Om valen du gör och inte gör. Om hur livet blir som det blir vare sig du vill det eller inte.
Titel: Splitter
Författare: Charles Benoit
Sidantal: 185
Utgivningsår: 2011 (original 2010)
*Kan innehålla spoilers”
Handling:
Kyle är femton år och en ”hoodie” . En kille som ständigt är klädd i svart luvtröja, struntar i läxorna, får kvarsittningar och verkar skita i skolan, livet och framtiden. Men han bryr sig. Om lillayster Paige som är liten och oskyldig. Om vännen Ashley som är snygg och smart och som han gärna vill vara mer än vän med. När Zack börjar på skolan dras Kyle till honom, och det är då det börjar gå snett på riktigt. Eller började det kanske långt innan dess?
Omdöme:
Först tyckte jag att det var lite ovant med bokens du-form, men det tar inte lång tid innan jag vänjer mig och gillar det. Stilen är snygg och orden flyter på i ett snabbt och lätt tempo. Ofta är det mörkt och hopplöst, men när Paige och Ahsley är med skingras det dystra. Jag önskar att Kyle ska styra upp sitt liv för han är riktigt smart och passar inte in där han befinner sig. Hans liv skulle kunna vara helt annorlunda om han bara ville, men jag är inte säker på att han vill. Zack är både fascinerande och irriterande på samma gång. Han är en smart överklasskille som jävlas bara för att han kan. Han ger både geniala och psykopatiska vibbar och jag kan inte låta bli att undra vad som till slut händer med en sådan kille.
En tanke som kom till mig är att den här boken påminner om en manlig ”Sanningen om Alice”. Båda börjar med att avslöja slutet och fortsätter hinta upplösningen med jämna mellanrum i takt med att sanningen växer fram. Det är konstant spännande, huvudpersonen känns en aning instabil och den nya vännen ger psykopat-vibbar.
Ett tänkvärt stycke är när femåriga Paige har fått fel på en skoluppgift. En av de här fyra: häst, bord, pojke och hund passar inte in. Ringa in den som är annorlunda. Paige har ringat in pojken, men det är fel. Bordet är rätt svar eftersom de andra är levande. Varför har Paige ringat in pojken? Jo, för att alla andra har fyra ben, men pojken har bara två. Visst borde hon ha fått rätt? Eller finns det bara ett sätt att tänka på, ett rätt svar?
Jag som gillar när trådar fångas upp och säckar knyts ihop, hade inte tackat nej till en epilog, men samtidigt är jag nöjd med boken som den är. Tror den väcker starkast eftertanke så här. Hur mycket tar vi för givet utan att verkligen tänka efter? Och hur ofta låter vi oss styras utifrån de val som vi tror finns? Orkar vi tänka utanför boxen? Eller gör vi bara det som är lättast, det som förväntas av oss?
Tänkvärt citat från Kyles mamma:
Kom ihåg, Kyle, att varje flicka är någons syster.
Stil: +1
Eftertanke: +1
Betyg: 7/10
Denna recension är skriven av Fia Filur.
Boktycke 