Kim Ligget – The Grace Year

Som Flugornas herre fast med sextonåriga flickor

Titel: The Grace Year
Författare: Kim Ligget
Sidantal: 416
Utgivningsår: 2019

Kort beskrivning:
Tierney vill inte bli vald till någons fru, men innan dess måste hon överleva The Grace Year. Alla byns sextonåriga flickor blir inlåsta i en inhägnad i skogen i ett år så att de blir av med sin vilda magi. Men finns magin på riktigt? Eller är det något annat som dödar dem en efter en?

Tycke:
Förmodligen en av årets bästa böcker. The Grace Year är mystisk, fängslande, spännande och feministisk. Konceptet med att låta ett gäng 16-åriga tjejer överleva ute i skogen är superintressant, liksom den dystopiska världen. Det är inte första gången jag läser dystopier där män ”härskar” över kvinnor, men den här är första som har en så stark och bra feministisk anda.

The Grace Year är en bok man helst inte ska veta särskilt mycket om innan man läser, det blir mer spännande då. Därför skriver jag inte så mycket här utan tar upp resten i spoilersektionen. Men vill ni ha en riktigt bra bok med en stark huvudroll och spännande premiss så rekommenderar jag denna starkt.

Och just ja, denna kommer ut på svenska i mars i år med titeln Det sextonde året.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Omg, fattade inte att Tierney var gravid förrän hon visade upp magen i byn. Så himla snällt av Michael att säga att barnet är hans. Kan inte fatta att Tierney inte har märkt av hans känslor tidigare.
• Tyckte att det blev lite ologisk att ingen annan jägare förutom  Ryker hade chansen att döda Tierney flera gånger. Och de blev kära i varandra lite väl snabbt också. Nåja, det förde iallafall berättelsen framåt.
• Undrar varför mamman inte talade i mer klartext till Tierney? Var hon rädd att Tierney inte var tillräckligt mogen? Känns ju lagom grymt att göra så mot sina döttrar när hon ändå visste om att vattnet i brunnen var giftigt. Älskar iaf att Tierneys familj är goda och gör i hemlighet uppror mot orättvisorna i samhället.

Advertisement

 

Brandon Sanderson – Skyward

Något nytt att älska från favoritförfattaren

Titel: Skyward
Författare: Brandon Sanderson
Serie: Skyward #1
Sidantal: 513
Utgivningsår: 2018

Baksidestexten:
Defeated, crushed, and driven almost to extinction, the remnants of the human race are trapped on a planet that is constantly attacked by mysterious alien starfighters. Spensa, a teenage girl living among them, longs to be a pilot. When she discovers the wreckage of an ancient ship, she realizes this dream might be possible—assuming she can repair the ship, navigate flight school, and (perhaps most importantly) persuade the strange machine to help her. Because this ship, uniquely, appears to have a soul.

 

Tycke:
Sanderson är utan tvekan min favoritförfattare. Skyward är lätt den bästa boken jag har läst i år hittills.  Spänning, vänskap, tvister, humor, älskvärda karaktärer… den har ALLT! Okej, möjligen ingen romans, men det behövs faktiskt inte. Många gånger så har jag upplevt att författarna har stoppat in en kärlekshistoria bara för att det förväntas finnas en, hellre ingen romans än en påtvingad romans skulle jag säga. I Skyward slåss de för sina liv, vem har tid med tonårshormoner?

Jag fastnade för Spensa direkt och jag kan inte komma ihåg när jag senast grät för att jag var så stolt över en karaktärs val och utveckling. Hon är långt ifrån perfekt men hennes kämpaglöd och passion gör henne till en makalöst sympatisk karaktär. M-bot är min nya favorit AI, han är ju så hysteriskt rolig. Ett stridsplan som är besatt av svamp är en svårslagen kombo. Det finns så många karaktärer att förälska sig i och få hjärtat krossat av.

Slutet är episk och detta är bara första boken av fyra!!! Herregud, kan knappt vänta tills tvåan kommer ut!

Säger bara en sak till: LÄS DEN!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Undrar om Doomslug är en betydande varelse eller om han bara är en maskot. Jag hatar sniglar i verkligheten, men Doomslug verkar faktiskt ganska söt.  
• Jag grät glädjetrådar i slutet när Spensa och hennes team räddade basen. Så himla mäktigt!

 

Tahereh Mafi – Defy Me

Nu börjar det bli lite för mycket av det goda…

Titel: Defy Me
Författare: Tahereh Mafi
Serie: Shatter Me #5
Sidantal: 352
Utgivningsår: 2019

Baksidestexten:
The gripping fifth installment in the New York Times, USA Today, and Publishers Weekly bestselling Shatter Me series. Will Juliette’s broken heart make her vulnerable to the strengthening darkness within her?

Juliette’s short tenure as the supreme commander of North America has been an utter disaster. When the children of the other world leaders show up on her doorstep, she wants nothing more than to turn to Warner for support and guidance. But he shatters her heart when he reveals that he’s been keeping secrets about her family and her identity from her—secrets that change everything.

Juliette is devastated, and the darkness that’s always dwelled within her threatens to consume her. An explosive encounter with unexpected visitors might be enough to push her over the edge.

Tycke:
Jag gillar originaltrilogin väldigt mycket och tyvärr så tycker jag att Mafi borde ha stannat där. Det kanske är sömnlösheten som påverkar mig men jag har svårt att köpa bakgrundshistorien och alla hemligheter/tvister/intriger som utspelar sig i denna bok. Det blir liksom kaka på kaka och till slut så raseras trovärdigheten.

Jag älskar dock författarens språk och flera av dialogerna är underhållande. Jag gillar också Juliettes och Aarons förhållande. Kommer absolut att läsa sista boken när den kommer ut men sen tycker jag att det räcker med denna serie för ett tag.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• OMG, Warner friade till Juliette!!! De är ju så unga… är min första tanke, men med tanke på omständigheterna så känns det helt okej och till och med ganska romantiskt.

 

Tahereh Mafi – Shadow Me

Samma händelser från ett annat perspektiv

Titel: Shadow Me
Författare: Tahereh Mafi
Serie: Shatter Me #4,5
Sidantal: 112
Utgivningsår: 2019

Baksidestexten:
Juliette is still reeling from Warner’s betrayal, and Kenji is trying to balance his friendship with her with his responsibilities as a leader of the resistance against the Reestablishment. Things get even more interesting when an unexpected person from Omega Point’s past surfaces.

The ending of Restore Me left readers gasping, and this novella full of Kenji’s signature sass and big heart is the perfect story to tide fans over until Defy Me, the shocking fifth book in the Shatter Me series, hits shelves in April 2019.

Tycke:
Vad jag vet så verkar många har Kenji som favoritkaraktär i Shatter Me-serien och jag har aldrig riktigt fattat varför (själv är jag en trogen Warner-fan). Därför var jag lite tveksam till att läsa denna mellanbok som är skriven utifrån Kenjis perspektiv. Jag älskar dock författarens språk och skrivsätt så till slut så hamnade boken i mina händer (eller rättare sagt i min läsplatta).

Gillade jag boken då? Det visade sig att jag faktiskt gjorde det. Tidigare så har jag tyckt att Kenji är en alldeles för glättig karaktär som inte tar saker och ting på allvar. Numera så har jag mycket bättre förståelse för honom och inser att han bär på många saker som han inte visar för omvärlden. Han är fortfarande inte min favoritkaraktär men han har utan tvekan växt en del i mina ögon.

Händelsemässigt så tillför den inget nytt till berättelsen, man kan se det som en sammanfattning av förra boken vilket inte är helt dumt när jag strax ska läsa uppföljaren.

 

Neal Shusterman – Thunderhead

Molnet som styr mänskligheten

Titel: Thunderhead
Författare: Neal Shusterman
Serie: Arc of Scythe #2
Sidantal: 504
Utgivningsår: 2018

Baksidestexten:
Rowan has gone rogue, and has taken it upon himself to put the Scythedom through a trial by fire. Literally. In the year since Winter Conclave, he has gone off-grid, and has been striking out against corrupt scythes—not only in MidMerica, but across the entire continent. He is a dark folk hero now—“Scythe Lucifer”—a vigilante taking down corrupt scythes in flames.

Citra, now a junior scythe under Scythe Curie, sees the corruption and wants to help change it from the inside out, but is thwarted at every turn, and threatened by the “new order” scythes. Realizing she cannot do this alone—or even with the help of Scythe Curie and Faraday, she does the unthinkable, and risks being “deadish” so she can communicate with the Thunderhead—the only being on earth wise enough to solve the dire problems of a perfect world. But will it help solve those problems, or simply watch as perfection goes into decline?

Tycke:
Neal Shusterman är en grym författare, han är hänsynslös mot både sina karaktärer och läsare. Detta är den andra boken i hans nyaste serie och medan första boken Scythe vann mitt hjärta så krossade Thunderhead det. Jag visste redan i förväg att slutet skulle vara jobbig, jag hade bara inte väntat mig att det skulle vara så extremt.

I Thunderhead får man mycket mer insikt i hur Thunderhead (AI-systemet som styr världen) tänker och vilka regler detmåste rätta sig efter. Man får även veta mycket mer om världen och maktspelen inom Scythe-regeringen. Eftersom det är så mycket fakta som presenteras så är tempon inte lika hög som i första boken. Det blir dock aldrig tråkigt och de sista 50 sidorna är så spännande att det var helt omöjligt att sluta läsa.

Handlingen kretsar fortfarande kring Citra och Rowan, men de är inte lika mycket i fokus längre. Det är fler parallella händelser vilket gör att man får följa flera perspektiv, t.ex. nykomlingen Greyson, Thunderhead själv samt andra scythes. Kanske är den splittrade fokusen anledningen till varför jag inte är 100% känslomässigt knyten till karaktärerna, jag bryr mig om dem, men trots slutet så var mina ögon helt torra (och jag har väldigt lätt för att gråta).

Det jobbiga med att ha läst ut Thundehead är att jag längtar så otroligt mycket efter nästa bok som kommer ut först om 6 månader! Jag vill läsa fortsättningen nu!!!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Så mycket jag avskyr Goddard! Han är ju verkligen ond rakt igenom! Och att han lyckas med sin fruktansvärda plan med att döda alla Grand Scythes och kommer undan! Jag måste dock medge att han är ganska smart som kom på idén. Så himla jobbigt att han blev återuppväckt, Rowan skulle ha gjort ett mer ordentligt jobb i första boken.
• Undrar när Citra och Rowan kommer att hittas. Men nu kanske Thunderhead bryter mot reglerna och hjälper dem.
• Är så nyfiken på vad sista lösningen för en korrupt Scythe-regering är. Är det att alla ringar kommer att förstöras, eller att Thunderhead kommer att förstöras och människorna kan dö igen? Kommer Thunderhead att bli “ond” nu? Hoppas inte det!

 

Jay Kristoff – Lifel1k3

När robotar är mer mänskliga än människor…

Titel: Lifel1k3
Författare: Jay Kristoff
Serie: Lifel1k3 #1
Sidantal: 402
Utgivningsår: 2018

Baksidestexten:
On a floating junkyard beneath a radiation sky, a deadly secret lies buried in the scrap.

Eve isn’t looking for secrets—she’s too busy looking over her shoulder. The robot gladiator she’s just spent six months building has been reduced to a smoking wreck, and the only thing keeping her Grandpa from the grave was the fistful of credits she just lost to the bookies. To top it off, she’s discovered she can destroy electronics with the power of her mind, and the puritanical Brotherhood are building a coffin her size. If she’s ever had a worse day, Eve can’t remember it.

But when Eve discovers the ruins of an android boy named Ezekiel in the scrap pile she calls home, her entire world comes crashing down. With her best friend Lemon Fresh and her robotic conscience, Cricket, in tow, she and Ezekiel will trek across deserts of irradiated glass, infiltrate towering megacities and scour the graveyard of humanity’s greatest folly to save the ones Eve loves, and learn the dark secrets of her past.

Even if those secrets were better off staying buried.

Tycke:
Hade så höga förhoppningar på denna. Jag älskade ju Illuminae-serien och att denna har över 4 stjärnor i medelbetyg hos Goodreads. Jag trodde verkligen att Lifelike skulle bli en ny favorit men så blev tyvärr inte fallet.

Missförstå mig inte nu, jag gillar boken men jag älskar inte den. En stor anledning till det är språket, jag har så svårt för slang i böcker och här känns det som att Kristoff har gått all-in med påhittade uttryck och förvrängningar av normala ord. Jag kom av mig i texten hela tiden vilket gjorde att jag aldrig hittade något läsflyt utan läste bara några enstaka kapitel åt gången.

Huvudrollen Eve gillar jag, hon är tuff och målmedveten. Bästisen Lemon fastnar jag inte för, hon känns för överdriven och tyvärr inte särskilt trovärdig. Kärleksintresset Zeke är för perfekt och det gör honom tråkig. Cricket är ganska rolig, men skämten om hans (avsaknad) av manliga delar blev tröttsamt efter ett tag.

Det jag uppskattar absolut mest är hur brutal boken stundtals är, här dör folk till höger och vänster vilket förstärker det postapokalyptiska och laglösa samhället. Miljön är riktigt intressant och jag hade jättegärna sett boken som film. Flera av tvisterna är oförutsedda och action finns det gott om.

Som sagt, en ganska bra bok. Hade det inte varit för språkets skull så hade jag gillat den mycket mer.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Jag misstänkte att pappan gjorde något med Anas kropp efter explosionen, men jag trodde att det var därför Evie/Ana fick superkrafter. Hade faktiskt inte räknat med att det var Lemon som hade superkrafter och Evie är en lifelike baserad på Ana.
• Undrar hur det känns för Zeke att det finns två Ana, måste ju vara helt förvirrande. Och undrar var mänskliga Ana är.

 

Neal Shusterman – Scythe

Med yrket att döda…

Titel: Scythe
Författare: Neal Shusterman
Serie: Arc of Scythe
Sidantal: 435
Utgivningsår: 2016

Baksidestexten:
Thou shalt kill.

A world with no hunger, no disease, no war, no misery. Humanity has conquered all those things, and has even conquered death. Now scythes are the only ones who can end life—and they are commanded to do so, in order to keep the size of the population under control.

Citra and Rowan are chosen to apprentice to a scythe—a role that neither wants. These teens must master the “art” of taking life, knowing that the consequence of failure could mean losing their own.

Tycke:
Neal Shusterman är ett geni när det kommer till serier med intressanta och morbida koncept. Älskade UnWind-serien av honom och Scythe kan mycket väl bli en ny favoritserie också.

Berättelsen utspelar sig i framtiden där tekniken har gått så långt fram att allting styrs av “molnet” och det är fred på jorden. Människor dör inte längre av svält, ålderdom, trafikolyckor, sjukdomar osv. För att jorden inte ska bli överbefolkat finns så kallade Scythes som har till sin livsuppgift att skörda människor så att de dör på riktigt.

Som alltid så är Shustermans världar så genomtänkta (eller de ger åtminstone sken av det). Allt från hur odödligheten påverkar samhället, politiken och människans psyke känns så trovärdigt. Älskar hur han får fram dystopiska känslor fast det utspelar sig i en utopi.

Både Citra och Rowan är intressanta karaktärer, liksom Faraday och Curie. Handlingen är superoförutsägbar och den tog flera oväntade riktningar. Spänningen är konstant och jag ville fortsätta läsa hela tiden. Det enda som hindrar boken från att få full pott är romansen mellan Citra och Rowan. Är det något som Shusterman behöver jobba på så är det romansen. Det är liksom noll i kemi mellan dem.

Kort sagt, en av de bästa seriestarterna jag har läst på länge. Kommer säkerligen att kasta mig över bok 2 snart.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Oj, jag trodde att Faraday var död på riktigt! Och så himla bra att Rowan dödade Goddard och de andra i hans gäng. Tycker så synd om Volta, speciellt efter att ha läst hans journal om att han tänker leva tills han blev över 1000 år.

 

Victoria Aveyard – War Storm

Snarare en krigspust än en krigsstorm.

Titel: War Storm
Författare: Victoria Aveyard
Serie: Red Queen #4
Sidantal: 6662
Utgivningsår: 2018

Baksidestexten:
Mare Barrow learned this all too well when Cal’s betrayal nearly destroyed her. Now determined to protect her heart—and secure freedom for Reds and newbloods like her—Mare resolves to overthrow the kingdom of Norta once and for all… starting with the crown on Maven’s head.

But no battle is won alone, and before the Reds may rise as one, Mare must side with the boy who broke her heart in order to defeat the boy who almost broke her. Cal’s powerful Silver allies, alongside Mare and the Scarlet Guard, prove a formidable force. But Maven is driven by an obsession so deep, he will stop at nothing to have Mare as his own again, even if it means demolishing everything—and everyone—in his path.

War is coming, and all Mare has fought for hangs in the balance. Will victory be enough to topple the Silver kingdoms? Or will the little lightning girl be forever silenced?

Tycke:
Nu har vi kommit till den fjärde och sista boken i en av de populäraste YA-fantasy-serierna under de senaste åren. Nya berättarröster, ny miljö men fortfarande samma gamla kärleksbekymmer. Man kan ju tycka att Mare och Cal borde ha löst sina relationsproblem vid det här laget men nope, tre böcker räcker tydligen inte så vi ägnar även större delen av den fjärde boken åt att försöka definiera vad de känner för varandra.

Med tanke på titeln så förväntade jag mig ett storskaligt och episkt krig mellan nationerna, men istället blev det några få småstrider. Det finns några guldkorn till actionscener men annars så består större delen av texten av inre monologer, tanker om hur illa/mycket de tycker om karaktärerna i sin omgivning, osäkerheten inför framtiden etc. Det skulle ha varit helt okej om det var en eller två berättarröster, men nu är det flera stycken och alla låter tyvärr ganska lika.

Egentligen så fattar jag inte riktigt varför jag fortsätter med denna serie när den bara har blivit sämre för varje bok. Men nu är den i alla fall utläst och även om jag blev besviken så känns det väldigt skönt att ha avslutat en serie.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Alltså Mavens död, den kändes ju så kort! Fattade liksom inte ens att Mare hade dödat honom (eller kommer det att visa sig i en uppföljare att Maven lever ändå?). Och han kändes så patetiskt i slutet. Tyckte även att det kändes en aning påtvingat att han lyckades springa loss i slutet. Trodde först att han skulle lyckas fly, men icke.
• Även om jag uppskattar att alla karaktärer inte kan få sina lyckliga slut så tycker jag att Mare och Cals relationsdrama är för långdraget. Han gick ju med på att abdikera till slut, ändå ska de skiljas åt och fundera på sina känslor. I epilogen bestämde sig visserligen Mare för att återvända till Cal men det var inte särskilt emotionellt.
• Iris och hennes morsa fick ju inget riktigt avslut heller. De fick dra till reträtt, men sen får man knappt veta något om dem. Har en misstanke om att författaren eventuellt planerar en fortsättning med Iris som huvudroll.

 

Fler böcker av författaren.

 

Justina Ireland – Dread Nation

Om det hade funnits zombier i Amerika på 1800-talet…

Titel: Dread Nation
Författare: Justina Ireland
Serie: Dread Nation #1
Sidantal: 455
Utgivningsår: 2018

Baksidestexten:
Jane McKeene was born two days before the dead began to walk the battlefields of Gettysburg and Chancellorsville—derailing the War Between the States and changing America forever. In this new nation, safety for all depends on the work of a few, and laws like the Native and Negro Reeducation Act require certain children attend combat schools to learn to put down the dead. But there are also opportunities—and Jane is studying to become an Attendant, trained in both weaponry and etiquette to protect the well-to-do. It’s a chance for a better life for Negro girls like Jane. After all, not even being the daughter of a wealthy white Southern woman could save her from society’s expectations.

But that’s not a life Jane wants. Almost finished with her education at Miss Preston’s School of Combat in Baltimore, Jane is set on returning to her Kentucky home and doesn’t pay much mind to the politics of the eastern cities, with their talk of returning America to the glory of its days before the dead rose. But when families around Baltimore County begin to go missing, Jane is caught in the middle of a conspiracy, one that finds her in a desperate fight for her life against some powerful enemies. And the restless dead, it would seem, are the least of her problems.

Tycke:
Historiska romaner är inget jag direkt hurrar för men när jag fick veta att Dread Nation skulle handla om zombier  och skolor som utbildade ungdomar till zombiejägare väcktes mitt intresse. Jag började läsa boken med ganska höga förväntningar och till min stora överraskning var den ännu bättre än vad jag hade trött.

Huvudrollen Jane är så himla kickass. Hon är smart och lojal, läser allt hon kommer över och skördar zombier i mängder. Hennes berättarröst är så härligt käck och gladlynt, vilket räddar boken från att bli ett mörkt hål för det händer riktigt hemska saker i den.

Förutom att folk dör till höger och vänster (vad kan man annars förvänta sig av en zombiebok?) så lever Jane dagligen under de vitas förtryck. De blir jämförda med apor, förväntas vara utvecklingsstörda, anklagade för att vara syndare, ja massor med otrevliga saker, och sen förväntas de att riskera sitt liv för att skydda/tjäna den vita överklassen. Jag har aldrig läst en bok med lika mycket uttalad och accepterad rasism tidigare, och tanken på att svarta personer faktiskt behandlades så illa för bara några hundra år sedan får mig att bli så arg och ledsen.

Miljön är bra beskriven och språket flyter på bra. Spänningen är nästintill olidlig och jag kunde knappt lägga ifrån mig boken när jag väl började läsa. Det enda som hindrar boken från att få fullpoäng av mig är att jag inte blev känslosam av den. Trots allt som händer så behåller Jane sin kaxiga berättarröst vilket gör att jag som läsare inte känner förlusterna på allvar. Sen störde jag mig i början på Jane som hatade Katherine bara för att hon var vacker, men det släppte snabbt när handlingen kom igång. Vänskapen mellan dem blev en av anledningarna till varför jag gillar boken så mycket.

Förutom att ha sympatiska karaktärer (framförallt starka tjejer) och väldigt spännande handling, så ger boken även en bra inblick i hur illa de svarta blev handlade för inte så länge sedan. Det är visserligen många månader kvar men jag kan redan nu säga att Dread Nation kommer med stor sannolikhet att vara bland mina topp 5 böcker i år!

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Åhh, jag hade inte alls tänkt på att Janes mamma är svart i hemlighet. Så Jane dödade sin pappa när hon var tio, snacka om att vara hård.
• Undrar om det kommer att bli någon kärlekstriangel mellan Jane, Jack och Gideon. Jag är på team Gideon i så fall!
• Katherine växte mycket i mina ögon under läsningens gång. Gillar att hon är lika bra på att manipulera folk som Jane är. Älskar också vänskapen som växer fram mellan dem.

 

Merissa Meyer – Archenemies

Kärleksintresse och fiende på samma gång

Titel: Archenemies
Författare: Marissa Meyer
Serie: Renegades #2
Sidantal: 560
Utgivningsår: 2018

Baksidestexten:
Time is running out.
Together, they can save the world.
But they each other’s worst nightmare.

In Renegades, Nova and Adrian (aka Insomnia and Sketch) fought the battle of their lives against the Anarchist known as the Detonator. It was a short-lived victory.

The Anarchists still have a secret weapon, one that Nova believes will protect her. The Renegades also have a strategy for overpowering the Anarchists, but both Nova and Adrian understand that it could mean the end of Gatlon City – and the world – as they know it.

Tycke:
Marissa Meyer fortsätter att rida på trenden med superhjältar. Archenemies är den andra boken i en planerad trilogi och tyvärr tycker jag att den lider av mellanbokssyndromet: långsam och känns mest som en transportsträcka.  Visst har den sina spännande delar, t.ex. så är slutet riktigt pulshöjande och det är här Meyer briljerar med sina actionscener och tvister. Problemet är att man hinner tappa lite av intresset innan man kommer dit.

Handlingen kretsar kring Novas infiltration och Adrians hemlighet om att han är The Sentinel. Romansen mellan dem spirar och under mer än halva boken så försöker Nova kommer till underfund med sina känslor och Adrian försöker låtsas att hon bara är en vän när han tänker på henne hela tiden. Man får även väldigt många inre dialoger från Nova om att The Renegades är uppblåsta hjältar som vill kontrollera samhället med sina krafter. Jag gillar att boken lyfter upp gråzonen mellan godhet och ondska, men detta upprepas lite väl mycket och i slutändan upplevs det som tjatigt.

Nåja, nog med klagomål, boken är faktiskt inte så dålig som jag har fått det att låta som hittills. Inledningen var bra, lagom takt och bra återintroduktion så att även om det nästan var ett år jag läste första boken så kom jag snabbt in i handlingen. Språket flyter på väldigt bra och även om det är många “vardagsscener” så de flesta av dem ganska intressanta. Hade boken varit 100 sidor kortare så skulle jag säkert ha älskat den. Det finns ju trots allt en underliggande spänning som gjorde att jag ville läsa klart boken, det är bara det att det tog så lång tid innan man kommer till klimaxen i slutet.

Slutsatsen är att trots en del upprepningar, utdragen handling och tonårshormoner så gillar jag boken. Slutet höjde verkligen betyget och det ska bli intressant att se hur Novas och Adrians relation kommer att utvecklas när båda två har så stora hemligheter. Kommer att läsa tredje boken när den släpps.

Funderingar som innehåller spoilers (markera för att läsa)

• Jag avskyr verkligen Frostbites team, så himla elaka de är. Och så typiskt att båda The Sentinel och Nightmare får skulden (Hawthornes död och Maxs skada) när det är dem som är de skyldiga. Så rätt att åtminstone två av dem blir av med deras superkrafter.
• Undrar vad Adrians “stjärna” består av, och varför blev det en sten i Novas armband? Undrar om man får veta var superkrafterna kommer ifrån i sista boken?