Sarah J. Maas – Throne of Glass (serie)

En populär YA fantasy som äntligen har blivit avslutad!

Serietitel: Throne of Glass
Författare: Sarah J. Maas
Antal böcker: 7 (plus 1 prolognovellsamling)
Utgivningsår: 2012-2018

Tycke:
Nu har jag äntligen läst alla sju böckerna i Throne of Glass-serien! Faktiskt 8 böcker för jag har även läst prolognovellsamlingen. Jag orkar inte skriva om varje bok var för sig (första boken har jag redan recenserat här) så först kommer jag att köra ett spoilerfritt omdöme om serien i helhet och sedan kommer delen som innehåller spoilers.

Som jag tidigare har sagt så var mitt första intryck av serien inget vidare. Huvudrollen Celeana sägs vara en kickass mördare men hon betedde sig mest som en skrytsam och bortskämd prinsessa. Dessutom innehöll boken ett triangeldrama där jag inte gillade någon av kärleksintressena. Det är inte förrän i tredje boken som serien verkligen började växa i mina ögon och jag insåg varför så många gillar den. Från att lite ha känts som “highschool-drama wannabe fantasy” så blev det epic fantasy på riktigt. Många nya och coola karaktärer introducerades, världen växte, magisystemet växte, ja, allt blev helt enkelt mycket mäktigare och spännande.

Det enda som jag fortfarande inte är så förtjust i är att romanserna oftast tenderar att luta sig mot det cheesiga hållet. Det är ett väldigt hopparande av karaktärer och i stort sett alla romanser (som även är heterosexuella) börjar med att tjejen och killen är fiender/ovänner. Sen när de väl är tillsammans så ska det komma något i vägen som gör att den ena parten ej kan förlåta den andra, sen kommer en annan händelse (ofta en nära-döden-upplevelse) som gör att den arga parten ångrar sig men då är det försent, för nu har den andra fått nog och vill inte vara i en relation längre (säger de i alla fall). Så där håller FLERA kärlekspar fram och tillbaka och det är faktiskt ganska tröttsamt.

För att avsluta den spoilerfria delen så är Throne of Glass en spännande YA-fantasy som blir allt mer episk för varje bok. Gillar man romance också så lär man älska den här serien. Visst tar det tid att plöja igenom böckerna men de är så pass underhållande att sidorna bara flyger förbi (speciellt bok, 4,5 och 7). Rekommenderas!

Och nu till de spoileraktiga tankarna, läs inte vidare om ni inte har läst klart serien.

________________________________________________________________________________________

Dorian och Manon måste vara det mest udda paret. Jag gillar faktiskt dem tillsammans men deras romans känns ju helt weird. Å andra sidan så är Dorian väldigt förändrad efter att ha varit förslavad av valgprinsen, i sista boken var han ju faktiskt riktigt cool som lyckades lura Maeve och lyckades komma undan med den sista nyckeln.

Grät så mycket när de tretton dog och sen att profetian uppfylldes. Så himla synd om dem, de fick ju aldrig se landet som de offrade sitt liv för.

Det var ju faktiskt förvånansvärt lite av de goda viktigare personerna som dog, de som spelade roll är ju bara de 13 (och de räknas typ som en karaktär) och Gavriel, resten fick ju i princip ett lyckligt slut. Trodde faktiskt att Lorcan och Fenrys skulle dö, och kanske Lysandra också. Nu är jag glad över att de inte gjorde det men det känns inte lika trovärdigt att så många överlevde.

Var liiiiite krystat att Adarlans kung var “namnlös” så det var han “profetian” menade. Och synd om Dorian som aldrig fick reda på namnet.

Känns som att i de senare delarna så kan Aelin och Rowan knappt håller händerna borta från varandra. Deras sexscener är väl menade att vara sensuella men jag satt mest och rynkade pannan åt de metaforiska beskrivningarna.

Jag gillar fortfarande inte Chaol, och så himla elak han var mot Yrene. Tycker ärligt talat att hon förtjänar någon bättre. Bok 6 var ganska seg faktiskt, saknade Aelin och gänget. En hel bok om Chaols resa i syd var lite för mycket, även om jag gillar Nesryn och Yrene.

Advertisement

 

Landets skickligaste lönnmördare är en gnällig 17-åring?

En bok som innehåller lite av för mycket.

Titel: Throne of Glass
Författare: Sarah J. Maas
Serie: Throne of Glass #1
Sidantal: 404
Utgivningsår: 2012

Handling:
Celeana var till sin ringa ålder till trots en gång landets skickligaste lönnmördare. Men nu, efter att ha blivit förrådd och tvingats att arbeta som slav i gruvorna i nästan ett år är hon inte i lika bra skick längre. När prins Dorian lovar henne frihet i utbyte mot hennes tjänster är hon inte sen med att tacka ja. Men kommer hon att klara av att göra det han ber om? Att besegra 23 andra beryktade män i kampen om att bli kungens förkämpe. Att vinna tävlingen blir snart inte det enda Celeana har att tänka på. Något ondskefullt lurar i slottet, något som måste stoppas innan det blir för sent.

 

Omdöme:
Throne of Glass är ännu en bok som inte riktigt levde upp till mina höga förväntningar. Har hört väldigt mycket gott om den och jag trodde att det skulle vara en bok precis i min smak, men nej, inte riktigt.

Jag älskar att läsa om antihjältar, de får gärna vara tjuvar, lönnmördare eller bedragare, enda kravet är att de ska vara kick-ass på det de gör. I grund och botten är väl Celeana en sådan karaktär, hon är duktig men problemet är bara att jag uppfattar henne som både arrogant och dum. Istället för att vara en skicklig lönnmörderska så tycker jag mer att hon påminner mer om en bortskämd prinsessa. Hon är skrytsam, ser ner på folk, latar sig gärna i sängen, gnäller om att hon inte får gå på bal, klagar över sin mensvärk, flirtar med killar och är allmänt temperamentsfull. Min bild av skickliga lönnmördare är att de är beräknande, håller huvudet kallt och drar inte till sig uppmärksamhet. Celeana är precis tvärtom och jag har därför lite problem med trovärdigheten.

För mig så verkar det som att författaren försöker få till oss att känna att Celeana verkligen är en lönnmördare genom att ge henne blodtörstiga tankar. I de första kapitlen tänkte Celeana jämt på vilka sätt hon skulle kunna döda andra människor på. Det skulle nog ha funkat om de inte hade kommit så ofta att de istället blev tjatiga. Efter ett tag upplevde jag bara hennes tankar som tomt skryt eftersom hon aldrig gjorde något med dem.

Berättartekniken kan även finslipas en del, det är för mycket tell och för lite show. Vissa repliker är riktigt bra men det finns en hel drös som inte riktigt stämmer in i situationen. Boken berättas från flera synvinklar men det märktes så tydligt att killarna fick egna berättarröster bara för att författaren ville göra Celeana åtråvärd. Varje gång berättarrösten växlade över till Dorian eller Chaol så måste minst ett stycke av deras tankar går åt till att beskriva hur vacker och fantastiskt intressant de tycker att Celeana är. Kärlekstriangeln tyckte jag från början var helt onödig men jag måste hålla med om att Dorians känslor för Celeana är väldigt gulliga. Fick swoonkänslor för honom bara för att han är så söt.

Det jag gillar med boken är fantasymiljön och handlingen. Även om det inte direkt blev någon tävling a la Battle Royale och Celeana kickar inte alls så mycket ass som jag hade velat så tycker jag ändå att det var rätt spännande hela vägen. Mysteriet i boken var lockande och det fanns en hel del scener som var bra beskrivna.

Det märks tydligt att det här är en debutbok för författaren har försökt stoppa in väldigt mycket. Jag kan tänka mig att hennes vision var en stark och modig kvinnlig hjälte, en hjärtslitande kärlekstriangel, mörka hovintriger, magiska mysterier, spännande tävling och en grym hemlig mördare som går lös i slottet. Det blir bara för mycket på en och samma gång och istället för att blir dyka djupt ner i något av ovanstående så står man mest och skrapar på ytan av samtliga. Fördelen med det är väl att det pågår så mycket saker att det aldrig blev tråkigt, men samtidigt så lyckades jag aldrig leva mig in i berättelsen.

Ja, så lite av en besvikelse blev boken, men det beror mest på att jag hade så höga förväntningar. Tycker inte att den är dålig men den är inte fantastisk heller. Det märks att Maas verkligen försöker och att hennes berättarglädje är stor. Jag tror nog att nästa bok i serien kommer att vara berättartekniskt bättre och jag mycket väl tänka mig att läsa den när den kommer ut.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Störde mig rejält på att Celeana inte berättade för någon om Cain. Gahh, hur idiotiskt är hon egentligen?

Handling: +0,5
Spänning:+0,5
Miljö: +0,5
Karaktärer: -0,5
Berättarröst/Berättarteknik: -0,5
Trovärdighet: -0,5

Mest intressanta karaktär: Inte är det Celeana i alla fall, kanske Dorian om jag måste välja någon.
Bästa scen eller del: Balen

Andra böcker som jag kom att tänka på under läsningens gång:
Grave Mercy – Kvinnliga lönnmördare och hovintriger, plus att jag blev besviken på den också.

Betyg: 5/10

Andra versioner av omslaget