RSS

Category Archives: 4. Wow, riktigt bra!

Böcker jag rekommenderar

Neal Shusterman – Thunderhead

Molnet som styr mänskligheten

Titel: Thunderhead
Författare: Neal Shusterman
Serie: Arc of Scythe #2
Sidantal: 504
Utgivningsår: 2018

Baksidestexten:
Rowan has gone rogue, and has taken it upon himself to put the Scythedom through a trial by fire. Literally. In the year since Winter Conclave, he has gone off-grid, and has been striking out against corrupt scythes—not only in MidMerica, but across the entire continent. He is a dark folk hero now—“Scythe Lucifer”—a vigilante taking down corrupt scythes in flames.

Citra, now a junior scythe under Scythe Curie, sees the corruption and wants to help change it from the inside out, but is thwarted at every turn, and threatened by the “new order” scythes. Realizing she cannot do this alone—or even with the help of Scythe Curie and Faraday, she does the unthinkable, and risks being “deadish” so she can communicate with the Thunderhead—the only being on earth wise enough to solve the dire problems of a perfect world. But will it help solve those problems, or simply watch as perfection goes into decline?

Tycke:
Neal Shusterman är en grym författare, han är hänsynslös mot både sina karaktärer och läsare. Detta är den andra boken i hans nyaste serie och medan första boken Scythe vann mitt hjärta så krossade Thunderhead det. Jag visste redan i förväg att slutet skulle vara jobbig, jag hade bara inte väntat mig att det skulle vara så extremt.

I Thunderhead får man mycket mer insikt i hur Thunderhead (AI-systemet som styr världen) tänker och vilka regler detmåste rätta sig efter. Man får även veta mycket mer om världen och maktspelen inom Scythe-regeringen. Eftersom det är så mycket fakta som presenteras så är tempon inte lika hög som i första boken. Det blir dock aldrig tråkigt och de sista 50 sidorna är så spännande att det var helt omöjligt att sluta läsa.

Handlingen kretsar fortfarande kring Citra och Rowan, men de är inte lika mycket i fokus längre. Det är fler parallella händelser vilket gör att man får följa flera perspektiv, t.ex. nykomlingen Greyson, Thunderhead själv samt andra scythes. Kanske är den splittrade fokusen anledningen till varför jag inte är 100% känslomässigt knyten till karaktärerna, jag bryr mig om dem, men trots slutet så var mina ögon helt torra (och jag har väldigt lätt för att gråta).

Det jobbiga med att ha läst ut Thundehead är att jag längtar så otroligt mycket efter nästa bok som kommer ut först om 6 månader! Jag vill läsa fortsättningen nu!!!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Så mycket jag avskyr Goddard! Han är ju verkligen ond rakt igenom! Och att han lyckas med sin fruktansvärda plan med att döda alla Grand Scythes och kommer undan! Jag måste dock medge att han är ganska smart som kom på idén. Så himla jobbigt att han blev återuppväckt, Rowan skulle ha gjort ett mer ordentligt jobb i första boken.
  • Undrar när Citra och Rowan kommer att hittas. Men nu kanske Thunderhead bryter mot reglerna och hjälper dem.
  • Är så nyfiken på vad sista lösningen för en korrupt Scythe-regering är. Är det att alla ringar kommer att förstöras, eller att Thunderhead kommer att förstöras och människorna kan dö igen? Kommer Thunderhead att bli “ond” nu? Hoppas inte det!
Advertisements
 

Tags: , , ,

Neal Shusterman – Scythe

Med yrket att döda…

Titel: Scythe
Författare: Neal Shusterman
Serie: Arc of Scythe
Sidantal: 435
Utgivningsår: 2016

Baksidestexten:
Thou shalt kill.

A world with no hunger, no disease, no war, no misery. Humanity has conquered all those things, and has even conquered death. Now scythes are the only ones who can end life—and they are commanded to do so, in order to keep the size of the population under control.

Citra and Rowan are chosen to apprentice to a scythe—a role that neither wants. These teens must master the “art” of taking life, knowing that the consequence of failure could mean losing their own.

Tycke:
Neal Shusterman är ett geni när det kommer till serier med intressanta och morbida koncept. Älskade UnWind-serien av honom och Scythe kan mycket väl bli en ny favoritserie också.

Berättelsen utspelar sig i framtiden där tekniken har gått så långt fram att allting styrs av “molnet” och det är fred på jorden. Människor dör inte längre av svält, ålderdom, trafikolyckor, sjukdomar osv. För att jorden inte ska bli överbefolkat finns så kallade Scythes som har till sin livsuppgift att skörda människor så att de dör på riktigt.

Som alltid så är Shustermans världar så genomtänkta (eller de ger åtminstone sken av det). Allt från hur odödligheten påverkar samhället, politiken och människans psyke känns så trovärdigt. Älskar hur han får fram dystopiska känslor fast det utspelar sig i en utopi.

Både Citra och Rowan är intressanta karaktärer, liksom Faraday och Curie. Handlingen är superoförutsägbar och den tog flera oväntade riktningar. Spänningen är konstant och jag ville fortsätta läsa hela tiden. Det enda som hindrar boken från att få full pott är romansen mellan Citra och Rowan. Är det något som Shusterman behöver jobba på så är det romansen. Det är liksom noll i kemi mellan dem.

Kort sagt, en av de bästa seriestarterna jag har läst på länge. Kommer säkerligen att kasta mig över bok 2 snart.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Oj, jag trodde att Faraday var död på riktigt! Och så himla bra att Rowan dödade Goddard och de andra i hans gäng. Tycker så synd om Volta, speciellt efter att ha läst hans journal om att han tänker leva tills han blev över 1000 år.
 

Tags: , ,

Justina Ireland – Dread Nation

Om det hade funnits zombier i Amerika på 1800-talet…

Titel: Dread Nation
Författare: Justina Ireland
Serie: Dread Nation #1
Sidantal: 455
Utgivningsår: 2018

Baksidestexten:
Jane McKeene was born two days before the dead began to walk the battlefields of Gettysburg and Chancellorsville—derailing the War Between the States and changing America forever. In this new nation, safety for all depends on the work of a few, and laws like the Native and Negro Reeducation Act require certain children attend combat schools to learn to put down the dead. But there are also opportunities—and Jane is studying to become an Attendant, trained in both weaponry and etiquette to protect the well-to-do. It’s a chance for a better life for Negro girls like Jane. After all, not even being the daughter of a wealthy white Southern woman could save her from society’s expectations.

But that’s not a life Jane wants. Almost finished with her education at Miss Preston’s School of Combat in Baltimore, Jane is set on returning to her Kentucky home and doesn’t pay much mind to the politics of the eastern cities, with their talk of returning America to the glory of its days before the dead rose. But when families around Baltimore County begin to go missing, Jane is caught in the middle of a conspiracy, one that finds her in a desperate fight for her life against some powerful enemies. And the restless dead, it would seem, are the least of her problems.

Tycke:
Historiska romaner är inget jag direkt hurrar för men när jag fick veta att Dread Nation skulle handla om zombier  och skolor som utbildade ungdomar till zombiejägare väcktes mitt intresse. Jag började läsa boken med ganska höga förväntningar och till min stora överraskning var den ännu bättre än vad jag hade trött.

Huvudrollen Jane är så himla kickass. Hon är smart och lojal, läser allt hon kommer över och skördar zombier i mängder. Hennes berättarröst är så härligt käck och gladlynt, vilket räddar boken från att bli ett mörkt hål för det händer riktigt hemska saker i den.

Förutom att folk dör till höger och vänster (vad kan man annars förvänta sig av en zombiebok?) så lever Jane dagligen under de vitas förtryck. De blir jämförda med apor, förväntas vara utvecklingsstörda, anklagade för att vara syndare, ja massor med otrevliga saker, och sen förväntas de att riskera sitt liv för att skydda/tjäna den vita överklassen. Jag har aldrig läst en bok med lika mycket uttalad och accepterad rasism tidigare, och tanken på att svarta personer faktiskt behandlades så illa för bara några hundra år sedan får mig att bli så arg och ledsen.

Miljön är bra beskriven och språket flyter på bra. Spänningen är nästintill olidlig och jag kunde knappt lägga ifrån mig boken när jag väl började läsa. Det enda som hindrar boken från att få fullpoäng av mig är att jag inte blev känslosam av den. Trots allt som händer så behåller Jane sin kaxiga berättarröst vilket gör att jag som läsare inte känner förlusterna på allvar. Sen störde jag mig i början på Jane som hatade Katherine bara för att hon var vacker, men det släppte snabbt när handlingen kom igång. Vänskapen mellan dem blev en av anledningarna till varför jag gillar boken så mycket.

Förutom att ha sympatiska karaktärer (framförallt starka tjejer) och väldigt spännande handling, så ger boken även en bra inblick i hur illa de svarta blev handlade för inte så länge sedan. Det är visserligen många månader kvar men jag kan redan nu säga att Dread Nation kommer med stor sannolikhet att vara bland mina topp 5 böcker i år!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Åhh, jag hade inte alls tänkt på att Janes mamma är svart i hemlighet. Så Jane dödade sin pappa när hon var tio, snacka om att vara hård.
  • Undrar om det kommer att bli någon kärlekstriangel mellan Jane, Jack och Gideon. Jag är på team Gideon i så fall!
  • Katherine växte mycket i mina ögon under läsningens gång. Gillar att hon är lika bra på att manipulera folk som Jane är. Älskar också vänskapen som växer fram mellan dem.
 

Tags: , ,

Tomi Adeyemi – Children of Blood and Bone

Ett gäng tonåringar på äventyr för att återställa magin

Titel: Children of Blood and Bone
Författare: Tomi Adeyemi
Serie: Legacy of Orïsha #1
Sidantal: 525
Utgivningsår: 2018

Beskrivning:
Zélie Adebola remembers when the soil of Orïsha hummed with magic. Burners ignited flames, Tiders beckoned waves, and Zélie’s Reaper mother summoned forth souls.

But everything changed the night magic disappeared. Under the orders of a ruthless king, maji were killed, leaving Zélie without a mother and her people without hope.

Now Zélie has one chance to bring back magic and strike against the monarchy. With the help of a rogue princess, Zélie must outwit and outrun the crown prince, who is hell-bent on eradicating magic for good.

Danger lurks in Orïsha, where snow leoponaires prowl and vengeful spirits wait in the waters. Yet the greatest danger may be Zélie herself as she struggles to control her powers and her growing feelings for an enemy.

Tycke:
Av någon anledning så var jag inte alls sugen på att läsa den här boken då den släpptes förra året och syntes på många bokbloggar. Var väl förmodligen trött på episk fantasy just då, men strax innan 2018 tog slut (och efter min Throne of Glass-maraton) så plockade jag denna och blev väldigt positivt överraskad.

Själva handlingen känns som en blandning av flera andra böcker men jag tycker att författaren ändå har gjort något eget genom miljön, språket och karaktärerna. Zélie, Amari och Inan är alla väldigt intressanta karaktärer och det har varit riktigt spännande att följa deras karaktärsutveckling och äventyr. Romansen känns lite påtvingat men annars flöt handlingen på väldigt bra. Det händer mycket i boken och när man väl har börjat var det lätt att fastna med läsningen i flera timmar.

Jag tänkte på boken som en vanlig fantasyroman tills jag kom till författarens tacksida i slutet och förstod att den är delvist inspirerad av orättvisor som svarta personer har fått utstå, t.ex. slaveriet. Tycker att det alltid är mer intressant när författaren har ett budskap bakom berättelsen.

Det jobbiga nu är att man behöver vänta på nästa bok…

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Var ganska väntat att alla skulle få magi efter ritualen, snacka om att det kommer att bli kaos nu.
  • Så tragiskt att Zélie och Tzain förlorar sin pappa också. Trodde faktiskt att pappan skulle klara sig.
 

Tags: , ,

Sarah J. Maas – Throne of Glass (serie)

En populär YA fantasy som äntligen har blivit avslutad!

Serietitel: Throne of Glass
Författare: Sarah J. Maas
Antal böcker: 7 (plus 1 prolognovellsamling)
Utgivningsår: 2012-2018

Tycke:
Nu har jag äntligen läst alla sju böckerna i Throne of Glass-serien! Faktiskt 8 böcker för jag har även läst prolognovellsamlingen. Jag orkar inte skriva om varje bok var för sig (första boken har jag redan recenserat här) så först kommer jag att köra ett spoilerfritt omdöme om serien i helhet och sedan kommer delen som innehåller spoilers.

Som jag tidigare har sagt så var mitt första intryck av serien inget vidare. Huvudrollen Celeana sägs vara en kickass mördare men hon betedde sig mest som en skrytsam och bortskämd prinsessa. Dessutom innehöll boken ett triangeldrama där jag inte gillade någon av kärleksintressena. Det är inte förrän i tredje boken som serien verkligen började växa i mina ögon och jag insåg varför så många gillar den. Från att lite ha känts som “highschool-drama wannabe fantasy” så blev det epic fantasy på riktigt. Många nya och coola karaktärer introducerades, världen växte, magisystemet växte, ja, allt blev helt enkelt mycket mäktigare och spännande.

Det enda som jag fortfarande inte är så förtjust i är att romanserna oftast tenderar att luta sig mot det cheesiga hållet. Det är ett väldigt hopparande av karaktärer och i stort sett alla romanser (som även är heterosexuella) börjar med att tjejen och killen är fiender/ovänner. Sen när de väl är tillsammans så ska det komma något i vägen som gör att den ena parten ej kan förlåta den andra, sen kommer en annan händelse (ofta en nära-döden-upplevelse) som gör att den arga parten ångrar sig men då är det försent, för nu har den andra fått nog och vill inte vara i en relation längre (säger de i alla fall). Så där håller FLERA kärlekspar fram och tillbaka och det är faktiskt ganska tröttsamt.

För att avsluta den spoilerfria delen så är Throne of Glass en spännande YA-fantasy som blir allt mer episk för varje bok. Gillar man romance också så lär man älska den här serien. Visst tar det tid att plöja igenom böckerna men de är så pass underhållande att sidorna bara flyger förbi (speciellt bok, 4,5 och 7). Rekommenderas!

Och nu till de spoileraktiga tankarna, läs inte vidare om ni inte har läst klart serien.

________________________________________________________________________________________

Dorian och Manon måste vara det mest udda paret. Jag gillar faktiskt dem tillsammans men deras romans känns ju helt weird. Å andra sidan så är Dorian väldigt förändrad efter att ha varit förslavad av valgprinsen, i sista boken var han ju faktiskt riktigt cool som lyckades lura Maeve och lyckades komma undan med den sista nyckeln.

Grät så mycket när de tretton dog och sen att profetian uppfylldes. Så himla synd om dem, de fick ju aldrig se landet som de offrade sitt liv för.

Det var ju faktiskt förvånansvärt lite av de goda viktigare personerna som dog, de som spelade roll är ju bara de 13 (och de räknas typ som en karaktär) och Gavriel, resten fick ju i princip ett lyckligt slut. Trodde faktiskt att Lorcan och Fenrys skulle dö, och kanske Lysandra också. Nu är jag glad över att de inte gjorde det men det känns inte lika trovärdigt att så många överlevde.

Var liiiiite krystat att Adarlans kung var “namnlös” så det var han “profetian” menade. Och synd om Dorian som aldrig fick reda på namnet.

Känns som att i de senare delarna så kan Aelin och Rowan knappt håller händerna borta från varandra. Deras sexscener är väl menade att vara sensuella men jag satt mest och rynkade pannan åt de metaforiska beskrivningarna.

Jag gillar fortfarande inte Chaol, och så himla elak han var mot Yrene. Tycker ärligt talat att hon förtjänar någon bättre. Bok 6 var ganska seg faktiskt, saknade Aelin och gänget. En hel bok om Chaols resa i syd var lite för mycket, även om jag gillar Nesryn och Yrene.

 

Tags: , ,

Marisha Pessl – Neverworld

När man har oändligt mycket med tid…

Titel: Neverworld
Författare: Marisha Pessl
Sidantal: 272
Utgivningsår: 2018

Baksidetexten:
Beatrice Hartley och hennes fem bästa vänner på Darrow-Harker School var det tuffaste gänget i stan – de vackra, de hippa, de som andra ville vara. Men när Jim, gruppens kreativa geni och Beatrices pojkvän, plötsligt dog förändrades allt.

Ett år efter examen återvänder nu Beatrice för en återförening på Wincroft – den herrgård vid kusten där vännerna tillbringat så många nätter och delat så många tankar, hemligheter, förälskelser och planer – med hopp om att få svar på den fråga som värker i henne: Vad visste egentligen hennes vänner om Jims död.

Kvällen fylls av haltande skämt och obekväm tystnad, och svaret på frågan verkar avlägset. De en gång så nära vännerna är förändrade – splittrade och osäkra. Det är för sent.

Men när natten går mot morgon rasar åskan, och en mystisk man knackar på dörren. En man som berättar något som inte borde vara möjligt.

Tycke:
Neverworld är en bok jag har hört blandade åsikter om så mina förväntningar var inte särskilt höga när jag började läsa den, men wow, så överraskad jag blev.

Hela idén med Neverworld verkar ju fantastisk, eller ja, förutom att man är 80% död. Men tänk att ha oändligt med tid till att läsa, spela, titta på tv-serier och äta (och man blir inte tjock)! I boken gör de destruktiva saker och det har jag full förståelse för, men samtidigt så känner jag att det känns lite överdrivet att de håller på så i flera år(?) innan de börjar göra något vettigt.

Första delen av boken är intressant, men det är inte förrän som de började samarbete som jag blev helt fast. Ju mer man fick reda på omständigheterna kring Jims död desto mer spännande blir mysteriet och det var i stort sett omöjligt att läsa. Jag fastnade också för Brees omtänksamhet och Martas logiska tänkande. Karaktärerna snuddade på gränsen till en aning för stereotypiska men dynamiken mellan dem var bra och på det hela taget är jag väldigt nöjd.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Jag misstänkte först att det skulle vara en typisk “det visar sig att det är huvudrollen som har dödat sin bästis/kärlek men lider av minnesförlust” och så var det ju nästan. I stort sett så var ju Marta den enda som var oskyldig. 
  • Åh, Marta gillade Bree, det hade jag inte tänkte på så det var en jättebra tvist.
 

Tags: , ,

Mackenzi Lee – The Gentleman’s Guide to Vice and Virtue

Ett historiskt äventyr du inte vill missa!

Titel: The Gentleman’s Guide to Vice and Virtue
Författare: Mackenzi Lee
Serie: Guide #1
Sidantal: 513
Utgivningsår: 2017

Officiell handling:
Henry “Monty” Montague was born and bred to be a gentleman, but he was never one to be tamed. The finest boarding schools in England and the constant disapproval of his father haven’t been able to curb any of his roguish passions—not for gambling halls, late nights spent with a bottle of spirits, or waking up in the arms of women or men.

But as Monty embarks on his Grand Tour of Europe, his quest for a life filled with pleasure and vice is in danger of coming to an end. Not only does his father expect him to take over the family’s estate upon his return, but Monty is also nursing an impossible crush on his best friend and traveling companion, Percy.

Still it isn’t in Monty’s nature to give up. Even with his younger sister, Felicity, in tow, he vows to make this yearlong escapade one last hedonistic hurrah and flirt with Percy from Paris to Rome. But when one of Monty’s reckless decisions turns their trip abroad into a harrowing manhunt that spans across Europe, it calls into question everything he knows, including his relationship with the boy he adores.

Tycke:
Den här boken har jag hört så mycket gott om, och att den är nominerad i Goodreads Choice Award som bästa YA-bok 2017 gjorde att mina förväntningar var höga. Till min stora förtjusning så är den till och med bättre än vad jag hade föreställt mig.

Monty är en så himla härlig karaktär. Han är långt ifrån perfekt, faktumet är att han är arrogant, bortskämd och oansvarig, allt han vill är att festa och ligga runt, helst med sin ovetandes bästis Percy. Han fasar för dagen han ska ta över sin fars arbete för det kommer att bli slutet på hans liv. Så ja, han är en brat.

Men Montys berättarröst är hysteriskt rolig. Flera gånger brast jag ut i gapskratt. Hans sätt att se på världen är minst sagt annorlunda och i princip så struntar han fullständigt i sitt rykte, det är väl på ett sätt hämnd mot sin misshandlare till far. Systern Felicity är en feminist i en tidsålder då flickor anses vara underlägsna män och kärleksintresset Percy är en svart aristokrat i en vit värld. Jag trodde att det skulle vara en rolig men oseriös bok, istället blev jag överraskad över vilka allvarliga och grymma historiska aspekter den tar upp. Humorn gör att man inte blir alltför nerstämd av att läsa om alla orättvisor som Percy och Felicity fick stå ut med, men flera gånger blev jag upprörd över hur ojämnställd världen har varit (och tyvärr fortfarande är).

Jag trodde att boken skulle få toppbetyg av mig men efter att ha avverkat hälften av sidorna så tyckte jag att handlingen bara fortsatte i samma spår. Jag tröttnade på allt resande och delvis på Montys dåliga bedömning. Slutet var också antiklimax och jag hade önskat mig mer.

Kort sagt, The Gentleman’s Guide to Vice and Virtue stal en bit av mitt hjärta med dess humor och härliga karaktärer. Handlingen blir lite reeptivt efter ett tag och jag hade gärna sett ett längre slut, men i överlag så är boken riktigt bra. Helt enkelt en bra blandning mellan humor, spänning, tunga ämnen och hur det var att resa i Europa på 1800-talet.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Meeen jag vill ju se konfrontationen mellan Monty och hans pappa! Även om jag tycker om att Monty är villig att offra sin titel och rikedom för att vara med Percy så känns slutet lite snopet. 

– Karaktärer
– Handling
– Trovärdighet
+ Spänning

Mest intressanta karaktär: Henry
Bästa scen eller del: Spoiler [När Monty skulle stjäla äpplen, höll på att dö av skratt]

Rekommenderar för:
Vill ni ha en underhållande bok med älskvärda karaktärer och inblick i 1800-talet.

Andra delar i serien:
1. The Gentleman’s Guide to Vice and Virtue
2. The Lady’s Guide to Petticoats and Piracy

 

Tags: