Vad fruktar en vis man?

Andra boken om Kvothes väg till legend är här!

Titel: En vis mans fruktan del 1 & 2 (eng. The Wise Mans’s Fear)
Författare: Patrick Rothfuss
Serie: The Kingkiller Chronicle2
Sidantal: 552 + 543 = 1095
Utgivningsår: 2011

Handling:
Kvothe sitter med Bast och Krönikören i skänkrummet och fortsätter sin berättelse om hur han blev en legend. Vi får följa med på hans studier vid Universitetet och hur han försöker bemästra vindens namn. Vi får även följa med när han reser till fjärran riken, blir tjänare åt en mäktig herre, blir invigd i hemliga stridskonster och följer med den förföriska Felurian till Älvalandet.

Allt detta får vi veta, medan onda makter närmar sig.

Omdöme:
Den svenska utgåvan är uppdelad i två delar men eftersom de egentligen är en och samma bok så skriver jag om båda två i den här recensionen.

Jag är alltid lite nervös inför att läsa andra boken i en serie när första boken (Vindens namn) har varit fantastiskt bra. Mina förväntningar är skyhöga och det är 90% chans att jag kommer att bli besviken, men otroligt nog lyckas En vis mans fruktan överraska mig, den är till och med bättre än förväntat.

Trots att boken är på över 1000 sidor så blev den aldrig någonsin tråkig, fast man spenderade 300 sidor med att läsa om Kvothes ”vardagliga” liv på Universitet så var handlingen lockande nog för att jag inte ville sluta läsa. Jag älskade allting, hans musikspelningar, lektionerna, hantverken, samtalen med kompisarna Wil och Sim, bråken med Ambrose, allt var bara så bra. Och inte ens jag själv begriper fullt ut varför jag tycker att det är okej att läsa 300 sidor (det är ju nästan en hel bok) utan att det händer något superspännande.

Karaktärerna i boken är helt underbara, inte minst Kvothe själv. Det finns bara så många underliga, härliga och fina personer att gilla. Jag älskar vänskapen mellan Kvothe, Wil och Sim, med denna bok kände jag verkligen hur nära kompisar de var. Som Kvothe själv säger: ”De är vänner alla hoppas på men ingen förtjänar.” En av mina absoluta favoritscener är när alla tre ligger ner på en grässlätt mitt i natten efter en pubrunda och lyssnar på när Kvothe berättar en saga. Hur många vänner kan man göra detta med liksom? Samtalen med Auri är alltid så poetiska och stunderna med Elodin får mig alltid att skratta. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om karaktärerna och deras fina relation men jag nöjer mig med detta.

Berättartekniken tycker jag fortfarande är väldigt bra. I berättelsen (den som Kvothe berättar alltså) så är allting ljus och fint och Kvothes ungdomliga jag blir allt starkare och mäktigare. Men så märker man hur svag och deprimerad den nuvarande Kvothe är, och man kan inte låta bli att undra hur det kan bli så här. Hur kan en ung man med så många talanger sluta som en svag och okänd värdshusägare i en liten by?

Det ska bara komma en bok till i serien och jag är fruktansvärt nyfiken på hur Rothfuss ska lyckas avsluta denna fantastiska serie. I första boken fick man följa Kvothe när han blev född tills han blev 15 år, i denna bok hinner Kvothe fylla 17-18 när den slutar. Jag skulle gissa att den nuvarande Kvothe är åtminstone 25+, så den sista boken ska alltså täcka in minst 7 år av hans liv? Egentligen så är jag lite rädd för att läsa den för det är i den man får veta om Kvothes nedgång, och jag är inte säker på vill veta det.

Som ni säkert redan har märkt så älskar jag den här boken och jag väntar spänt på fortsättningen. Dock är Rothfuss känd för att vara seg med att ge ut böcker och det har tagit honom 4 år att skriva den här (och då arbetar han antagligen redan heltid med författarskapet!). Förmodligen måste jag nog vänta i minst 3 år innan jag får läsa slutet.

Karaktärer: +1
Berättarröst: +1
Spänning: +0,5
Berättarteknik: +0,5
Handling: +1
Humor: +1

Mest intressanta karaktär: Svårt att bara välja en, men det blir Kvothe.
Bästa scen eller del: Det finns alldeles för många, men jag älskar den delen när Kvothe har möte med Auri på taket och helt plötsligt dyker Elodin upp.
Minnesvärd citat:Under en av Elodins lektioner.
”Man kan dividera oändligheten ett oändligt antal gånger, och de tal man får fram kommer ändå att vara oändligt stora”, sade Uresh med sin konstiga Lenatti-brytning. ”Men om man dividerar ett icke oändligt tal med ett ändligt antal gånger blir talen man får fram oändligt små. Eftersom de är oändligt små men det ändå finns ett oändligt antal av dem blir summan av dem oändlig, om man lägger ihop dem. Detta antyder att alla tal egentligen är oändliga.”
”Du milde”, sade Elodin efter en lång tystnad. Han riktade allvarligt pekfingret mot lenatten. ”Uresh. Din nästa uppgift blir att ha sex. Om du inte klarar av det, så kom till mig efter lektionen.”

Betyg: 10/10

Andra delar i serien:
1a. Vindens namn del 1 (eng. The Name of the Wind)
1b. Vindens namn del 2 (eng. The Name of the Wind)
2. En vis mans fruktan del 1 & 2 (eng. The Wise Mans’s Fear)

Advertisement

 

Fortsättningen på en saga i en saga i en saga

Och här kommer del 2 av en fantastisk bok. 

 

 

 

Titel: Vindens namn del 2 (eng. The Name of the Wind)
Serie: The Kingkiller Chronicle 1
Författare: Patrick Rothfuss
Sidantal: 390
Utgivningsår: 2008 (original 2007)

Handling:
Kvothe fortsätter att berätta om sin legendariska historia.

 

 

Omdöme:
Det känns rätt lustigt att skriva denna recension för jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det mesta är redan sagt i recensionen om förra delen och eftersom de tillsammans är en bok så har jag inte så mycket nytt att komma med.

Det jag kan konstatera är att boken tappar lite fart efter hälften av sidorna. Jag kom på mig själv att gäspa för jag förstod inte varför jag var tvungen att läsa 3 sidor om hur Kvothe köpte färdkost av en man. Möjligen har det en betydelse för kommande böcker men jag tvivlar på det.

Jag uppfattar också denna del som mer humoristiskt samtidigt som den också är mörkare. Man vet att något förfärligt kommer att hända, något som kommer att förvandla den genialiska och stolta Kvothe till en trött och bitter värdshusvärd. Även om allt är ljus och fint i Kvothes berättelse så vet man att det kommer att bli värre sen.

Berättartekniken är som föregående del helt suverän och växlingarna mellan Kvothe som berättar sin historia och Kvothe i historien sker helt smärtfritt. Det är så roligt när Bast och Krönikören inflikar saker i stil med ”Va, vad det du som gjorde det?” och ”Näh, jag har också träffat henne, hon är inte alls lika vacker som du säger.” Detta bidrar till att Kvothes berättelse blir med trovärdig samtidigt som Kvothe blir mer mänsklig.

Har inte så mycket mer att säga om denna bok förutom att den är väldigt väldigt bra och jag vill verkligen läsa bok 2 i serien, The Wise Man’s Fear.

Karaktärer: +1
Berättarteknik: +1
Fantasivärld: +0,5
Språk: +1

Betyg: 8,5/10

Andra delar i serien:
1a. Vindens namn del 1 (eng. The Name of the Wind)
1b. Vindens namn del 2 (eng. The Name of the Wind)
2. En vis mans fruktan del 1 & 2 (eng. The Wise Mans’s Fear)

Andra versioner av omslaget

 

En saga i en saga i en saga

Efter att ha läst den här boken är jag säker på att du också vill veta vindens namn. 

Titel: Vindens namn del 1 (eng. The Name of the Wind)
Serie: The Kingkiller Chronicle 1
Författare: Patrick Rothfuss
Sidantal: 390
Utgivningsår: 2008 (original 2007)

Handling:
Kote är en värdhusägare i en liten byhåla. Förutom lärlingen Bast är det ingen i samhället som vet att han är den legendariska mannen Kvothe. En dag kommer Krönikören till värdshuset och känner igen honom. Kote försöker få iväg honom men Krönikören är envis, han ville ha hans historia. Till slut ger Kote med sig, och berättar om hur han blev en legend.

 

 

Omdöme:
När jag först började läsa boken tänkte jag “usch, det här är nog inte min typ av bok”. Den var skriven i allvetande-form som jag inte gillar och dessutom så verkar den vara en krystad berättelse om supermäktig man som har slagit sig ner till ro men som tar upp svärdet igen för att världen behöver honom. Så fel jag hade.

Så fort Kvothes berättelse började var jag fast. Jag älskar hans berättarröst och hur man såg världen genom en ung pojkes ögon. Speciellt gillar jag att Kvothe som barn hade en trygg miljö och föräldrar som älskade honom. Att han i stort sett var ett geni och var bäst på allt bidrog bara till hans charm. Kvothe är en karaktär som man bara inte kan låta bli att älska.

Berättartekniken är fantastisk, det är liksom tre lager med berättelser. Första lagret är när Kvothe sitter i skänkrummet och berättar sin historia, andra lagret är Kvothes historia, och tredje lagret är sagorna inne i Kvothes historia. Första och tredje lagret är skriven i allvetande 3:e personsform och det andra i berättande jag-form. Växlingarna mellan första lagret och andra lagret sker så smidigt och så bra tajmat att istället för att rubba läsinlevelsen så ökade de den. Frågor man själv undrade över i Kvothes berättelse ställdes av Bast eller Krönikören och mina reaktioner förstärktes eftersom de andra reagerade på samma sätt.

Magisystemet är också något jag gillar skarpt. Istället för bara hokus pokus så är magi som fysik, det finns viktiga grundlagar och vem som helst kan utöva magi bara man är smart nog. Kvothes magilektion påminde mig om fysiklabbarna i gymnasiet.

Trots att boken inte är så tjock (med episk fantasymått) så hinner det hända mycket och det är aldrig någonsin tråkigt, tvärtom, man vill bara fortsätta att läsa hela tiden. Den svenska upplagan har delat upp originalboken i två delar och den här är den första delen.

Vindens namn fick mig att inse hur mycket jag har saknat en bra high fantasybok. Det är underbart att kunna dyka ner i en okänd värld och lära sig den nya världens regler. Det är en av de bästa fantasyböckerna jag har läst på väldigt länge och jag ser verkligen fram emot att läsa del 2.

Karaktärer: +1
Berättarteknik: +1
Fantasivärld: +1
Språk: +1
Spänning: +0,5

Betyg: 9,5/10

Andra delar i serien:
1a. Vindens namn del 1 (eng. The Name of the Wind)
1b. Vindens namn del 2 (eng. The Name of the Wind)
2. En vis mans fruktan del 1 & 2 (eng. The Wise Mans’s Fear)

Andra versioner av omslaget