RSS

Category Archives: Fantasy

Victoria Aveyard – War Storm

Snarare en krigspust än en krigsstorm.

Titel: War Storm
Författare: Victoria Aveyard
Serie: Red Queen #4
Sidantal: 6662
Utgivningsår: 2018

Baksidestexten:
Mare Barrow learned this all too well when Cal’s betrayal nearly destroyed her. Now determined to protect her heart—and secure freedom for Reds and newbloods like her—Mare resolves to overthrow the kingdom of Norta once and for all… starting with the crown on Maven’s head.

But no battle is won alone, and before the Reds may rise as one, Mare must side with the boy who broke her heart in order to defeat the boy who almost broke her. Cal’s powerful Silver allies, alongside Mare and the Scarlet Guard, prove a formidable force. But Maven is driven by an obsession so deep, he will stop at nothing to have Mare as his own again, even if it means demolishing everything—and everyone—in his path.

War is coming, and all Mare has fought for hangs in the balance. Will victory be enough to topple the Silver kingdoms? Or will the little lightning girl be forever silenced?

Tycke:
Nu har vi kommit till den fjärde och sista boken i en av de populäraste YA-fantasy-serierna under de senaste åren. Nya berättarröster, ny miljö men fortfarande samma gamla kärleksbekymmer. Man kan ju tycka att Mare och Cal borde ha löst sina relationsproblem vid det här laget men nope, tre böcker räcker tydligen inte så vi ägnar även större delen av den fjärde boken åt att försöka definiera vad de känner för varandra.

Med tanke på titeln så förväntade jag mig ett storskaligt och episkt krig mellan nationerna, men istället blev det några få småstrider. Det finns några guldkorn till actionscener men annars så består större delen av texten av inre monologer, tanker om hur illa/mycket de tycker om karaktärerna i sin omgivning, osäkerheten inför framtiden etc. Det skulle ha varit helt okej om det var en eller två berättarröster, men nu är det flera stycken och alla låter tyvärr ganska lika.

Egentligen så fattar jag inte riktigt varför jag fortsätter med denna serie när den bara har blivit sämre för varje bok. Men nu är den i alla fall utläst och även om jag blev besviken så känns det väldigt skönt att ha avslutat en serie.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Alltså Mavens död, den kändes ju så kort! Fattade liksom inte ens att Mare hade dödat honom (eller kommer det att visa sig i en uppföljare att Maven lever ändå?). Och han kändes så patetiskt i slutet. Tyckte även att det kändes en aning påtvingat att han lyckades springa loss i slutet. Trodde först att han skulle lyckas fly, men icke.
  • Även om jag uppskattar att alla karaktärer inte kan få sina lyckliga slut så tycker jag att Mare och Cals relationsdrama är för långdraget. Han gick ju med på att abdikera till slut, ändå ska de skiljas åt och fundera på sina känslor. I epilogen bestämde sig visserligen Mare för att återvända till Cal men det var inte särskilt emotionellt.
  • Iris och hennes morsa fick ju inget riktigt avslut heller. De fick dra till reträtt, men sen får man knappt veta något om dem. Har en misstanke om att författaren eventuellt planerar en fortsättning med Iris som huvudroll.

 

Fler böcker av författaren.

Advertisements
 

Tags: , , ,

Merissa Meyer – Archenemies

Kärleksintresse och fiende på samma gång

Titel: Archenemies
Författare: Marissa Meyer
Serie: Renegades #2
Sidantal: 560
Utgivningsår: 2018

Baksidestexten:
Time is running out.
Together, they can save the world.
But they each other’s worst nightmare.

In Renegades, Nova and Adrian (aka Insomnia and Sketch) fought the battle of their lives against the Anarchist known as the Detonator. It was a short-lived victory.

The Anarchists still have a secret weapon, one that Nova believes will protect her. The Renegades also have a strategy for overpowering the Anarchists, but both Nova and Adrian understand that it could mean the end of Gatlon City – and the world – as they know it.

Tycke:
Marissa Meyer fortsätter att rida på trenden med superhjältar. Archenemies är den andra boken i en planerad trilogi och tyvärr tycker jag att den lider av mellanbokssyndromet: långsam och känns mest som en transportsträcka.  Visst har den sina spännande delar, t.ex. så är slutet riktigt pulshöjande och det är här Meyer briljerar med sina actionscener och tvister. Problemet är att man hinner tappa lite av intresset innan man kommer dit.

Handlingen kretsar kring Novas infiltration och Adrians hemlighet om att han är The Sentinel. Romansen mellan dem spirar och under mer än halva boken så försöker Nova kommer till underfund med sina känslor och Adrian försöker låtsas att hon bara är en vän när han tänker på henne hela tiden. Man får även väldigt många inre dialoger från Nova om att The Renegades är uppblåsta hjältar som vill kontrollera samhället med sina krafter. Jag gillar att boken lyfter upp gråzonen mellan godhet och ondska, men detta upprepas lite väl mycket och i slutändan upplevs det som tjatigt.

Nåja, nog med klagomål, boken är faktiskt inte så dålig som jag har fått det att låta som hittills. Inledningen var bra, lagom takt och bra återintroduktion så att även om det nästan var ett år jag läste första boken så kom jag snabbt in i handlingen. Språket flyter på väldigt bra och även om det är många “vardagsscener” så de flesta av dem ganska intressanta. Hade boken varit 100 sidor kortare så skulle jag säkert ha älskat den. Det finns ju trots allt en underliggande spänning som gjorde att jag ville läsa klart boken, det är bara det att det tog så lång tid innan man kommer till klimaxen i slutet.

Slutsatsen är att trots en del upprepningar, utdragen handling och tonårshormoner så gillar jag boken. Slutet höjde verkligen betyget och det ska bli intressant att se hur Novas och Adrians relation kommer att utvecklas när båda två har så stora hemligheter. Kommer att läsa tredje boken när den släpps.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Jag avskyr verkligen Frostbites team, så himla elaka de är. Och så typiskt att båda The Sentinel och Nightmare får skulden (Hawthornes död och Maxs skada) när det är dem som är de skyldiga. Så rätt att åtminstone två av dem blir av med deras superkrafter.
  • Undrar vad Adrians “stjärna” består av, och varför blev det en sten i Novas armband? Undrar om man får veta var superkrafterna kommer ifrån i sista boken?
 

Tags: , ,

Tomi Adeyemi – Children of Blood and Bone

Ett gäng tonåringar på äventyr för att återställa magin

Titel: Children of Blood and Bone
Författare: Tomi Adeyemi
Serie: Legacy of Orïsha #1
Sidantal: 525
Utgivningsår: 2018

Beskrivning:
Zélie Adebola remembers when the soil of Orïsha hummed with magic. Burners ignited flames, Tiders beckoned waves, and Zélie’s Reaper mother summoned forth souls.

But everything changed the night magic disappeared. Under the orders of a ruthless king, maji were killed, leaving Zélie without a mother and her people without hope.

Now Zélie has one chance to bring back magic and strike against the monarchy. With the help of a rogue princess, Zélie must outwit and outrun the crown prince, who is hell-bent on eradicating magic for good.

Danger lurks in Orïsha, where snow leoponaires prowl and vengeful spirits wait in the waters. Yet the greatest danger may be Zélie herself as she struggles to control her powers and her growing feelings for an enemy.

Tycke:
Av någon anledning så var jag inte alls sugen på att läsa den här boken då den släpptes förra året och syntes på många bokbloggar. Var väl förmodligen trött på episk fantasy just då, men strax innan 2018 tog slut (och efter min Throne of Glass-maraton) så plockade jag denna och blev väldigt positivt överraskad.

Själva handlingen känns som en blandning av flera andra böcker men jag tycker att författaren ändå har gjort något eget genom miljön, språket och karaktärerna. Zélie, Amari och Inan är alla väldigt intressanta karaktärer och det har varit riktigt spännande att följa deras karaktärsutveckling och äventyr. Romansen känns lite påtvingat men annars flöt handlingen på väldigt bra. Det händer mycket i boken och när man väl har börjat var det lätt att fastna med läsningen i flera timmar.

Jag tänkte på boken som en vanlig fantasyroman tills jag kom till författarens tacksida i slutet och förstod att den är delvist inspirerad av orättvisor som svarta personer har fått utstå, t.ex. slaveriet. Tycker att det alltid är mer intressant när författaren har ett budskap bakom berättelsen.

Det jobbiga nu är att man behöver vänta på nästa bok…

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Var ganska väntat att alla skulle få magi efter ritualen, snacka om att det kommer att bli kaos nu.
  • Så tragiskt att Zélie och Tzain förlorar sin pappa också. Trodde faktiskt att pappan skulle klara sig.
 

Tags: , ,

Sarah J. Maas – Throne of Glass (serie)

En populär YA fantasy som äntligen har blivit avslutad!

Serietitel: Throne of Glass
Författare: Sarah J. Maas
Antal böcker: 7 (plus 1 prolognovellsamling)
Utgivningsår: 2012-2018

Tycke:
Nu har jag äntligen läst alla sju böckerna i Throne of Glass-serien! Faktiskt 8 böcker för jag har även läst prolognovellsamlingen. Jag orkar inte skriva om varje bok var för sig (första boken har jag redan recenserat här) så först kommer jag att köra ett spoilerfritt omdöme om serien i helhet och sedan kommer delen som innehåller spoilers.

Som jag tidigare har sagt så var mitt första intryck av serien inget vidare. Huvudrollen Celeana sägs vara en kickass mördare men hon betedde sig mest som en skrytsam och bortskämd prinsessa. Dessutom innehöll boken ett triangeldrama där jag inte gillade någon av kärleksintressena. Det är inte förrän i tredje boken som serien verkligen började växa i mina ögon och jag insåg varför så många gillar den. Från att lite ha känts som “highschool-drama wannabe fantasy” så blev det epic fantasy på riktigt. Många nya och coola karaktärer introducerades, världen växte, magisystemet växte, ja, allt blev helt enkelt mycket mäktigare och spännande.

Det enda som jag fortfarande inte är så förtjust i är att romanserna oftast tenderar att luta sig mot det cheesiga hållet. Det är ett väldigt hopparande av karaktärer och i stort sett alla romanser (som även är heterosexuella) börjar med att tjejen och killen är fiender/ovänner. Sen när de väl är tillsammans så ska det komma något i vägen som gör att den ena parten ej kan förlåta den andra, sen kommer en annan händelse (ofta en nära-döden-upplevelse) som gör att den arga parten ångrar sig men då är det försent, för nu har den andra fått nog och vill inte vara i en relation längre (säger de i alla fall). Så där håller FLERA kärlekspar fram och tillbaka och det är faktiskt ganska tröttsamt.

För att avsluta den spoilerfria delen så är Throne of Glass en spännande YA-fantasy som blir allt mer episk för varje bok. Gillar man romance också så lär man älska den här serien. Visst tar det tid att plöja igenom böckerna men de är så pass underhållande att sidorna bara flyger förbi (speciellt bok, 4,5 och 7). Rekommenderas!

Och nu till de spoileraktiga tankarna, läs inte vidare om ni inte har läst klart serien.

________________________________________________________________________________________

Dorian och Manon måste vara det mest udda paret. Jag gillar faktiskt dem tillsammans men deras romans känns ju helt weird. Å andra sidan så är Dorian väldigt förändrad efter att ha varit förslavad av valgprinsen, i sista boken var han ju faktiskt riktigt cool som lyckades lura Maeve och lyckades komma undan med den sista nyckeln.

Grät så mycket när de tretton dog och sen att profetian uppfylldes. Så himla synd om dem, de fick ju aldrig se landet som de offrade sitt liv för.

Det var ju faktiskt förvånansvärt lite av de goda viktigare personerna som dog, de som spelade roll är ju bara de 13 (och de räknas typ som en karaktär) och Gavriel, resten fick ju i princip ett lyckligt slut. Trodde faktiskt att Lorcan och Fenrys skulle dö, och kanske Lysandra också. Nu är jag glad över att de inte gjorde det men det känns inte lika trovärdigt att så många överlevde.

Var liiiiite krystat att Adarlans kung var “namnlös” så det var han “profetian” menade. Och synd om Dorian som aldrig fick reda på namnet.

Känns som att i de senare delarna så kan Aelin och Rowan knappt håller händerna borta från varandra. Deras sexscener är väl menade att vara sensuella men jag satt mest och rynkade pannan åt de metaforiska beskrivningarna.

Jag gillar fortfarande inte Chaol, och så himla elak han var mot Yrene. Tycker ärligt talat att hon förtjänar någon bättre. Bok 6 var ganska seg faktiskt, saknade Aelin och gänget. En hel bok om Chaols resa i syd var lite för mycket, även om jag gillar Nesryn och Yrene.

 

Tags: , ,

Elin Säfström – Sömnernas sömn

Bland tomtar och troll i Stockholm.

Titel: Sömnernas sömn
Författare: Elin Säfström
Serie: En vägares bekännelser #3
Sidantal: 314
Utgivningsår: 2018

Baksidetexten:
Stockholm är fullproppat med tomtar, troll, älvor och andra väsen, men de flesta människor ser dem inte. Och det är Tildas jobb att se till att det fortsätter så. Men det är inte så lätt, när det är dags för tomteting, och stan svämmar över av berusade tomtar. En morgon hittas flera ihjälbitna getter på Skansen. Både Tilda och de trollfientliga tomtarna är övertygade om att det är ett troll som varit framme. Tomtar och troll ställs mot varandra och konflikten trappas upp, samtidigt som fler döda djur dyker upp, i oväntade konstellationer. Vem är det som dödar djuren och varför?

Tycke:
Som ni kanske vet så gillar jag Säfströms böcker om tonårsväktaren Tilda väldigt mycket. Denna är den tredje och avslutande delen i serien och det känns riktigt tråkigt att inte längre få följa med på nya äventyr. Vill ju ha mer!

Sömnernas sömn når inte riktigt upp till samma nivå som föregående bok (Visheten vaknar) men är ändå väldigt charmig och underhållande. Tildas berättarröst är härlig, liksom alla de övernaturliga varelserna hon tvingas hålla ett öga på. Det är en aning för mycket självömkan och relationsdrama för min del. Slutet är inte lika mäktig som jag hade hoppats på, men det beror nog på att jag tycker att förra boken är så bra.

Som tidigare nämnt, är ni minsta intresserade av urban fantasy som utspelar sig i Sverige så rekommenderar jag denna serie starkt, oavsett om du är ung eller vuxen.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Jag trodde först att Felicia hade något med sagor-scenariorna att göra eftersom hon gillade sagor så mycket.
  • Kan inte Tilda och Natta bli ihop? Tycker att de är gulliga tillsammans. Och det tog så lång tid för Tilda att fatta att det är hon som ska kyssa Natta.
  • Undrar fortfarande över en hel del, kommer mormor att bli bra igen? Vad händer med det andra medvetandet i Tildas kropp? Loke? Jag gillar honom faktiskt, blir han Tildas bundsförvant? Kommer Vide att fortsätta vara kär i Natta? Ahh, så många frågor!

Andra böcker jag har läst av författaren.

 

Tags: , , ,

Minirecensioner – Krigstid och Korpgudinnan

Titel: Krigstid
Författare: Elisabeth Östnäs
Serie: Sagan om Turid #2
Sidantal: 325
Utgivningsår: 2017

Minihandling:
Turid och Unna reser runt och det är krig och elände överallt.

Tycke:
Alltså, jag önskar att dessa böcker fanns som läroböcker då jag läste om vikingatiden i skolan. Nu vet jag visserligen inte hur historiskt korrekta de är men man lär sig så otroligt mycket från berättelsen om Turid.

Något som berörde mig stark är kvinnosynen på den tiden, närmare bestämt trälkvinnorna. Alltså fyfan, att folk kan utnyttja andra på det viset. Bara tanken på att man kan bli våldtagen och dödad utan att någon lyfter på ögonbrynen får mig att må illa. Tur att vi har kommit mycket längre än så nu i alla fall.

Den här boken är mörkare än sin föregångare, men den känns äkta och jag lider verkligen med Turid och Unna. Hoppas på ett lyckligt slut för dem.

Andra delar i serien:
1. Kungadottern
2. Krigstid
3. Korpgudinnan

________________________________________________________________________________

Titel: Korpgudinnan
Författare: Elisabeth Östnäs
Serie: Sagan om Turid #3
Sidantal: 300
Utgivningsår: 2016

Minihandling:
Turid, Unna och Frode är trötta på kriget och reser till ställen de aldrig har varit på förut.

Tycke:
När jag inte trodde att denna serie kunde bli mörkare så lyckades den överraska mig. Gah, det händer en riktigt hemsk grej i boken och jag var inte alls beredd på det. Samtidigt som jag tycker att det är bra att man inte drar sig för att ta upp svåra saker i ungdomsböcker så blev det för mycket för mig. Var faktiskt tvungen att lägga boken på paus och först efter några månader senare plockade jag upp den igen.

Det har varit en spännande och blodig resa. Min bild av vikingatiden har blivit annorlunda och jag är verkligen glad över att jag inte levde under den perioden. Allt som allt så tycker jag att Sagan om Turid är en väldigt bra blandning mellan historisk fiktion och fantasy. Rekommenderas!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Turids missfall… så himla hemskt! Och så bittert att hon och Unna skiljdes åt.  

Andra delar i serien:
Se ovan

 

Tags: , , ,

Moïra Fowley-Doyle – Olyckornas tid

I oktober när olyckorna väntar runt hörnet

Titel: Olyckornas tid
Författare: Moïra Fowley-Doyle
Sidantal: 285
Utgivningsår: 2016 (original 2015)

Officiell handling:
Det händer vid samma tid varje år. Bulor och blåmärken, skärsår och stygn, lungor som fylls av vatten. Så länge sjuttonåriga Cara kan minnas har olyckornas tid varit en del av hennes liv. I oktober varje år drabbas hennes familj av mystiska olyckor: skrubbsår, brutna ben, plötsliga dödsfall. Tragedier som förföljer Cara, systern Alice och styvbrodern Sam, men som ingen vill prata om. Olyckornas tid är här, och varje hemlighet är en möjlig olycka. Men det här året börjar Cara ställa frågor.

 

 

Tycke:
Den här är en av de konstigaste böckerna jag har läst i år. Den är i skumhetsstil med We Were Liars (Kanske är det allt du behöver veta) och The Walls Around Us. Tyvärr så läste jag denna i en period där jag inte var sugen på böcker med konstig handling, så denna blev inte direkt någon favorit.

Handlingen kretsar kring ett mysterium vilket lockade mig till en början. Men sedan märker man snart att det som händer inte är så logisk och en del av spänningen försvinner. Man får vaga ledtrådar som förvirrar mer än vad de förklarar och när sanningen visar sig så kändes det ganska antiklimax.

Karaktärerna i sig är okej, jag gillar faktiskt de komplicerade relationerna i boken. Fastnade inte för huvudrollen men Alice tycker jag är en intressant karaktär.

Är det något författaren har gjort riktigt bra så är det språket. Det flyter väldigt bra och beskriver stämningen suveränt. Karaktärerna får liv och miljön blir levande, speciellt den delen där de dansar i huset är så himla bra skriven.

Jag tror att jag skulle ha gillat denna mycket mer om inte handlingen hade varit så svävande. Allt som allt så tycker jag att boken är okej men hade hoppats på mycket mer.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Det verkar så tabu för två orelaterade ”syskon” att bli kära i varandra men jag förstår inte varför. Så länge de inte har någon biologisk koppling så är det väl fritt fram? Hade de växt upp med varandra så hade det varit lite creepy men nu så träffades de ju som tonåringar om jag minns rätt.
  • Hela mysteriet med styvfarsan som våldtagit Alice och deras döda storasyster som försökte skydda dem kändes så vagt antytt. Eller Alice-delen gissade jag till mig, men att Elsie var deras syster kom som en överraskning. Men det förklarade ju in olyckorna? Var de förbannade på riktigt eller var det bara inbillning från mammans håll?

+ Språk
– Skum

Mest intressanta karaktär: Alice
Bästa scen eller del: Festen

Rekommenderar för:
Gillar du böcker som We were liars så kan du gilla denna.

 

Tags: ,