Är det lika barn leker bäst eller olikheter dras mot varandra?
Titel: Rules of Attraction
Författare: Simone Elkeles
Serie: Perfect Chemistry #2
Sidantal: 324
Utgivningsår: 2010
Handling:
Först tvingas Carlos att lämna sitt liv i USA för att flytta till Mexico, nu 2 år senare tvingas han att flytta tillbaka till USA för att bo hos sin storebror Alex. Carlos är trött på att inte kunna styra över sitt liv och han visar sitt missnöje genom att medvetet går folk på nerverna. Kiara är den pojkaktiga flickan som hellre bygger om bilar än att fixa frisyren. När Alex ber henne att hjälpa hans brorsa Carlos att komma in i skolan tar hon det som en utmaning och tackar ja. Redan vid första träffen inser Carlos och Kiara att de inte gillar varandra. Men de springer på varandra mer än vad de vill och det dröjer inte länge förrän de inser att kärlek kan spira där man minst anar.
Omdöme:
Rules of Attraction handlar alltså om Carlos, den yngre brorsan till Alex som var huvudrollen i förra boken. Elkeles kör vidare på samma koncept och låter en två människor från olika världar bli upp över ögonen förälskade i varandra. Det fungerade för mig i förra boken, men fungerar det den här gången också? Svaret är nästan.
Början är väldigt bra och jag tycker att författaren har lyckats riktigt bra med berättarrösterna. Carlos känns verkligen som en bad boy och Kiara känns verkligen som en pojkflicka. Deras olikheter gestaltas bra och man förstår verkligen vara för ogillar varandra från första början. Gillar starkt att det inte är kärlek utan snarare avsky vid första blick.
Karaktärsmässigt så tycker jag att Carlos är ganska irriterande med sin ”jag-mot-hela-världen”-attityd. Men samtidigt så har jag förståelse för varför han är som han är. Hade jag levt i en osäker miljö i hela mitt liv så skulle jag förmodligen också vara ganska hårdhudad och misstänksam mot alla. Kiara tycker jag är okej, gillar att hon inte är som alla andra tjejer och är rätt cool i början. Favoriterna är fortfarande Alex och Brittany från förra boken, gillade alla scener där de var med.
Vad jag inte tyckte om med boken är den supertydliga och ganska ologiska vändningen. Efter ganska exakt halva boken bestämde sig författaren för att det var dags att låta karaktärerna gå från fiender till kärlekspar istället och simsalabin så var det klart. Från att i ena kapitlet inte har så höga tankar om varandra så börjar de att kyssas i nästa. Jag gick till och med tillbaka och läste om de sista sidorna för att se om det var jag som hade missat något. Hela vändningen kändes så påtvingad och inte alls naturlig. Efter det så sjönk karaktärerna i mina ögon på grund av blixtförälskelsen.
På det hela taget så är det väl en bra bok, jag gillar början och dialogerna är riktigt bra. Jag tror att jag gick in med lite för höga förväntningar för jag gillade första boken väldigt mycket. Vill ni ha något romantiskt och lättsmält så rekommenderar jag den här serien. Nu ser jag fram emot att läsa den sista delen som ska handla om den yngsta brodern Luis, den boken har även det finaste omslaget i serien tycker jag 🙂
Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)
- Hur kan Kiara gå i höga klackar för första gången och ändå kunna dansa som en gudinna på skolbalen? Vet ni hur svårt det är att gå i höga klackar om man aldrig har gjort det förut? Och inte en endaste gång tänkte Kiara att hon hade ont i fötterna. Inte så trovärdigt det där.
- Tycker även att Kiaras pappa är liiiiite väl snäll. Han låter unga gängmedlemmar bo i hans hus och blir inte ens sur när killen har sex med hans dotter. Hur många pappor är så?
Karaktärer: +0,5
Språk/dialoger: +1
Berättarröst: +1
Ologiska saker: -1
Mest intressanta karaktär: Alex och Brittany
Bästa scen eller del: Epilogen
Minnesvärt citat:
”Hey Carlos,” the Professor says when he walks in. ”How was REACH?”
”It sucked.”
”Can you be more specific?” my guardian asks.
“It really sucked,” I elaborate, sarcasm dripping from every word.
Betyg: 6,5/10
Andra böcker i serien:
1. Perfect Chemistry
2. Rules of Attraction
3. Chain Reaction
Betyg: 7,5/10
Boktycke 