En jobbig bok som fick mig att gråta…

… och skratta… och gråta… och skratta och gråta igen. 

Titel: The Fault in Our Stars
Författare: John Green
Sidantal: 313
Utgivningsår: 2012

Handling:
Hazel Graze har haft lungcancer så länge att hon inte längre kan minnas hur det är att andas utan hjälp. Hennes nuvarande tillstånd är okej, tumören har inte växt eller spridit sig, men den kommer aldrig att försvinna. På samlingen för cancersjuka tonåringar träffa hon snygga Augustus, en kille som har överlevt cancern. Av någon anledning så attraheras Augustus av henne och de börjar umgås. Hazel upptäcker att hon faktiskt gillar Augustus… riktigt mycket. Frågan är om hon vågar satsar på kärleken när hon inte ens vågar satsar på livet.

 

Omdöme:
Jag visste vad jag gav mig in på när jag började läsa boken. Jag hade pappersnäsdukarna redo… jag hade dock inte räknat med att jag skulle behöva använda flera paket.

Att läsa The Fault in Our Stars är som att åka en känslomässig berg-och-dalbana. Man skratta högt på vissa sidor och gråter som ett barn på andra. Innan jag ens hade hunnit genom halva boken hade jag redan behövt torka ögonen flera gånger. Behöver jag säga att mina ögon tårades konstant under sista 100 sidorna?

Augustus, åh, så fin, så positiv, så underbar. Han var lite för extrem i början (fast det känns som att alla John Greens karaktärer har en tendens att vara det) men när man väl lärde känna honom så var han den mest sympatiska karaktären i världen. Även om relationen mellan honom och Hazel utvecklades lite för snabbt för att vara trovärdig så gjorde det absolut inget för den var så fin.

Och Hazel, vilken berättarröst! Jag är grymt imponerad över att John Green har lyckats skriva från en tjejs synvinkel så bra. Jag älskar Hazels cyniska berättarröst och kände med henne. Hennes känslor för Augustus och osäkerheten hon kände gestaltades så fint. Jag förstod henne till 100% när hon inte vågade älska honom för att hon inte ville riskera att såra honom. Deras kärlek så är bitterljuv och jag som läsare kände ett tryckt över bröstet hela tiden.

Dialogerna är helt underbara och flera av dem fick mig att brista ut i skratt fast jag höll på att gråta. Både Augustus och Hazel har sin speciella humor och jag önskar att de fanns på riktigt (dock som friska människor) så jag kan bli kompis med dem.

Det enda jag har att klaga på är att slutet kom cirka 30 sidor för sent. Efter berättelsens klimax så hade jag i stort sett tömt alla mina känslor (och tårar) och kände ingenting för slutet.

Det här är en bok som får en att tänka efter och uppskatta livet mer. Det är så mycket vi tar för givet och vi bryr oss alldeles för lite om det som faktiskt är viktigt. The Fault in Our Stars är en jobbig bok för den får en att tänka efter hur bra vi (förhoppningsvis) friska människor har det.

Jag vet inte vad jag ska säga mer förutom att den är den boken som jag har gråtit mest till och berört mig mest i år. Hazel and Augustus, it was a privilege to have my heart broken by you.

Karaktärer:+1
Berättarröst: +1
Handling: +0,5
Humor: +0,5
Språk: +1

Mest intressanta karaktär: Augustus
Bästa scen eller del: Resan
Minnesvärd citat: (Augustus)”Oh, I wouldn’t mind, Hazel Graze. It would be a privilege to have my heart broken by you.”

Betyg: 9/10

Advertisement

 

Var är Alaska?

Fast den egentliga frågan kanske är: Vem är Alaska?

 

Titel: Var är Alaska? (orig. Looking for Alaska)
Författare: John Green
Sidantal: 221
Utgivningsår: 2007 (orig. 2005)

Handling:
Miles har alltid varit en nolla så när han ska börja på internatskolan Culver Creek ser han det som en nystart i livet. Och en nystart blir det verkligen. Från att inte ha haft några kompisar, rökt eller brutit mot regler blir han kompis med Översten och Alaska, två fullständigt galna och vilda individer. Miles blir förälskad i Alaska men nöjer sig med att vara hennes vän. Men sedan händer något, något som inte borde ha hänt.

 

Omdöme:
Det här är min första John Green – bok och nu kan jag förstå varför det är så mycket hype kring hans böcker. Jag trodde från början att det skulle vara en humoristisk och lättsmält bok, ack, så fel jag hade.

Humorn finns det gott om, men boken tog upp en del allvarliga ämnen som jag inte alls var beredd på. Hade egentligen bara tänkt läsa den på tåget men efter halva boken så kunde jag inte låta bli att läsa ut den i sängen. Istället för kapiteltitlar så är tidsnerräkning istället, t.ex. så heter det första kapitlet ”etthundratrettiosex dagar före”. Jag var så himla nyfiken på vad det var som skulle hända, och när det väl hände blev jag helt paff.

Karaktärerna i boken är underbara om än lite överdrivna. De påminner litegrann som David Levithans och Rachel Cohns karaktärer. Alla är bara så extrema så att de känns overkliga. Jag gillar dem, men är jag väldigt osäker om jag skulle vilja bli deras kompis om de hade funnits i verkligheten.

Kort sagt, en bok som jag gillar. Är nu nyfiken på andra av Greens böcker. Kanske ska köpa hem The Fault in our Stars snart 🙂

Karaktärer: +0,5
Handling: +0,5
Berättarröst: +0,5
Humor: +0,5

Mest intressanta karaktär: Alaska
Bästa scen eller del: När Miles och Lara frågar Alaska om avsugningstips.
Minnesvärd citat: ”Hur ska jag ta mig ur den här labyrinten?”

Betyg: 7/10

 

Gästinlägg: Två helt olika killar – ett namn

Vad händer när Will Grayson träffar Will Grayson i en porraffär en kylig Chicagonatt?

 

Titel: Den andre Will Grayson (eng. Will Grayson, Will Grayson)
Författare: John Green och David Levithan
Sidantal: 314
Utgivningsår: 2011

Handling:
Will Grayson är sexton och lever efter två enkla regler, att hålla käften och att inte bry sig. Hans bäste vän är Tiny Cooper. Tiny är en jättestor kille som är jättebögig och jätteengagerad i ett musikalprojekt som handlar om honom själv. Den andre Will Grayson är sexton år, deprimerad och försöker uthärda livet. Av en rad olika slumpar träffas de båda Will Grayson-arna.

 

Omdöme:
Jag har aldrig läst något av John Greene, men David Levithans stil vet jag att jag gillar, så jag är riktigt nyfiken när jag börjar läsa. Till en början är det trögt att läsa, jag blir varken fängslad eller bländad, istället härdar jag ut, tänker att det nog blir bättre snart. Stilarna är väldigt olika och det känns som att växla mellan två helt olika böcker. Vartannat kapitel glider lätt och ledigt, refererar till band och låtar och känns väldigt amerikanskt. Nästan lite sötsliskigt emellanåt. Medan vartannat kapitel är renare och rakare och andas mörker. Nästan så hopplöst dystert att det blir irriterande. Men så möts de båda killarna och i övergången känns det som att språket och kapitlen glider samman, blir en helhet, blir en bok. Och då är jag fast. Det blir spännande och det handlar om vänskap, kärlek och känslor på ett djupare plan.

Handlingen spinner hela tiden kring Tiny Cooper och hans musikal. Jag tycker att idén med musikalen fungerar och att det är en rolig idé, men jag kan ändå inte låta bli att undra varför. Varför just en musikal? Det blir liksom lite väl mycket där i slutet och jag tycker att boken hade vunnit på att tona ner lite av det där kletet. Det känns som att de djupa budskapen försvinner i och med att det blir Hollywood happy ending istället. Men jag skulle nog gärna se den här boken filmad, för den där musikalen skulle vara spännande att se.

Det som störde min läsning allra mest var kapitlen som inte använde några stora bokstäver. Så här: vartannat kapitel använde bara gemener. även efter punkt. fruktansvärt irriterande. och svårt att läsa. all text flöt ihop. gillade inte det. alls.

Budskap: +1
Egenhet: +1

Betyg: 7/10

Denna recension är skriven av Fia Filur.