Framtidens USA är en dyster plats.
Titel: Article 5
Författare: Kristen Simmons
Serie: Article 5 #1
Sidantal: 364
Utgivningsår: 2012
Handling:
Ember gör så gott hon kan för att smälta in i det gråa och fattiga samhället. Liksom många andra så bryter hon och hennes mamma mot lagen i hemlighet genom bland annat att läsa förbjudna böcker. Aldrig trodde hon att hennes mamma skulle bli fasttagen och bortförd, och ännu mindre trodde hon att Chase, hennes gamla pojkvän skulle vara den som arresterade mamman. Själv hamnar Ember på en reformskola för flickor. På den nya skolan blir hon misshandlad och Ember inser att hon inte kan stanna kvar. Nej, hon måste fly och rädda sin mamma, även om hon mister sitt liv.
Omdöme:
Ibland så stöter man på huvudroller i böcker som är så bra att man inte kan låta bli att älska dem, och ibland stöter man på så dåliga huvudroller att man bara önskar att man kan hoppa in i boken att örfila dem. Ember tillhör tyvärr det sistnämnda. Kan redan säga nu att jag tycker att boken är okej, men jag är rädd att det ändå kommer att bli ett gnällinlägg.
Jag ville verkligen gilla Ember. Jag ansträngde mig för att försöka förstå henne, att tänka mig in i hennes situation och övertala mig själv att jag skulle ha gjort samma sak som henne. Det funkade till en viss gräns. Jag accepterade hennes extremt pessimistiska attityd och även om jag inte direkt gillade henne så kunde jag tolera henne. Men ju längre in i boken jag kom desto svårare blev det. Till slut tog mitt tålamod slut och nej, nej, nej, jag och Ember fungerar inte ihop.
Redan från början upplevde jag Ember som väldigt angsty (finns det ett svenskt ord för det?). Visst, hon lever i ett väldigt kontrollerat samhälle och vem som helst kan nog bli bitter över livet. Men istället för att göra det bästa av situationen så gör hon det bara värre för sig själv. Jag uppskattar att hon är modig och vågar säga emot andra men samtidigt så tycker jag att hon är korkad för hon vet att det inte kommer att leda till något bra. Smarta karaktärer väljer sina strider med omsorg, Ember bara hoppar huvudstupa rakt ner i bråken och skaffar sig nya fiender.
Inte nog med hennes dåliga attityd, hon är dessutom väldigt velig när det kommer till kärleksfronten. Ena sekunden hatar hon Chase, säger att allt är hans fel och kallar honom för en kallblodig soldat. I nästa sekund älskar hon Chase över allt annat och vill aldrig släppa taget om honom. Så där höll hon på hela tiden. Okej, jag ska inte skylla allt på Ember för Chase gav henne olika signaler hela tiden. Men ändå, det pendlade alldeles för mycket mellan hat och kärlek inom loppet av så kort tid.
Just relationen mellan Ember och Chase tycker jag är riktigt avtändande. Jag förstår att Ember älskar den “gamla snälla Chase” och inte den nya grymma soldaten. Men saken är den att Chase aldrig var grym i mina ögon. Han gjorde vad han behövde göra för att skydda Ember. Tyckte att Ember var riktigt störig när hon alltid ska hålla på och skälla på Chase för att han skadar andra. Men hallå? Har du tänkt på att om han inte slog ner fienden så skulle du ha varit våldtagen och död nu?
Okej, det får nog räcka med allt snack om Ember nu, men jag har inte gnällt färdigt än.
I de flesta dystopier så finns det en grundtanke bakom det samhällets uppbyggnad. Oftast så vill man uppnå något bra med samhällsstrukturen även om det innebär att man skär ner på invånarnas frihet och begränsar deras information. I Article 5 var det liksom bara misär efter misär. Man fick veta Artiklarna (lagarna) men inte varför de stiftades. Alla är fattiga, de flesta böcker är förbjudna, alla vuxna killar tvingas till att bli soldater. Man fick veta att allt är superdåligt men aldrig varför det blev så. Den enda förklaringen är att det har varit krig men det säger inte så mycket. Att handlingen utspelar sig i en framtida USA gör det nästan ännu mindre trovärdig. USA är ju känd för att vara frihetens land, jag har mycket svårt att tänka mig att det någonsin kommer att bli så dåligt där. Men vad vet jag, det kanske bara är jag som har fel uppfattning om USA.
Något positivt med boken är att den är väldigt spännande på flera ställen. Det är där som Simmons briljerar som berättare. Mycket lätt att leva sig in i situationen och man kände hur pulsen ökade. Ember blev bättre fram mot slutet men det räckte inte på långa vägar att gottgöra för de skador hon redan har gjort. Men trots att jag inte gillade henne som person så tyckte jag ändå att hennes berättarröst var bra.
Jahopp, den här är nog den mest negativa och längsta recensionen jag har skrivit på länge. Som tidigare nämnt så tycker jag att boken är okej även om jag i stort sett bara har tagit upp en massa dåliga saker. Vet att det är många som gillar den här jättemycket så det kanske bara är mig det är fel på.
Berättarröst: +0,5
Spänning: +0,5
Karaktärer: -1
Brist på bakgrundsförklaringar: -0,5
Mest intressanta karaktär: Chase
Bästa scen eller del: När de var i garderoben, sjukt spännande!
Betyg: 4,5/10
Boktycke 