Och ändå så vet ingen var den ligger?
Titel: Incarceron
Författare: Catherine Fisher
Serie: Incarceron #1
Sidantal: 458
Utgivningsår: 2007
Handling:
Incarceron är det mytomspunna fängelset där ingen brottsling har lämnat eller anlänt i på över flera hundra år. Det är en hel värld för sig och människor lever, dör och föds i den. Trots vetskapen om detta är fången Finn övertygad om att han kommer från utsidan och hör inte hemma i Incarceron. Han ser mystiska syner och hittar en kristall som ska ta honom ut ur fängelset.
Claudias far är väktaren av Incarceron, den enda levande mannen som vet var fängelset är beläget. Hon tvingas gifta sig mot sin vilja och i frustation bryter hon in i faderns hemliga rum… och hittar en kristall.
Två kristaller, två personer och ett fängelse. I en värld där tiden har stannat sammantvinas Finns och Claudias öden.
Omdöme:
Incarceron är en bok som börjar ganska förvirrande och segt men blir hur spännande som helst när man väl sätter sig in i berättelsen. Ärligt talat så tyckte jag att den var ganska tråkig i början och funderade till och med på att sluta läsa den. Men efter cirka 80 sidor så förstod jag äntligen vad som hände och helt plötsligt kunde jag inte sluta läsa.
Anledningen till varför jag plockade upp boken var för att jag har hört att den ska tillhöra Steampunk-genren. De enda Steampunk-böcker jag har läst hittills är Soulless, Leviathan och The Infernal Devices och jag gillar samtliga. Incarceron skiljer sig dock ganska rejält från dem både när det gäller teknologi och miljö. Okej, jag vet att berättelsen utspelar sig på 1700-talet men under hela läsningens gång så såg jag bara medeltidsmiljö framför mig. Fängelset Incarceron är så högteknologiskt att det ligger på gränsen till övernaturligt, men i övrigt så lever folket med den teknologi som fanns på medeltiden. Jag får liksom inte ihop det. Hur kan de bygga något så superavancerat som Incarceron men ändå inte uppfunnit t.ex. bilar eller mobiltelefoner?
Själva världen som handlingen utspelar sig i lämnar väldigt många frågor men det är också en av charmen med boken, man ville hela tiden veta mer saker och ting fungerar. Även om jag inte riktigt tycker att världsuppbyggnaden är logisk så tycker jag att den är jätteintressant. Den här är första boken i en serie och jag hoppas att många av frågorna kommer att klaras ut i nästa bok.
Och nu till karaktärerna. jag gillade både Claudia och Finn. De kändes lagom kompetenta och trovärdiga och tjänade deras rollar väl. Jag tycker dock att de kommer i skymundan av själva världen och handlingen. Det som lockade mig mest var att läsa om hur allt hängde samman och hur handlingen skulle fortlöpa. Karaktärerna var bra, men tyvärr inte speciella nog för lämna något större intryck hos mig.
Incarceron är en “plot-driven”-berättelse. Det är cliffhanger stup i kvarten och man hade ingen aning om vad som skulle hända härnäst. Jag hade tänkt bara läsa boken på tåget men den var så spännande att jag inte kunde låta bli att läsa den även när jag var hemma.
Så kort sagt, Incarceron är en bok man behöver anstränga sig lite för att komma in i, annars kan man nog lätt tycka att den är förvirrande och tråkig. Men mödan är värd kan jag lova, för den är riktigt spännande när man förstår hur allt hänger ihop. Jag vet inte hur bra den representerar Steampunk-genren men det är definitivt en läsvärd bok.
- Finns identitet var inte så himla svår att lista ut. Så fort det nämndes att Giles kanske inte var död på riktigt så visste man ju direkt att han var Finn.
- Jag hade väldigt svårt att lita på Keiro. Trodde verkligen att han skulle förråda dem men som tur så hade jag fel. Lite synd i slutet att det visar sig att han var en “halvmänniska” och kunde inte komma ut.
Karaktärer: +0,5
Berättarröst:+0,5
Fantasivärld: +1
Spänning: +0,5
Handling:+0,5
Mest intressanta karaktär: Keiro
Bästa scen eller del: När de fick kontakt med varandra
Betyg: 7/10
Andra böcker i serien:
1. Incarceron
2. Sapphique
Boktycke 