RSS

Category Archives: Fantasy

Tomi Adeyemi – Children of Blood and Bone

Ett gäng tonåringar på äventyr för att återställa magin

Titel: Children of Blood and Bone
Författare: Tomi Adeyemi
Serie: Legacy of Orïsha #1
Sidantal: 525
Utgivningsår: 2018

Beskrivning:
Zélie Adebola remembers when the soil of Orïsha hummed with magic. Burners ignited flames, Tiders beckoned waves, and Zélie’s Reaper mother summoned forth souls.

But everything changed the night magic disappeared. Under the orders of a ruthless king, maji were killed, leaving Zélie without a mother and her people without hope.

Now Zélie has one chance to bring back magic and strike against the monarchy. With the help of a rogue princess, Zélie must outwit and outrun the crown prince, who is hell-bent on eradicating magic for good.

Danger lurks in Orïsha, where snow leoponaires prowl and vengeful spirits wait in the waters. Yet the greatest danger may be Zélie herself as she struggles to control her powers and her growing feelings for an enemy.

Tycke:
Av någon anledning så var jag inte alls sugen på att läsa den här boken då den släpptes förra året och syntes på många bokbloggar. Var väl förmodligen trött på episk fantasy just då, men strax innan 2018 tog slut (och efter min Throne of Glass-maraton) så plockade jag denna och blev väldigt positivt överraskad.

Själva handlingen känns som en blandning av flera andra böcker men jag tycker att författaren ändå har gjort något eget genom miljön, språket och karaktärerna. Zélie, Amari och Inan är alla väldigt intressanta karaktärer och det har varit riktigt spännande att följa deras karaktärsutveckling och äventyr. Romansen känns lite påtvingat men annars flöt handlingen på väldigt bra. Det händer mycket i boken och när man väl har börjat var det lätt att fastna med läsningen i flera timmar.

Jag tänkte på boken som en vanlig fantasyroman tills jag kom till författarens tacksida i slutet och förstod att den är delvist inspirerad av orättvisor som svarta personer har fått utstå, t.ex. slaveriet. Tycker att det alltid är mer intressant när författaren har ett budskap bakom berättelsen.

Det jobbiga nu är att man behöver vänta på nästa bok…

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Var ganska väntat att alla skulle få magi efter ritualen, snacka om att det kommer att bli kaos nu.
  • Så tragiskt att Zélie och Tzain förlorar sin pappa också. Trodde faktiskt att pappan skulle klara sig.
Advertisements
 

Tags: , ,

Sarah J. Maas – Throne of Glass (serie)

En populär YA fantasy som äntligen har blivit avslutad!

Serietitel: Throne of Glass
Författare: Sarah J. Maas
Antal böcker: 7 (plus 1 prolognovellsamling)
Utgivningsår: 2012-2018

Tycke:
Nu har jag äntligen läst alla sju böckerna i Throne of Glass-serien! Faktiskt 8 böcker för jag har även läst prolognovellsamlingen. Jag orkar inte skriva om varje bok var för sig (första boken har jag redan recenserat här) så först kommer jag att köra ett spoilerfritt omdöme om serien i helhet och sedan kommer delen som innehåller spoilers.

Som jag tidigare har sagt så var mitt första intryck av serien inget vidare. Huvudrollen Celeana sägs vara en kickass mördare men hon betedde sig mest som en skrytsam och bortskämd prinsessa. Dessutom innehöll boken ett triangeldrama där jag inte gillade någon av kärleksintressena. Det är inte förrän i tredje boken som serien verkligen började växa i mina ögon och jag insåg varför så många gillar den. Från att lite ha känts som “highschool-drama wannabe fantasy” så blev det epic fantasy på riktigt. Många nya och coola karaktärer introducerades, världen växte, magisystemet växte, ja, allt blev helt enkelt mycket mäktigare och spännande.

Det enda som jag fortfarande inte är så förtjust i är att romanserna oftast tenderar att luta sig mot det cheesiga hållet. Det är ett väldigt hopparande av karaktärer och i stort sett alla romanser (som även är heterosexuella) börjar med att tjejen och killen är fiender/ovänner. Sen när de väl är tillsammans så ska det komma något i vägen som gör att den ena parten ej kan förlåta den andra, sen kommer en annan händelse (ofta en nära-döden-upplevelse) som gör att den arga parten ångrar sig men då är det försent, för nu har den andra fått nog och vill inte vara i en relation längre (säger de i alla fall). Så där håller FLERA kärlekspar fram och tillbaka och det är faktiskt ganska tröttsamt.

För att avsluta den spoilerfria delen så är Throne of Glass en spännande YA-fantasy som blir allt mer episk för varje bok. Gillar man romance också så lär man älska den här serien. Visst tar det tid att plöja igenom böckerna men de är så pass underhållande att sidorna bara flyger förbi (speciellt bok, 4,5 och 7). Rekommenderas!

Och nu till de spoileraktiga tankarna, läs inte vidare om ni inte har läst klart serien.

________________________________________________________________________________________

Dorian och Manon måste vara det mest udda paret. Jag gillar faktiskt dem tillsammans men deras romans känns ju helt weird. Å andra sidan så är Dorian väldigt förändrad efter att ha varit förslavad av valgprinsen, i sista boken var han ju faktiskt riktigt cool som lyckades lura Maeve och lyckades komma undan med den sista nyckeln.

Grät så mycket när de tretton dog och sen att profetian uppfylldes. Så himla synd om dem, de fick ju aldrig se landet som de offrade sitt liv för.

Det var ju faktiskt förvånansvärt lite av de goda viktigare personerna som dog, de som spelade roll är ju bara de 13 (och de räknas typ som en karaktär) och Gavriel, resten fick ju i princip ett lyckligt slut. Trodde faktiskt att Lorcan och Fenrys skulle dö, och kanske Lysandra också. Nu är jag glad över att de inte gjorde det men det känns inte lika trovärdigt att så många överlevde.

Var liiiiite krystat att Adarlans kung var “namnlös” så det var han “profetian” menade. Och synd om Dorian som aldrig fick reda på namnet.

Känns som att i de senare delarna så kan Aelin och Rowan knappt håller händerna borta från varandra. Deras sexscener är väl menade att vara sensuella men jag satt mest och rynkade pannan åt de metaforiska beskrivningarna.

Jag gillar fortfarande inte Chaol, och så himla elak han var mot Yrene. Tycker ärligt talat att hon förtjänar någon bättre. Bok 6 var ganska seg faktiskt, saknade Aelin och gänget. En hel bok om Chaols resa i syd var lite för mycket, även om jag gillar Nesryn och Yrene.

 

Tags: , ,

Elin Säfström – Sömnernas sömn

Bland tomtar och troll i Stockholm.

Titel: Sömnernas sömn
Författare: Elin Säfström
Serie: En vägares bekännelser #3
Sidantal: 314
Utgivningsår: 2018

Baksidetexten:
Stockholm är fullproppat med tomtar, troll, älvor och andra väsen, men de flesta människor ser dem inte. Och det är Tildas jobb att se till att det fortsätter så. Men det är inte så lätt, när det är dags för tomteting, och stan svämmar över av berusade tomtar. En morgon hittas flera ihjälbitna getter på Skansen. Både Tilda och de trollfientliga tomtarna är övertygade om att det är ett troll som varit framme. Tomtar och troll ställs mot varandra och konflikten trappas upp, samtidigt som fler döda djur dyker upp, i oväntade konstellationer. Vem är det som dödar djuren och varför?

Tycke:
Som ni kanske vet så gillar jag Säfströms böcker om tonårsväktaren Tilda väldigt mycket. Denna är den tredje och avslutande delen i serien och det känns riktigt tråkigt att inte längre få följa med på nya äventyr. Vill ju ha mer!

Sömnernas sömn når inte riktigt upp till samma nivå som föregående bok (Visheten vaknar) men är ändå väldigt charmig och underhållande. Tildas berättarröst är härlig, liksom alla de övernaturliga varelserna hon tvingas hålla ett öga på. Det är en aning för mycket självömkan och relationsdrama för min del. Slutet är inte lika mäktig som jag hade hoppats på, men det beror nog på att jag tycker att förra boken är så bra.

Som tidigare nämnt, är ni minsta intresserade av urban fantasy som utspelar sig i Sverige så rekommenderar jag denna serie starkt, oavsett om du är ung eller vuxen.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Jag trodde först att Felicia hade något med sagor-scenariorna att göra eftersom hon gillade sagor så mycket.
  • Kan inte Tilda och Natta bli ihop? Tycker att de är gulliga tillsammans. Och det tog så lång tid för Tilda att fatta att det är hon som ska kyssa Natta.
  • Undrar fortfarande över en hel del, kommer mormor att bli bra igen? Vad händer med det andra medvetandet i Tildas kropp? Loke? Jag gillar honom faktiskt, blir han Tildas bundsförvant? Kommer Vide att fortsätta vara kär i Natta? Ahh, så många frågor!

Andra böcker jag har läst av författaren.

 

Tags: , , ,

Minirecensioner – Krigstid och Korpgudinnan

Titel: Krigstid
Författare: Elisabeth Östnäs
Serie: Sagan om Turid #2
Sidantal: 325
Utgivningsår: 2017

Minihandling:
Turid och Unna reser runt och det är krig och elände överallt.

Tycke:
Alltså, jag önskar att dessa böcker fanns som läroböcker då jag läste om vikingatiden i skolan. Nu vet jag visserligen inte hur historiskt korrekta de är men man lär sig så otroligt mycket från berättelsen om Turid.

Något som berörde mig stark är kvinnosynen på den tiden, närmare bestämt trälkvinnorna. Alltså fyfan, att folk kan utnyttja andra på det viset. Bara tanken på att man kan bli våldtagen och dödad utan att någon lyfter på ögonbrynen får mig att må illa. Tur att vi har kommit mycket längre än så nu i alla fall.

Den här boken är mörkare än sin föregångare, men den känns äkta och jag lider verkligen med Turid och Unna. Hoppas på ett lyckligt slut för dem.

Andra delar i serien:
1. Kungadottern
2. Krigstid
3. Korpgudinnan

________________________________________________________________________________

Titel: Korpgudinnan
Författare: Elisabeth Östnäs
Serie: Sagan om Turid #3
Sidantal: 300
Utgivningsår: 2016

Minihandling:
Turid, Unna och Frode är trötta på kriget och reser till ställen de aldrig har varit på förut.

Tycke:
När jag inte trodde att denna serie kunde bli mörkare så lyckades den överraska mig. Gah, det händer en riktigt hemsk grej i boken och jag var inte alls beredd på det. Samtidigt som jag tycker att det är bra att man inte drar sig för att ta upp svåra saker i ungdomsböcker så blev det för mycket för mig. Var faktiskt tvungen att lägga boken på paus och först efter några månader senare plockade jag upp den igen.

Det har varit en spännande och blodig resa. Min bild av vikingatiden har blivit annorlunda och jag är verkligen glad över att jag inte levde under den perioden. Allt som allt så tycker jag att Sagan om Turid är en väldigt bra blandning mellan historisk fiktion och fantasy. Rekommenderas!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Turids missfall… så himla hemskt! Och så bittert att hon och Unna skiljdes åt.  

Andra delar i serien:
Se ovan

 

Tags: , , ,

Moïra Fowley-Doyle – Olyckornas tid

I oktober när olyckorna väntar runt hörnet

Titel: Olyckornas tid
Författare: Moïra Fowley-Doyle
Sidantal: 285
Utgivningsår: 2016 (original 2015)

Officiell handling:
Det händer vid samma tid varje år. Bulor och blåmärken, skärsår och stygn, lungor som fylls av vatten. Så länge sjuttonåriga Cara kan minnas har olyckornas tid varit en del av hennes liv. I oktober varje år drabbas hennes familj av mystiska olyckor: skrubbsår, brutna ben, plötsliga dödsfall. Tragedier som förföljer Cara, systern Alice och styvbrodern Sam, men som ingen vill prata om. Olyckornas tid är här, och varje hemlighet är en möjlig olycka. Men det här året börjar Cara ställa frågor.

 

 

Tycke:
Den här är en av de konstigaste böckerna jag har läst i år. Den är i skumhetsstil med We Were Liars (Kanske är det allt du behöver veta) och The Walls Around Us. Tyvärr så läste jag denna i en period där jag inte var sugen på böcker med konstig handling, så denna blev inte direkt någon favorit.

Handlingen kretsar kring ett mysterium vilket lockade mig till en början. Men sedan märker man snart att det som händer inte är så logisk och en del av spänningen försvinner. Man får vaga ledtrådar som förvirrar mer än vad de förklarar och när sanningen visar sig så kändes det ganska antiklimax.

Karaktärerna i sig är okej, jag gillar faktiskt de komplicerade relationerna i boken. Fastnade inte för huvudrollen men Alice tycker jag är en intressant karaktär.

Är det något författaren har gjort riktigt bra så är det språket. Det flyter väldigt bra och beskriver stämningen suveränt. Karaktärerna får liv och miljön blir levande, speciellt den delen där de dansar i huset är så himla bra skriven.

Jag tror att jag skulle ha gillat denna mycket mer om inte handlingen hade varit så svävande. Allt som allt så tycker jag att boken är okej men hade hoppats på mycket mer.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Det verkar så tabu för två orelaterade ”syskon” att bli kära i varandra men jag förstår inte varför. Så länge de inte har någon biologisk koppling så är det väl fritt fram? Hade de växt upp med varandra så hade det varit lite creepy men nu så träffades de ju som tonåringar om jag minns rätt.
  • Hela mysteriet med styvfarsan som våldtagit Alice och deras döda storasyster som försökte skydda dem kändes så vagt antytt. Eller Alice-delen gissade jag till mig, men att Elsie var deras syster kom som en överraskning. Men det förklarade ju in olyckorna? Var de förbannade på riktigt eller var det bara inbillning från mammans håll?

+ Språk
– Skum

Mest intressanta karaktär: Alice
Bästa scen eller del: Festen

Rekommenderar för:
Gillar du böcker som We were liars så kan du gilla denna.

 

Tags: ,

Nanna Johansson & Kristoffer Svensson – Omänniskor

Människor som kan förvandla sig till djur i Sverige

Titel: Omänniskor
Författare: Nanna Johansson & Kristoffer Svensson
Serie: Omänniskor #1
Sidantal: 339
Utgivningsår: 2015

Officiell handling:
När Sigrid av en slump upptäcker att hon har förmågan att förvandlas till ett djur förändras allt. Men hon är inte ensam. Mitt ibland oss finns omänniskorna, de som kan byta skepnad. Enligt sällskapet Svenska filialen, som arbetar för att bevara hemligheten om omänniskorna, finns det 270 000 omänniskor runt om i världen. Sigrid, vars skepnad är lodjur, engageras i sällskapets jakt på omänniskor som använder sina förmågor på fel sätt.

I Skåne har mystiska vildsvinsatttacker ägt rum, och sällskapet misstänker att det rör sig om en omänniska i vildsvinsskepnad. Sigrid dras in i en kamp som kommer att handla om liv och död. Vem är vän? Vem är fiende? Vem är god? Vem är ond? Vem är människa? Vem är djur?

Tycke:
En svensk ungdomsfantasy om skepnadsskiftare där huvudrollen är en tjej som kan förvandla sig till ett lodjur? Jatack! Den här boken har jag varit intresserad sedan jag fick veta att den skulle komma ut. Det låter som något som skulle passa mig…

… jag hade fel.

Jag och denna bok klickar inte alls. Karaktärerna, handlingen, relationerna, jag upplever inte dem som trovärdiga. En stor del beror förmodligen på att det är så många karaktärer och så många berättarröster, man hinner ju inte lära känna någon bra. Inte ens Sigrid som är huvudpersonen förstår man sig på. Varför är hon ihop med idiot-Adrian? Varför är Adrian så hemsk? Var har hänt mellan honom och Viktor? Det är visserligen första delen i en serie men den lämnar så många frågor när det kommer till karaktärernas bakgrund och relationer.

Handlingen är mörk och det uppskattar jag. Ibland kan jag tycka att boken är rå bara för att författarna vill chockera läsarna. Jag medger att spänningen är bra och det är vad som gjorde att jag läste ut boken, men för mig är trovärdigheten i en bok superviktig och här fallerar den helt.

Det här är ett klassiskt fall av det är inte bokens fel, jag är bara fel läsare för den. Kommer med stor sannolikhet inte att plocka upp fortsättningen.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Organisationen är så dålig skött att det är skrattretande. Varför skickar de inte hjälp till Skåne? Känns helt galet att en ensam omänniska kan ställa till så mycket skada utan att elitstyrkan sätts in.
  • Viktors död känns så onödig just nu, antar att den har betydelse för Adrian senare? Och har jag missat något eller hur kände Adrian till om begravningen?  

– Karaktärer
– Handling
– Trovärdighet
+ Spänning

Mest intressanta karaktär: Viktor
Bästa scen eller del: Början

Rekommenderar för:
Om man bara vill ha spänning utan att bry sig om trovärdighet och karaktärer.

Andra delar i serien:
1. Omänniskor
2. Titel ej bestämd
3. Titel ej bestämd

 

Tags: , ,

Jonathan Stroud – The Empty Grave

Sista äventyret med spökjägarna i London.

Titel: The Empty Grave
Författare: Jonathan Stroud
Serie: Lockwood & Co. #5
Sidantal: 448
Utgivningsår: 2017

Officiell handling:
After the dramatic events of The Creeping Shadow, the Lockwood team (plus Quill Kipps) deserve some well-earned rest.

So naturally they break into the Fittes Mausoleum, on a perilous mission to discover the truth about London’s top ghost-hunting agency, and its sinister leader.

What they discover will change everything.

But there’s little time to ponder. A near-miss at a haunted fairground is only the start – as the Fittes agency closes in on the team, an epic struggle commences.

With the help of some unexpected, and rather ghostly, allies, Lockwood & Co must battle their greatest enemy yet, as they move ever closer to the moment when the earth-shattering secret of ‘the problem’ will finally be revealed.

Tycke:
Så himla mycket jag har sett fram emot denna bok. Lockwood & Co. är min absoluta favoritserie när det kommer till middle grade. Jag har mer eller mindre slukat varje bok och denna är inget undantag.

Och ja, boken är bra. Gillar humorn, karaktärerna, världen, spänningen, stämningen, you name it. Men det finns en sak som drog ner betyget för mig, mer om detta i spoilerdelen.

Det känns så tråkigt att serien är över, inga flera äventyr med Lucy och gänget. En vacker dag (eller en höstruskig kväll) kommer jag säkert att plocka upp dem igen och återigen leva mig in i en spökdrabbad London, men det kommer att vara många år tills dess.

Finns inte så mycket mer spoilerfritt att säga om boken förutom att hela serien som helhet är riktigt bra. Passar såväl för barn som för vuxna, rekommenderas!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • I större delen av serien serien så antyds det att Lockwood kommer att dö, men så gör han inte det. Han var ju inte ens nära döden (inte mer än någon annan). Samtidigt som jag uppskattar att boken inte är förutsägbar så känns det så snopet att allt som har byggts upp, oro och stämning, bara är helt onödigt eftersom Lockwood blir knappt skadad, han är ju i praktiken den som har klarat sig bäst av alla. Istället är det ju Kipps som nästan dog och stackars Skull som så hjältemodigt räddade Lucy och Lockwood.
  • På tal om Skull, han är ju lätt min favoritkaraktär. Vill veta så mycket mer om honom!
  • Älskar att titeln stämmer in på berättelsen på mer än ett sätt. Innan jag började läsa så trodde jag givetvis att författaren menade Marissa grav, men den syftar ju också på Lockwoods grav.  

+ Miljö
+ Karaktärer
+ Spänning
+ Handling

Mest intressanta karaktär: Skull
Bästa scen eller del: Spoiler [När de var i spökvärlden]

Rekommenderar för:
Om ni vill ha något härligt, kusligt, spännande och roligt på samma gång så plockar genast upp denna serie!

Andra delar i serien:
1. Den skrikande trappan (eng. The Screaming Staircase)
2. Den viskande dödsskallen (eng. The Whispering Skull)
3. Den ihåliga vålnaden (eng. The Hollow Boy)
4. The Creeping Shadow (sv. Den flammande skuggan)
5. The Empty Grave

 

Tags: , ,