Rebeller, luftskepp och dramatisk kärlek i en steampunkig bok

Detta är vad som skulle ha hänt om Storbritannien hade vunnit det amerikanska frihetskriget.

Titel: The Inventor’s Secret
Författare: Andrea Cremer
Serie: The Inventor’s Secret #1
Sidantal: 368
Utgivningsår: 2014

Handling:
Även om britterna har vunnit det amerikanska frihetskriget så lever ännu kämpaglöden hos de amerikanska patrioterna. Charlotte och hennes bror Ashley har levt ett liv i grottorna tillsammans med andra rebellungdomar. En dag räddar Charlotte en främmande ung man från att bli fångad av brittiska trupper och tar hem honom till deras gömställe. Grave, som de kallar honom har minnesförlust och drar av någon anledning till sig magnetiska saker.

Gänget åker till de brittiska städerna för att skaffa bundsförvanter och hoppas på att hitta mer information om Graves förflutna. Vad Charlotte inte har förväntat sig är att hennes känslor för Jack växer för varje dag som går. Men Jack är inte den han utger sig för att vara och har en hemlighet, en hemlighet som gör så att de inte kan vara tillsammans.

Tycke:
Andrea Cremer blev en av mina favoritförfattare med Nightshade-trilogin. Jag vet inte vad som har hänt, men av någon anledning så tycker jag att hennes nya böcker inte alls är lika bra.

The Inventor’s Secret utlovar från början en mystisk gåta i en spännande värld. Steampunk-elementen känns fräscha och bikaraktärerna är tredimensionella. Konceptet med att britterna har vunnit amerikanska frihetskriget är också intressant. Vad som drar ner betyget är att boken byter spår efter ett tag och blir istället en kärlekshistoria som utspelar sig i en påhittad värld. Själva mysteriet med Grave hamnar i skymundan och återtogs inte förrän vid slutet. För min del så var Grave den mest intressanta delen och jag himlade mest med ögonen åt kärleksdramat.

Och på tal om kärleksdramat, ännu en kärlekstriangel där tjejen hånglar med en kille för att i nästa stund trånar efter den andra. Visst, är man tonåring så kan det vara svårt att styra sina hormoner, men här är det lite för mycket. Charlotte uppfattas både som svag och girig när hon annars är en modig och målmedveten tjej.

Boken slutar också ganska abrupt och lämnar många frågor obesvarade. Jag gillar bikaraktärerna och världen, men kärleksdramat är alldeles för mycket. Ser jag fortsättningen i biblioteket så kan jag tänka mig att plocka upp den, men jag lär nog inte lägga pengar på den här serien.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Att Grave är mekanisk är ju inte så svårt att lista ut…

• Varför är Jacks bror (kommer inte ens ihåg hans namn) intresserad av Charlotte egentligen? Är det för att han vill göra sin bror svartsjuk?

Karaktärer: +0.5
Miljö: +0.5
Språk: +0.5
Berättarröst: +0.5
Kärleksdrama: -0,5

Mest intressanta karaktär: Grave
Bästa scen eller del: De första 50 sidorna.

Rekommenderar för:
Ni som vill ha kärleksdrama med triangeldrama i en steampunk-miljö.

Rekommenderar inte för:
Ni som är trötta på kärlekstrianglar och en kvinnlig huvudroll som inte kan bestämma sig mellan två killar.

Betyg: 6.5/10

Andra böcker i serien:
1. The Inventor’s Secret
2. Titel ej bestämd

Advertisement

 

Det börjar bli inne med prologserier

… först The Infernal Devices och nu Nightshade Prequel. 

Titel: Rift
Författare: Andrea Cremer
Serie: Nightshade Prequel #1
Sidantal: 455
Utgivningsår: 2012

Handling;
Trots sin adliga börd så är Ember en pojkflicka och fasar för den dagen då hennes far kommer att tvinga henne att gifta sig med en gammal adelsman. Dock står hennes familj i skuld till riddarorden Conatus där hennes barndomsvän Alistair tränar och Ember vill inget annat än att få tjäna riddarna. En dag kommer Alistair och riddaren Barrow för att hämta henne och Ember ser fram emot sin tid i borgen trots faderns protester. Men snart inser hon att Conatus inte är någon vanlig riddarorder och hon får till sin överraskning utbilda sig till en riddare och bekämpa mörkrets makter.

 

Omdöme:
Nightshade är en av mina favoritserier så hur jag än försökte hålla förväntningarna nere så hoppades jag ändå på en ny favoritbok. Rift är första boken till prologserien till Nightshade men förutom några enstaka saker (jag vill inte säga vilka för att ni inte ska bli spoilade) så har de inget gemensamt. Man behöver inte ha läst Nightshade för att läsa prologserien men jag skulle rekommendera det, annars är det nog en liten risk att man stör sig på att saker och ting inte förklaras tillräckligt noggrant.

En av anledningarna till varför jag älskar Nightshade så mycket är för att den innehålla många härliga och älskvärda karaktärer, därför är jag väldigt förvånad över hur bleka karaktärerna är i Rift. Huvudrollen Ember är för det mesta bra men ibland är hon alldeles för dumdristig och ska hela tiden försöka bevisa hur duktig hon är. Dessutom är hon världens sämsta när det gäller att uppfatta vad folk egentligen känner fast ledtrådarna är väldigt tydliga. Barrow tycker jag känns så gammalt och jag ser bara en storvuxen 40årig man med hårig bröstkorg framför mig. Förmodligen är han väl mycket yngre än så men det var den bilden som jag fick när han först dök upp. Alistair gillade jag i början men sen blev han bara jobbig. Nope, kan inte komma på någon karaktär som jag fastnade för.

Ember är för det mesta PoV-karaktären men då och då kommer stycken där berättarrösten skiftar till tvillingarna Eira och Cian. I första halvan av boken förstod jag inte alls varför vad dessa stycken (som för övrigt var allvetande ibland) tjänade till men fram mot slutet så förstod jag. Hade dock föredragit om författaren hade hållit sig till enbart Embers berättarröst.

Handlingen är helt klart det bästa med boken. Jag gillar verkligen idén med en hemlig riddarorden som kämpar mot demoniska varelser. Dock tyckte jag att Ember accepterade allting för lätt. Sen begrep jag mig inte riktigt på folks beteenden heller. Berättelsen utspelar sig förmodligen någon gång i Skottland på 1300-talet antar jag och då var det väl ändå rätt tabu för tjejer och killar att vistas tillsammans ensamma? Här var det lugnt att killar smög in i tjejers rum mitt i natten och Ember pratade om sex med Barrow efter att ha känt varandra i ett par dagar. Jag vet inte, det kändes inte helt korrekt för den tidsepoken.

Nu har det varit mycket gnäll igen men det beror på att jag är besviken. Det är ju trots allt Andrea Cremer vi snackar om. Jag trodde verkligen att jag skulle älska den här lika mycket som Nightshade. Allt som allt så tycker jag att boken är spännande och bra, men saknar magin som gör den fantastiskt.

Spänning: +0,5
Handling: +0,5
Språk: +0,5

Mest intressanta karaktär: Ehh, Kael tror jag.
Bästa scen eller del: Prövningen

Böcker som jag kom på att tänka på:
Vampire Academy av Richelle Mead – Ember och Barrow får mig att tänka på Rose och Dimitri.

Rekommenderar för:
Ni som gillar historisk urban fantasy med riddarorden, kyrka och demoner.

Rekommenderar inte för:
Ni som vill ha korta och snabblästa böcker.

Betyg: 6,5/10

 Andra delar i serien:
1. Rift
2. Rise

 

Slutet av en fantastisk serie

Äntligen har jag läst klart en av mina favoritserier!

Titel: Bloodrose
Författare: Andrea Cremer
Serie: Nightshade 3
Sidantal: 406
Utgivningsår: 2012

(Obs! Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar)

Handling:
Calla slits mellan sina känslor för Ren och Shay. För att de överhuvudtaget ska ha någon chans mot fienderna så måste båda alfahannarna samarbeta, men de klarar knappt av att vistas i samma rum utan att börja slåss. Calla vet att hon måste välja en av dem och tanken krossar hennes hjärta. Men kärleksbekymren får vänta. Slutstriden mellan Searchers och Keepers närmar sig med stormsteg… och det är väldigt osäkert om de kommer att överleva.

 

Omdöme:
Den 1:a juni 2011 fick jag stifta bekantskap med Nightshade. Och wow, vilken upplevelse det var. Det blev en fullpoängare och otroligt nog så lyckades andra boken, Wolfsbane, imponerar mig minst lika mycket om inte ännu mer. Ni kan gissa hur höga mina förväntningar var på den sista boken i serien.

För och främst, jag älskar karaktärerna i boken. Persongalleriet är stort, förutom huvudpersonen Calla, Ren och Shay så har vi deras vargflock och sen deras allierade i Searchersgänget. Det är många namn att hålla reda på och det är helt fantastiskt att Cremer lyckats få alla att vara så levande. Även om det var mer än 6 månader sen jag läste ut Wolfsbane så hade jag inga problem med att komma ihåg vem som var vem.

Åh, Ren, jag har alltid gillat honom mer än Shay och jag tror att jag gillar honom ännu mer i den här. Det är på gränsen att han slår St. Clair när det kommer till swoonfaktor. Flera gånger kände jag att jag ville kliva in i bokens värld och bara krama om honom. Calla kan få sin Shay, jag tar gärna Ren 🙂

Det är så kul när de alltid skämtar och retas med varandra även när de håller på att göra livsfarliga uppdrag. Connor blev snabbt en av mina favoritkaraktärer i boken (tillsammans med typ tio andra, gillar alla så mycket haha). Han är bara så himla rolig. Åh Gud, hans reaktion när han hittade Ren och Calla i badrummet. Höll på att skratta ihjäl mig.

Handlingen är väldigt bra och det händer saker hela tiden. Boken kändes inte alls som att den är på över 400 sidor. Språket flyter på fint och allt blev utläst på några timmar.

Nu har jag bara framställt boken i positivt lager men det finns ett par saker som jag tycker mindre om med. En av dem är utan tvekan Callas kärleksvelande. Jag gillar henne väldigt mycket men den tjejen har ju ingen koll på sina hormoner. Ena stunden ligger hon med Shay, sen hånglar hon med Ren, ligger med Shay igen, hånglar med Ren. Argh, vad håller hon på med? Okej, jag förstår att det är svårt att välja bland två superheta killar men hallå… lite självkontroll och skam har man väl ändå?

Sen berörde vissa scener mig inte lika mycket som de borde. Eller rättare sagt, karaktärerna berördes inte så mycket av händelserna så jag som läsare kände inte så mycket heller. Det tycker jag är väldigt synd. De sorgliga scenerna lyckades inte fånga mig till 100% och ibland så förstod jag inte ens varför de hände. Det bidrog liksom inte så mycket till handlingen.

Jag har fortfarande inte bestämt mig för vad jag tycker om slutet. Jag både gillar och ogillar. Nu kanske det här låter konstigt men jag tyckte inte att karaktärerna led tillräckligt mycket. Som nämnt i tidigare stycke så kändes de sorgliga scenerna inte så känslosamma. I bästa fall så tårades mina ögon, men det blev absolut inga störtfloder.

Upplevde boken mina förväntningar? Nästan, den är väldigt väldigt bra men tyvärr ingen 10-poängare. Nightshade och Wolfsbane är magiska, Bloodrose nådde inte riktigt samma nivå men den kommer ändå att ha en plats i mitt hjärta. Det känns lite tomt nu när serien är utläst. Som tur så kommer Cremer att släppa en prolog till Nightshade-serien. Längtar redan efter att läsa den!

Karaktärer:+1
Berättarröst: +1
Handling: +1
Spänning:+0,5
Koncept/Fantasivärld: +0,5
Språk: +0,5
Kärleksvelande: -0,5
Slut: -0,5

Mest intressanta karaktär: Ren
Bästa scen eller del: När Connor kommer på Ren och Calla i badrummet.
Minnesvärd citat:
”Go on,” Ethan said, jerking his chin at Connor. “No rest for the wicked.”
“Is that our slogan?” Connor asked as he pushed the door open. “Or theirs?”

Betyg: 8,5/10

Andra delar i serien:
1. Nightshade
2. Wolfsbane
3. Bloodrose

Andra versioner av omslaget

 

OMG, jag är kär!

Jag tror att jag har hittat en ny favoritserie.

Titel: Wolfsbane
Författare: Andrea Cremer
Serie: Nightshade 2
Sidantal: 390
Utgivningsår: 2011

*Handligen kan nnehålla spoilers från föregående böcker*

Handling:
Calla har förrått Keepers och hennes enda chans till överlevnad är att alliera sig mot hennes svurna fiender, Searchers. Det visar sig att Searchers inte alls är så ondskefulla som hon har lärt sig, faktum är att de är riktigt vänliga och vill hjälpa henne att rädda sin flock. Trots att hon nu kan vara tillsammans med Shay känner Calla en stor skuld över att hon har förrått sina vänner och utsatt Ren för fara. Kommer hon att kunna rädda dem innan det är för sent?

 

Omdöme:
Wow, wow och wow. Jag trodde inte att jag skulle gilla den här boken så mycket men det är helt omöjligt att inte älska den! Det finns så mycket som är bra med boken att jag inte ens vet var jag ska börja någonstans, men jag ska försöka i alla fall.

Det är många nya karaktärer som introduceras i början av boken vilket upplevdes som lite rörigt. Förra boken, Nightshade, innehöll ju redan ett ganska stort karaktärsregister och med denna bok så har den nästan fördubblats. Från början saknade jag Callas flock, speciellt, Mason, Brynh och Ansel, men man fick snabbt nya favoriter bland Searchers-gänget så det gjorde inte så mycket. Jag gillar verkligen kemin mellan karaktärerna och Cremers språk skapar mycket närvaro i texten. De känns inte som påhittade personer, de känns som mina vänner.

Världen kan beskrivas med ett ord – Fantastisk! Jag vet inte om jag kan kalla det för vältänkt men det är mäktigt och oerhört fascinerande. Jag älskade redan Keepers/guardians-världen och nu älskar jag Searcher-världen också. Åhh, vad jag skulle vilja ta en promenad igenom korridorerna i Akademin. Alla element, specialiseringar, magin, vapnen, det är bara wow!

Trots att boken är ganska tjock så blev den aldrig någonsin tråkig. Det finns så mycket att utforska och saker händer titt som tätt. Jag hade egentligen bara tänkt läsa några kapitel för det började bli sent men det slutade med att jag satt uppe till 2 på natten. Jag var så uppslukad av berättelsen att tiden inte hade någon betydelse.

Callas berättarröst är underbar och man förstår henne även om man inte alltid gillar det hon gör. Speciellt älskar jag varginstinkterna och hon är inte rädd att visa sitt missnöje. Älskar att hon är en naturlig ledare och kan fatta snabba beslut.

Det mest negativa med hela boken är kärleksvelandet. Jag har inget emot triangeldramer så länge de inte pågår i evigheter. I förra boken så försökte Calla hålla sina känslor i styr för Shay eftersom hon måste lyda Keepers. Men nu är det ingenting som hindrar henne från att vara lycklig med Shay förutom hon själv. Så fort de börjar bli kärleksfulla så måste hon tänka på Ren och plåga sig själv med tanken på att hon har förrått honom. Suck, man kan inte få båda killarna (såvida man inte heter Zoey). Kan hon inte bara bestämma sig för en?

Wolfsbane är minst lika bra som Nightshade, om inte bättre. Har ni inte läst denna serie så har ni verkligen missat något! Åh, om Bloodrose är lika bra eller ännu bättre än sina föregångar så har jag en ny favoritserie.

Språk: +1
Karaktärer: +1
Berättarröst: +1
Spänning: +1
Handling: +1
Fantasivärld: +1
Kärleksvelande: -1

Betyg: 10/10

Andra delar i serien:
1. Nightshade
2. Wolfsbane
3. Bloodrose

Andra versioner av omslaget
(jag vet, jag har den fulaste versionen)

 

Vacker, fantasifull, perfekt läsning: Nightshade

Ibland ska man döma boken efter omslaget. 

Titel: Nightshade
Serie: Nightshade triology 1
Författare: Andrea Cremer
Sidantal: 452
Utgivningsår: 2010

Handling:
Calla är en varulv, beskyddare, alfahona och en 17-årig flicka som ska paras ihop med rivalflockens alfahane. Som om hon inte har bekymmer nog så räddar hon en mänsklig pojke i skogen och byter skepnad mitt framför ögonen på honom. Vad hon inte anar är att mötet med pojken kommer att förändra hela hennes liv och världsbild…

Omdöme:
Har du någonsin läst en bok som har fått dig att glömma tiden och vara vaken mycket längre än planerat? Har du sedan fått problem med att somna för allt du kan tänka på är den fantasifulla världen och vad du skulle ha gjort om du var en karaktär i den? Det är exakt vad som drabbade mig när jag läste Nightshade.

Världen i Nightshade är oerhört fascinerande och jag älskar den fullkomligt. Om det är en gammal idé så har Cremer förklätt den mer än väl, för den känns väldigt fräsch och annorlunda. Varulvar i denna värld kallas för guardians och är tjänare till magiker (keepers). De är lojala och lever under absolut lydnad. Människor är lågrankade, ovetande varelser och förtjänar inte någon större uppmärksamhet.

Calla är en stark karaktär, och nu menar jag verkligen stark. Hon är en alfahona, den naturliga ledaren av sin flock och dödar utan att blinka. Det är så härligt att läsa om flockens beteende när de går i skolan förklädda till vanliga tonåringar, både häftigt och äkta.

Sympatiska karaktärer finns det gott om i boken, och för en gångs skull gillar jag tjejerna i boken mer än killarna. Hur ofta händer det? Jag vet inte hur men på något magiskt sätt lyckas Cremer ge intryck med varje karaktär, och det finns många av dem. Tycker i stort sett om alla i flocken (både Rens och Callas) förutom möjligen Fey och Dax.

Språket är bra och det är så lätt att bara sjunka in i berättelsen. Cremer har gjort ett mästerligt jobb med att fånga läsaren, först genom den fantastiska världen och sen genom mysterierna. Det finns alltid något för läsaren att undra över och man vänder blad efter blad medan verkligheten glöms bort.

Det finns så mycket gott att säga om den här boken men jag ska försöka hålla inlägget kort. Redan innan jag hade läst klart första boken ville jag läsa tvåan och trean. Sist jag kände så var när jag läste Hunger Games. Nightshade är den bästa boken jag har läst efter Hunger Games. Älskar omslaget, månfaserna mellan kapitlen och den annorlunda texturen på sidokanterna. Hela designkonceptet är toppen.

Det enda negativa med boken är att det var lite väl för mycket kärleksvelande. Calla verkar ju bli tänd så fort någon kille rör vid henne ju. Å andra sidan kanske varulvar har starkare hormoner.

Säger bara en sak, läs den!

Fantasivärld: +1
Handling: +0,5
Berättarröst(PoV): +1
Karaktärer: +1
Spänning:+1
Språk: +1
Kärleksvelande: -0,5
Plus får den för det superläckra omslaget och månfaserna i boken.

Betyg: 10+/10

Andra delar i serien:
1. Nightshade
2. Wolfsbane
3. Bloodrose