RSS

Category Archives: Fia Filur

Gästinlägg: Känd, snygg och rik – Hon är Miracle!

Rakel gör succé och kastas snabbt in i kändisvärlden, men är det verkligen det hon vill?

 

 

Titel: Mirakel
Författare: Renate Nedregård
Sidantal: 191
Utgivningsår: 2011

Handling:
Rakel Asp är sjutton år och sjunger i kyrkokören när hon blir headhuntad till Idol och går vidare till finalen. Fem år senare är hon en världskänd sångerska, nämligen fenomenet Miracle, och lever drömmen. Men var det här egentligen det hon ville? Och är hon lycklig?

 

 

Omdöme:
Temat bakom den här boken är intressant och storyn som rullar upp på de lättlästa sidorna är lätt att följa. Rakels nuvarande kändisliv varvas med tillbakablickar på hennes förflutna och den oskuldsfulla och osäkra Rakel börjar fogas samman med den självgoda divan Miracle. Det enda de egentligen har gemensamt är kärleken till musiken.

Jag vill väldigt gärna gilla Rakel, men hennes personlighet stör mig. Berättarrösten är äkta och trovärdig och jag tycker både att hennes naiva ungdomsjag och blaserade vuxenjag gestaltas bra, det är bara det att jag inte orkar med henne. Osäkerheten kontra självgodheten blir för mycket.

Det är väldigt tydligt att Rakel är mån om att komma tillbaka till hemstaden och bevisa för sina gamla vänner och före detta pojkvännen att hon har lyckats och att hon är en helt ny person nu. Jag vet inte vem hon försöker övertyga mest, dem eller sig själv?

Storyn är lite ytlig, men vissa bitar innehåller djup som jag önskar hade utforskats ännu mer. Jag tycker det känns som det saknas en bit för att göra bilden komplett och jag hade gärna velat läsa mer i skarven mellan Rakels gamla liv och det nya. Dessutom saknar jag karaktärsutveckling och blir besviken över det abrupta slutet.

Det bästa med boken är vägen till kändisskapet, berömmelsens baksida och bekräftelsebehovet, men jag tycker det är synd att det inte fokuseras ännu mer på det för det är intressanta frågeställningar. Sammanfattningsvis är det en lättsmält, trevlig och snabbutläst bok.

Koncept: +0,5
Karaktärsutveckling: -0,5

Mest intressanta karaktär: Rakel
Bästa scen eller del: Jubileumskonserten med kyrkokören
Minnesvärt citat: ”Varför ska folk alltid vara ironiska när de pratar om Gud? Det gör mig bara ledsen. Som om någon gör narr av en vän jag egentligen skäms för.”

Betyg: 5/10

Denna recension är skriven av Fia Filur.

 

Tags: , ,

Gästinlägg: Antar du utmaningen?

Och följer mystiska ledtrådar som någon har lämnat i en anteckningsbok?

 

Titel: Dash och Lilys utmaningsbok (eng. Dash & Lily´s book of dares)
Författare: Rachel Cohn & David Levithan
Sidantal: 305
Utgivningsår: 2011 (2010)

Handling:
Inne i sin favoritbokhandel hittar Dash en röd anteckningsbok med instruktioner skrivna av en tjej som heter Lily. Han antar genast utmaningen och följer ledtrådarna. När han är klar lämnar han egen ledtråd till Lily och så fortsätter det.

 

 

Omdöme:
Eftersom David Levithan är inblandad och på grund av bokens annorlunda och roliga koncept hade jag rätt höga förväntningar. Inte för att jag blev besviken, men jag blev heller inte särskilt imponerad. Idén om att två okända tonåringar lär känna varandra via en anteckningsbok tycker jag är kul, men det blir aldrig så bra som jag önskar.

Händelseutvecklingen känns överdriven och alltför orealistisk. Utmaningarna är roliga, men väldigt avancerade och det känns föga troligt att någon skulle orka genomföra dem, samt att allt skulle klaffa. Okej, det är fiktion, men det blir ändå lite för overkligt för mig.

Jag brukar gilla språket i Levithans och Cohns böcker, men den här gången tycker jag att det blir för högtravande och babbligt istället för den vanliga humorn. Men det kanske ska vara så för Dash verkar vara en pretentiös ordsnobb medan Lily är ovanligt barnslig, så egentligen kanske det är karaktärerna som stör mig.

Största plusset är att konceptet är annorlunda och tilltalande och att boken i sina stunder har en härlig julstämning. Ett tips är att läsa den när den utspelar sig, nämligen runt jul och nyår.

Koncept: +1

Mest intressanta karaktär: Boomer
Bästa scen eller del: Nyårsafton
Minnesvärda citat:
”Den enda ljusglimten i denna dunkla tid var att skolan var igenbommad (förmodligen för att alla skulle kunna shoppa tills det stod dem upp i halsen och upptäcka att släkt, precis som arsenik, är bäst i små doser … om man inte längtar efter att dö).”

”Om det på något sätt hade gått att köpa presentkort på sprit och kvinnor var jag säker på att han skulle ha sagt åt sin sekreterare att springa ut och köpa ett sånt till mig på sin lunchrast.”


Betyg: 6/10

Denna recension är skriven av Fia Filur.

 

Tags: , , ,

Gästinlägg: 20 saker att göra innan 25-årsdagen

När Marissa dör i en bilolycka bestämmer sig June för att fullfölja hennes påbörjade lista.

Titel: Nästa sak på min lista (eng. The Next Thing on My List)
Författare: Jill Smolinski
Sidantal: 281
Utgivningsår: 2007

Handling:
June Parker är trettiofyra år och jobbar som skribent på ett samåkningsföretag. Hennes liv går på slentrian och hon är varken särskilt engagerad i jobbet eller kärleken. Allting förändras när hon råkar ut för en bilolycka och en ung kvinna, Marissa, omkommer. Marissa har skrivit en lista på tjugo saker hon ska göra innan hon fyller tjugofem. June bestämmer sig för att fullfölja listan som handlar om allt ifrån att kyssa en främling till att förändra någons liv.

 

Omdöme:
Den här boken är lättsmält, humoristisk och har ett fint budskap utan att det blir smörigt eller sliskigt. Junes liv är rätt tråkigt och meningslöst och det verkar som hon någonstans på vägen tappat sugen och gett upp. Olyckan och Marissas lista gör att hon rycker upp sig och bestämmer sig för att bocka av alla grejerna på listan.

Jag trodde först att boken skulle innehålla mer kärlek och den typiska jakten på Den Rätte. Visst finns det killar, men fokusen ligger mer på Junes privatliv med vänner och nya bekantskaper vilket känns som en fördel.

Listan tvingar June att prova nya saker, våga ta för sig och framför allt att leva. Jag gillar budskapet, att ta vara på livet, och tycker att det ger ett djup mot det lättsmälta.

Språket är helt okej, men det som verkligen lyfter är humorn och alla klockrena citat. En lättläst och rolig bok som får dig att skratta högt.

Koncept: +1
Humor: +1

Mest intressanta karaktär: June
Bästa scen eller del: Inledningen när June kysser en främling
Minnesvärda citat:
”Tänk att du hade en pistol mot huvudet. Vad skulle du gissa då?”
”Tre veckor.”
”Tre veckor? Så snart?”
”Nej, men jag har ju en pistol mot huvudet. Jag säger vad som helst.”

”Martucci ska springa med mig”, sa jag till Brie och Susan. ”Ni får gärna hänga på. Brie …springer du?”
”Det beror på.” Hon slängde in ett chips i munnen. ”Är det någon som jagar mig?”

Betyg: 7/10

Denna recension är skriven av Fia Filur.

 

Tags: , , ,

Gästinlägg: Är du mörkrädd?

Om du inte är det så är risken stor att du blir det efter den här boken. 

 

Titel: Mörkrädd
Författare: Andreas Roman
Sidantal: 248
Utgivningsår: 2008

Handling:
Ända sedan David var nio år har han varit mörkrädd. Extremt, sjukligt mörkrädd som långsamt förstör hela hans vuxna liv. Till slut bestämmer han sig för att försöka bli av med rädslan och går i terapi. Slutprovet blir att bo ensam i en stuga mitt ute i skogen tills han är botad.

 

 

Omdöme:
Jag har aldrig varit särskilt mörkrädd, varken nu eller när jag var mindre. Bara på ett sunt sätt där jag undviker att gå runt ensam mitt i natten, vilket jag tror att de flesta undviker om de kan. Därför är det väldigt beundransvärt, och kanske på gränsen till galet, att David som är så rädd fullföljer det sista steget i terapin: att lämna storstan och bo ensam i en stuga där det inte finns någon mobiltäckning. Hans enda sällskap är katten Trassel.

Davids maniska rädsla skildras på ett väldigt skickligt och trovärdigt sätt. Jag tycker synd om honom. Han är rädd för att åka hem till lägenheten efter jobbet, rädd för natten, rädd för att sova, rädd för skuggor och mörka hörn och så givetvis mörkret. Även med alla lampor tända och ficklampan i beredskap äter rädslan upp hans vardag och han liknar mest ett vandrande vrak.

Jag gillar berättelsens uppbyggnad som varvas med nuet och tillbakablickar från Davids förflutna där jag får veta vad som utlöste hans rädsla. Jag anar snart hur det ligger till, men det gör inget för spänningen är konstant och jag ser fram emot att få reda på vad som händer när David måste konfrontera sina inre demoner.

Om du är mörkrädd, läs den här boken på dagen! Om du är lättskrämd, önskar jag dig lycka till för det här är en bok som kryper in under skinnet och biter sig fast.

Koncept: +1
Spänning: +1
Miljö: +0,5
Katten Trassel: +0,5

Mest intressanta karaktär: David
Bästa scen eller del: Tillbakablickarna

Betyg: 8/10

Denna recension är skriven av Fia Filur.

 

Tags: , ,

Gästinlägg: Är allting redan försent när man är sexton år?

När Kate var tolv hittades jämnåriga Zara i en frysbox och sen gick allting spikrakt neråt.

 

 

Titel: Affektion
Författare: Martin Jern
Sidantal: 152
Utgivningsår: 2011

Handling:
Kate är bara sexton, men allting är redan försent. Livet är levt, format och färdigt och det finns ingen väg bort från den destruktiva tillvaro hon skapat sig. Allting började med att en flicka dog på ett kalas. Fast egentligen kanske det började gå snett långt tidigare.

 

 

Omdöme:
Affektion är en tunn bok, men på inget sätt lättsam eller ytlig. Det är mörkt, det är tragiskt och destruktivt. Kate ser sig själv som världsvan, hon har redan sett allt och gjort allt för flera år sen. Hon straffar sig själv och drar andra med sig, för att hon kan och för att hon vill. Och för att hon tycker att det är vad hon förtjänar.

Stundtals tycker jag synd om Kate, men mest tycker jag att hon är jobbig. Ingenting borde vara försent när man är sexton, även om det känns så. Det får mig att tänka på Splitter av Charles Benoit. Hur ofta låter vi oss styras utifrån de val vi tror att vi har? Och gör vi bara det som är lättast, det som förväntas av oss?

Det förekommer en hel del tillbakablickar i boken och även om jag tycker att de är det bästa, så blir det lite rörigt att hålla reda på dem eftersom de inte kommer i rätt ordning. Det blir för många olika tidshopp tillbaka till femman, sexan, sjuan och åttan.

När jag äntligen tror att jag fått grepp om Kate gör hon mig besviken. Det påminner lite om Nora i Johanna Thydells Ursäkta att man vill bli lite älskad. Jag gillar inte att känna mig lurad, men det leder till funderingar långt efter att boken är utläst och storyn hamnar i ett nytt ljus.

Språket är rakt och äkta och jag tycker absolut att Affektion är en läsvärd och viktig bok, men jag måste säga att jag gillar Martin Jerns Så värt bättre.

Språk: +1
Tidslinjen: -0,5

Mest intressanta karaktär: Kate
Bästa scen eller del: Tillbakablickarna
Minnesvärt citat: ”
Du är så fin, Kate”, sa han bara.
Fin.
Fin är visst ett franskt ord för slut också.
Och slut är ju ett amerikanskt ord för slampa.”

Betyg: 5,5/10

Denna recension är skriven av Fia Filur.

 

Tags: ,

Gästinlägg: Sömnpiller med hårda pärmar

Carrie Bradshaw befinner sig äntligen i New York och där … händer det inget särskilt.

 

 

Titel: Sommar i New York (eng. Summer in New York)
Författare: Candice Bushnell
Serie: The Carrie Diaries 2
Sidantal: 397
Utgivningsår: 2011

Handling:
I New York börjar Carries nya liv med en kurs i kreativt skrivande, ständigt festande på olika heta inneställen, en äldre pojkvän och sexsnack med kompisarna Samantha och Miranda.

 

 

Omdöme:
Den första ungdomsboken om Carrie var en besvikelse för mig eftersom jag inte riktigt kände igen smarta, självsäkra Carrie från tv-serien. Jag tänkte att det bara kunde bli bättre när hon kom till New York och lärde känna de andra tjejerna.

Det är ju nu hennes nya liv ska börja! Och visst är det ett nytt liv. Kändisar, coola klubbar, en äldre och framgångsrik pojkvän och den begynnande vänskapen med Samantha och Miranda. Men tyvärr måste jag säga att Carries ungdom och karaktärsutveckling är förlamande tråkig.

Boken går i stort sett ut på att Carrie skriver en pjäs och undviker att ha sex. Jag har alltid sett Carrie som smart, stark och kaxig och visst finns det lite kaxighet, men den kommer mest fram som självgodhet. Hon är så mån om att visa alla andra att hon har lämnat småstaden bakom sig, att hon har lyckats, är cool, tuff och viktig som bor I New York och känner kändisar. Men jag tycker inte att det är så himla coolt när hon ljuger och ser sig själv som förmer än andra. Jag önskar istället att hon hade använt sin intelligens till något konstruktivt.

Dialogerna känns konstlade och krystade och jag tycker både att språket och karaktärerna var bättre i den första boken. Gillar Samantha, men resten av karaktärerna är extrema åt antingen det ena eller andra hållet och när de bråkar för ingenting och blir sams lika fort igen känns det bara överdrivet.

Tempot är jämnt och stundtals undrar jag varför jag läser vidare för det finns inget särskilt som lockar, förutom möjligen att ta reda på vad Carrie kommer att göra med sin väl bevarade oskuld.

Dialoger: -0,5
Handling: -0,5

 

Mest intressanta karaktär: Samantha Jones
Bästa scen eller del: Samtalen under strömavbrottet
Minnesvärt citat:
Samantha: ”Jag behöver inte ha sex med nån karl för att ta mig fram. Å andra sidan skäms jag inte för nånting som jag har gjort. Skam är en oanvändbar känsla.”

Betyg: 4/10

Andra delar i serien:
1. The Carrie Diaries
2.  Sommar i New York (eng. Summer in New York)

Denna recension är skriven av Fia Filur.

 

Tags: , , ,

Gästinlägg: En magisk sommar, en mystisk blomma och flickor som byter kroppar

Ja, det handlar naturligtvis om Pojkarna.

 

Titel: Pojkarna
Författare: Jessica Schiefauer
Sidantal: 188
Utgivningsår: 2011

Handling:
De tre vännerna Bella, Momo och Kim är oskiljaktiga. Om sommaren sitter de i Bellas växthus, leker lekar, klär ut sig och klänger sig fast i sin barndom. De är fjorton och trots att deras kroppar är på väg in i vuxenlivet stretar de emot så gott det går. Och med hjälp av nektarn hos en exotisk blomma förändras allting. Flickorna upptäcker att de inte behöver vara flickor längre.

 

 

Omdöme:
Den här boken börjar som en saga. Vackert språk, stämningsfull miljö och oskuldsfull framtoning, men det visar sig snart att den magiska leken blir mörkare och mer destruktiv. Först är det på skoj, på låtsas, ett äventyr att vara pojkar, men Momo och Bella tröttnar. Det gör inte Kim. För hon trivs inte i sitt eget skinn och pojkkroppen blir en välkommen fristad. Hon träffar Tony och ingen kan stoppa henne från att gång på gång återvända till honom. I sina försök att få hans gillande går hon allt längre och till slut fastnar hon i en negativ spiral.

Jag gillar hur vänskapen mellan Bella, Momo och Kim skildras. Friheten och lekarna. Hemma i växthuset kan de vara sig själva, men i skolan är det annorlunda. I skolan finns killarna med sina glåpord och tafsande händer.  Flickorna känner sig maktlösa och önskar att de kunde ge igen. Det jag gillar mindre är den hårddragna linjen av att alla tjejer utmålas som antingen offer eller våp, och att alla killar verkar vara mobbare, sexgalningar och potentiella våldtäktsmän.

Boken är tänkvärd rakt igenom, hantverket är imponerande och idén är originell, men jag blir inte tillräckligt berörd eftersom igenkänningsfaktorn saknas för mig. Kanske för att jag aldrig känt att jag velat eller behövt vara någon annan än den jag är, inte ens på låtsas. Kanske för att jag aldrig känt att jag varit i underläge bara för att jag är kvinna. Kanske har jag haft tur.

Koncept: +0,5
Berättarröst:+ 0,5
Språk: +0,5
Miljö: +0,5

Mest intressanta karaktär: Kim
Bästa scen eller del: Första halvan av boken

Betyg: 7/10

Denna recension är skriven av Fia Filur.

 

Tags: , ,

Gästinlägg: Snälla, känsliga killar får inga tjejer

Är det verkligen så? Vill tjejer bara ha killar som behandlar de som horor?

 

Titel: Vi som aldrig sa hora
Författare: Ronnie Sandahl
Sidantal: 172
Utgivningsår: 2007

Handling:
När Wilma gjorde slut åkte Hannes till Stockholm för att söka efter drömmarna. Nu är han tillbaka i den regniga lilla hålan och hemstaden Falköping . Där finns kompisarna Kristian och Frippe, Kristian som äter för att fylla hålet efter pappans död och Frippe som har nya tjejer varje helg. Under en utekväll förändras allt mellan dem.

 

 

Omdöme:
Det är en tunn bok, men berättelsen som tar form en bit i taget är fylligare än vad jag väntat mig. Som små pusselbitar får jag ta del av en persons perspektiv i taget och snart har en sammanhängande historia växt fram.

Den karaktär som gör bäst intryck på mig och som känns verkligast är Kristian. Jag både tycker synd om honom och föraktar honom. Frippe är den grabbigaste grabben och den som behandlar tjejerna som skit. Hannes är hans motsats och i det trista småstadslivet är Wilma hans räddning och han älskar henne förbehållslöst. Men vem är Wilma egentligen? Hon är intressant, men enbart för att jag skulle vilja veta mer om henne och varför hon är som hon är. Det ges ingen bakgrundsinformation om henne, inget djup, och hon förblir en obegriplig gåta.

Boken är lättläst och har ett bra driv framåt. Jag gillar skildringen av miljön, av småstaden och av tristessen. Gillar även dramaturgin, och suget efter att få veta hur det ska sluta gör att jag sträckläser.

Språk: +0,5
Miljö: +0,5
Dramaturgi: +0,5

Mest intressanta karaktär: Kristian
Bästa scen eller del: Gillade hur scenerna hängde samman och pusslades ihop
Minnesvärt citat:
“Vi som höll deras hår när de kräktes. Vi som aldrig sa hora. Vi är också de som aldrig blir deras.”

 Betyg: 6,5/10

Denna recension är skriven av Fia Filur.

 

Tags: , ,

Gästinlägg: När allt går ut på att vara ”någon”

Igenkänningsfaktorn är hög och det är med lättnad jag slår igen boken och inser att jag inte är femton längre.

 

Titel: Så värt
Författare: Martin Jern
Sidantal: 248
Utgivningsår: 2007

Handling:
Aron är femton år och ingen som man lägger märke till. Han och kompisarna är skejtare, inte utanför, men heller inte inne. Livet går ut på att försöka bli lite coolare, dricka lite mer och spana på skolans populäraste tjej Nora. Men hon vet inte ens vem Aron är. För han är ju ingen.

 

Omdöme:
Som vanligt när jag läser svenska ungdomsböcker blir jag väldigt imponerad av språket. Det känns helt rätt! Hela tiden! Det är längesedan jag var femton, men jag sugs direkt in i högstadievärlden bland innegäng och rökrutor, fester, hångel och spyor. Arons önskan att vara någon, att bli sedd, att göra något mer, att uppleva mer, men samtidigt inte sticka ut för mycket är lätt att känna igen.

Det är mycket jag gillar med den här boken, som Arons berättarröst, han är rolig, ironisk och bjuder på sig själv.  Alla karaktärer känns äkta, men jag gillar inte Nora, den snyggaste och populäraste tjejen. Hon är bara så himla ointressant, och självklart är det henne Aron trånar efter, precis som alla andra. Det känns typiskt och lite tråkigt tycker jag. Eftersom han inte vågar göra något, lär han istället känna Noras kompis Klara, och det är betydligt mer intressant. Själv hade jag gärna sett ännu mer av Klara och mindre av Nora som får mer plats senare i boken.

Det mest komiska är när Aron berättar om Hagman, han som är typ tjugofem eller något och hänger med alla femtonåringar. Har själv alltid undrat varför det alltid finns en eller ett par killar som alltid hänger med fjortisgäng. Saknar de sin tonårstid eller har de bara inget bättre för sig?

Boken är lättläst och trots ständiga fester och fyllor blir det aldrig ytligt eller för mycket. Den trovärdiga tonårstristessen lättas upp av humor och ironi. Det enda jag saknar är en handling med tydligare avsikt. Det rullar mest på och jag undrar vart det ska leda, och när slutet kommer är jag inte riktigt redo. Men det är utan tvekan sträckläsning rakt igenom och verkligen en läsvärd bok!

Språk: +1
Trovärdighet: +1
Karaktärer: +1
Handling: -0,5

Mest intressanta karaktär: Klara
Bästa scen eller del: Utvecklingen mellan Aron och Klara
Minnesvärt citat:
”Jag skulle inte påstå att jag är nån, eller att jag ens tror att jag är nån. Möjligtvis önskar jag att jag var nån.”

 Betyg: 7,5/10

Denna recension är skriven av Fia Filur.

 

Tags: , ,

Gästinlägg: Ibland bara måste man älska Levithan

Härligt språk och fin stämning, det är David Levithan när han är som bäst!

Titel: Ibland bara måste man (orig. Boy meets boy)
Författare: David Levithan
Sidantal: 245
Utgivningsår: 2003

Handling:
Pauls liv är en enda röra. Bästa tjejkompisen Joni ignorerar honom och gänget för en kille och bästa killkompisen Tonys religiösa föräldrar försöker omvända honom. Inte nog med det, Paul råkar dessutom kyssa sitt ex Kyle vilket gör att snyggingen Noah, som kanske kan vara den rätte, nu inte längre vill träffa honom.

 

 

Omdöme:
Det här är den första boken jag läser som är skriven enbart av David Levithan, och det är en härlig upplevelse! Hans språk är bara så underbart! Det flyter på, helt naturligt och okonstlat och jag imponeras av hans fantasi och av de roliga detaljerna. Som att Pauls mamma gör pannkakor som ser ut som länder eller stater, som att paret Steven och Kate kallas Seven och Eight, som att filmerna i videobutiken står sorterade efter ägarens tycke och smak istället för i deras rätta genre osv.

Levithan är väldigt skicklig på att bygga upp en naturlig high school-atmosfär trots att skolan Paul går på knappast låter som en vanlig amerikansk skola. För inte brukar väl skollagets fotbollsstjärna även vara balens drottning? De flesta karaktärerna är lite extrema åt ett eller annat håll, men för mig funkar det ändå. Paul är en kille som verkar glida fram i tillvaron. Han vet vem han är, hans föräldrar är helt okej och han verkar inte ha några problem med att hitta killar att dejta. Kanske är det därför som jag inte riktigt grips tag av hans kärleksbekymmer. Känner att jag varken bryr mig om exet Kyle eller nya killen Noah, och inte om Paul får någon av dem eller inte. Betydligt mer intressant är vänskapen som skildras, både mellan honom och Tony och mellan honom och Joni. Stundtals påminns jag om Den andre Will Grayson, för det är lika mysigt, fint och ibland sockersött, men jag gillar det!

Språk: +1
Stämning: +1
Karaktärer: +1

Mest intressanta karaktär: Infinite Darlene (kvartsback och balens drottning)
Bästa scen eller del: Vänskapen mellan Paul och Tony
Minnesvärt citat: ”
Jag hade aldrig fattat att äktenskap hade något med kärlek att göra. Jag antog att det här man-kvinna-arrangemanget bara var ytterligare ett vuxenpåhitt, ungefär som tandborstning.”

Betyg: 8/10

Denna recension är skriven av Fia Filur.

 

Tags: , , ,