När man har Döden som både Gud och pappa så är det inte så konstigt att man är bra på att döda andra.
Titel: Grave Mercy
Författare: Robin LaFevers
Serie: His Fair Assassin #1
Sidantal: 484
Utgivningsår: 2012
Handling:
Som 13-åring lyckades Ismae fly från ett bröllop som hennes far tvingat på henne. Hon hamnade på ett nunnekloster som visade sig tjäna Dödsguden och systrarna hälsade henne välkommen som en like. Ismae blir invigd i Dödsgudens tjänat och vid 17 års ålder är hon en skicklig lönnmörderska. Hennes sista prövning innan hon blir en fullfjädrad medlem av systerskapet är att resa med adelsmannen Duval för att skydda den unga drottningen av England. Men prövningen blir mycket svårare än vad hon kunde ana och snart måste hon bestämma sig för var hennes lojalitet ligger.
Omdöme:
Nunnor som lönnmörderskor! Blev helt såld på konceptet och jag köpte boken ganska snabbt efter att den kommit ut som paperback. Det var längesen jag läste en historisk roman och jag hade väldigt höga förväntningar på Grave Mercy… lite för höga visade det sig.
Takten var så seeeeeeeeeg. Jag trodde att det skulle vara en actionfylld berättelse men så fel jag hade. Det är så mycket politik och intriger att hålla reda på och jag var tyvärr för otålig för att sätta mig in i det. Sen är det väl mitt eget fel att jag la boken åt sidan efter 200 sidor och började läsa The Immortal Rules och The Golden Lily istället. När jag väl plockade upp Grave Mercy så hade jag glömt bort massor av namn och vilken roll i hovet karaktärerna hade. Med det sagt så kan ni nog förstå att jag inte var särskilt tagen av berättelsen. De sista 50 sidorna var de bästa för det var där sakerna hände plus att jag hade börjat komma in i handlingen igen.
Det jag gillar bäst med hela boken är att Ismae är så grym på att döda. Man behövde aldrig oroa sig för att hon inte ska kunna ta sig ut ur en knipa. Sådana här kvinnliga starka karaktärer vill jag gärna se mer av. Hon påminner mig lite om Katsa i Tankeläsaren, både är kickass tjejer som i början hatar män men förändras när de finner kärleken.
Och på tal om kärleken. Jag är superglad över att det inte var någon pang-på-förälskelse. LaFevers lät karaktärerna lär känna varandra och sedan gilla varandra mer och mer. Även om det var rätt tydligt att Ismae skulle bli kär så tyckte jag ändå att det skildrades på ett bra sätt.
Grave Mercy var inte den fartfyllda boken som jag trodde. Möjligen så skulle jag ha uppskattat boken mer om jag inte hade haft så höga förväntningar på den. Den var inte dålig men den föll bara inte i min smak. Vill du ha en stark kvinnlig huvudroll och en historisk roman med mycket intriger och politik så är den här helt perfekt för dig.
Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)
- Jag trodde verkligen att Duval skulle dö, blev nästan lite besviken på att han inte gjorde det. Jag skulle ha tyckt att boken var mer unik om han hade dött i alla fall.
- Sen undrar jag om Annith är abbedissans dotter med tanke på att abbedissans inte vill sända ut henne på farliga uppdrag.
Takt: -1
För mycket politik: -0,5
Koncept: +0,5
Mest intressanta karaktär: Ismae
Bästa scen eller del: Slutet
Minnesvärt citat: (Duval) ”If it is activity you crave, one of my groomsmen can accompany you if you care to ride. Or you can occupy yourself with” – he waves his hand, searching for some activity he seems appropriate – “needlework.”
I stare at him coldly. “I do not care for needlework.” I pause. “Unless it involves the base of the skull.”
Betyg: 4/10
Boktycke 