Brandon Sanderson – Skyward

Något nytt att älska från favoritförfattaren

Titel: Skyward
Författare: Brandon Sanderson
Serie: Skyward #1
Sidantal: 513
Utgivningsår: 2018

Baksidestexten:
Defeated, crushed, and driven almost to extinction, the remnants of the human race are trapped on a planet that is constantly attacked by mysterious alien starfighters. Spensa, a teenage girl living among them, longs to be a pilot. When she discovers the wreckage of an ancient ship, she realizes this dream might be possible—assuming she can repair the ship, navigate flight school, and (perhaps most importantly) persuade the strange machine to help her. Because this ship, uniquely, appears to have a soul.

 

Tycke:
Sanderson är utan tvekan min favoritförfattare. Skyward är lätt den bästa boken jag har läst i år hittills.  Spänning, vänskap, tvister, humor, älskvärda karaktärer… den har ALLT! Okej, möjligen ingen romans, men det behövs faktiskt inte. Många gånger så har jag upplevt att författarna har stoppat in en kärlekshistoria bara för att det förväntas finnas en, hellre ingen romans än en påtvingad romans skulle jag säga. I Skyward slåss de för sina liv, vem har tid med tonårshormoner?

Jag fastnade för Spensa direkt och jag kan inte komma ihåg när jag senast grät för att jag var så stolt över en karaktärs val och utveckling. Hon är långt ifrån perfekt men hennes kämpaglöd och passion gör henne till en makalöst sympatisk karaktär. M-bot är min nya favorit AI, han är ju så hysteriskt rolig. Ett stridsplan som är besatt av svamp är en svårslagen kombo. Det finns så många karaktärer att förälska sig i och få hjärtat krossat av.

Slutet är episk och detta är bara första boken av fyra!!! Herregud, kan knappt vänta tills tvåan kommer ut!

Säger bara en sak till: LÄS DEN!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Undrar om Doomslug är en betydande varelse eller om han bara är en maskot. Jag hatar sniglar i verkligheten, men Doomslug verkar faktiskt ganska söt.  
• Jag grät glädjetrådar i slutet när Spensa och hennes team räddade basen. Så himla mäktigt!

Advertisement

 

Leigh Bardugo – Crooked Kingdom

Tvister på tvister på tvister

Titel: Crooked Kingdom
Författare: Leigh Bardugo
Serie: Six of Crows #2
Sidantal: 536
Utgivningsår: 2016

Officiell handling:
Welcome to the world of the Grisha.

After pulling off a seemingly impossible heist in the notorious Ice Court, criminal prodigy Kaz Brekker feels unstoppable. But life is about to take a dangerous turn—and with friends who are among the deadliest outcasts in Ketterdam city, Kaz is going to need more than luck to survive in this unforgiving underworld.

Tycke:
Vilken uppföljare och avslutning på en serie! Med denna bok så har Kaz och gänget stulit en bit av mitt hjärta, en ganska stor bit till och med. Det finns bara så mycket att älska, karaktärerna, miljön, språket, stämningen, spänningen, tvisterna… ja, i stort sett allt.

Boken är ganska tjock men någonstans i mitten så känns den lite utdragen, men sista fjärdedelen är så full av action och spänning att det är helt omöjligt att sluta läsa.

Karaktärerna är underbara, väldigt coola men mänskliga på samma gång. Wylan växte enormt i mina ögon i denna. Kazs och Inejs scener är så fruktansvärt bra skrivna att det ger rysningar. Den lite klyschiga känslan jag kände i förra boken är helt borta och nu hejar jag på dem till hundra procent.

I och med att detta är en uppföljare så nöjer jag mig här. Ni kan läsa mer om vad jag tycker om slutet i spoilerdelen.

Kort sagt. Six of Crows (Högt spel) är en fantastisk duologi, helt klart en av de bästa serierna när det kommer till ungdomsfantasy. Har ni fortfarande inte läst den så har ni verkligen missat något!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Alltså Mattias död kändes så onödigt. Helt ärligt talat så är han den karaktären jag bryr mig om minst så hans tragiska öde gjorde mig inte så mycket. Däremot så kan jag väl tycka att hans död saknar betydelse för handlingen. Det jag kan tänka mig dock (samt hoppas på) är att att författaren planerar en fristående uppföljare med Nina. Håller tummarna.

• Haha, Nikolas!!! Underbart att få träffa honom igen! Snälla, kan han inte få en egen serie?

• Slutet när Inej fick se sina föräldrar fick mig att gråta hejdlöst i flera minuter. Åhh Kaz, så himla fint gjort.

• Wylan och Jesper, awwww. Och himla kul med Kuwei Yul-Bo Som Jesper kysste av misstag haha. 

+ Karaktärer
+ Handling
+ Spänning
+ Miljö
+ Språk

Mest intressanta karaktär: Kaz och Wylan
Bästa scen eller del: Finns så många jag gillar men scenen när Kaz hjälper Inej med bandagen är banne mig magisk.

Rekommenderar för:
Om ni vill ha en väldigt spännande fantasybok med ett kriminellt gäng som huvudroll.

Andra böcker i serien:
1. Six of Crows (sv. Högt spel)
2. Crooked Kingdom

 

Minirecensioner – Halvförlorad Korpkonung

 

Titel: Half Lost
Författare: Sally Green
Serie: Half Bad #3
Sidantal: 352
Utgivningsår: 2016

Minihandling:
Nathan är nyckeln till vinsten mot de vita häxorna, men kan han verkligen hålla sina känslor i kontroll när hämnd är det enda han tänker på?

Tycke:
En av årets mest efterlängtade böcker för min del! Gillar verkligen hur mörk, blodig samt annorlunda skriven denna serie är. Dessutom så innehåller den Gabriel och Nathan som jag håller på jättemycket.

Tredje boken är den mörkaste hittills. Nathan har aldrig varit någon solstråle men nu är han så bitter och full av hat att det faktiskt var lite jobbigt att vara i hans huvud. Förstår egentligen inte hur Gabriel orkar med honom.

Tycker egentligen inte att det hände så mycket men det är något med språket och stämningen som gjorde att sidorna bara flög förbi. Slutet kom alldeles för fort och jag hann knappt förstå vad som hände. Är även lite kluven till vad jag tycker om slutet, mer om det i spoilerdelen.

Nöjer mig här för jag vill inte spoila för mycket. I överlag så tycker jag jättemycket om den här serien, men har som sagt lite svårt att bestämma mig om jag gillar slutet eller inte.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Jag trodde först att i slutet så hade de döpt Nathans brorsan till Gabriel, men tydligen inte. Blev så sur över att Gabriel dog, han var ju min favoritkaraktär! Och att Nathan förvandlade sig till ett träd buhhh. Men på något sätt så passade det ihop med bokens mörka ton.  

________________________________________________________________________________

 

Titel: The Raven King
Författare: Maggie Stiefvater
Serie: The Raven Cycle #4
Sidantal: 439
Utgivningsår: 2016

Minihandling:
Onda krafter har vaknat och det enda som kan rädda Gansey och gänget är att hitta deras kung.

Tycke:
Den här boken, nej serien, är bara så magisk! Älskar språket, älskar karaktärer, älskar stämningen, älskar handlingen, älskar de magiska elementen. Ja… jag älskar allt med den här boken.

I vanliga fall så vill jag ha tydliga förklaringar på hur det övernaturliga hänger ihop men här är allting superluddigt och det fungerar ändå. Språket är verkligen målande och det är så lätt att ryckas in berättelsen. I vanliga fall brukar jag inte bli rädd av böcker men en scen i boken var verkligen obehaglig. Jag läste den på natten innan läggdags och jag vågade inte möta min egen blick i spegeln när jag skulle till badrummet.

Karaktärerna är helt fenomenala och varenda en är så intressant med så mycket djup. Vänskapen, romansen, familjerelationerna, allting är bara så bra gestaltat och känns så äkta. Gansey är fortfarande min favoritkaraktär men både Adam och Ronan växte så mycket i mina ögon. Gillar också att Henry fick en större roll.

Eftersom det är den sista boken i en serie så ska jag inte avslöja så mycket mer. The Raven King är den bästa boken jag har läst i år hittills. Har ni inte börjat läsa denna serie än så är det hög tid att ni gör det nu!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Yay för Adam och Ronan, äntligen vågar de blir tillsammans! 

• Oj, så Cabeswater är Ronans drömgrej. Hur himla coolt är inte det? Tyckte dock att det var ett ganska ”billigt” pris för Ganseys liv eftersom Ronan bara kan drömma upp den igen. 

• Fattar inte det där med tidsloopen. Så Noah i nutid är den som ”återuppväckte” Gansey första gången? Samtidigt som Noah dog i dåtid? Gahh, förstår mig inte på tidsresor (eller var nu det var). Och att kungen redan var död kändes också skumt även om jag hade smått förväntat mig det. 

 

Ready Player One – Ernest Cline

När man varken är tjej eller kille

Titel: Ready Player One
Författare: Ernest Cline
Sidantal: 375
Utgivningsår: 2011

Handling:
Året är 2044 och både jorden och samhället är så korrupta att många hellre väljer att leva i en virtuell verklighet än i den riktiga. En av dem är tonåriga Wade som tillbringar i stort sett hela sin vakna tid i OASIS, den mest avancerade virtuella verkligheten som finns. Precis som många andra deltar Wade i tävlingen som OASIS grundare har skapat, en tävling där ingen ännu har klarat av det första testet och prissumman är ofantlig stor. Med hjälp av både skicklighet och slump upptäcker Wade var tävlingens första utmaning finns. Detta leder till att han blir känd över en natt och många försöker utnyttja honom. Wade bryr sig inte om kändisskapet men han upptäcker snart att det finns personer som kan tänka sig göra allt för att vinna tävlingen, ja, till och med om de måste döda för att göra det.

Tycke:
Trots lysande recensioner och betyg så hade jag inga som helst förväntningar på den här boken och herregud, vilken överraskning jag fick.

Jag totalälskar den här boken! Som ni kanske vet så gillar jag datorspel och drömde en gång i tiden om att bli en spelutvecklare. Dock så upptäckte jag i högskolan att linjär algebra inte riktigt var min grej och jag nöjde mig med att konsumera spel istället för att skapa dem. Hur som helst så är jag väldigt intresserad av virtuella spelvärldar och Ready Player One är helt en av de bästa böckerna jag har läst som har detta tema.

Jag är tyvärr lite för ung för att känna till all 80-tals popkulturreferenser som nämndes i boken. Jag hade kanske hört talats om 60%, och av dem så är det nog bara 10% som jag har spelat, sett, läst eller lyssnat på. Detta gjorde dock absolut ingenting för boken är så spännande och bra skriven att man inte behöva vara ung på 80-talet för att hänga med och njuta av handlingen.

Av karaktärerna i boken så är favoriten Wade. Jag älskar att han inte är perfekt. Han är oerhört kunnig och passionerad inom sitt ämne, men i verkliga livet är han en nolla. Han gör misstag som tonåringar gör. Man vill bara krama om och skaka om honom men mest av allt så hejar man helhjärtat på honom. Jag gillar att han inte låter kändisskapet stiga honom åt huvudet utan är fortfarande försiktig och ödmjuk.

Det finns även så många fina budskap med boken. För det första så får man inblick i hur viktig integritet är för oss. Det är en hemsk framtidsvärld där ett företag kan göra vad som helst för att komma åt ännu mer pengar. För det andra så gillar jag budskapet om att hur bra fantasivärlden är så är det inte på riktigt. Man får inte glömma bort att leva och njuta av verkligheten också.

Jag kan hålla på hur länge som helst och ösa lovord över den här boken men jag nöjer mig här. Filmatiseringen av boken sägs ha börjat och regissören är ingen mindre än Steven Spielberg (som även nämns i boken)! Säger bara en sak. LÄS BOKEN!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Jaaaa, Wade vann!!! Visste att Pac-Man-myntet skulle komma till användning. Men herregud, hur mycket tid har Wade (och de andra) inte vigt sitt liv åt att lära sig filmrepliker och 80-tals spel? Om man inte vinner så har man ju i stort sett slösat bort hela sitt liv.

• Så fint när Wade träffade Halliday. Älskar att Halliday påminner Wade om att livet i verkligheten också är viktig.

• Vilket tragiskt liv Wade har egentligen. Han reagerade ju knappt när hans moster dog. Visserligen så var de ju inga änglar men här vet jag inte om det är Wade som är kall.

• Fint att Wade inte tyckte att Art3mis missfärgning gjorde något. Samma sak med att han fortfarande är bästis med Aech fast det visade sig att det var en hon. Kön och utseende spelar ju egentligen ingen roll, det är ju personligheten man fäster sig vid!

+ Spänning
+ Karaktärer
+ Miljö
+ Budskap
+ Koncept

Mest intressanta karaktär: Wade
Bästa scen eller del: Spoiler [När Wade träffade Halliday]

Rekommenderar för:
Ni som vill ha en nostalgiresa genom 80-talet och en väldigt spännande bok om virtuell verklighet.

Rekommenderar inte för:
Ni som inte tycker om namedropping, popkultur och virtuella spelvärldar.

 

Odinsbarn – Siri Pettersen

Norsk fantasy som imponerar

Titel: Odinsbarn
Författare: Siri Pettersen
Serie: Korpringarna #1
Sidantal: 662
Utgivningsår: 2015 (original 2013)

Handling:
Hirka har alltid känt sig som en utböling, dels för att hon inte har någon svans, dels för att hon kan inte famna och dels för att hennes far inte vill att hon umgås med andra. Nu när hon ska fylla sexton förväntas hon genomgå riten vilket hon fasar över eftersom hon inte kan frammana Kraften. Det hela blir ännu värre när hennes far avslöjar att hon egentligen är ett odinsbarn, en vederstyggelse som inte hör hemma i denna värld. Tyngd av de mörka hemligheterna söker hon hjälp hos barndomsvännen Rime som numera känns kall och avlägsen. Utan att avslöja vad hon egentligen är försöker de komma på en plan för henne att dölja sin identitet under riten. Men något ännu mörkare och hemskare är i planering, och Hirka har en betydande roll i den även om hon inte vet om det.

Tycke:
Odinsbarn är en norsk fantasyroman som sägs ha tagit hemlandet med storm. Nu finns den äntligen tillgänglig på svenska och jag förstår varför den är så populär.

Bland alla myriader av böcker som finns ute på marknaden idag är det minsann inte lätt att hitta en unik bok. Odinsbarn lyckas med det stora konststycket att faktiskt skilja sig från mängden. Blandningen mellan nordisk mytologi, medeltidsmiljö, ninjor (eller skuggor som det heter i boken), magi och det utomordentligt passande språket gör läsningen till en mycket speciell upplevelse.

Det finns flera saker som gör boken så bra och en av dem är karaktärerna. Handlingen berättas av Hirka, Rime och Urd, och alla tre har distinkta personligheter och mål. Jag brukar i vanliga fall inte tänka på yttre/inre konflikter hos karaktärerna när jag läser men här märktes det så tydligt på ett väldigt bra sätt. Det var aldrig några tvivel om vad de kämpade mot och hur de kände sig.

Språket är något som jag hade svårt för i början men 50 sidor senare var jag helt förälskad i författarens sätt att skriva. Det passar så himla bra ihop med miljön och stämningen. Handlingen är också väldigt bra med en del tvister samt oväntade händelser. Sen måste jag även berömma romansen också. Tycker att den passar in i berättelsen bra, det är inte heller någon himlastormande instalove där karaktärernas IQ plötsligt blir noll utan här är karaktärerna fortfarande sig själva. Gillar!

Om jag nu ska lyfta fram något negativt så är det väl att det nästan är för mycket action i boken, i alla fall vid slutet. Det händer så många spännande saker att man till slut blir lite avtrubbad. Sen att den slutar lite mitt i är ju också något som är mindre bra. Som tur så är uppföljaren redan släppt på norska så jag hoppas bara på att B. Wahlströms kommer att vara snabba med översättningen!

Ja, kort sagt. En mycket bra bok, speciellt för dig som vill ha en fantasybok med inslag av nordisk mytologi. Rekommenderas!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Så himla coolt när man fick reda på Rime var en skugga. Tyckte så synd om honom när han upptäckte att siaren som var hans gud bara var en lögn.

• Åh Rime, så slutar det med att han blir ledaren ändå fast han tycker inte om politik. Så både tragiskt och starkt att han till slut hamnar i den rollen som han ville undvika.

• Undrar vad Hirkas kraft är. Är det att hon kan kontrollera de blinda?

Karaktärer: +1
Berättarröst: +1
Handling: +1
Språk: +1

Mest intressanta karaktär: Rime
Bästa scen eller del: Spoiler [När Hirka och Rime flydde till Korphem]

Rekommenderar för:
Ni som vill ha en fantasyroman med influenser av nordisk mytologi.

Rekommenderar inte för:
Ni som inte tycker om tegelstenar och annorlunda språk.

Betyg: 9/10

Andra delar i serien:
1. Odinsbarn
2. Röta
3. Kraften

 

Nu har det blivit dags för ett rött uppror!

Spännande läsning som får ditt hjärta att pumpa! 

Titel: Rött uppror (eng. Red Rising)
Författare: Pierce Brown
Serie: Red Rising #1
Sidantal: 272
Utgivningsår: 2015 (original 2014)

Handling:
Darrow är 16 år och en röd, det lägsta kastet i samhället. Dag ut och dag in gräver han i de mörka och farliga tunnlarna efter material som ska hjälpa till med terraformningen som förhoppningsvis kommer att ge hans ättlingar en bättre tillvaro. Darrow lever ett hårt liv, men han vet bättre än att protesterar vilket hans älskade fru gör. När de Gyllenes hänsynslösa lagar slår till mot dem förändras hela Darrows världsbild, han inser orättvisan i samhället och blir upprorsrörelsen hemliga vapen och experiment. Månader går åt till att göra om Darrow till en ny person. Hans uppdrag är så vanvettigt att inte ens han tror på den själv, Darrow ska nämligen infiltrera De Gyllenes militärskola. Och han upptäcker snart att komma levande in i den är inte på långa väga lika svårt som att komma levande ut ur den.

Tycke:
Den här boken vann det prestigefyllda priset Good Reads Debut Author 2014 och nu efter att ha läst den förstår jag helt och hållet varför!

Om jag ska beskriver boken med ett ord så är det “grym”. Den beskrivningen syftar både på hur himla bra boken är, samt hur rå den kan vara. Huvudrollen Darrow må vara en tonåring men boken är knappast en ungdomsbok. Han är t.ex. redan gift och har så mycket ilska inom sig. Det är detaljerade beskrivningar på våld och karaktärer dör till höger och vänster. Det är blodigt, skitigt och bittert, med andra ord en helt perfekt dystopi.

Handlingen med den här boken har många sagt påminner om The Hunger Games och jag kan hålla med till en viss del. Men det är fantastiskt mycket mer strategi, taktik och psykologi i Rött uppror. När stridskolan började så var jag helt fast, det var helt omöjligt att släppa boken och jag läste ut den i ett enda svep. Spänningen var helt olidlig för handlingen gick aldrig som man förväntade sig att den skulle göra, vänner blev fiender, fiender blev vänner. Det var så många vändningar att man knappt hann dra efter andan.

Karaktärsmässigt är den också väldigt bra. Huvudrollen Darrow hejar jag på av hela mitt hjärta och en hel del av bikaraktärerna är riktigt intressanta. “Fienden” är tredimensionella och även om man givetvis är på Darrows sida så kan man ändå inte låta bli att sympatisera med dem.

Själva samhällskonceptet tycker jag är det bästa med boken. Inte med att de är i färger/kast utan hur hårda de gyllene faktiskt är, inte bara mot de lägre kasten utan även mot sitt eget kast. Herregud, tänk att behöva skicka sina barn till att döda varandra. Samtidigt så köper jag hela logiken med “de starkaste överlever” och tycker att det är rätt vettigt. Grymt, men nödvändigt för att hålla befolkningen på topp.

Det enda anledningen till varför boken inte får full pott är att kärleksdelen inte lyckades beröra mig. Det var ganska förutsägbart om vilken tjej som skulle fånga Darrows intresse och hur deras relation skulle fortskrida. Jämfört med hur tvistig, brutal och spännande allt annat i boken är så är kärleksbitarna tyvärr rätt tama.

Kort sagt, en mycket imponerande debut och jag har redan bestämt mig för att läsa uppföljaren på engelska för jag kan bara inte vänta på den svenska översättningen. Gör er själva en tjänst och plocka genast upp den här serien!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Jag misstänkte att Schakalen var Mustangs bror så fort hon nämnde att hon hade en. Aropå det så tyckte jag att Darrow var så smart som fångade honom i planen. Men däremot så fattar jag inte vitsen med att låta honom skära av sig handen, känns bara så onödigt när de kan förslava honom direkt. Sen tyckte jag att det var rätt fint att Mustang inte alls förrådde honom.

• Åhh Julian. Jag gillade faktiskt vänskapen mellan Darrow och Cassius, så himla synd att Cassius numera ser honom som en dödsfiende.

• Undrar hur många fler röda infiltratörer det finns. Och är alla utsända av samma organisation eller finns det flera rebellgrupper?

• Och herregud Pax!!! Vad jag grät!

• Alltså Sevro… gömma sig i hästmagar och klättra upp i avloppsrören, ehhhhh.

Berättarröst: +0,5
Handling: +1
Karaktärer: +1
Spänning: +1
Språk: +0,5

Mest intressanta karaktär: Åhh, så många men Schakalen och Sevro är de mest intressanta för mig.
Bästa scen eller del: Piskningscenen i spelet
Minnesvärt citat: I would have lived in peace. But my enemies brought me war

Rekommenderar för:
Vill du ha en riktigt bra och spännande dystopi med minnesvärda karaktärer så plocka genast upp den här!

Rekommenderar inte för:
Tycker ni inte om att läsa om våldsamma scener så bör ni hålla er borta.

Betyg: 9/10

Andra delar i serien:
1. Rött uppror (eng. Red Rising)
2. Gyllene sonen (eng. Golden Son)
3. Morning Star

 

En odelad värld

Första boken som berörde mig till tårarna i år!

Titel: UnDivided
Författare: Neal Shusterman
Serie: Unwind Dystology #4
Sidantal: 384
Utgivningsår: 2014

Obs, spoilers från tidigare delar kan förekomma i handlingen.

Handling:
De har varit på flykt i två år, de är landets mest efterlysta brottslingar och de har varit nära döden många gånger. Men nu har de äntligen ett vapen som kan slå tillbaka. Connor, Risa och Grace har fått informationen som de ville ha från Sonia och planerar nu sitt nästa drag. Vad de inte är medvetna om är att gamla fiender är dem på spåret och kommer snart att hitta dem. Lev är kvar i reservatet och försöker övertala indianerna att ta ställning, men hans röst är ensam och han vet att han måste göra något drastiskt för att få folk att byta inställning. Cams minnen är förändrade men hans mål är detsamma, att störta fienden så att flickan han inte längre minns faller för honom. Ensamma är de svaga, men om de samarbeta så kanske de har en chans att väcka folket från mardrömmen.

Tycke:
Så var det slut, efter fyra böcker har nu är det dags att säga adjö till Connor, Risa och Lev. Neal Shusterman har imponerat riktigt mycket på mig och Unwind-serien är utan tvekan en av de bästa dystopi-serierna som jag har läst. Och även om det bara är januari nu så tvivlar jag inte på att UnDivided kommer att tillhöra mina topp 20 böcker för i år.

Vad jag älskar med böckerna är att de är riktiga dystopier med samhället i fokus. Som jag nämnde i min recension av förra boken så är det inte en enda avgörande person, utan det är samarbetet mellan många karaktärer (medvetet eller omedvetet) som driver handlingen framåt.

Och yikes! Vad mycket action det var. Spänningen grep tag i en från första kapitlet och jag läste ut boken i två sittningar (det skulle ha varit en om det inte var för att jag var tvungen att jobba dagen efter). Man visste inte vad karaktärerna skulle råka ut för och jag var verkligen nervös flera gånger. De 50 sista sidorna fick också mina tårar att välla fram av både sorg, chock och glädje. Vilket avslut alltså! Storslaget och rörande på samma gång!

Författaren har även lyckats riktigt bra med antagonisterna, eftersom man får läsa från deras perspektiv så blev de levande och inte bara en genomond karaktär. Man förstår deras motiv även om man inte håller med dem. Starkeys delar är faktiskt bland de mest intressanta även fast jag avskyr honom. Cam växte också ännu mer i mina ögon men favoriten är fortfarande Lev.

Mer om vad jag tycker får ni läsa i spoilersektionen då jag inte vill spoila något. Kort sagt, UnWind-serien är annorlunda, tankeväckande och fruktansvärt bra. Läs den!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Åh gud, vad jag grät när Lev blev skjuten. Jag trodde ju att han dog på riktigt! Sen blev jag så glad att jag grät av lycka när det visade sig att han inte var död.

• Trodde först att Starkey skulle komma tillbaka och hämnas, tyckte att de kunde ha dödat honom direkt. Men jag antar att det ändå var bra att Connor fick träffa honom en sista gång innan han dog. Tycker dock att han förtjänar något hemskare.  

• Jag blev riktigt chockad när Connor blev unwindad. Tänkte inte på att planen var att han skulle bli en rewind. Så fint när han kramade om sin familj, givetvis grät jag som bara den till den scenen också.   

• Nu gillar jag ju Argent haha. Han är ju helt störd men numera är han ju på den “goda” sidan. Och tack vare honom klarade de sig! Och sättet han avslutade Nelson på, både hemskt och tillfredsställande på samma gång!

• Så smart Cams kupp var! Har alltid undrat varför man inte spelar in fiendens bekännelser och sen göra dem publika i flera böcker. Det här var precis i min smak!

Handling: +1
Berättarröst: +1
Karaktärer: +1
Spänning: +1

Mest intressanta karaktär: Lev
Bästa scen eller del: De sista 100 sidorna är helt fantastiska!
Minnesvärt citat: No true hero ever believes that they are one.

Rekommenderar för:
Ni som vill ha en riktigt bra dystopi .

Rekommenderar inte för:
Ni som inte tycker om många berättarröster.

Betyg: 9/10

 

Andra delar i serien:
1. UnWind
2. UnWholly
3. UnSouled
4. UnDivided

Extraböcker
1.5. UnStrung

 

En blå lilja

Magin fortsätter i The Raven Cycle

Titel: Blue Lily, Lily Blue
Författare: Maggie Stiefvater
Serie: The Raven Cycle #3
Sidantal: 391
Utgivningsår: 2014

Obs, spoilers från tidigare delar kan förekomma i handlingen.

Handling:
Det har gått flera veckor sedan Blues mamma försvann ner i grottorna. Hur mycket Blue och Korppojkarna letar efter henne så kommer de ingenvart. Deras nyaste ledtråd består av en mystisk profetia: Att det finns tre som sover, de ska väcka en av dem och inte väcka en annan. Grottutforskningar, spådomar och ständig oro blir vardagen för gänget. Dessutom kämpar var och en av dem med sina egna problem. När nya personer, både fiender och allierade kommer till området trappas konflikterna upp. Vilka blir de första som väcker de som sover? Och kommer de verkligen att väcka rätt varelse?

Tycke:
Den här boken är MAGISK! Maggies fantastiska språk kombinerat med de fenomenala karaktärerna gör varenda sida i boken till något underbart.

Precis som de föregående böckerna så händer det inte särskilt mycket utan berättelsen är karaktärsdriven. Gansey, Adam, Ronan och Blue, åhh, jag älskar bara dem så himla mycket. Alla är så unika med en distinkt berättarröst. Alla är så sårbara och starka på samma gång. Speciellt så tycker jag om relationerna mellan killarna. De bråkar, de blir sura, de är för stolta för att visa sina känslor men alla tre skulle kunna dö för varandra. Bromance hurray!

Gansey är fortfarande min favoritkaraktär men både Ronan och Adam växte enormt i mina ögon i den här boken. Jag beundrar verkligen Stiefvaters förmåga att få till sprudlande romanser som känns. Allting sker långsamt och försiktigt, det är både värmande och hjärtekrossande på samma gång.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om karaktärer (till och med antagonisterna är intressanta och inte alls stereotypiska) men jag nöjer mig här. Har ni läst de tidigare böckerna i serien så vet nu hur bra de är. Och har ni inte läst någon del ur den här serien än så har ni verkligen missat något!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Omg, Adam och Ronan!!! Jag trodde ju att Ronan var förälskad i Gansey men nu shippar jag han och Adam så himla mycket. Ronan är så omtänksam. Älskar att han köper handkräm till Adam, drömmer om allergimedicin till Gansey och ger Blue sitt enda ljuskälla i grottan. Och att han har drömt fram sin bror, åhhh.

• Jag trodde ju att de hade lyckats undvika att väcka the sleeper och kände en enorm lättnad. Men så väckte Piper och Gwen(?) upp den. Gahhh, det är därför man aldrig ska lämna levande fiender efter sig!

Handling: +0.5
Berättarröst: +1
Karaktärer: +1
Språk: +1.5

Mest intressanta karaktär: Gansey tätt följd av Ronan och Adam.
Bästa scen eller del: ALLA scener med Gansey, Ronan och Adam.
Minnesvärt citat:
”You guys have a death list?” Ronan broke in. ”That is fucking dark. Am I on it?”
”Some days, I wish,” Blue said.

Rekommenderar för:
Ni som vill läsa en magiskt skriven bok med riktigt bra karaktärer.

Rekommenderar inte för:
Ni som inte tycker om böcker med en långsam takt.

Betyg: 9/10

Andra delar i serien:
1. The Raven Boys (sv. Kretsen)
2. The Dream Thieves (sv. Drömtjuvarna)
3. Blue Lily, Lily Blue
4. Titel ej bestämd 

 

X-men som unga eliter

När ljuset inte kan besegra mörkret.

Titel: The Young Elites (sv. Den unga eliten)
Författare: Marie Lu
Serie: The Young Elites #1
Sidantal: 355
Utgivningsår: 2014

Handling:
Blodfebern krävde många offer, båda unga och vuxna. De barn som återhämtade sig från sjukdomen blev märkta för livet och kallas för malfetto, och bland dem finns det individer som fick övernaturliga krafter, de unga eliterna.

Adelina förlorade sitt öga i blodfebern och hur mycket hennes far önskar så är hon bara en vanliga malfetto utan magiska förmågor. Under en flykt från ett olagligt och påtvingat giftermål blir hon jagad av sin far, och i stundens hetta vaknar hennes krafter och fadern dör. Adelina får en ny chans till livet när hon blir räddad av The Daggers society, ett hemligt sällskap bestående av unga eliter och har som mål att störta regeringen. Men kommer Adelina att platsa in bland dem? Eller kommer hon att välja sin syster framför sina nya kamrater?

Tycke:
Marie Lu är författaren som imponerade stort på mig med Legend-serien. Jag har varit nyfiken på The Young Elites sedan jag fick höra talas om den. Och ja, den är lika bra som den verkar vara.

Jag älskar att författaren har tagit ett beprövat koncept (ungdomar med magiska förmågor är inte direkt sällsynta i YA-genren) och gjort något nytt av det. Istället för den typiska goda hjälten så har vi Adelina som har en stor kraft men också en stor mörker. Det finns inga helonda eller helgoda karaktärer vilket höjer boken enormt i mina ögon. Och snacka om att Lu har fått till swooniga killkaraktärer, Enzo, Rafaelle och till och med Teren. Ge mig en filmatisering tack, eller en manga/anime-version! Och det är inte bara karaktärerna som är bra, utan deras relationer med varandra är minst lika intressant.

Sen så gillar jag miljön och att berättelsen utspelar sig i en värld som påminner om renässansen. Alla vackra dräkter, masker och samhällsstruktur. Jag uppskattar också att alla inte är heterosexuella och att det inte är någon big deal.

Handlingen är också suverän. Jag trodde att jag visste hur boken skulle sluta men nej, det är så många tvister i den sista tredjedelen. Jag har verkligen inte den blekaste aning om vad som kommer att hända med Adelina och resten av karaktärer.

Det enda negativa jag har att säga om boken är att den tog slut för fort. Även om den inte slutar i en cliffhanger så kände jag ett stort NEJ när jag hade nått sista sidan. Gahh, hur ska jag orka vänta tills nästa bok som varken har fått titel eller utgivningsdatum?

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Ojoj, hade inte väntat mig att Adelina skulle döda Dante, och definitivt inte att hon skulle döda Enzo. Men detta höjde verkligen boken i mina ögon för att det var oväntat och för att det verkligen visade att Adelina inte har kontroll över sin mörka sida.

• Så Violetta är också en elit, och dessutom den som har pressat tillbaka Adelinas krafter! Hade inte väntat mig det heller. Jag trodde att Adelina skulle bli ännu mer arg på Violetta när hon fick reda på det, men å andra sidan så ville Violetta bara skydda henne och sig själv. Gillar deras syskonkärlek!  

• Gillar bromancen mellan Enzo och Rafaele. Jag antar att Enzo kommer att bli återuppväckt men på sätt så hoppas jag inte det. Att Enzo dog var ju en av de mest överraskande tvisterna i boken, känns lite billigt att han kan komma tillbaka i livet.

Karaktärer: +1
Handling: +1
Berättarröst: +1
Miljö: +0,5
Spänning: +0,5

Mest intressanta karaktär: Rafaelle
Bästa scen eller del: Spoiler [När hon dödade Enzo, var så oväntat för mig]
Minnesvärt citat: “Be true to yourself. But that’s something everyone says and no one means. No one wants you to be yourself. They want you to be the version of yourself that they like.”

Rekommenderar för:
Vill du ha en oförutsägbar bok med komplexa karaktärer med olika övernaturliga förmågor har du hittat rätt!

Rekommenderar inte för:
Möjligen så passar den här inte för er som vill ha rättvisa karaktär som alltid kämpar för godheten.

Betyg: 9/10

Andra delar i serien:
1. The Young Elites (sv. Den unga eliten)
2. The Rose Society
3. Titel ej bestämd

 

Vem är tidsålderns hjälte?

Ett episkt slut till en episk serie!

Titel: The Hero of Ages
Författare: Brandon Sanderson
Serie: Mistborn #3
Sidantal: 748
Utgivningsår: 2008

Obs! Spoiler från tidigare delar kan förekomma.

Handling:
Världens ände är nära. Kraften som Vin släppte loss håller på att förgöra mänskligheten och i en desperat kamp reser Elend och Vin runt i riket för att samla på sig ledtrådar om hur den kan stoppas. Vin har accepterat sitt öde som ett vapen men Elends nya roll som tyrann tynger honom mer än vad han medger. Samtidigt har Sazed tappat tron och vet inte hur han någonsin ska kunna hitta meningen med livet. Alla kämpar mot egna problem och mot jordens undergång. Men kommer deras krafter och hårda arbete att räcka? Hur kan människor vinna mot en gud som vill förgöra en?

Tycke:
Så var den episka sagan slut. Mistborn-serien har sannerligen bjudit på en minst sagt oförglömlig resa och det känns så tråkigt att man inte längre kommer att få åka på nya äventyr med Vin, Kelsier, Elend, Sazed och Tensonn.

Vin och Kelsier har jag alltid tyckt är de starkaste karaktärerna sedan bok 1 men både Elend och Spook växte rejält i mina ögon i den här boken. Speciellt Elends karaktärsutveckling är både mäktigt och hjärtekrossande på samma gång. Han har insett att han inte längre kan vara den naiva pojken som vill ha ett lyckligt slut för alla, nu är han snarare en tyrann som tvingar till sig makt, precis det som han alltid har avskytt. Åhh, vill bara krama och trösta honom.

Stämningen är betydligt mörkare än i de andra böckerna och man är verkligen rädd om karaktärerna. Det är omöjligt att förutspå hur boken kommer att sluta och trots det höga sidantalet så slukade jag boken på två dagar för det var så spännande. Speciellt de 150 sista sidorna, trodde att jag skulle få andnöd vid vissa scener.

Brandon Sanderson har knutit ihop säcken väldigt snyggt, man får svar på alla sina frågor och mer därtill. Nu i efterhand inser man hur mycket ledtrådar han redan har lagt ut i första boken och det är verkligen imponerande hur ihopvävt böckerna är.

Det enda negativa jag har att säga är väl att jag trots allt är lite besviken över slutet. Missförstå mig inte, det var himla mäktigt. Men jag har knutit så många känslomässiga band till karaktärerna att jag tyckte att fleras slut inte var tillräckligt. De fick inte vad de förtjänade och det är så orättvist, men det är väl så det är i verkliga livet också.

Allt som allt, ett hejdundrandes avslut till en alldeles fantastisk serie. Om ni är den minsta intresserad av episk fantasy så rekommenderar jag starkt att ni plockar upp denna. Och ifall ni inte vill läsa på engelska så är det inga problem för första boken kommer snart ut på svenska!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Slutet känns både onödigt sorgligt och överlyckligt på samma gång. Vin och Elend dog utan att få se den nya världen. Och deras död kändes ärligt talat inte särskilt känslosamt då det hände, men efteråt när man såg dem ligga på ängen hand i hand var det hjärtekrossande. Däremot så tyckte jag att det var så bra att Sazed blev den nya guden.

• Älskar Spooks delar och han blev en av mina favoritkaraktärer i den här boken, men nu när jag tänker efter så påverkar han ju knappt huvudberättelsen (hans meddelande kom ju inte ens fram).

• Åh, jag hade ju hoppats på att det var Kelsier som hade kommit tillbaka som en ande/gud när han uppenbarade sig för Spook.

Karaktärer: +1
Språk: +0.5
Spänning: +1
Handling: +1
Berättarröst: +1

Mest intressanta karaktär: Vin och Elend
Bästa scen eller del: De sista 150 sidorna
Minnesvärt citat:“Lately, I feel like my life is a book written in a language I don’t know how to read.”

Rekommenderar för:
Alla

Rekommenderar inte för:
Ni som verkligen inte tycker om tegelstenar.

Betyg: 9,5/10

Andra delar i serien: 
1. Mistborn: The Final Empire
2. The Well of Ascension
3. The Hero of Ages

Extraböcker: 
4. The Alloy of Law
5. Shadows of Self
6. Titel ej bestämd

 

Andra versioner av omslaget