm

Snarare en krigspust än en krigsstorm.

Titel: War Storm
Författare: Victoria Aveyard
Serie: Red Queen #4
Sidantal: 6662
Utgivningsår: 2018

Baksidestexten:
Mare Barrow learned this all too well when Cal’s betrayal nearly destroyed her. Now determined to protect her heart—and secure freedom for Reds and newbloods like her—Mare resolves to overthrow the kingdom of Norta once and for all… starting with the crown on Maven’s head.

But no battle is won alone, and before the Reds may rise as one, Mare must side with the boy who broke her heart in order to defeat the boy who almost broke her. Cal’s powerful Silver allies, alongside Mare and the Scarlet Guard, prove a formidable force. But Maven is driven by an obsession so deep, he will stop at nothing to have Mare as his own again, even if it means demolishing everything—and everyone—in his path.

War is coming, and all Mare has fought for hangs in the balance. Will victory be enough to topple the Silver kingdoms? Or will the little lightning girl be forever silenced?

Tycke:
Nu har vi kommit till den fjärde och sista boken i en av de populäraste YA-fantasy-serierna under de senaste åren. Nya berättarröster, ny miljö men fortfarande samma gamla kärleksbekymmer. Man kan ju tycka att Mare och Cal borde ha löst sina relationsproblem vid det här laget men nope, tre böcker räcker tydligen inte så vi ägnar även större delen av den fjärde boken åt att försöka definiera vad de känner för varandra.

Med tanke på titeln så förväntade jag mig ett storskaligt och episkt krig mellan nationerna, men istället blev det några få småstrider. Det finns några guldkorn till actionscener men annars så består större delen av texten av inre monologer, tanker om hur illa/mycket de tycker om karaktärerna i sin omgivning, osäkerheten inför framtiden etc. Det skulle ha varit helt okej om det var en eller två berättarröster, men nu är det flera stycken och alla låter tyvärr ganska lika.

Egentligen så fattar jag inte riktigt varför jag fortsätter med denna serie när den bara har blivit sämre för varje bok. Men nu är den i alla fall utläst och även om jag blev besviken så känns det väldigt skönt att ha avslutat en serie.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Alltså Mavens död, den kändes ju så kort! Fattade liksom inte ens att Mare hade dödat honom (eller kommer det att visa sig i en uppföljare att Maven lever ändå?). Och han kändes så patetiskt i slutet. Tyckte även att det kändes en aning påtvingat att han lyckades springa loss i slutet. Trodde först att han skulle lyckas fly, men icke.
• Även om jag uppskattar att alla karaktärer inte kan få sina lyckliga slut så tycker jag att Mare och Cals relationsdrama är för långdraget. Han gick ju med på att abdikera till slut, ändå ska de skiljas åt och fundera på sina känslor. I epilogen bestämde sig visserligen Mare för att återvända till Cal men det var inte särskilt emotionellt.
• Iris och hennes morsa fick ju inget riktigt avslut heller. De fick dra till reträtt, men sen får man knappt veta något om dem. Har en misstanke om att författaren eventuellt planerar en fortsättning med Iris som huvudroll.

 

Fler böcker av författaren.

 

Veronica Roth – The Fates Divide

Akos och Cyras öden går mot uppfyllelse.

Titel: The Fates Divide
Författare: Veronica Roth
Serie: Carve the Mark #2
Sidantal: 443
Utgivningsår: 2018

Baksidestexten:
The lives of Cyra Noavek and Akos Kereseth are ruled by their fates, spoken by the oracles at their births. The fates, once determined, are inescapable.

Akos is in love with Cyra, in spite of his fate: He will die in service to Cyra’s family. And when Cyra’s father, Lazmet Noavek—a soulless tyrant, thought to be dead—reclaims the Shotet throne, Akos believes his end is closer than ever.

As Lazmet ignites a barbaric war, Cyra and Akos are desperate to stop him at any cost. For Cyra, that could mean taking the life of the man who may—or may not—be her father. For Akos, it could mean giving his own. In a stunning twist, the two will discover how fate defines their lives in ways most unexpected.

Tycke:
Så var vi tillbaka i Cyras och Akos värld där det ständigt är konflikter. Det var ett tag sen jag läste första boken Carve the Mark (eller Dödens märke som den heter på svenska) men det tog inte lång tid innan jag kände mig som hemma igen.

Jag kan inte sätta fingret på vad, men det är något som gör så att jag har svårt att sympatisera med karaktärerna. Språket är bra, handlingen i sig är ganska spännande och “tvisten” blev jag överraskad av, men jag brydde mig aldrig om vem som dog och vem som överlevde. Först tyckte jag att de politiska bitarna var svintråkiga men efter ett tag så blev det till min egen förvåning ganska intressant (tecken på att jag börja bli gammal?).

Akos och Cyras relation förstod jag mig inte på. Akos orakelmamma och brorsan är bara konstiga och man lärde inte känna dem särskilt väl. Att man får följa andra berättarröster än Akos och Cyras gav visserligen en breddare bild av vad som händer på olika planeter, men det gör också att fokusen blir splittrad och man blir inte fäst vid någon.

Allt som allt så tycker jag att boken är okej, men inte så mycket mer än så. Hoppas på att författarens nästa verk tilltalar mig mer.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Jag minns ju från första boken att jag inte fattade hur Akos kan vara shotet när hans syskon inte var det, misstänkte dock aldrig att Cyra och Akos bytte plats med varandra som bebisar. Shit, vad jobbigt det måste ha varit för mammorna.
• Cisi växte mycket i mina ögon, hon började som ganska intetsägande men det är häftigt hur hon kan kontrollera andra utan att det märks.

 

Lizette Edfeldt – Brännmärkt

Ett svenskt bidrag till ungdomsdystopisamlingen

Titel: Brännmärkt
Författare: Lizette Edfeldt
Serie: Imperiet #1
Sidantal: 446
Utgivningsår: 2017

Baksidetexten:
Efter flera hundra år av översvämningar, orkaner, epidemier och krig tvingas återstoden av mänskligheten att hålla hårt i sina resurser för att inte gå under. Befolkningen är inordnad i ett hierarkiskt system, där bara den som fötts som Alfa kan göra sin röst hörd. En värld, fyra zoner, tio rang. Detta är Imperiet. I rang åtta lever Adeline Theta – en sarkastisk och upprorisk tjej som vägrar att acceptera sitt öde. Runt halsen bär hon det enda hon har kvar efter sin bortgångna mor en amulett i silver. Smycket är hennes mest värdefulla ägodel, men den drar snart in henne i ett livsfarligt dubbelspel. Hon tvingas ta upp kampen mot Imperiet, som visar sig vila på hemligheter mörkare och blodigare än hon någonsin kunnat ana. För att överleva måste hon ge upp det hon håller allra kärast. Kanske till och med sig själv…

Tycke:
En svensk ungdomsdystopi som dessutom har ett snyggt omslag. Denna har jag suktat efter sedan den dagen jag fick veta att den skulle bli utgiven. Samtidigt så undrar jag vad författaren har för nytt att erbjuda i den (för mig) numera ganska uttjatade genren.

Boken börjar klassiskt med en mystiskt prolog där man inte fattar särskilt mycket för att sedan handlar om Adeline, en bitter tjej som är trött på förtrycket i samhället. Alla föds in i sina kast och stannar där resten av livet, för Adeline innebär detta en framtid full av slit och fattigdom. Sedan händer det saker som gör att boken påminner om Diabolic och Red Rising, fast utan lika sympatiska karaktärer och trovärdighet.

Just de ovannämnda sakerna gjorde att boken inte blev en fullpoängare hos mig. Jag fastnade varken för Adeline eller för någon av de andra karaktärer. Och trovärdigheten ska vi inte ens börja prata om, hur kan man låtsas vara någon som man knappt känner och ingen märker det? Jag har även svårt att köpa karaktärernas motivation och driv, det är handlingen som styr karaktärerna och inte tvärtom.

En sak som jag dock tycker mycket om är att det är fritt fram med samkönade relationer (så länge man tillhör samma kast), Adeline har hånglat med både tjejer och killar, hennes syster är kär i en annan tjej och det vävs så naturligt in i berättelsen. Av alla dystopiserier jag har läst så har jag bara stött på normaliserade samkönade relationer en enda gång tidigare. Så bra gjort där!

Språket fungerar bra, tycker ibland att det blir för mycket upprepningar (jaja, jag fattar att han har blåa ögon) men annars helt okej. Stundtals är boken riktigt spännande, speciellt i slutet, vilket också är trevligt. Ser jag andra boken i biblioteket så kan jag tänka mig att låna den.

 

Moïra Fowley-Doyle – Olyckornas tid

I oktober när olyckorna väntar runt hörnet

Titel: Olyckornas tid
Författare: Moïra Fowley-Doyle
Sidantal: 285
Utgivningsår: 2016 (original 2015)

Officiell handling:
Det händer vid samma tid varje år. Bulor och blåmärken, skärsår och stygn, lungor som fylls av vatten. Så länge sjuttonåriga Cara kan minnas har olyckornas tid varit en del av hennes liv. I oktober varje år drabbas hennes familj av mystiska olyckor: skrubbsår, brutna ben, plötsliga dödsfall. Tragedier som förföljer Cara, systern Alice och styvbrodern Sam, men som ingen vill prata om. Olyckornas tid är här, och varje hemlighet är en möjlig olycka. Men det här året börjar Cara ställa frågor.

 

 

Tycke:
Den här är en av de konstigaste böckerna jag har läst i år. Den är i skumhetsstil med We Were Liars (Kanske är det allt du behöver veta) och The Walls Around Us. Tyvärr så läste jag denna i en period där jag inte var sugen på böcker med konstig handling, så denna blev inte direkt någon favorit.

Handlingen kretsar kring ett mysterium vilket lockade mig till en början. Men sedan märker man snart att det som händer inte är så logisk och en del av spänningen försvinner. Man får vaga ledtrådar som förvirrar mer än vad de förklarar och när sanningen visar sig så kändes det ganska antiklimax.

Karaktärerna i sig är okej, jag gillar faktiskt de komplicerade relationerna i boken. Fastnade inte för huvudrollen men Alice tycker jag är en intressant karaktär.

Är det något författaren har gjort riktigt bra så är det språket. Det flyter väldigt bra och beskriver stämningen suveränt. Karaktärerna får liv och miljön blir levande, speciellt den delen där de dansar i huset är så himla bra skriven.

Jag tror att jag skulle ha gillat denna mycket mer om inte handlingen hade varit så svävande. Allt som allt så tycker jag att boken är okej men hade hoppats på mycket mer.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Det verkar så tabu för två orelaterade ”syskon” att bli kära i varandra men jag förstår inte varför. Så länge de inte har någon biologisk koppling så är det väl fritt fram? Hade de växt upp med varandra så hade det varit lite creepy men nu så träffades de ju som tonåringar om jag minns rätt.

• Hela mysteriet med styvfarsan som våldtagit Alice och deras döda storasyster som försökte skydda dem kändes så vagt antytt. Eller Alice-delen gissade jag till mig, men att Elsie var deras syster kom som en överraskning. Men det förklarade ju in olyckorna? Var de förbannade på riktigt eller var det bara inbillning från mammans håll?

+ Språk
– Skum

Mest intressanta karaktär: Alice
Bästa scen eller del: Festen

Rekommenderar för:
Gillar du böcker som We were liars så kan du gilla denna.

 

Minirecensioner – Salt i havet och en flammande skugga

Titel: Salt to the Sea (sv. Tårar i havet)
Författare: Ruta Sepetys
Sidantal: 393
Utgivningsår: 2016

Minihandling:
Ett gäng flyktingar, alla med hemligheter, försöker ta sig i säkerhet innan andra världskriget kommer ikapp dem.

Tycke:
Ruta Sepetys är författare som många andra älskar men det är något med hennes böcker som inte passar mig. Jag vet inte om det är språket, takten eller karaktärerna, men något är det som hindra mig från att förälska mig berättelsen.

Salt to the Sea (Tårar i havet på svenska) är en väldigt mörk bok som utspelar sig under andra världskriget och berättas ur flera perspektiv. Möjligen är det just hoppandet mellan berättarrösterna som gör att jag inte fastnar för någon av dem.

Vad jag uppskattar mest med boken är den oväntade historielektionen. Herregud, att något sådant hemskt har hänt och man har inte fått lära sig någonting i skolan om det. Många har hört talats om Titanic, men hur många känner till Wilhelm Gustloff? Jag gjorde i alla fall inte det förrän jag läste denna bok.

Kort sagt, en väldigt sorglig bok som gör skäl för sin titel. Slutet blev rörande även för mig men vägen dit uppfattade jag som lång och tyvärr ganska seg. Allt som allt en helt okej bok.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Åh herregud, vilket slut. Blev så ledsen när Emilia skiljdes åt från sin dotter och senare dog. Mammahjärtat i mig bara brast.

 

________________________________________________________________________________

Titel: The Creeping shadow (sv. Den flammande skuggan)
Författare: Jonathan Stroud
Serie: Lockwood & Co. #4
Sidantal: 464
Utgivningsår: 2016

Minihandling:
Lucy och gänget tar sig an ett uppdrag och som visar sig vara långt farligare än vad de har trott.

Tycke:
Jonathan Stroud gör det igen! Än en gång levererar han en bok som precis faller mig I smaken. Kuslig spänning, hemliga konspirationer, skrämmande spöken, härlig humor, fina illustrationer och älskvärda karaktärer. Det finns bara så mycket att tycka om i denna bok.

The Creeping shadow är ganska tjock för att riktar sig mot yngre ungdomar, men helt ärligt talat så flyger sidorna förbi och innan man vet ordet av så är boken slut. Eftersom detta är den fjärde boken så vill jag inte avslöja så mycket mer om den. Näh, hörni, har ni inte läst denna serie så är det hög tid att börja nu!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Jag misstänker att Lockwood försöker dölja att han börjar förlora sin spöksyn. Han är väl redan i övre tonåren? Konstigt att de andra inte har tänkt på det.

• Åhhh, de fick se hur dödskallen såg ut då han levde. Hade ju hoppats på att Luce skulle hinna prata med honom i den andra världen.

 

Andra delar i serien:
1. Den skrikande trappan (eng. The Screaming Staircase)
2. Den viskande dödsskallen (eng. The Whispering Skull)
3. Den ihåliga vålnaden (eng. The Hollow Boy)
4. The Creeping Shadow (sv. Den flammande skuggan)
5. The Empty Grave

 

 

 

Minirecensioner – The Last Midnight Star

Titel: The Midnight Star
Författare: Marie Lu
Serie: The Young Elites #3
Sidantal: 316
Utgivningsår: 2016

Minihandling:
Adelina är ensam men starkare än någonsin, dock har hon inte räknat med att det ska kommer ett mörker som hotar med att döda alla eliter.

Tycke:
Marie Lu klättrar allt högre upp på listan över mina favoritförfattare. Det är så lätt att sjunka in i hennes värld och följa med Adelinas vansinniga resa. Stundtals är den här boken så mörk att man undrar om den verkligen är skriven för ungdomar.

Så himla mycket jag har saknat elit-gänget. Även om det numera är en massa groll mellan dem så älskade jag stunderna de var tillsammans. Hela bakgrundshistorien med gudarna kändes lite oklart eftersom det inte har varit särskilt mycket fokus på det i de tidigare böckerna, men i överlag så tycker jag att författaren knöt ihop säcken snyggt.

Gillar ni de andra böckerna i serien så är ju denna ett absolut måste!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Jag hade förberett mig att Adelina skulle dö, med tanke på alla hemskheter hon har gjort så kändes det rätt. Men när det väl hände så rann givetvis tårarna. Och epilogen knäckte mig totalt, håller tummarna att det verkligen stämmer att hon och Magiano kan fortsätta träffa varandra.   

• Hmm… är lite förvånad över att Violet blev drottning efter Adelinas död. Så hovet accepterade bara henne sådär? Ansåg man inte henne vara en förrädare? Hade gärna velat läsa mer om hur det gick till.  

Andra delar i serien:
1. The Young Elites (sv. Den unga Eliten)
2. The Rose Society (sv. Rosensällskapet)
3. The Midnight Star

________________________________________________________________________________

Titel: The Last Star
Författare: Rick Yancey
Serie: The 5th Wave #3
Sidantal: 338
Utgivningsår: 2016

Minihandling:
Inom kort kommer utomjordningarna att släppa loss Den femte vågen och då kommer det inte vara många människor kvar som lever.

Tycke:
Det var alldeles för längesen som jag läste de föregående böckerna. Kommer knappt ihåg om vad som har hänt och jag kände mig väldigt distanserad till karaktärerna. Jag har annars ganska lätt för att gråta till böcker men har satt jag nästan och gäspade mig igenom de sorgliga kapitlen.

Cassie gick från den starka flickan till någon sorts kärlekskrank tjej som inte kan bestämma sig om hon gillar Ben eller Evan. Och lilla Nugget är så trotsig som han kan bli samtidigt som han har lärt sig att slänga ihop en bomb på några minuter. Ringer har jag aldrig förstått mig på och Ben är väl den som känns mest normal.

Visst har boken spännande partier men transportsträckorna mellan dessa kändes låååånga. Och om jag ska vara helt ärlig så fattade jag inte om The Silencers räknas som mänskliga eller inte fast det är en ganska stor del av handlingen.

Så ja, en avslutning som tyvärr gjorde mig besviken. All action i slutet räddar boken från att bli ett sömnpiller men den är inte mycket mer än så.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Alltså sexscenen mellan Cassie och Evan, jag antar att författaren ville få den poetisk men beskrivningarna är ju bara konstiga.

• Så Cassie offrade sig själv för att rädda andra, det börjar verkligen bli en trend att tjejhuvudrollerna i ungdomsböcker gör det.

Andra delar i serien:
1. The 5th Wave (sv. Den femte vågen)
2. The Infinite Sea (sv. Det oändliga havet)
3. The Last Star

 

Minirecensioner – Glasvärdet och novellerna innan

Titel: Queen Song
Författare: Victoria Aveyard
Serie: Red Queen #0.1
Sidantal: 100
Utgivningsår: 2015

Minihandling:
En novell om hur Cals mamma Coriane hade det innan hon blev galen.

Tycke:
Gillade denna mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Corianes berättarröst gick från harmonisk till panikartad och jag tyckte att hennes utveckling gestaltades bra. Tyckte så synd om henne samtidigt som jag var så frustrerad på att hon inte kämpade mer. Sen visste jag ju redan hur det skulle sluta så det var ju ganska plågsamt det också.

På det hela en bra prolognovell och passar bra till de som gillar den här serien.

Andra delar i serien:
1. Red Queen (sv. Röd drottning)
2. Glas Sword (sv. Glassvärdet)
3. King’s Cage
4. Ej bestämd

Extraböcker:
0.1 Queen Song
0.2 Steel Scars

________________________________________________________________________________

Titel: Steel Scars
Författare: Victoria Aveyard
Serie: Red Queen #0.2
Sidantal: 100
Utgivningsår: 2016

Minihandling:
En novell om Farleys liv.

Tycke:
Den här passade mig inte alls. Tyckte att den var väldigt seg och knappt något hände. Dessutom så var jag inte vidare förtjust i mail-konversationerna (som innehöll hur mycket upprepningar som helst). Har man Farley som favoritkaraktär så kan man väl läsa denna men annars så kan man absolut hoppa över denna även om man gillar serien.

Andra delar i serien:
Se ovan

________________________________________________________________________________

 

Titel: Glas Sword (sv. Glassvärdet)
Författare: Victoria Aveyard
Serie: Red Queen #2
Sidantal: 444
Utgivningsår: 2016

Minihandling:
Mare och Cal tar hjälp av rebellerna men kan inte lita på någon eller ens varandra.

Tycke:
Red Queen, eller Röd Drottning på svenska var en av fjolårets mest hypade när det kom till ungdomsböcker. Jag tillhör skaran som hyllade den och var därför väldigt taggad på att läsa fortsättningen. Dessvärre gjorde mina höga förväntningar att boken kändes otillräckligt.

Mare är så himla bitter, visst är det troligt med tanke på det hon har gått igenom men att läsa om hur deppiga hon och Cal är blev bara för mycket ibland. Stämningen är väldigt mörk och det känns som att alla är fiender.

Jag gillar dock slutet väldigt mycket och all action vid de sista 50 sidorna kompenserade för den sega startsträckan. Dessutom så var det en del oväntade tvister och jag älskar när en bok kan överraska mig.

Kort sagt, en seg uppföljare men den slutar så pass intressant att jag ser fram emot att läsa fortsättningen.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Åhh hade på känn att brorsan skulle dö!!! Så himla onödigt gaaah. Och så himla synd att han aldrig kommer att få se sin son. Var lite oväntat att han väntade barn med Farley.  

• Oj vad drottningen dog odramatiskt. Trodde att det skulle vara en större grej men hon dog liksom i strömmen. Nåja, lika bra det.

• Hoppas på att tredje boken blir mer spännande nu när Maven är med i spelet igen. Trots att han är ondingen så har jag saknat honom, kan inte låta bli att beundra hans ambition och intelligens.  

Andra delar i serien:
Se ovan