Becky Albertalli & Adam Silvera – What If It’s Us

När bra plus bra inte är lika med fantastiskt.

Titel: What If It’s Us
Författare: Becky Albertalli & Adam Silvera
Sidantal: 437
Utgivningsår: 2018

Baksidestexten:
Arthur is only in New York for the summer, but if Broadway has taught him anything, it’s that the universe can deliver a showstopping romance when you least expect it. Ben thinks the universe needs to mind its business. If the universe had his back, he wouldn’t be on his way to the post office carrying a box of his ex-boyfriend’s things.

But when Arthur and Ben meet-cute at the post office, what exactly does the universe have in store for them?

Maybe nothing. After all, they get separated.
Maybe everything. After all, they get reunited.
But what if they can’t quite nail a first date . . . or a second first date . . . or a third?
What if Arthur tries too hard to make it work . . . and Ben doesn’t try hard enough?
What if life really isn’t like a Broadway play?
But what if it is?

Tycke:
Jag har gillat det jag har läst av Adam Silvera och Becky Albertalli, därför trodde jag att deras samarbete skulle resultera i något enastående. Till en början gillade jag boken riktigt mycket och trodde att det skulle bli en av årets bästa YA-romance. Att läsa om hur Arthur och Ben träffades på postkontoret och sedan hur de letade efter varandra online var supermysigt och gulligt. Problemet kommer när de träffas igen, här tar boken en (för mig) oväntad vändning och istället för att fortsätta vara fluffig och söt, så blev den snarare bitter och sur.

Visserligen så tycker jag att det är trovärdigt att allt i ett förhållande inte är perfekt, men här fokuserades det för mycket på problemen och till slut så tvivlade jag på att Ben och Arthur passade ihop överhuvudtaget. Jag ska inte avslöja hur boken slutar men det blev i alla fall inte så som jag hade föreställt mig.

Ben och Arthur som karaktärer gillade jag dock väldigt mycket, och även mycket av humorn och dialogerna.

Berättelsen är inte dålig, den är bara inte vad jag förväntade mig eller ville ha för tillfället. Jag gillar som sagt karaktärerna, dock bara inte tillsammans.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Alltså slutet, så skumt att de är mer vänner än ett par. Jag fattar ju att de är unga och vill inte låsa fast sig vid ett långdistansförhållande, men det är synd att de inte ens försökte…

Advertisement

 

Adam Silvera – They Both Die at the End

Vad skulle du ha gjort om du hade mindre än 24 timmar kvar att leva?

Titel: They Both Die at the End
Författare: Adam Silvera
Sidantal: 373
Utgivningsår: 2018

Baksidestexten:
On September 5, a little after midnight, Death-Cast calls Mateo Torrez and Rufus Emeterio to give them some bad news: They’re going to die today.

Mateo and Rufus are total strangers, but, for different reasons, they’re both looking to make a new friend on their End Day. The good news: There’s an app for that. It’s called the Last Friend, and through it, Rufus and Mateo are about to meet up for one last great adventure—to live a lifetime in a single day.

 

Tycke:
Detta är den första boken jag läser av Adam Silvera men det lär inte vara den sista. Idén med Death Cast är så himla bisarrt och intressant att det är omöjligt att inte fastna. Helt ärligt talat så hade jag nog föredragit att inte få en varning utan bara leva livet som vanligt på min sista dag. Tänk vilken ångest man måste känna om man vet att man med säkerhet kommer att dö inom 24 timmar, visst finns det fördelar (som boken nämner), men paniken och stressen måste ju vara outhärdlig!

Karaktärerna i boken, Rufus och Matteo, tog dödsvarningen förvånansvärt bra, speciellt Rufus som behöll lugnet framför sina vänner (Matteo fick åtminstone en panikattack). Det var fint hur de träffades och blev varandras “last friend”. Relationen gick visserligen väldigt fort framåt men de var tonåringar som hade mindre än ett dygn kvar att leva så jag hade överseende med det. Älskade bokens början och mitt när de lärde känna varandra och båda två började äntligen att leva på riktigt. Matteos farväl till sin pappa fick mig att gråta i flera minuter.

Sen var det även ganska spännande att gissa hur de skulle dö, mer om det i spoilerdelen.

Förutom Rufus och Matteo så får man även följa en hel drös med andra personer som de stöter på under dagen. Jag var först skeptisk till jonglerandet med berättarrösterna men det funkade överraskande bra i längden. Faktiskt så blev jag lite sugen på att testa det själv i någon av mina framtida manus.

Fram mot slutet tyckte jag att boken innehöll lite väl mycket “du gör mig levande” och “fånga dagen”-klyscha, istället för att vara motiverande kändes det mest tjatigt.

They both die at the end är en bok som verkligen får en att tänka efter om man verkligen lever ett liv som man är nöjd med. Trovärdigheten kanske inte är den bästa när man analyserar över hur ett death cast på riktigt skulle ha påverkat ett samhälle men det är inte syftet med berättelsen. Sympatiska karaktärer, intressanta berättarröster och lockande handling, helt klart en läsvärd bok.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Jag hoppades länge på att Matteos död bara var ett misstag och att det egentligen var hans pappa som skulle dö. Trots att jag var förbered så kom hans död så plötsligt, gahhh, båda skulle ju ha klarat sig om han bara hade stannat kvar i sängen.
• Undrar hur det funkar hos sjukhusen och vårdpersonalen. Om de vet att patienten kommer att dö i vilket fall, kämpar de då inte lika hårt för att rädda dennes liv? Eller tvärtom, om de vet med säkerhet att patienten inte kommer att dö, kommer de att vara slappare då?