Maggie Stiefvater – Call Down the Hawk

En ny början för drömmarna

Titel: Call Down the Hawk
Författare: Maggie Stiefvater
Serie: Dreamer Trilogy #1
Sidantal: 472
Utgivningsår: 2019

Baksidestexten:
Ronan Lynch is a dreamer. He can pull both curiosities and catastrophes out of his dreams and into his compromised reality.

Jordan Hennessy is a thief. The closer she comes to the dream object she is after, the more inextricably she becomes tied to it.

Carmen Farooq-Lane is a hunter. Her brother was a dreamer . . . and a killer. She has seen what dreaming can do to a person. And she has seen the damage that dreamers can do. But that is nothing compared to the destruction that is about to be unleashed…

Tycke:
Maggie Stiefvater är en av mina favoritförfattare och jag har i stort sett älskat allt jag har läst av henne under de senaste åren. Call Down the Hawk är inget undantag. Det tog dock lång tid att läsa klart boken, mest beror det på att jag inte har fått sova ordentligt på en månad (eller ja, snarare ett år) och dels beror det på att denna, liksom Stiefvaters andra böcker, är långsam i början.

Med det sagt så blev den riktigt bra när man väl kom in i berättelsen. Som vanligt är språket magiskt vackert och karaktärerna fängslande. Jag älskar sättet författaren skriver på och hur starka men samtidigt trasiga hennes karaktärer är. Jag hade gärna velat se mer av The Raven Boys-gänget men förstår att denna är Ronans serie och inte en uppföljare i samma stuk.

Nykomlingarna Jordan och Carmen är båda väldigt komplexa. Istället för en intressant huvudroll så får vi istället tre stycken! Jag gillar också att man får läsa mer om bröderna Lynch och deras broderskap. De sista 50 sidorna var riktiga bladvändare och när boken tog slut ville jag direkt har mer. Suck, ibland så vet jag inte varför jag plågar mig själv genom att inte vänta med att läsa tills hela serien är utgiven.

Och just ja, det sägs att man kan läsa Call Down the Hawk UTAN att ha läst de fyra böckerna i The Raven Cycle men det är verkligen inget jag rekommenderar. Boken utspelar sig efter händelserna i TRC och man kan bli ganska så mycket spoilad/förvirrad om man inte har läst den föregående tetralogin.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Jag fattar inte riktigt det där med Niall Lynchs kopia. Så deras pappa är inte ”orginalet” utan en kopia som kan drömma? Och jag antar att Aurora är baserad på Mór Ó Corra. Hoppas att man får svar på detta i nästa bok.
• Åh, hade velat se mer av Adam! Det känns lite konstigt att han prioritera skolan före Ronan, fast på ett sätt så känns det logiskt ändå. Ronan skulle hata att vara i vägen för Adams framtid och Adam vet det.
• Vem är Bryde? Jag trodde att han skulle vara någon man kände igen men det verkade inte så. Gah, vill verkligen ha fortsättningen nu på en gång!
• Så synd om Matthew när han fick veta att han är Ronans dröm. Och så häftigt att Lindenmere/Ronan skapade mardrömshundarna för att skydda bröderna.

Advertisement

 

Minirecensioner – Halvförlorad Korpkonung

 

Titel: Half Lost
Författare: Sally Green
Serie: Half Bad #3
Sidantal: 352
Utgivningsår: 2016

Minihandling:
Nathan är nyckeln till vinsten mot de vita häxorna, men kan han verkligen hålla sina känslor i kontroll när hämnd är det enda han tänker på?

Tycke:
En av årets mest efterlängtade böcker för min del! Gillar verkligen hur mörk, blodig samt annorlunda skriven denna serie är. Dessutom så innehåller den Gabriel och Nathan som jag håller på jättemycket.

Tredje boken är den mörkaste hittills. Nathan har aldrig varit någon solstråle men nu är han så bitter och full av hat att det faktiskt var lite jobbigt att vara i hans huvud. Förstår egentligen inte hur Gabriel orkar med honom.

Tycker egentligen inte att det hände så mycket men det är något med språket och stämningen som gjorde att sidorna bara flög förbi. Slutet kom alldeles för fort och jag hann knappt förstå vad som hände. Är även lite kluven till vad jag tycker om slutet, mer om det i spoilerdelen.

Nöjer mig här för jag vill inte spoila för mycket. I överlag så tycker jag jättemycket om den här serien, men har som sagt lite svårt att bestämma mig om jag gillar slutet eller inte.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Jag trodde först att i slutet så hade de döpt Nathans brorsan till Gabriel, men tydligen inte. Blev så sur över att Gabriel dog, han var ju min favoritkaraktär! Och att Nathan förvandlade sig till ett träd buhhh. Men på något sätt så passade det ihop med bokens mörka ton.  

________________________________________________________________________________

 

Titel: The Raven King
Författare: Maggie Stiefvater
Serie: The Raven Cycle #4
Sidantal: 439
Utgivningsår: 2016

Minihandling:
Onda krafter har vaknat och det enda som kan rädda Gansey och gänget är att hitta deras kung.

Tycke:
Den här boken, nej serien, är bara så magisk! Älskar språket, älskar karaktärer, älskar stämningen, älskar handlingen, älskar de magiska elementen. Ja… jag älskar allt med den här boken.

I vanliga fall så vill jag ha tydliga förklaringar på hur det övernaturliga hänger ihop men här är allting superluddigt och det fungerar ändå. Språket är verkligen målande och det är så lätt att ryckas in berättelsen. I vanliga fall brukar jag inte bli rädd av böcker men en scen i boken var verkligen obehaglig. Jag läste den på natten innan läggdags och jag vågade inte möta min egen blick i spegeln när jag skulle till badrummet.

Karaktärerna är helt fenomenala och varenda en är så intressant med så mycket djup. Vänskapen, romansen, familjerelationerna, allting är bara så bra gestaltat och känns så äkta. Gansey är fortfarande min favoritkaraktär men både Adam och Ronan växte så mycket i mina ögon. Gillar också att Henry fick en större roll.

Eftersom det är den sista boken i en serie så ska jag inte avslöja så mycket mer. The Raven King är den bästa boken jag har läst i år hittills. Har ni inte börjat läsa denna serie än så är det hög tid att ni gör det nu!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Yay för Adam och Ronan, äntligen vågar de blir tillsammans! 

• Oj, så Cabeswater är Ronans drömgrej. Hur himla coolt är inte det? Tyckte dock att det var ett ganska ”billigt” pris för Ganseys liv eftersom Ronan bara kan drömma upp den igen. 

• Fattar inte det där med tidsloopen. Så Noah i nutid är den som ”återuppväckte” Gansey första gången? Samtidigt som Noah dog i dåtid? Gahh, förstår mig inte på tidsresor (eller var nu det var). Och att kungen redan var död kändes också skumt även om jag hade smått förväntat mig det. 

 

En blå lilja

Magin fortsätter i The Raven Cycle

Titel: Blue Lily, Lily Blue
Författare: Maggie Stiefvater
Serie: The Raven Cycle #3
Sidantal: 391
Utgivningsår: 2014

Obs, spoilers från tidigare delar kan förekomma i handlingen.

Handling:
Det har gått flera veckor sedan Blues mamma försvann ner i grottorna. Hur mycket Blue och Korppojkarna letar efter henne så kommer de ingenvart. Deras nyaste ledtråd består av en mystisk profetia: Att det finns tre som sover, de ska väcka en av dem och inte väcka en annan. Grottutforskningar, spådomar och ständig oro blir vardagen för gänget. Dessutom kämpar var och en av dem med sina egna problem. När nya personer, både fiender och allierade kommer till området trappas konflikterna upp. Vilka blir de första som väcker de som sover? Och kommer de verkligen att väcka rätt varelse?

Tycke:
Den här boken är MAGISK! Maggies fantastiska språk kombinerat med de fenomenala karaktärerna gör varenda sida i boken till något underbart.

Precis som de föregående böckerna så händer det inte särskilt mycket utan berättelsen är karaktärsdriven. Gansey, Adam, Ronan och Blue, åhh, jag älskar bara dem så himla mycket. Alla är så unika med en distinkt berättarröst. Alla är så sårbara och starka på samma gång. Speciellt så tycker jag om relationerna mellan killarna. De bråkar, de blir sura, de är för stolta för att visa sina känslor men alla tre skulle kunna dö för varandra. Bromance hurray!

Gansey är fortfarande min favoritkaraktär men både Ronan och Adam växte enormt i mina ögon i den här boken. Jag beundrar verkligen Stiefvaters förmåga att få till sprudlande romanser som känns. Allting sker långsamt och försiktigt, det är både värmande och hjärtekrossande på samma gång.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om karaktärer (till och med antagonisterna är intressanta och inte alls stereotypiska) men jag nöjer mig här. Har ni läst de tidigare böckerna i serien så vet nu hur bra de är. Och har ni inte läst någon del ur den här serien än så har ni verkligen missat något!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Omg, Adam och Ronan!!! Jag trodde ju att Ronan var förälskad i Gansey men nu shippar jag han och Adam så himla mycket. Ronan är så omtänksam. Älskar att han köper handkräm till Adam, drömmer om allergimedicin till Gansey och ger Blue sitt enda ljuskälla i grottan. Och att han har drömt fram sin bror, åhhh.

• Jag trodde ju att de hade lyckats undvika att väcka the sleeper och kände en enorm lättnad. Men så väckte Piper och Gwen(?) upp den. Gahhh, det är därför man aldrig ska lämna levande fiender efter sig!

Handling: +0.5
Berättarröst: +1
Karaktärer: +1
Språk: +1.5

Mest intressanta karaktär: Gansey tätt följd av Ronan och Adam.
Bästa scen eller del: ALLA scener med Gansey, Ronan och Adam.
Minnesvärt citat:
”You guys have a death list?” Ronan broke in. ”That is fucking dark. Am I on it?”
”Some days, I wish,” Blue said.

Rekommenderar för:
Ni som vill läsa en magiskt skriven bok med riktigt bra karaktärer.

Rekommenderar inte för:
Ni som inte tycker om böcker med en långsam takt.

Betyg: 9/10

Andra delar i serien:
1. The Raven Boys (sv. Kretsen)
2. The Dream Thieves (sv. Drömtjuvarna)
3. Blue Lily, Lily Blue
4. Titel ej bestämd 

 

En handbok om magiska djur

En bok som ändrar din bild av enhörningar

Titel: Pip Bartlett’s Guide to Magical Creatures
Författare: Jackson Pearce & Maggie Stiefvater
Serie: Pip Bartlett #1
Sidantal: 190
Utgivningsår: 2015

Handling:
Pip Bartlett är flickan som älskar magiska djur. Hon går ständigt runt med sin handbok om magiska djur och gör ofta anteckningar i den. Pip har också den unika förmågan att kommunicera med djuren men ännu är det ingen som tror på henne. När hon en sommar får bo och hjälpa till hos sin moster som är en veterinär för magiska djur så blir det minst sagt händelsefull. Stadens drabbas snart av varelser som ställer till med ofog och kliniken får fullt upp. Tillsammans med överallergiska Tomas försöker Pip luska ut vad invasionen beror på… och hoppas på att de finner en lösning innan oskyldiga djur blir skadade.

Tycke:
Jag är en stor fan av Stiefvater så när jag blev erbjuden att läsa en förhandsversion av hennes nya samarbete med Jackson Pearce (författare till bland annat Sisters Red och Sweetly) så var jag inte sen med att tacka ja.

Den här boken är bara så himla mysig! Ni kommer ihåg när man var ett barn och drömde om att magiska djur fanns, författarna har fångat den känslan perfekt. Även om jag är mer än dubbelt så gammal som huvudmålgruppen (8-12 åringar) så höll boken mig fången från början till slut. Ofta när jag läser böcker som är skrivna för den åldern så kan jag ibland tycka att de är för överdrivna och barnsliga, men det var inget jag märkte med den här boken.

Både språket och handlingen är bra. Älskar speciellt illustrationerna av djuren (ritade av Stiefvater) samt informationen om dem. Pip är en sympatisk och rolig karaktär. Jag gillar även Tomas med alla sina allergier och kunskap om olika sätt att dö på. Enhörningarna är också himla roliga. I stort sett så är alla karaktärer charmiga och det är svårt att inte tycka om dem.

Det enda negativa jag har att säga är att boken är alldeles för kort. Det kändes som att den tog slut innan berättelsen började på riktigt. Rekommenderar den verkligen till såväl unga och vuxna! Håller tummarna på att den kommer att släppas på svenska!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Tycker egentligen att det är rätt konstigt att ingen tror på att Pip kan kommunicera med djuren. Det är väl ändå ganska lätt att bevisa?

• Awww, hade hoppats på att Pip skulle få grimm-ungen som husdjur.  

Karaktärer: +0,5
Handling: +0.5
Berättarröst: +1
Illustrationer: +0,5
Språk: +0.5

Mest intressanta karaktär: Pip
Bästa scen eller del: Illustrationerna

Rekommenderar för:
Letar du efter en charmig och fantasifull bok som passar såväl för unga som för vuxna läsare så är den här ett väldigt bra val.

Rekommenderar inte för:
Ni som vill ha mycket action och romans.

Betyg: 8/10

Andra delar i serien:
1. Pip Bartlett’s Guide to Magical Creatures
2. Titel ej bestämd
3. Titel ej bestämd

 

Att stjäla från en dröm

När man vaknar upp från en mardröm in till en annan.

Titel: The Dream Thieves (sv. Drömtjuvarna)
Författare: Maggie Stiefvater
Serie: The Raven Cycle #3
Sidantal: 439
Utgivningsår: 2013

Obs! Spoilers från föregående delar i serien kan förekomma.

Handling:
Blues hemtrakter har alltid varit en magisk plats, men nu när ley-linjerna har blivit väckta händer det fler mystiska saker än någonsin. Gansey vägrar ger upp sökandet efter den mytenomspunna kungen och fastän de är trötta på letandet så hjälper de till. Alla bär på egna hemligheter och problem och värst av dem är kanske Ronans. Hans oförklarliga förmåga tillsammans med mörkret som sväva runt honom sätter både han själv och sina vänner i fara. Samtidigt är en yrkesmördare i staden… och han är ute efter det som en av korppojkarna har…

Tycke:
Så seg men så bra, det är min åsikt om The Dream Thieves. Som ni alla vet så avgudar jag Stiefvaters språk och hon gör mig sannerligen inte besviken. Vacker, stämningsfull och drömlik, det är vad den här boken är.

Om förra boken är Adams bok så är den här definitivt Ronans. Jag gillade honom faktiskt inte så mycket i The Raven Boys men efter att ha läst denna så förstår man honom mycket bättre. Gansey är fortfarande den solklara favoriten Ronan är också intressant på sitt sätt. Tycker så himla mycket om hur starka och bräckliga killkaraktärerna är. I vanliga fall så är jag rätt allergisk mot angst men här tycker jag att det funkar hur bra som helst. Stiefvater vet verkligen hur man få till sympatiska karaktärer!

Egentligen så händer det väl inte så mycket i boken, men The Dream Thieves är inte en bok man läser för spänningens skull, man gör det för att man är fäst vid karaktärerna. Berättarrösterna är lite hoppiga men distinkta och medryckande.

Kort sagt, ännu en väldigt bra bok av Maggie Stiefvater. Eftersom det är fyra böcker i serien så antar jag att nästa är Noahs eller Ganseys bok, tror dock att det lutar sig mer mot Noahs eftersom jag tror att Stiefvater vill spara Gansey till sista boken. Nästa bok beräknas komma ut i september i år och den kommer jag absolut att skaffa hem så snart jag kan.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Alltså slutet, buhh, varför måste den sluta just då när spänningen var på topp? Och varför stack Maura ner till hålet själv? Gahh, vill så gärna veta!

• Suck på Kavinsky alltså, han var ju bara så jobbig. Vet inte om jag avskyr eller tycker synd om honom.

• Shit vad läskigt det måste vara att besöka The Barn där allt och alla sover. Och deras morsa kommer från en dröm?! Woah, vilken upptäckt. Vad coolt att kunna ta med sig saker ut från drömmarna (så länge de inte är mardrömmar då).

• Gillade faktiskt den gråa mannen. Även om man inte fick veta särskilt mycket om honom så var han rätt så intressant. Undrar om han kommer att bli Blues styvpappa? Dock tyckte jag att det var väldigt odramatiskt när han sköt sin bror.

• Gillar väldigt mycket att alla i Ganseys familj är så givmilda. Det gör ju Gansey troligare som person.

Karaktärer: +1
Berättarröst: +1
Språk: +1
Stämning: +0,5
Takt: -0,5

Mest intressanta karaktär: Gansey
Bästa scen eller del: Spoiler [När Gansey och Blue kramar om varandra och bestämmer sig för att de inte kan vara tillsammans.]
Minnesvärt citat: Then there was the awkward moment that arrives when two thirds of the people in the room know that the other third is supposed to die in fewer than nine months, and the person who is meant to die is not one of the ones in the know.

Rekommenderar för:
Tycker du om Stiefvaters tidigare böcker så lär den här inte göra dig besviken.

Rekommenderar inte för:
Om du är ute efter action och spänning så passar den här boken definitivt inte dig.

Betyg: 8/10

Andra böcker i serien:
1. The Raven Boys (sv. Kretsen)
2. The Dream Thieves (sv. Drömtjuvarna)
3. Titel ej bestämd
4. Titel ej bestämd

Läsutmaning #63 – Läs en bok där omslaget innehåller ett flygande djur

 

Att rida på människoätande hästar

Världens farligaste sport?

Titel: The Scorpio Races (sv. Dödsritten)
Författare: Maggie Stiefvater
Sidantal: 482
Utgivningsår: 2011

Handling;
Varje år den första november anordnas ett hästlopp på ön. Men det är inga vanliga hästar som tävlar, nej, det är människoätande havshästar capaill uisce. Dödsfall är förväntade men spänningen, äran och prispengarna gör det till en populär sport för männen på ön. För att rädda sin familj deltar Puck i tävlingen vilket leder till många protester, dels för att hon är en flicka och dels för att hon tänker tävla med en vanlig häst. Under träningen lär hon känna den tysta och ensamma Sean, fyrfaldig vinnare av loppet men som ändå inte är lycklig. Båda har starka skäl till att behöva vinna i år men det kan bara bli en vinnare.

 

Omdöme:
Först vill jag bara säga att jag gillar den här boken men det kommer nog ändå att bli en negativ recension är jag rädd. Maggie Stiefvater är en av mina favoritförfattare och jag tycker om alla hennes böcker, den här kan dock inte mäta sig med hennes övriga verk.

Jag är van vid att Stiefvaters böcker är långsamma och jag hade inget emot takten. Det är rätt skönt med en lugnare bok ibland. Vad jag dock hade problem med är att karaktärerna aldrig blev levande för mig. Från tidigare erfarenheter så vet jag att det tar tid för dem att växa men vid slutet så brukar jag tycka om dem så mycket att det gör ont när boken tar slut. Jag trodde att det skulle bli samma sak här så jag satt och väntade och väntade, först gick det hundra sidor, sedan tvåhundra, trehundra… och när hela boken är utläst har jag fortfarande inte fastnat för dem. Det här är en karaktärsdriven bok, och sympatiserar man inte med dem så tappar den mycket av sin charm.

Puck och Sean turas om att vara berättare och jag skulle väl säga att jag gillar Sean snäppet bättre än Puck. Jag irriterar mig på att hon inte kommunicerar med sin bror och lider i tystnad (och detsamma gäller Gabe! Kul att han bara kommer hem och säger att han kommer att lämna dem om ett par veckor, väldigt ansvarsfull storebror…). Jag tycker också att hon borde utnyttja sin ställning bättre, låt männen tro att hon är blåst och dum. Det är ju bara till fördel för henne om de underskattar henne i loppet.

Och för att prata om boken antagonist Mutt. Gud, vilken irriterande karaktär. Han var ju bara jobbig och omogen rakt igenom. Det kändes inte som att han hade något djupt utan bara existerade för att göra livet surt för Sean. Nu när jag tänker efter så finns det faktiskt ingen antagonist i Stiefvaters böcker som jag tycker är bra. Oftast så har de ju inte så stor plats så man lägger inte märke till dem så mycket. Men här dök Mutt upp relativt ofta, och det märktes att han inte direkt är den mest genomtänkta personen.

Det absolut bästa med hela boken tycker jag är relationen mellan Sean och Corr. Det är där som Stiefvaters styrka lyser. Älskar hur fint hon gestaltar deras band, hur det både är starkt och samtidigt fragilt. Det blev ett par fällda tårar i slutet. Kärleken mellan Sean och Puck som jag har sett många andra prisa kände jag i stort sett inget för. Visst, de passar bra ihop men det var knappast någon hejdundrande passion mellan dem.

För mig är The Scorpio Races, eller Dödsritten som den heter på svenska en besvikelse tyvärr. Som sagt så tycker jag fortfarande om den men inte på långa vägar lika mycket som andra av Stiefvaters böcker.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Aww, vilket snyftigt slut. Jag trodde faktiskt att Corr skulle återvända till havet men så gick han tillbaka till Sean.

 

Språk: +0,5

Mest intressanta karaktär: Sean
Bästa scen eller del: Loppet
Minnesvärt citat:
“Do you know how to wrap a leg?”
“I was born wrapping legs,” I say stiffly, because I’m insulted.
“Must’ve been a challenging delivery.”

Andra böcker som jag kom att tänka på:
Hästen och hans pojke av C.S. Lewis: De liknar egentligen inte varandra men varje gång jag läste om Sean och Corr så tänkte jag på den titeln.

Rekommenderar för:
Ni som gillar hästböcker och har inget emot att riddjuren är blodtörstiga monstren. Vill ni ha mycket beskrivningar och fint språk så är det här något för er.

Rekommenderar inte för:
Ni som inte gillar långsamma böcker. Om ni vill ha en kärleksbok med mycket romantik så kan ni också leta vidare.

Betyg: 5,5/10

Andra versioner av omslaget

 

Korppojkarna

Maggie Stiefvater fortsätter att imponera

Titel: The Raven Boys
Författare: Maggie Stiefvater
Serie: Raven Cycle  #1
Sidantal: 454
Utgivningsår: 2012

Handling:
Blue har växt upp med vetskapen om att om hon kysser sin sanna kärlek så kommer han att dö. Alla hennes synska släktingar har förutspått samma sak och Blue tror på dem. En natt när hon hjälper sin moster att undersöka vilka som kommer att dö under det kommande året ser hon kille i hennes ålder. För Blue som inte är synsk finns det bara två förklaringar till varför hon kan se honom, antingen så är hon hans mördare, eller så är han hennes sanna kärlek. Hans namn är Gansey och efter en rad händelser träffar de på varandra. Gansey visar sig vara besatt av att det övernaturliga och Blue bestämmer sig för att hjälpa honom och hans kompisar med att hitta energikällorna i staden. Något som blir mycket farligare än vad de har räknat med.

Omdöme:
The Raven Boys är för mig en av årets mest efterlängtade böcker. Jag har tidigare läst fyra böcker av Stiefvater och gillat allihopa. Den här är ingen undantag.

Som vanligt så kräver Stiefvater en del av läsaren. Det tar tid att lära känna karaktärerna och för handlingen att komma igång. Från början så ser man inte storheten med boken men ju mer man läser desto djupare sjunker man in i berättelsen och BAM! Sen är man fast och kan inte sluta läsa!

Handlingen berättas ur fyra olika berättarröster och jag tycker att varje röst är distinkt nog för att jag inte skulle blanda ihop dem. Har man läst något av Stiefvater tidigare så vet man att alla hennes karaktärer, speciellt de manliga, har väldigt mycket angst (kan inte komma på ett bra svenskt ord till det) i sig. Alla är trasiga på insidan och de döljer det för omvärlden med falska leenden, men som läsare så får man tillgång till deras innersta tankar och man kan inte låta bli att tycka synd om dem. Relationen mellan Gansey och Adam tycker jag både är stark och bräcklig på samma gång och jag är verkligen fascinerad av hur bra författaren har gestaltat den.

Språket WOW. Maggie kan verkligen skriva. Hennes texter är alltid så poetiska och stämningen så dyster och vacker. Mer än en gång stannade jag upp i läsningen för jag blev helt tagen av hur bra hon formulerar sina meningar. Hennes språk är vad som gör berättelsen så magisk.

Jag gillar verkligen att handlingen är oförutsägbar och att det inte är kärlek vid första blick. Nej, här är det förvånansvärt lite kärlek faktiskt. Jag kunde inte alls gissa mig till slutet och när det kom så ville jag bara ha mer. Hur ska jag överleva i ett helt år till innan andra boken kommer ut?

Nu har jag bara hyllat boken och ifall ni undrar varför jag inte har gett den fullpott så är det för att början är lite seg samt att jag inte tyckte att boken var speciellt spännande. Jag läste vidare för karaktärernas skull och inte för att handlingen grep tag i mig. Det händer egentligen inte särskilt mycket i boken men karaktärerna och stämningen är så kusligt bra att det inte gör något.

Och ja, boken kommer att kommer ut på svenska i mars nästa är med titeln Kretsen. Vill ni inte läsa den på engelska så kan ni vänta på den svenska översättningen. Men att läsa den tycker jag att ni absolut ska göra!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Alltså, hur kan de inte märka att Noah är ett spöke när de bor med honom? Tänker de inte på att han aldrig äter och att de aldrig ser honom i skolan? Och de har väl bott med honom i över ett år? Knasigt!

• Vem tror ni är Blues sanna kärlek? Är det Gansey eller Adam? Jag gissar på Gansey!

Karaktärer: +1
Berättarröst: +1
Handling: +0,5
Språk: +1

Mest intressanta karaktär: Gansey
Bästa scen eller del: När killarna fick sina spådomar
Minnesvärt citat: They filled the hallway to overflowing, somehow, the three of them, loud and male and so comfortable with one another that they allowed no one else to be comfortable with them.

Betyg: 8,5/10

Andra delar i serien:
1. The Raven Boys
2. The Dream Thieves
3. Blue Lily, Lily Blue
4. Titel ej bestämd 

 

Älvor och musik

Förtrollande språk men förvirrande handling. 

Titel: Lament
Författare: Maggie Stiefvater
Serie: Books of Faerie 1
Sidantal: 356
Utgivningsår: 2008

Handling:
16-åriga Dee har så mycket scenskräck att hon spyr före alla sina musikspelningar. Men när den snygga främlingen Luke kommer in på tjejtoaletten för att se hur det är med henne blir hon som förtrollad av honom och nervositeten försvann. Allt runt Luke är mystisk och det visar sig att han har ordnat så att de skulle tävla tillsammans som ett par. Dee vet innerst inne att Luke inte kan vara normal, men för att inte förstöra det magiska förhållandet mellan dem två så låtsas hon som inget… tills den dagen då hon får veta att Luke är ute efter hennes liv.

 

Omdöme:
Stiefvater är en mästare på att skriva. Jag fullkomligt avgudar hennes poetiska språk och det vilar alltid en magisk stämning över hennes böcker. Det är sällan jag verkligen beundrar språket i en bok och Stiefvater lyckas med konstycket att hänföra mig varje gång.

Luke är en karaktär jag gillar, fin på utsidan men trasig på insidan. Jag är svag för snygga emo-killar, speciellt om de är musikaliska. Det märks att Stiefvater tycker om musik för alla böcker jag har läst av henne involverar musik på ett eller annat sätt. Dee är okej som huvudroll. Hon är åtminstone inte helt svag, korkad och hjälplös som tjejer i paranormal romance oftast är. Jag tyckte dock att det var svårt att känna med henne och som bäst var vi vänner, men aldrig bästisar.

Kärleken mellan Dee och Luke känns faktiskt inte alls påtvingad trots att de i stort sett blev hopplöst förälskade i varandra vid första ögonblick. Jag tror att detta beror mycket på det poetiska språket som kastade en sagolik stämning över berättelsen. Man har mer överseende med att saker och ting inte är helt logiska.

Slutet tyckte jag blev rätt anti-klimax och jag hade väntat mig lite mer. Det finns en uppföljare men jag är inte helt säker på att Dee och Luke kommer att vara huvudrollerna. Har fått för mig att nästa del kommer att handla om James, Dees bästa vän istället. Nåja, jag gillar James också så han kan gärna få vara huvudrollen i nästa bok.

Kort sagt så tycker jag att bara själva språket gör boken läsvärd. En bättre och tightare handling skulle inte ha skadat och jag vill ha mer av Luke. Jag kommer nog att köpa nästa bok i serien så småningom.

Språk: +1
Stämning: +0,5
Berättarröst: +0,5
Karaktärer: +0,5

Mest intressanta karaktär: Luke
Bästa scen eller del: Lukes minnen
Minnesvärd citat: Lie on my bed with you and memorize your smell and the sound of your voice so no one could ever take it away from me.

Betyg: 7,5/10

 

Forever är här

Slutet på en underbar kärlekssaga är nått. 

Titel: Forever
Serie: The Wolves of Mercy Falls
Författare: Maggie Stiefvater
Sidantal: 489
Utgivningsår: 2011

(Obs! Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar)

Handling:
Sam och Grace är åtskiljda igen, denna gång med Grace som varg. Dag ut och dag in väntar Sam på att sin flickvän ska komma tillbaka, och hela tiden håller han sina känslor inom sig. Cole försöker komma på ett botmedel genom att använda sig själv som försökskanin. Men hur länge dröjer det innan han gör ett misstag och dödar sig själv? Under tiden jobbar Isabels papper hårt med att få igenom sitt förslag – att döda alla vargar i Mercy Falls.

 

Omdöme:
Förra boken Feber (eng. Linger) slutade med så många frågor så mina förväntningar var skyhöga när jag öppnade upp Forever. Efter att ha läst ett 50-tals sidor ville jag börja gråta, inte av själva handlingen utan snarare av bristen utav den. Visst är det trevligt att besöka gänget i Mercy Falls men allting stod bara still och jag bara önskade att vi kunde hitta på något tillsammans. En skrämmande tanke ekade i mitt huvud, “Åh nej, jag gillar inte boken.” Jag är glad över att jag inte gav upp, för efter cirka 150 sidor började saker och ting hända.

Cole blev min hjälte denna gång. Jag gillade inte honom särskilt mycket i tvåan men han har utvecklats mycket. Sams brist på handling gör honom nästan till en bifigur i denna. Jag vet att Grace alltid har haft den ledande rollen i förhållandet men det är först i denna bok jag inser hur passiv Sam är utan sin flickvän.Han har alltid varit min favoritkaraktär men i denna hamnar han på tredjeplats, med Cole och Grace före honom.

Det enda negativa jag har att säga om den, förutom en seg början, är att under en ganska viktig scen så betedde sig både Grace och Sam lite OOC (out of character). Jag vill inte spoila men jag är 100% säker på att ingen människa i deras situation skulle ha gjort så. Deras handlingar fick mig faktiskt att ifrågasätta deras känslor för varandra. Kärleken mellan dem känns inte lika stark som i de föregående böckerna.

Språket är vackert. Stiefvater skriver väldigt poetisk och är väldigt duktig på att måla upp en känslosam stämning. Mina ögon var konstant fuktiga under de sista 100 sidorna. Jag grät för att det var sorgligt, för att det var känslosamt och jag grät för att Grace och Sam inte gjorde det. Jag har visserligen lätt för att gråta till böcker och filmer men det var länge sen en bok har fått mig att gråta så mycket.

Mercy Falls kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag brukar nästan aldrig beskriva en berättelse som vacker men det är vad den är. Den är smärtsam, sårbar, och bara hjärtskärande vacker. Jag tackar Stiefvater för denna underbara serie och hoppas att hon når nya höjder med sin kommande bok – The Scorpio Races.

Berättarröst (PoV): +1
Karaktärer: +1
Språk: +1
Medryckande: +1
Seg början: -0,5

Betyg: 8,5/10

Andra delar i serien:
1. Frost (eng. Shiver)
2. Linger (sv. Feber)
3. Forever (sv. För evigt)

Andra versioner av omslaget. 

 

Kärlek som känns

Detta är en saga om en pojke som var en varg och en flicka som håller på att bli en.

 

Titel: Linger (sv. Feber)
Serie: The Wolves of Mercy Falls 2
Författare: Maggie Stiefvater
Sidantal: 416

(Obs! Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar)

Handling:
Sam förvandlas inte längre till en varg av kyla, men innerst inne är han osäker på om han verkligen har blivit botad. Graces föräldrar tycker inte om deras relation och det blir inte bättre av att Grace börjar insjukna i en mystisk sjukdom. Isabel är numera Graces vän och attraheras av Cole, en av de nya vargarna. Cole vill inget annat än att glömma sitt förflutna och kämpar för att stanna i vargform.

 

Omdöme:
Föregångaren Frost (eng. Shiver) är en av de bästa karaktärsdrivna böckerna jag har läst och Linger visar sig inte vara sämre. Det finns varken spännande äventyr eller lömska intriger, utan bara sympatiska huvudroller och relationer som känns äkta. Sam var redan min favorit i första boken och med Linger har han klättrat ännu högre upp på min lista över favoritkaraktärer. Han är som en liten hundvalp som inte riktigt vågar ta steget ut till verkligheten, men samtidigt vill beskydda allt som är viktigt för honom. Kärleken mellan honom och Grace känns äkta, speciellt gillar jag scenen när Grace ger honom en present och Sam var orolig över att han inte skulle tycka om det. Han är så gullig att det inte är sant.

Att Stiefvater lade till två extra PoV tycker jag är okej. Isabel och Cole har så pass stora roller i berättelsen att deras röster behövs lyfta fram. Något jag är imponerad av är att alla fyra huvudroller har distinkta röster, även om man inte läser namnet så vet man ändå efter några rader i vems huvud man befinner sig.
Språket är vackert, normalt brukar jag inte bry mig om språket men jag måste säga att Stiefvater är väldigt poetisk. Nu kommer jag inte på något exempel men jag gillar hennes sätt att använda metaforer.

Något jag inte fann trovärdigt är Graces föräldrar. I första boken brydde de sig inte om henne och tyckte om Sam, men i denna bok är de överbeskyddande och vill inte att de ska umgås, snacka om helomvändning. Försök till förklaringar ges men dem köper jag inte riktigt. Föräldrarna kändes bara som ett billigt trick till att skapa mer konflikt.

Den tredje och sista boken ”Forever” ska komma ut sommar i år och den står redan på min ”att läsa”-lista. Det är rätt fantastiskt att en bok som har så lite handling kan vara så lockande.

Betyg: 8/10

Andra delar i serien:
1. Frost (eng. Shiver)
2. Linger (sv. Feber)
3. Forever (sv. För evigt)