Du vet aldrig när det blir sista gången du säger hejdå till en annan person.
Titel: The Last Time We Say Goodbye
Författare: Cynthia Hand
Sidantal: 340
Utgivningsår: 2015
Handling:
När pappan lämnade familjen för en annan kvinna svor Lexis och Ty på att de aldrig skulle förlåta honom. Sakta återhämtade de sig och allt såg ut att ljusna. Deras mamma skaffade ett jobb, Ty blev en av skolans populära basketstjärnor och Lexis var en av de smartaste eleverna i skolan. Lexis hade hopp inför framtiden, hopp som slocknade när hennes bror sköt sig själv i garaget.
Nu två månader senare är fortfarande inget sig likt. Hennes mamma gråter och dricker, hennes pappa låtsas som ingenting och Lexis vänner behandlar henne som en porslinsdocka. Lexis själv kan inte gråta, istället är hon så arg på både Ty och sig själv. Arg på att hon inte ens kommer ihåg vilka som var hennes sista ord till honom…
Tycke:
Jag borde verkligen sluta läsa böcker om självmord, i alla fall inte precis innan läggdags. Det är så hjärtkrossande och jag kan inte somna för jag bara ligger och gråter.
Med det sagt så vet ni alltså att The Last Time We Say Goodbye är en riktig tårdrypare. Det är ju inte så konstigt med tanke på vad den handlar om. Och om jag ska vara helt ärlig så tyckte jag faktiskt att den var ganska tråkig i början. Jag hade lite svårt för att sympatisera med Lexis eftersom hon hela tiden ska vara så negativ och inte vill prata med någon. Hennes vänner och ex-pojkvännen vill henne verkligen bara väl men hon bara struntar i dem. Nu har jag tack och lov inte varit i samma situation som henne så det är väl därför jag hade lite problem med att förstå henne.
Någonstans i sista tredjedelen började Lexis göra mer vettiga saker och det var här som jag blev helt fast. Plötsligt så älskade jag alla karaktärerna och blev berörd av minsta gest och ord. Tårarna bara flödade nerför kinderna och allt var bara så himla fint och sorgligt. Tycker att boken har ett fint budskap om att man inte är ensam i sin sorg även som det känns som det när det är som mörkast. Jag älskar också att romansen inte har så stor fokus och det ramlar inte in någon snygg kille som hjälper tjejhuvudrollen att hitta tillbaka till livet, nej, här fixar huvudrollen det på egen hand.
Så ja, Cynthia Hand har än en gång imponerat på mig. Att hon själv har haft en bror som tog livet av sig själv gör mycket så mycket verkligare. Det var visserligen något jag läste om i efterorden men jag tyckte att handlingen var trovärdig redan då.
Kort sagt, en bra bok med bra budskap. Jag tror att många som har förlorat någon nära kan känna igen sig i huvudrollen. Kommer definitivt att läsa mer författaren!
Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)
- Gillar att man från början inte riktigt visste om Ty verkligen var ett spöke eller om det bara var Lexis fantasi.
- Lexis brev till Steven! Tårarna bara rann och rann.
- Åh gud, vad hemskt att Lexis har känt en sådan stor skuld på grund av att hon ignorerade sin brors sista rop på hjälp. Det skulle jag också ha gjort om det hade hänt mig! Jag vet faktiskt inte om jag skulle ha kunnat förlåta mig själv. Känner obehag bara jag tänker på det.
- Jag trodde också att Damien skulle begå självmord. Haha, så himla pinsamt att hon bröt sig in hemma hos honom.
Berättarröst: +0,5
Budskap: +0,5
Handling: +0,5
Språk: +1
Karaktärer: +0,5
Mest intressanta karaktär: Damien
Bästa scen eller del: Tys brev och Lexis brev.
Andra verk som jag kom att tänka på:
Allt the Bright Places av Jennifer Niven – Båda handlar om självmord.
Rekommenderar för:
Ni som vill ha en hjärtekrossande berättelse om livet efter att ha förlorat en nära familjemedlem.
Rekommenderar inte för:
Ni som inte tycker om att gråta och vill ha mer spänning i berättelsen.
Betyg: 8/10