…och den enda intelligenta personen är en 12-åring.
Titel: The City of Ember
Författare: Jeanne DuPrau
Serie: Book of Ember
Sidantal: 270
Utgivningsår: 2003
Handling:
Ember byggdes för att hålla i 200 år, mat och alla förnödenheter som invånarna kunde tänka sig behöva fanns lagrad i överflöd i förråden. En tidsinställt låda med instruktioner om hur de skulle lämna staden gavs till borgmästaren. Åren gick och invånarna glömde bort att det fanns en annan värld än Ember. En efter en ärvde borgmästarna lådan utan att veta dess betydelse, tills en dag även den föll i glömska. Nu håller allt på att ta slut i Ember och paniken sprider sig. Men hemma hos en 12-årig flicka öppnas en låda upp. En låda med människornas sista hopp.
Omdöme
Omslaget av The City of Ember är knappast ett som får mig att vilja plocka upp boken. Dock är den med på listan över 100 moderna ungdomstitlar som jag har en personlig utmaning att läsa alla titlar på den listan (åtminstone första boken om det är en serie). Så när jag såg den i bibliotekets hylla så tänkte jag ”Varför inte? Den är ju ändå tunn.” Det visade sig inte vara något misstag.
Det går inte att förneka, The City of Ember är en äldre dystopi, dessutom skriven för en yngre publik, så det är väldigt många klichéer. Författaren gör inte heller en hemlighet av att staden byggdes som ett experiment eller som något slags skyddsbur och invånarna skulle släppas ut först efter 200 år. Som läsare så fick man rätt mycket bakgrundsinformation från bara prologen och ärligt talat så var de första 100-sidorna bara ”Meh, kom igen, hitta lådan då så berättelsen kan börja.” Men när väl handlingen började ta fart var det riktigt spännande.
Boken har två huvudroller, Lina och Doon och båda är 12-åringar. Kapitlen berättas för det mesta ur deras perspektiv men då och då smyger det in lite allvetande berättarröster. Tycker för det mesta att det fungerar bra och att båda Lina och Doon har distinkta berättarröster.
Som i en del andra ”middle grade”-böcker så framställs ofta vuxna människor som tröga och här var inget undantag. Den enda som verkar vara smart i boken är Doon. Jag förstår inte, har de bara satt in dumma människor i Ember? Visst blir människor lata när de har allt de behöver, men det har ändå gått över 200 år. Någon med genuint tekniskt intresse borde väl ha fötts? Det är liksom ingen som ifrågasätter hur saker och ting fungerar på riktigt och ingen har lyckats utforska det mörka området runt staden. Två århundraden är en lååååång tid, måhända så beror det på att jag är en ingenjör för jag tvivlar starkt på att människan är så dum och ignorant att man bara låter saker och ting vara så länge de fungerar.
Ska inte säga så mycket mer om boken förutom att den är mycket bättre än vad jag trodde. Har en konstig tendens att tycka att äldre böcker är sämre än nya för jag vill gärna tänka att bara ges ut bättre och bättre böcker. Tycker att slutet var riktigt bra och jag kommer definitivt att låna hem nästa bok i serien nästa gång jag ser den i bibblan
Karaktärer: +0,5
Berättarröst:+0,5
Handling: +0,5
Spänning: +0,5
Mest intressanta karaktär: Doon
Bästa scen eller del: Slutet
Betyg: 7/10
Boktycke 