Tja… jag skulle inte ha betett mig som Violet i alla fall.
Titel: Haunting Violet
Författare: Alyxandra Harvey
Sidantal: 344
Utgivningsår: 2011
Handling:
Violet tror inte på spöken. Tillsammans med sin vackra mor som låtsas kunna tala med andevärlden så lurar de vidskepliga personer på pengar. Faktum är att de är så skickliga att modern är Londons kändaste medium. De blir bjudna på fest hos Lord Jasper och vistas bland adeln. Snart anar Violet att allt inte står rätt till, hon ser personer som ingen annan ser och när hon ser en mördad kvinna inser hon att hon faktiskt kan se spöken. Det ena leder till det andra och snart måste Violet hittar mördaren innan mördaren dödar henne.
Omdöme:
Man ska inte döma boken efter omslaget, och detta stämmer tyvärr in på Haunting Violet. Innehållet är inte ens i närheten av hur bra framsidan är.
Innan jag går lös på de dåliga delarna så kan jag berätta om det enda jag tycker är bra med boken: miljön. Åh, jag gillar historiska romaner mer och mer. Kulturen, stämningen, allt bara klickar för mig. Jag tycker att miljön beskrivs väldigt bra i boken och jag skulle ge mycket för att kunna ta en promenad i blomsterträdgården, ta en fika och sedan spana på de finklädda killarna som spelar krocket.
Okej, nu till det dåliga med boken – karaktärerna. Vill man hitta plattare karaktärer behöver man anstränga sig. Violet är så Mary Sue man kan bli. Alla tjatar hela tiden om hur vacker hon är och själv tror hon att de bara skämtar och tycker inte alls att hon själv är vacker. Hennes största och enda intresse är böcker. Hon har superdåligt samvete över att de lurar folk och gillar inte uppmärksamhet. Inte nog med det så inser hon inte ens vem hon egentligen älskar. Man fattade att det var saker på gång mellan henne och Colin långt innan hon själv gjorde det. Det absolut värsta är att man aldrig visste vad hon ville (kanske för att hon inte gjorde det själv?). Först ignorerade hon spökena och tyckte att de var läskiga, kort därefter blev hon irriterad och ville inget annat än att de skulle lämna henne i fred. Sen skedde det en helomvändning och hon kunde till och med tänka sig att riskera livet för att hjälpa dem. Herre gud, bestäm dig liksom.
Och spöket, gahhhh, det måste vara världens sämsta på att ge ledtrådar! Hur svårt är det inte bara att sväva till mördaren och peka på denna? Istället blir det värsta gissningsleken och spöket ger hela tiden fel ledtrådar till Violet. Det känns ju inte ens som att det vill att mördaren ska bli fasttagen. Hela mysterie-biten var bara så dåligt gjord. De kunde ha löst fallet på en minut, men på grund av det dumma spöket så tog det hela boken.
Det finns så många icke trovärdiga händelser i boken att jag inte orkar ta upp dem alla. Jag orkar inte ens gå in på den ytterst fåniga kärlekstriangeln. På det hela taget är det väl en läsvärd bok om man gillar historiska miljöer. Men om du vill ha en tight och spännande deckarhistoria eller en gastkramande spökhistoria så ska du nog inte ta upp denna.
Karaktärer: -0,5
Miljö: +1
Ologiska händelser: -1
Betyg: 4,5/10
Andra versioner av omslaget
Boktycke 