Jag skulle då inte tacka nej till att låna hem något magiskt!
Titel: The Grimm Legacy
Författare: Polly Shulman
Sidantal: 325
Utgivningsår: 2010
Handling:
Elizabeth har inte så många vänner så när hennes favoritlärare fråga om hon vill ha ett deltidsjobb på biblioteket så tackar hon ja i tron om att hon kommer att lära känna nytt folk via jobbet. Den nya arbetsplatsen är dock inte alls som Elizabeth har tänkt sig. För det första så jobbar tydligen skolans snyggaste och populäraste kille Marc också där och biblioteket lånar inte bara ut böcker utan även kostymer, serviser, möbler, ja, allt mellan himmel och jord. Snart blir Elizabeth invigd i hemligheten om att biblioteket även har en del ovanliga och magiska saker som The Grimm Collection. Elizabeths tillvaro skulle ha varit perfekt om det inte var för den jobbiga kollegan Aaron och att någon håller på att stjäla de magiska sakerna. Fast besluten om att hjälpa till att ta fast den skyldiga råkar Elizabeth och hennes nyblivna vänner ut för ett äventyr som är fylld av magi och faror.
Omdöme:
The Grimm Legacy är för mig en av de konstigaste läsupplevelserna i år. Det är sällan som en bok får mig att gå från att ogilla en karaktär i början till att totalälska den i slutet. Mittendelen av en bok är som regel den segaste delen men här var det utan tvekan den bästa. Som sagt, det var en konstig läsupplevelse.
De första 100 sidorna i boken tyckte jag var rätt så tråkiga och eftersom jag har läst baksidan av boken så väntade jag bara på att Elizabeth ska fatta att det finns magiska saker i biblioteket. När det väl hände tog boken en hel ny vändning och Aaron jag i början uppfattade som en töntig, elak och avundsjuk person blev plötsligt cool, självsäker, flirtig och fällde så roliga och sarkastiska kommentarer. Det var länge sen jag swoonade över en karaktär på det sättet. Det bästa är att han inte är den där supersnygga och perfekta killen utan har sina brister och är avundsjuk på andra mer populära killar. Hans karaktärsvändning gränsar nästan till schizofreni men han blev så himla mycket bättre att jag köper det.
Elizabeth gillade jag också riktigt mycket i mitten av boken då hon för en gångs skull betedde sig som en vettig person. Hon berättade om sina upptäckter och misstankar för de vuxna istället för att hålla allt hemligt. Yes! Äntligen någon som förstår vikten av kommunikation! Dock så sjönk både hon och trovärdigheten fram mot slutet igen. Sen gillade jag inte heller hur hon hela tiden stod på Marcs sida.
Humor fanns det gott om, i alla fall i den senare halvan av boken. Förutom Aarons hysteriskt roliga repliker så fick deras rim-battle (eller vad man nu ska kalla det) med Snövits styvmors spegel mig att skratta rakt ut flera gånger. Det är värt att läsa de första tråkiga sidorna för att komma till de roliga delarna.
Trots att jag varken gillade första eller sista tredjedelen så får boken en 7:a i betyg för jag älskade mittendelen. Aaron är ett bevis på att alla killhuvudroller faktiskt inte behöver vara gudomligt snygga för att vara swooniga. Jag vet inte riktigt om jag kan kalla den för en fairytale retelling men läsvärd är den definitivt.
Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)
- Trodde faktiskt att Marc var den skyldiga. Han var ju hur girig och skum som helst!
Berättarröst: +0,5
Koncept: +0,5
Handling: +0,5
Karaktärer: +1
Logiska luckor: -0,5
Mest intressanta karaktär: Aaron
Bästa scen eller del: Samtalen med spegeln
Minnesvärt citat: ”You don’t have a mirror, do you?”
Aaron snorted again. ”In what, my handbag? I’m a guy, remember?”
Betyg: 7/10
Boktycke 