Ett spel där verklighet blandas med magi
Serietitel: Caraval
Författare: Stephanie Garber
Antal böcker: 3
Utgivningsår: 2017-2019
Tycke:
Det finns så mycket jag gillar med denna serie: spelen, tarotkorten, ödespersonerna (eller hur nu översättningen är), Scarletts klänning (gah, ge mig den!), mysteriet med mamman osv. Det är ingen klassisk fantasy och därmed känns konceptet fräscht och riktigt trevligt. Språket är också väldigt bra och trots att jag från början var en aning skeptisk till hur snygga alla viktiga karaktärer är så fungerar det ganska bra i det långa loppet.
En annan sak som jag gillar är hur spelen växte och för varje bok så blev handlingen mer episk samtidigt som de behöll samma mystiska känsla.
Vad som dock drar ner betyget är romansen, det är såååååå mycket av den. Kärlek är ju en röd tråd genom hela serien och det blir väldigt tröttsamt att läsa om karaktärernas hat/kärleksförhållande. Det kändes som en evig loop av: Gud så snygg han är -> Jag hatar honom -> Gud så snygg han är halvnaken -> Jag älskar honom -> Han sårar mig -> Gud så snygg han är ändå -> Jag hatar honom… och så kör vi om från början igen.
Slutet skedde också väldigt snabbt, boken byggde ju upp förväntningarna så bra, kunde knappt sluta läsa och sen blev det mest… “jaha, var det bara så?”
Sammanfattat är det en underhållande serie och sista boken är min favorit.
Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)
- Jag trodde faktiskt inte att Dante var Legend, blev lite förvånad när det visade sig vara så.
- Ett tag hoppades jag nästan på att Tella skulle bli ihop med Jack istället. Var så trött på Dantes och Telles kärleksbekymmer.
- Slutet var så antiklimax. Författaren byggde ju upp förväntningarna så snyggt med planen och tidsresan, och sen så ”besegrade” de Fallen Star genom att Scarlett ”förlät” honom… huh?
Boktycke 