Är det verkligen så? Vill tjejer bara ha killar som behandlar de som horor?
Titel: Vi som aldrig sa hora
Författare: Ronnie Sandahl
Sidantal: 172
Utgivningsår: 2007
Handling:
När Wilma gjorde slut åkte Hannes till Stockholm för att söka efter drömmarna. Nu är han tillbaka i den regniga lilla hålan och hemstaden Falköping . Där finns kompisarna Kristian och Frippe, Kristian som äter för att fylla hålet efter pappans död och Frippe som har nya tjejer varje helg. Under en utekväll förändras allt mellan dem.
Omdöme:
Det är en tunn bok, men berättelsen som tar form en bit i taget är fylligare än vad jag väntat mig. Som små pusselbitar får jag ta del av en persons perspektiv i taget och snart har en sammanhängande historia växt fram.
Den karaktär som gör bäst intryck på mig och som känns verkligast är Kristian. Jag både tycker synd om honom och föraktar honom. Frippe är den grabbigaste grabben och den som behandlar tjejerna som skit. Hannes är hans motsats och i det trista småstadslivet är Wilma hans räddning och han älskar henne förbehållslöst. Men vem är Wilma egentligen? Hon är intressant, men enbart för att jag skulle vilja veta mer om henne och varför hon är som hon är. Det ges ingen bakgrundsinformation om henne, inget djup, och hon förblir en obegriplig gåta.
Boken är lättläst och har ett bra driv framåt. Jag gillar skildringen av miljön, av småstaden och av tristessen. Gillar även dramaturgin, och suget efter att få veta hur det ska sluta gör att jag sträckläser.
Språk: +0,5
Miljö: +0,5
Dramaturgi: +0,5
Mest intressanta karaktär: Kristian
Bästa scen eller del: Gillade hur scenerna hängde samman och pusslades ihop
Minnesvärt citat: “Vi som höll deras hår när de kräktes. Vi som aldrig sa hora. Vi är också de som aldrig blir deras.”
Betyg: 6,5/10
Denna recension är skriven av Fia Filur.
Boktycke 