RSS

Category Archives: Fantasy

Marissa Meyer – Supernova

Superhjältarnas och superskurkarnas superslut

Titel: Supernova
Författare: Marissa Meyer
Serie: Renegades #3
Sidantal: 549
Utgivningsår: 2019

Baksidestexten:
All’s fair in love and anarchy…

The epic conclusion to Marissa Meyer’s thrilling Renegades Trilogy finds Nova and Adrian struggling to keep their secret identities concealed while the battle rages on between their alter egos, their allies, and their greatest fears come to life. Secrets, lies, and betrayals are revealed as anarchy once again threatens to reclaim Gatlon City.

 

Tycke:
En av mina mest längtade serieavslut i år, det har varit en lång resa (åtminstone i sidantal) men nu är slutet nådd och jag är väldigt nöjd.

Denna är helt klart den bästa boken i serien och handlingen tog hela tiden oväntade vändningar. Flera gånger så trodde jag att berättelsen skulle utvecklas åt ett håll men några kapitel senare händer det grejer som slog hål på mina teorier/fördomar. Älskar verkligen när handlingen är så oförutsägbar!

Både Adrian och Nova kändes mycket mer sympatiska den här gången och slutstriden var ganska episkt. Måste erkänna att jag inte hängde med till 100% om vad som egentligen hände i slutet men allt som allt är jag väldigt nöjd med hur berättelsen avslutades. Det finns dock en stor lös tråd, men mer om det i spoilerdelen.

För min del så får författaren gärna ge ut en till bok i samma värld, trots alla Marvel-filmer så är jag fortfarande inte trött på superhjältar 😊

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Kändes inte likt Nova att hon bara skulle stå där och låta Honey tortera Adrian. Sen kändes det som att hela den scenen existerade för att man som läsare ska tappa all sympati för Honey och därför blir det mer okej att Nova dödade henne. Så synd! Honey var ju min favorit av Novas dysfunktionella familj.
  • Och att det var Ace som lejde mannen som dödade Novas familj! Herregud, måste de verkligen göra honom till en superonding för att det ska vara okej för Nova att byta sida helt?  
  • Jag trodde först att alla skulle bli vanliga människor och Max skulle dö, men det blev ganska fint med att alla i världen fick superkrafter istället (utom Max).
  • OMG, är Magpie Novas lillasyster?!! Har Meyer planer på att skriva en uppföljning eller? Annars känns det ju som att det var helt onödig information som avslöjades. Och visste Cyanide om det? Herregud, varför har han inte sagt något tidigare i så fall?
 

Tags: , , ,

Stephanie Garber – Caraval (bokserie)

Ett spel där verklighet blandas med magi

Serietitel: Caraval
Författare: Stephanie Garber
Antal böcker: 3
Utgivningsår: 2017-2019

Tycke:
Det finns så mycket jag gillar med denna serie: spelen, tarotkorten, ödespersonerna (eller hur nu översättningen är), Scarletts klänning (gah, ge mig den!), mysteriet med mamman osv. Det är ingen klassisk fantasy och därmed känns konceptet fräscht och riktigt trevligt. Språket är också väldigt bra och trots att jag från början var en aning skeptisk till hur snygga alla viktiga karaktärer är så fungerar det ganska bra i det långa loppet.

En annan sak som jag gillar är hur spelen växte och för varje bok så blev handlingen mer episk samtidigt som de behöll samma mystiska känsla.

Vad som dock drar ner betyget är romansen, det är såååååå mycket av den. Kärlek är ju en röd tråd genom hela serien och det blir väldigt tröttsamt att läsa om karaktärernas hat/kärleksförhållande. Det kändes som en evig loop av: Gud så snygg han är -> Jag hatar honom -> Gud så snygg han är halvnaken -> Jag älskar honom -> Han sårar mig -> Gud så snygg han är ändå -> Jag hatar honom… och så kör vi om från början igen.

Slutet skedde också väldigt snabbt, boken byggde ju upp förväntningarna så bra, kunde knappt sluta läsa och sen blev det mest… “jaha, var det bara så?”

Sammanfattat är det en underhållande serie och sista boken är min favorit.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Jag trodde faktiskt inte att Dante var Legend, blev lite förvånad när det visade sig vara så.
  • Ett tag hoppades jag nästan på att Tella skulle bli ihop med Jack istället. Var så trött på Dantes och Telles kärleksbekymmer.
  • Slutet var så antiklimax. Författaren byggde ju upp förväntningarna så snyggt med planen och tidsresan, och sen så ”besegrade” de Fallen Star genom att Scarlett ”förlät” honom… huh?
 

Tags: ,

Anna Jakobsson Lund – Equilibrium

En värld där dina tatueringar säger vem du är.

Titel: Equilibrium
Författare: Anna Jakobsson Lund
Sidantal: 459
Utgivningsår: 2017

Baksidestexten:
Midnattsklockan slår medan jag springer genom Kintoros sluttande gränder. Jag skulle ha varit på scenen nu, tagit emot de andra kemisternas applåder. Ingen hade vågat neka mig ett forskningsprojekt efter det här.

Jag borde ha stannat i bankettsalen, kontrollerat den skärande smärtan. Bröt den sig ut ur mig? Hur kunde den göra det?

Klackarna slinter mot gatstenarna och jag drar av skorna. Fötterna domnar bort, men jag stannar inte. Jag måste härifrån, måste byta om innan någon ser mig. Klänningen är kladdig av blod.

Tycke:
Först och främst, kan vi konstatera att boken har ett av de snyggaste omslagen i svensk utgivningshistoria?

Jag började läsa denna under förra året, tappade intresset och återupptog läsningen först nu under hösten. Denna gång så fastnade jag direkt och slukade sidorna under tiden som Luna sov middag. Tycker mycket om världen som författaren har skapat och hela idén med tatueringar är riktigt häftigt. Det är riktigt uppfriskande med böcker som avviker från den vanliga könsidentiteten och det tycker jag i överlag att svenska ungdomsförfattare är bra på. Jag har också alltid varit svag för illusionister så de delarna tilltalade mig extra mycket.

Jag saknade dock ett tydligare mål hos Ari, man visste inte riktigt vart berättelsen var på väg (eftersom Ari inte hade några planer) vilket gör att berättelsen känns “vardagligt”. Visst finns det spännande delar, men det är så mycket skildringar om livet i staden att det ibland känns som att man läser en dagbok. Detta i sin tur gjorde att staden kändes väldigt levande, men jag hade föredragit lite mer action och karaktärsdriv.

Denna är min första bok av författaren men jag kommer definitivt att läsa mer av henne.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Jag var så misstänksam mot Ezra under hela berättelsen, trodde verkligen att han skulle förråda Ari, istället så var han ju faktiskt ganska schysst.
 

Tags: ,

Holly Black – The Wicked King

En dödlig tonårstjej som styr de odödliga älvornas rike

Titel: The Wicked King
Författare: Holly Black
Serie: The Folk of the Air #2
Sidantal: 336
Utgivningsår: 2019

Baksidestexten:
You must be strong enough to strike and strike and strike again without tiring.

The first lesson is to make yourself strong.

After the jaw-dropping revelation that Oak is the heir to Faerie, Jude must keep her younger brother safe. To do so, she has bound the wicked king, Cardan, to her, and made herself the power behind the throne. Navigating the constantly shifting political alliances of Faerie would be difficult enough if Cardan were easy to control. But he does everything in his power to humiliate and undermine her even as his fascination with her remains undiminished.

When it becomes all too clear that someone close to Jude means to betray her, threatening her own life and the lives of everyone she loves, Jude must uncover the traitor and fight her own complicated feelings for Cardan to maintain control as a mortal in a Faerie world.

Tycke:
Hmm, det har gått en lång tid sen jag läste denna så jag har inte direkt handlingen färsk i minnet. Men vad jag minns så tyckte jag väldigt mycket om den, speciellt så gillade jag Jude och Cardan, och deras känslor för varandra. I många andra böcker så himlar jag med ögonen åt hur hur paren missförstår varandra och är ”fiender” fast de i hemlighet gillar varandra, men här har författaren fått till det på ett mycket bra sätt.

Jag minns också att jag tyckte att det var så jobbigt att vara Jude, hon kan inte lita på någon, är nästan hela tiden missförstådd och lever i en värld där hennes bundsförvanter närsomhelst kan förrådda henne. Allt hon vill är att bli accepterad och att skydda sin lillebror, men det är så många hinder i vägen och hon tvingas göra många grymma val. Jag gillar verkligen huvudroller som lever i gråzonen mellan ond och god!

Slutet är också riktigt spännande! Det är med frustration jag avslutar boken för jag vill så gärna läsa fortsättningen som kommer ut i år.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • OMG, så Jude blev Cardans drottning!!! Trodde att de äntligen skulle ge efter för sina känslor men till slut så är de ändå inte tillsammans (antar att det är för att Cardan vill skydda henne på samma sätt som Jude vill skydda Oak… men ändå…)  
 

Tags: , , ,

Cassandra Clare – The Dark Artifices (bokserie)

Ännu fler shadowhunters att lära känna

 

Serietitel: The Dark Artifices
Författare: Cassandra Clare
Antal böcker: 3
Utgivningsår: 2016-2018

Tycke:
Detta är den tredje bokserien i Shadowhunter-världen och man bör verkligen ha läst alla av de tidigare böckerna för att hänga med i handlingen (och för att inte bli spoilad).

Jag väntade med att läsa The Dark Artifices tills alla tre böckerna var utgivna så att jag kunde läsa dem i ett enda svep. Detta var i efterhand ett bra drag då andra boken slutade i en cliffhanger som garanterat skulle ha fått mig att bli sjukt frustrerad ifall jag inte hade tredje boken till hands. Läsflödet blev också väldigt bra då jag hade alla namn och handling i minnet och behövde aldrig googla på vem som var vem (som jag ofta får göra med andra serier som jag pausar i).

Så vad tycker jag om The Dark Artifices? Jo, jag gillar den! Jag älskar Clares humor och hur underhållande dialogerna är. Från början hade jag svårt att se Emma och Blackthorn-familjen som huvudroller men efter ett tag så gillar jag dem väldigt mycket. Familjeband och syskonskap tar en väldigt stor plats i boken och det tilltalar jag skarpt. Den förbjudna kärleken mellan Emma och Jules känns något uttjatat men däremot så klapprar mitt hjärta för Kit och Ty.

En av de bästa sakerna med boken är att man får återse karaktärer från Clares tidigare böcker. Så himla kul att läsa om hur Jace, Clary, Alec, Magnus, Isabelle och Simon har det nu när de är vuxna. De är inte längre huvudroller men det finns gott om scener med dem, yay!

Det som jag tyckte minst om i boken är hur fienden porträtterades, det är nästan löjligt hur dumma och elaka de är. De har ju nästan inga andra egenskaper än arrogans, rasism och grymhet.

Slutet är bra, många trådar knöts ihop samtidigt som nya hänger lösa, men det är okej eftersom man vet att det kommer att komma en fortsättning… om typ 5 år. Serien fick mig i alla fall att bli intresserad av Shadowhunter-världen igen och jag kommer att läsa novellsamlingen om Jem inom kort!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Hmm, så förbannelsen mellan parabatai var ju inte så farlig ändå? För Emma och Jules så slutade det ju hur bra som helst, och passade nog så slutar de att vara parabatai så de kan vara tillsammans.
  • Relationen mellan Mark, Kieran och Christina tycker jag är väldigt skum, inte på grund av trekanten men på grund av instalove. Speciellt känslorna mellan Kieran och Christina tycker jag är ganska krystade och känns inte alls naturligt. Jag gillar dock att Clare bryter normen och har något annat än det klassiska heteroparet. 
  • Borde inte Jace också har sett Livvys spöke vid Magnux och Alecs bröllop i slutet? Eller är han en Herondale som inte kan se spöken?
  • Omg slutet, två Jace i vår värld. Hur ska det gå?!! 
  • Gahh, Kit och Ty!!! Mitt nya favoritpar i serien. Så ledsen över att de inte pratade med varandra igen, men det ryktas om att nästa serie ska handla om dem så jag håller tummarna! 
 

Tags: , , ,

Leigh Bardugo – King of Scars

Nikolai är tillbaka!

Titel: King of Scars
Författare: Leigh Bardugo
Serie: Nikolai Duology #1
Sidantal: 527
Utgivningsår: 2019

Baksidestexten:
Nikolai Lantsov has always had a gift for the impossible. No one knows what he endured in his country’s bloody civil war—and he intends to keep it that way. Now, as enemies gather at his weakened borders, the young king must find a way to refill Ravka’s coffers, forge new alliances, and stop a rising threat to the once-great Grisha Army.

Yet with every day a dark magic within him grows stronger, threatening to destroy all he has built. With the help of a young monk and a legendary Grisha Squaller, Nikolai will journey to the places in Ravka where the deepest magic survives to vanquish the terrible legacy inside him. He will risk everything to save his country and himself. But some secrets aren’t meant to stay buried—and some wounds aren’t meant to heal.

Tycke:
Det finns många fantasyförfattare som inte kan lämna sina världar utan fortsätter att ge ut uppföljare och spinoff-serier en efter en. Oftast så brukar jag känna att det räcker med originalserien och låter bli att läsa de andra böckerna, men Bardugos Grisha-värld är ett undantag.

King of Scars utspelar sig flera år efter händelserna i böckerna om Alina och två är efter händelserna i Ketterdam med Kaz och tjuvgänget. Man får bland annat möta vår kära Nikolai igen (denna gång som huvudperson), Nina och andra välbekanta karaktärer. Tyvärr är Kaz (som är en av mina absoluta mästertjuvar) inte med men han nämns flera gånger och jag önskar så innerligt att författaren kan skriva en uppföljare med honom i huvudroll.

Språket är bra, handlingen är okej spännande och det finns flera oväntade tvistor. Bitvis är den lite seg men slutet gör att man vill resa fram i tiden för att få tag på nästa bok. Mitt största klagomål med boken är att händelserna i Fjerda och de i Ravka känns som separata berättelser, men jag antar att de kommer att flätas ihop i nästa bok.

Har man läst de tidigare böckerna av författaren och gillat dem så är King of Scars ett måste. Om inget annat så är omslaget väldigt snyggt.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Men åhhh, är Darkling tillbaka? Känns lite snopet med en gammal fiende som återuppväcks men man kan ju hoppas på att Alina dyker upp i nästa bok.
 

Tags: , ,

Victoria Aveyard – War Storm

Snarare en krigspust än en krigsstorm.

Titel: War Storm
Författare: Victoria Aveyard
Serie: Red Queen #4
Sidantal: 6662
Utgivningsår: 2018

Baksidestexten:
Mare Barrow learned this all too well when Cal’s betrayal nearly destroyed her. Now determined to protect her heart—and secure freedom for Reds and newbloods like her—Mare resolves to overthrow the kingdom of Norta once and for all… starting with the crown on Maven’s head.

But no battle is won alone, and before the Reds may rise as one, Mare must side with the boy who broke her heart in order to defeat the boy who almost broke her. Cal’s powerful Silver allies, alongside Mare and the Scarlet Guard, prove a formidable force. But Maven is driven by an obsession so deep, he will stop at nothing to have Mare as his own again, even if it means demolishing everything—and everyone—in his path.

War is coming, and all Mare has fought for hangs in the balance. Will victory be enough to topple the Silver kingdoms? Or will the little lightning girl be forever silenced?

Tycke:
Nu har vi kommit till den fjärde och sista boken i en av de populäraste YA-fantasy-serierna under de senaste åren. Nya berättarröster, ny miljö men fortfarande samma gamla kärleksbekymmer. Man kan ju tycka att Mare och Cal borde ha löst sina relationsproblem vid det här laget men nope, tre böcker räcker tydligen inte så vi ägnar även större delen av den fjärde boken åt att försöka definiera vad de känner för varandra.

Med tanke på titeln så förväntade jag mig ett storskaligt och episkt krig mellan nationerna, men istället blev det några få småstrider. Det finns några guldkorn till actionscener men annars så består större delen av texten av inre monologer, tanker om hur illa/mycket de tycker om karaktärerna i sin omgivning, osäkerheten inför framtiden etc. Det skulle ha varit helt okej om det var en eller två berättarröster, men nu är det flera stycken och alla låter tyvärr ganska lika.

Egentligen så fattar jag inte riktigt varför jag fortsätter med denna serie när den bara har blivit sämre för varje bok. Men nu är den i alla fall utläst och även om jag blev besviken så känns det väldigt skönt att ha avslutat en serie.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Alltså Mavens död, den kändes ju så kort! Fattade liksom inte ens att Mare hade dödat honom (eller kommer det att visa sig i en uppföljare att Maven lever ändå?). Och han kändes så patetiskt i slutet. Tyckte även att det kändes en aning påtvingat att han lyckades springa loss i slutet. Trodde först att han skulle lyckas fly, men icke.
  • Även om jag uppskattar att alla karaktärer inte kan få sina lyckliga slut så tycker jag att Mare och Cals relationsdrama är för långdraget. Han gick ju med på att abdikera till slut, ändå ska de skiljas åt och fundera på sina känslor. I epilogen bestämde sig visserligen Mare för att återvända till Cal men det var inte särskilt emotionellt.
  • Iris och hennes morsa fick ju inget riktigt avslut heller. De fick dra till reträtt, men sen får man knappt veta något om dem. Har en misstanke om att författaren eventuellt planerar en fortsättning med Iris som huvudroll.

 

Fler böcker av författaren.

 

Tags: , , ,

Merissa Meyer – Archenemies

Kärleksintresse och fiende på samma gång

Titel: Archenemies
Författare: Marissa Meyer
Serie: Renegades #2
Sidantal: 560
Utgivningsår: 2018

Baksidestexten:
Time is running out.
Together, they can save the world.
But they each other’s worst nightmare.

In Renegades, Nova and Adrian (aka Insomnia and Sketch) fought the battle of their lives against the Anarchist known as the Detonator. It was a short-lived victory.

The Anarchists still have a secret weapon, one that Nova believes will protect her. The Renegades also have a strategy for overpowering the Anarchists, but both Nova and Adrian understand that it could mean the end of Gatlon City – and the world – as they know it.

Tycke:
Marissa Meyer fortsätter att rida på trenden med superhjältar. Archenemies är den andra boken i en planerad trilogi och tyvärr tycker jag att den lider av mellanbokssyndromet: långsam och känns mest som en transportsträcka.  Visst har den sina spännande delar, t.ex. så är slutet riktigt pulshöjande och det är här Meyer briljerar med sina actionscener och tvister. Problemet är att man hinner tappa lite av intresset innan man kommer dit.

Handlingen kretsar kring Novas infiltration och Adrians hemlighet om att han är The Sentinel. Romansen mellan dem spirar och under mer än halva boken så försöker Nova kommer till underfund med sina känslor och Adrian försöker låtsas att hon bara är en vän när han tänker på henne hela tiden. Man får även väldigt många inre dialoger från Nova om att The Renegades är uppblåsta hjältar som vill kontrollera samhället med sina krafter. Jag gillar att boken lyfter upp gråzonen mellan godhet och ondska, men detta upprepas lite väl mycket och i slutändan upplevs det som tjatigt.

Nåja, nog med klagomål, boken är faktiskt inte så dålig som jag har fått det att låta som hittills. Inledningen var bra, lagom takt och bra återintroduktion så att även om det nästan var ett år jag läste första boken så kom jag snabbt in i handlingen. Språket flyter på väldigt bra och även om det är många “vardagsscener” så de flesta av dem ganska intressanta. Hade boken varit 100 sidor kortare så skulle jag säkert ha älskat den. Det finns ju trots allt en underliggande spänning som gjorde att jag ville läsa klart boken, det är bara det att det tog så lång tid innan man kommer till klimaxen i slutet.

Slutsatsen är att trots en del upprepningar, utdragen handling och tonårshormoner så gillar jag boken. Slutet höjde verkligen betyget och det ska bli intressant att se hur Novas och Adrians relation kommer att utvecklas när båda två har så stora hemligheter. Kommer att läsa tredje boken när den släpps.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Jag avskyr verkligen Frostbites team, så himla elaka de är. Och så typiskt att båda The Sentinel och Nightmare får skulden (Hawthornes död och Maxs skada) när det är dem som är de skyldiga. Så rätt att åtminstone två av dem blir av med deras superkrafter.
  • Undrar vad Adrians “stjärna” består av, och varför blev det en sten i Novas armband? Undrar om man får veta var superkrafterna kommer ifrån i sista boken?
 

Tags: , ,

Tomi Adeyemi – Children of Blood and Bone

Ett gäng tonåringar på äventyr för att återställa magin

Titel: Children of Blood and Bone
Författare: Tomi Adeyemi
Serie: Legacy of Orïsha #1
Sidantal: 525
Utgivningsår: 2018

Beskrivning:
Zélie Adebola remembers when the soil of Orïsha hummed with magic. Burners ignited flames, Tiders beckoned waves, and Zélie’s Reaper mother summoned forth souls.

But everything changed the night magic disappeared. Under the orders of a ruthless king, maji were killed, leaving Zélie without a mother and her people without hope.

Now Zélie has one chance to bring back magic and strike against the monarchy. With the help of a rogue princess, Zélie must outwit and outrun the crown prince, who is hell-bent on eradicating magic for good.

Danger lurks in Orïsha, where snow leoponaires prowl and vengeful spirits wait in the waters. Yet the greatest danger may be Zélie herself as she struggles to control her powers and her growing feelings for an enemy.

Tycke:
Av någon anledning så var jag inte alls sugen på att läsa den här boken då den släpptes förra året och syntes på många bokbloggar. Var väl förmodligen trött på episk fantasy just då, men strax innan 2018 tog slut (och efter min Throne of Glass-maraton) så plockade jag denna och blev väldigt positivt överraskad.

Själva handlingen känns som en blandning av flera andra böcker men jag tycker att författaren ändå har gjort något eget genom miljön, språket och karaktärerna. Zélie, Amari och Inan är alla väldigt intressanta karaktärer och det har varit riktigt spännande att följa deras karaktärsutveckling och äventyr. Romansen känns lite påtvingat men annars flöt handlingen på väldigt bra. Det händer mycket i boken och när man väl har börjat var det lätt att fastna med läsningen i flera timmar.

Jag tänkte på boken som en vanlig fantasyroman tills jag kom till författarens tacksida i slutet och förstod att den är delvist inspirerad av orättvisor som svarta personer har fått utstå, t.ex. slaveriet. Tycker att det alltid är mer intressant när författaren har ett budskap bakom berättelsen.

Det jobbiga nu är att man behöver vänta på nästa bok…

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

  • Var ganska väntat att alla skulle få magi efter ritualen, snacka om att det kommer att bli kaos nu.
  • Så tragiskt att Zélie och Tzain förlorar sin pappa också. Trodde faktiskt att pappan skulle klara sig.
 

Tags: , ,

Sarah J. Maas – Throne of Glass (serie)

En populär YA fantasy som äntligen har blivit avslutad!

Serietitel: Throne of Glass
Författare: Sarah J. Maas
Antal böcker: 7 (plus 1 prolognovellsamling)
Utgivningsår: 2012-2018

Tycke:
Nu har jag äntligen läst alla sju böckerna i Throne of Glass-serien! Faktiskt 8 böcker för jag har även läst prolognovellsamlingen. Jag orkar inte skriva om varje bok var för sig (första boken har jag redan recenserat här) så först kommer jag att köra ett spoilerfritt omdöme om serien i helhet och sedan kommer delen som innehåller spoilers.

Som jag tidigare har sagt så var mitt första intryck av serien inget vidare. Huvudrollen Celeana sägs vara en kickass mördare men hon betedde sig mest som en skrytsam och bortskämd prinsessa. Dessutom innehöll boken ett triangeldrama där jag inte gillade någon av kärleksintressena. Det är inte förrän i tredje boken som serien verkligen började växa i mina ögon och jag insåg varför så många gillar den. Från att lite ha känts som “highschool-drama wannabe fantasy” så blev det epic fantasy på riktigt. Många nya och coola karaktärer introducerades, världen växte, magisystemet växte, ja, allt blev helt enkelt mycket mäktigare och spännande.

Det enda som jag fortfarande inte är så förtjust i är att romanserna oftast tenderar att luta sig mot det cheesiga hållet. Det är ett väldigt hopparande av karaktärer och i stort sett alla romanser (som även är heterosexuella) börjar med att tjejen och killen är fiender/ovänner. Sen när de väl är tillsammans så ska det komma något i vägen som gör att den ena parten ej kan förlåta den andra, sen kommer en annan händelse (ofta en nära-döden-upplevelse) som gör att den arga parten ångrar sig men då är det försent, för nu har den andra fått nog och vill inte vara i en relation längre (säger de i alla fall). Så där håller FLERA kärlekspar fram och tillbaka och det är faktiskt ganska tröttsamt.

För att avsluta den spoilerfria delen så är Throne of Glass en spännande YA-fantasy som blir allt mer episk för varje bok. Gillar man romance också så lär man älska den här serien. Visst tar det tid att plöja igenom böckerna men de är så pass underhållande att sidorna bara flyger förbi (speciellt bok, 4,5 och 7). Rekommenderas!

Och nu till de spoileraktiga tankarna, läs inte vidare om ni inte har läst klart serien.

________________________________________________________________________________________

Dorian och Manon måste vara det mest udda paret. Jag gillar faktiskt dem tillsammans men deras romans känns ju helt weird. Å andra sidan så är Dorian väldigt förändrad efter att ha varit förslavad av valgprinsen, i sista boken var han ju faktiskt riktigt cool som lyckades lura Maeve och lyckades komma undan med den sista nyckeln.

Grät så mycket när de tretton dog och sen att profetian uppfylldes. Så himla synd om dem, de fick ju aldrig se landet som de offrade sitt liv för.

Det var ju faktiskt förvånansvärt lite av de goda viktigare personerna som dog, de som spelade roll är ju bara de 13 (och de räknas typ som en karaktär) och Gavriel, resten fick ju i princip ett lyckligt slut. Trodde faktiskt att Lorcan och Fenrys skulle dö, och kanske Lysandra också. Nu är jag glad över att de inte gjorde det men det känns inte lika trovärdigt att så många överlevde.

Var liiiiite krystat att Adarlans kung var “namnlös” så det var han “profetian” menade. Och synd om Dorian som aldrig fick reda på namnet.

Känns som att i de senare delarna så kan Aelin och Rowan knappt håller händerna borta från varandra. Deras sexscener är väl menade att vara sensuella men jag satt mest och rynkade pannan åt de metaforiska beskrivningarna.

Jag gillar fortfarande inte Chaol, och så himla elak han var mot Yrene. Tycker ärligt talat att hon förtjänar någon bättre. Bok 6 var ganska seg faktiskt, saknade Aelin och gänget. En hel bok om Chaols resa i syd var lite för mycket, även om jag gillar Nesryn och Yrene.

 

Tags: , ,