När man har oändligt mycket med tid…
Titel: Neverworld
Författare: Marisha Pessl
Sidantal: 272
Utgivningsår: 2018
Baksidetexten:
Beatrice Hartley och hennes fem bästa vänner på Darrow-Harker School var det tuffaste gänget i stan – de vackra, de hippa, de som andra ville vara. Men när Jim, gruppens kreativa geni och Beatrices pojkvän, plötsligt dog förändrades allt.
Ett år efter examen återvänder nu Beatrice för en återförening på Wincroft – den herrgård vid kusten där vännerna tillbringat så många nätter och delat så många tankar, hemligheter, förälskelser och planer – med hopp om att få svar på den fråga som värker i henne: Vad visste egentligen hennes vänner om Jims död.
Kvällen fylls av haltande skämt och obekväm tystnad, och svaret på frågan verkar avlägset. De en gång så nära vännerna är förändrade – splittrade och osäkra. Det är för sent.
Men när natten går mot morgon rasar åskan, och en mystisk man knackar på dörren. En man som berättar något som inte borde vara möjligt.
Tycke:
Neverworld är en bok jag har hört blandade åsikter om så mina förväntningar var inte särskilt höga när jag började läsa den, men wow, så överraskad jag blev.
Hela idén med Neverworld verkar ju fantastisk, eller ja, förutom att man är 80% död. Men tänk att ha oändligt med tid till att läsa, spela, titta på tv-serier och äta (och man blir inte tjock)! I boken gör de destruktiva saker och det har jag full förståelse för, men samtidigt så känner jag att det känns lite överdrivet att de håller på så i flera år(?) innan de börjar göra något vettigt.
Första delen av boken är intressant, men det är inte förrän som de började samarbete som jag blev helt fast. Ju mer man fick reda på omständigheterna kring Jims död desto mer spännande blir mysteriet och det var i stort sett omöjligt att läsa. Jag fastnade också för Brees omtänksamhet och Martas logiska tänkande. Karaktärerna snuddade på gränsen till en aning för stereotypiska men dynamiken mellan dem var bra och på det hela taget är jag väldigt nöjd.
Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)
- Jag misstänkte först att det skulle vara en typisk “det visar sig att det är huvudrollen som har dödat sin bästis/kärlek men lider av minnesförlust” och så var det ju nästan. I stort sett så var ju Marta den enda som var oskyldig.
- Åh, Marta gillade Bree, det hade jag inte tänkte på så det var en jättebra tvist.
Boktycke 