En rebellisk soldat och en motvillig spion som blir väldigt attraherad av varandra vid första blick.
Titel: An Ember in the Ashes
Författare: Sabaa Tahir
Sidantal: 443
Utgivningsår: 2015
Handling:
Sedan kejsardömet tog över makten så har livet varit hårt i landet. Laia tillhör den gamla befolkningen och lever under ständigt skräck. En dag sker det oundvikliga, vakter kommer till huset, de dödar hennes familj, fångar hennes bror och Laia är den enda som lyckas fly. Hennes enda chans att rädda sin bror är att gå med på rebellernas vilkor: att vara deras spion på Blackwells stridsskola.
Elias går sista året på stridsskolan men klarar inte längre av grymheten och orättsvisorna. Han planerar att fly från kejsardömet så snart han kan men en oväntad event hindrar honom. Motvilligt dras både Laia och Elias in i ett spel som är mycket större än vad de kan föreställa sig. Ett spel där minst felaktiga val kan kosta dem livet.
Tycke:
Här har vi en väldigt hypad bok med (i skrivandets stund) betyget 4.21 på Goodreads! Självklart hade jag skyhöga förväntningar på den här. En stridskola, en spion, en ensamstående episk fantasybok, det låter helt enkelt för bra för att vara sann… vilket tyvärr också visade sig vara så.
Jag vet, jag vet. 80% av min besvikelse kommer från att jag hade så höga förhoppningar. Innan jag börjar med mitt gnällande så ska jag ta upp det som jag tyckte var bra med boken.
Både miljön och stämningen tycker jag att författaren har fått till väldigt bra. Jag kände av råheten i skolan, nervositeten bland slavarna i köket, och den gladlynta feststämningen under festivalen. Gillar även konceptet med masker som är rikets bästa soldater och hur grym och hård deras träning är. Språkmässigt flöt den på bra också, även om det var ett par missar i berättarrösterna.
Och nu till de sakerna som jag tyvärr inte fattade tycke för. Det första är instaloven mellan Elias och Laia. Just den delen känns så kliché. De träffar varandra lite snabbt och sen kan de inte sluta tänka på varandra. Resten av boken är mörk så deras fluffiga tankar om varandra kändes så malplacerad. Något annat som inte föll mig i smaken är Elias bitterhet. Jag föredrar smarta karaktärer och Elias är tyvärr ingen sån. Han har ju varit på skolan i över tio år! Kan han inte låtsas vara lydig de sista dagarna så att han kan fly utan problem? Början upplevde jag som ganska seg och boken blev inte spännande förrän efter 200 sidor.
Sist men inte minst så trodde jag att det skulle vara en fristående bok, men nope. Jag tror i alla fall att det kommer att finnas en fortsättning med tanke på att berättelsen slutar mitt i och har hur många obesvarade frågor som helst. (Det blev officiellt förra veckan att det ska komma en fortsättning).
Måhända så låter jag min besvikelse döma boken för hårt. Jag är en av de ytterst få som inte uppskattade den fullt ut för det finns hur många positiva recensioner av boken som helst. Jag hade hoppats på en fantastisk bok men i slutändan så blev den okej för mig.
Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)
- Åh gud, shit vad grymt det tredje provet är. Hur kan man klara av att döda kompisar man har känt i mer än halva sitt liv? Jag trodde faktiskt att Elias dödade Helena på riktigt.
- Hmm… tredje priset känns egentligen helt lamt. De tidigare priserna har ju varit fantastiska vapen och rustning. Och Elias pris är att han får spendera en natt med Laia, vilket han kunde ha gjort vilken natt som helst med tanke på att det är fritt fram att våldta slavar.
+ Miljö
+ Stämning
+ Prövningarna
– Instalove
– Långsam början
– Elias bitterhet
– För öppet slut för att vara fristående
Mest intressanta karaktär: Helena
Bästa scen eller del: Tredje provet
Rekommenderar för:
Om du vill ha en till en långsam episk berättelse om förtryck och våld.
Rekommenderar inte för:
Ni som inte tycker om instalove och vill ha en ensamstående bok.
Boktycke 