Hur står man ut med en skuld som dödar en inifrån?

Svar: Det gör man inte 

Titel: Torn
Författare: Cat Clarke
Sidantal: 378
Utgivningsår: 2012

Handling:
Alice har en mörk hemlighet, en hemlighet som hon delar med sina tre skolkamrater… eller fyra om man räknar med Taras spöke som hon börjar se. Det var en oskyldig lek, bara ett litet bus för att lära skolans elakaste bitch Tara en läxa. Det var inte deras fel att leken gick överstyr, det var inte deras fel att det blev en olycka. Dag efter dag försöker Alice intala sig själv att det kommer att gå över, att livet kommer att gå vidare och att de kommer att glömma. Men samvete är en märklig sak, det kväver dig och lämnar ingen ro. Alice gjorde något hemskt… och nu håller skulden på att döda henne.

 

Omdöme:
Jag brukar inte vara så förtjust i deppiga böcker men det är något med Clarkes skrivsätt som fångar mig redan efter ett par sidor. Framförallt är det Alices berättarröst som är så igenkännbar och trovärdig att som läsare kan man inte låta bli att sympatisera med henne. Jag tror att vi alla någon gång i livet har haft skuldkänslor och ångrat oss över något som vi inte längre kan påverka. Clarke beskriver skuldkänslorna så bra att det ibland var obehagligt att läsa om det. Mer än en gång fick jag pausa i läsningen och påminna mig själv om att det inte var mina skuldkänslor jag kände utan Alices.

Karaktärsmässigt tycker jag att den är okej. Jag gillar att man får veta mer och mer om Tara och hon förvandlades från den bitchiga tjejen till något annat. Alice kände jag hatkärlek mot, hennes berättarröst är så bra att man inte kan låta bli att tycka om henne, men samtidigt så vill man inte tycka om henne. Hon borde ha sagt ifrån för längesen och gjort det enda rätta än att dra ut på det hela.

Första halvan av boken gillar jag riktigt mycket, speciellt flashback-scenerna. Dock så blev andra halvan av boken lite långdragen. Man stod och stampade på samma ställen och kom ingenstans. Romansen kände jag inte särskilt mycket för men den tjänade sin roll i berättelsen. Man var både glad och ledsen å Alices vägnar. Hon har äntligen hittat kärleken men hon kan aldrig bli lycklig, snacka om bitterljuv kärlek.

Torn är en tung och mörk bok om skuldkänslor men även om det mod som krävs för att erkänna att man har gjort fel. Kanske inte så passande för somriga dagar men den är absolut läsvärd.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Åh, jag tyckte att det var superjobbigt att läsa om när hon skulle berätta sanningen för Jack. Kände med henne till 100%! Men samtidigt så var jag stolt över henne som äntligen vågade erkänna sitt brott.Tycker synd om Jack, tänk att upptäcka att den du är kär i visar sig vara din systers/brors mördare!
   
• Tycker att boken slutade lite abrupt, hade gärna velat läsa mer om vad skulle hände. Hade varit trevligt att läsa om ifall Alice äntligen fick ro eller inte efter att hon har ringt polisen.
   
• Det kändes inte helt oväntat att Polly var den “onda”. Tyckte först så synd om henne men i slutet så tyckte jag att hon var så lömsk och vidrig. Men samtidigt så förstår jag henne. 

Berättaröst: +1
Handling: +0,5
Tema:+0,5

Mest intressanta karaktär: Tara
Bästa scen eller del: Skolresan
Minnesvärt citat: We ALL let it happen  – every single one of us. We were just relieved it was someone else. Anyone else, as long as it wasn’t us.

Betyg: 7/10

Andra böcker jag har recenserat av författaren:
Entangled

Advertisement

 

Varför är det skönt att skära sig själv?

Det är riktigt illa när det enda man mår bra av är att se sitt eget blod rinna. 

 

 

Titel: Entangled
Författare: Cat Clarke
Sidantal: 372
Utgivningsår: 2011

Handling:
Grace vaknar upp i ett vitt rum och har ingen minnen av hur hon har hamnat där. Ethan, killen och främlingen hon stötte på precis innan hon skulle begå självmord har tagit henne tillfånga och Grace har ingen aning om vad han kan vilja henne. Ensam och lämnad med penna och papper börjar Grace att skriva ner berättelsen om sitt liv och minnen.

 

Omdöme:
Den här boken plockade jag upp endast för omslagets skull, jag hade ingen aning om vad den handlade om när jag började läsa den. Det är faktiskt rätt spännande att läsa en bok utan att ha läst baksidestexten.

Jag känner ett slags hatkärlek till Grace, först älskade jag hennes berättarröst och personlighet. Hennes röst är positiv fastän hon mår jättedåligt. Scenerna där hon skär sig själv är så bisarra, man fattar ju att det hon gör är hemskt men för Grace är det ett sätt att bli av med ångesten och sorgen. Man både älskar och tycker synd om henne samtidigt. Men ju längre in i handlingen man kommer desto längre avstånd tar man ifrån Grace. I slutet tyckte jag bara att hon var feg och patetisk som inte vågade möta verkligheten.

Eftersom en stor del av berättelsen går ut på att Grace berättar om sitt förflutna så är det mycket hoppande mellan olika tidslinjer, nuet, Graces återblickar, och återblickar i återblickar. På vissa ställen är det rörigt men för det mesta så har man bra koll ändå.

Entangled gav mig en konstig läsupplevelse. Graces berättarröst är så stark att man blir vilseledd hela tiden. Istället för att vara med henne i slutet så kändes det mest som att jag var mot henne. Jag ville veta sanningen medan hon ville dölja den. Som sagt, konstig känsla.

Och för er som tycker att karaktärerna i engelska YA-böcker är alldeles för pryda så kan jag säga att Grace är raka motsatsen till pryd. Ibland känns det som att det enda hon bli lycklig av är att supa sig full, ligga med en kille eller skära sig själv.

Jag tyckte att boken var en aning utdragen, för mig blev mysteriet löst efter kanske ¾ av boken och då tappade den en stor del av sin charm. Slutet gillade jag inte riktigt heller. Kort sagt så är den här en intressant bok med en intressant karaktär. Grace är en person man antingen älskar eller hatar, och jag lär tänka på henne varje gång jag ser ett rakblad.

Berättarröst: +1
Handling: +0,5
Spänning: +1

Betyg: 7,5/10