Neil Gaiman – Den sovande och sländan

När Snövit räddar Törnrosa

Titel: Den sovande och sländan
Författare: Neil Gaiman
Illustratör: Chris Riddel
Sidantal: 72
Utgivningsår: 2015 (original 2014)

Officiell handling:
Drottningen nås kvällen innan sitt bröllop av budet om en djup sömn som sprider sig som en pest i grannlandet, och som förvandlar invånarna till sömngångare. Drottningen, som en gång stått öga mot öga mot liknande ondska, som försatte henne sovande i en glaskista under ett helt år, beslutar sig att komma till undsättning. Med sina tre trogna följeslagare beger hon sig ut på en resa och ett äventyr som förändrar allt. Även en drottnings framtid och öde…

Tycke:
Jag älskar fairytale retellings och när jag såg denna bok på biblioteket blev jag eld och lågor! Den fick genast följa med mig hem och blev klarläst redan samma dag.

Självklart måste jag börja med att prata om de fantastiska illustrationerna. Vackra och kusliga på samma gång och jag älskar gulddetaljerna som glimmar i ljuset. Tycker att de lyfter texten till en helt annan nivå. Till och med Dante satt en stund bredvid mig och tittade i boken, det om något är ett gott betyg!

Handlingen gillar jag, vi har Snövit som får höra talas om Törnrosa och bestämmer sig för att rädda henne. Så himla coolt liksom. Det har faktiskt inte slagit mig att båda sagorna handlar om en prinsessa som sover. Älskar mixen av berättelserna och tvisterna. Önskar så mycket att det kommer en uppföljare så att jag kan läsa mer om Snövit.

Boken är kort, endast 72 och varje sida är en fröjd att läsa, alla bilder på spindlar till trots. Om ni tycker om sagor så bör ni genast plocka upp den här boken!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Åhh, tänkte inte att Den gamla var Törnrosa och att den vackra flickan var häxan. Snyggt!

+ Karaktärer
+ Stämning
+ Illustrationer
+ Handling

Mest intressanta karaktär: Snövit
Bästa scen eller del: Allt

Rekommenderar för:
Ni som vill ha en kuslig och vacker omtolkning av Snövit och Törnrosa.

Advertisement

 

En ocean där vägen slutar!

Något surrealistiskt och magiskt.

Titel: Oceanen vid vägens slut (eng. The Ocean at the End of the Lane)
Författare: Neil Gaiman
Sidantal: 218
Utgivningsår: 2014 (original 2013)

Handling:
En medelåldersman är på väg till en begravning när han får lust att besöka sina gamla hemtrakter. Han kör till sin barndomsvän Letties hus och knackar på. Bredvid dammen som Lettie kallade för Oceanen kommer hans minnen tillbaka. Han minns hur han som sjuåring brukade vara ensam, han minns hur han mötte Lettie och fick följa med in i hennes magiska och farliga värld. En värld full med ondska men även vänskap, en värld full med spänning och död.

 

 

Tycke:
Tja… hur ska man börja? Vad är det jag har läst egentligen?

Oceanen vid vägens slut är en sådan bok som lämnar läsaren med en märklig känsla. Man vet inte om man har läst ett mästerverk eller om man bara har läst en väldigt skum bok. I mitt fall så har jag fortfarande inte bestämt mig.

Att läsa från en sjuårings synvinkel är en annorlunda upplevelse. Neil Gaiman har fått till en fantastisk berättarröst och ett tag var jag inte säker på om allt bara var ett barns fantasi eller om det utspelar sig på riktigt (och helt ärligt talat så vet jag fortfarande inte). Det är verkligen en värld som både är skrämmande obehagligt och förundrande magisk. Vissa av scenerna fick mig att må illa för det var så hemskt. Och vissa scener är så fulla av nostalgi att man bara satt och njöt.

Utan att avslöja för mycket av handlingen så kan jag säga att jag saknar svar och förklaringar. Vad var det som hände egentligen? Vilka är Lettie och hennes familj? Oceanen vid vägens slut är en bok som lämnar en med fler frågor än svar, och en känsla av att minnen är dyrbara.

Det blir en väldigt flummig recension den här gången men jag vet faktiskt inte vad jag ska säga om boken förutom att den är väldigt unik och att jag är väldigt glad över att jag har läst den. Det är en kort bok så jag rekommenderar er att läsa den själv och bilda en egen uppfattning.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Urk, masken i foten! Fyfan vad äckligt!

• Men åhh, Lettie offrade sig för pojkens skull! Grät faktiskt en skvätt där när man insåg vad som hade hänt.

• Vilken hemsk pappa! Otrogen mot sin fru och försöker dränka sitt barn. Visserligen var han under monstrets påverkan men ändå… Grr, blev verkligen både ledsen och arg när ingen trodde på pojken.

Berättarröst: +0,5
Stämning: +1

Mest intressanta karaktär: Lettie
Bästa scen eller del: Spoiler [När Lettie kom tillbaka och hämtade pojken från Älvringen]

Rekommenderar för:
Ni som tycker om böcker med en stark känsla av nostalgi och förundran.

Rekommenderar inte för:
Ni som vill ha tydliga svar.

Betyg: 6,5/10

Andra böcker jag har recenserat av författaren:
Kyrkogårdsboken

 

Varför välja djungel när det går lika bra med en kyrkogård?

Det går bra med spöken istället för apor.

 

Titel: Kyrkogårdsboken (eng. The Graveyard Book)
Författare: Neil Gaiman
Sidantal: 329
Utgivningsår: 2010 (original 2008)

Handling:
Mannen som är Jack får uppdraget att utplåna en hel familj. Men den minsta pojken undkom honom av en slump och hamnar på kyrkogården. Där blir han adopterad av spöken och växer upp på kyrkogården. Ingenman Owens är pojkens namn och trots att han är en levande människa så kan han blekna bort precis som vilket spöke som helst. Allt efter som tiden går blir Ingen nyfiken på världen bortom gravstenarna. Men någonstans därute väntar fortfarande mördaren på honom.

 

Omdöme:
Det är något speciellt med Gaimans böcker, precis som Coraline så vilar det någon slags charm över historien. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Är det den fantasifulla världen? Eller är det den allvetande berättartekniken?

Hursomhelst så tycker jag att Kyrkogårsboken är en ganska mysig bok för att utspela sig på en kyrkogård. Jag kan inte bestämma mig om jag tycker att kyrkogårdar är mindre hemska nu eller om de har blivit ännu läskigare (särskilt nattetid).

Jag har hört och läst att boken är inspirerad av Kiplings Djungelboken men istället för vilda djur så är det snälla spöken. Jag har läst Djungelboken, men det var för mer än 12 år, så jag hittade inte alls många likheter mellan den och Kyrkogårdsboken. Jag gillar den absurda idén att en människa kan bli osynlig och växa upp bland spöken. Det gavs inga förklaringar men i det här fallet tycker jag inte att det behövs. Världarna i Gaimans böcker är lite halvskumma men det är en del av charmen.

Karaktärsmässigt så tycker jag att det är lite torrt. Det finns många karaktärer men de flesta har bara en liten roll. Eftersom boken är skriven i allvetande form så är det svårt att knyta sig an till någon och resultat blir att jag inte kände med någon. De roliga scenerna var lite halvroliga och de sorgliga scenerna var halvsorgliga. För mig är det viktigt att karaktärerna känns levande och det lyckades boken inte riktigt med.

Sammanfattat så är den här en fantasifull berättelse som både kan läsas av barn och av vuxna. Flera tycker att boken är ett mästerverk men jag nöjer mig med att säga att det är en läsvärd bok.

Handling: +0,5
Charm: +1

Betyg: 6,5/10